Vem väljer ut dem som skall komma till himlen?

2 Thess. 2:13, 14: ”Vi är pliktiga att alltid tacka Gud för er, bröder, som är älskade av Jehova, därför att Gud utvalde er från början till räddning genom att helga er med ande och genom er tro på sanningen. Just till detta kallade han er genom de goda nyheter vi förkunnar, i det syftet att ni skulle vinna vår Herre Jesu Kristi härlighet.”

Rom. 9:6, 16: ”Inte alla som härstammar från Israel är verkligen ’Israel’. ... [Det beror] inte på den som gärna vill eller på den som löper, utan på Gud, som är barmhärtig.”

Jehova

Definition: Den ende sanne Gudens personliga namn, hans egennamn. Det namn som han har gett sig själv. Jehova är Skaparen och med all rätt universums suveräne härskare. ”Jehova” är en återgivning av det hebreiska tetragrammet eller tetragrammaton, יהוה, som betyder ”Han förorsakar (eller: föranleder) att bli”. På många språk återges dessa fyra hebreiska bokstäver med bokstäverna JHVH eller JHWH.

Var kan man finna Guds namn i bibelöversättningar som finns tillgängliga i vår tid?

1917 års svenska översättning: Det förekommer inte i själva texten, men i fotnoten till 2 Moseboken 3:14 heter det: ”D. ä. ’Han som kallar sig ”J a g ä r” har sänt mig’. Det här åsyftade hebreiska uttrycket för HERREN, egentligen J a h v é, hos oss vanligen uttalat J e h o v á, kan översättas med ’H a n ä r’.” I Ordförklaringar under ordet ”Herren” heter det: ”Herren motsvarar i Gamla test. två olika hebreiska ord. Det ena är adonai, egentligen min herre, av det vanliga, också om människor använda adón, herre, det andra är ett egennamn för Israels Gud, vilket ursprungligen sannolikt uttalades Jahvé, men i nyare tid har kommit att hos de kristna (med andra vokaler) uttalas Jehová. När Herren motsvarar Jahvé i grundtexten, skrives ordet lämpligen, såsom redan i 1541 års bibel, HERREN. Förbindelsen ’Herren HERREN’ är sålunda detsamma som Herren Jahve (Jehova).”

1982 års varsamma språkliga revision av 1917 års översättning av Gamla testamentet: Jehovas namn förekommer inte i själva texten, men i en fotnot till 2 Moseboken 3:14 heter det: ”Jag är Det betyder ’Han som kallar sig ”Jag är”’, på hebreiska Jahvé eller Jehová, vilket också kan översättas ’Han är’. Det återges vanligen med ’Herren’. Ett annat hebreiskt ord som återges med ’Herren’ är adonai, som egentligen betyder ’min herre’. För judarna blev Guds namn så heligt att de till slut inte ens vågade uttala det. Ibland använde man istället för gudsnamnet helt andra ord, t ex himmelen (Dan. 4:23) eller Namnet (3 Mos. 24:11, 16).” (Det är intressant att det heter i The Catholic Encyclopedia [1913, band VIII, sid. 329]: ”Jehova, Guds egennamn i Gamla testamentet; fördenskull kallade judarna det namnet framför alla andra, det stora namnet, det enda namnet.”)

J. N. Darbys svenska översättning av de kristna grekiska skrifterna: Jehovas namn förekommer inte i själva texten, men väl i många fotnoter, först i den till Matteus 1:20. (I hans översättning av hela Bibeln till engelska förekommer Jehovas namn genomgående i de hebreiska skrifterna.)

H. M. Melins svenska översättning: Jehovas namn förekommer inte i själva texten, men däremot i vissa fotnoter. I fotnoten till 2 Moseboken 3:15 heter det: ”hebr. J e h o v a h, som betyder: ’Han är’; den varande, den som är, var och vara skall, Upp. 1, 4. Skall egentligen uttalas Jahveh (av havah, gammalt ord för hajah, vara), men då detta namn hos de senare Judarna ej fick uttalas, så punkterades och lästes det som Adonai, herre.”

O. F. Myrbergs svenska översättning: Här förekommer namnet Jehovah konsekvent i de hebreiska skrifterna, däremot inte i de grekiska.

Nya Världens översättning: Namnet Jehova används i både de hebreiska och de kristna grekiska skrifterna i denna översättning. Det förekommer 7.210 gånger.

Helge Åkesons svenska översättning: Namnet Jehová förekommer konsekvent i de hebreiska skrifterna, men inte i de grekiska.

The Emphatic Diaglott, Benjamin Wilson: Namnet Jehovah finns i Matteus 21:9 och på 17 andra ställen i denna översättning av de kristna grekiska skrifterna.

Varför är det så många bibelöversättningar som inte använder Guds egennamn eller bara använder det några få gånger?

I förordet till Revised Standard Version förklaras det: ”Kommittén har av två skäl återgått till det vanligare bruket i King James Version [dvs. att utelämna Guds namn]: 1) ordet ’Jehova’ återger inte exakt någon form av namnet som någonsin brukats i hebreiskan; och 2) bruket att kalla den ende Guden vid namn, som om det fanns andra gudar från vilka han måste särskiljas, upphörde inom judaismen före den kristna eran och är helt och hållet olämpligt för den kristna kyrkans universella tro.” (Således har deras egen uppfattning om vad som är tillbörligt legat till grund för att de ur Bibeln har avlägsnat dess gudomlige författares egennamn, som i den hebreiska grundtexten förekommer oftare än något annat namn eller någon titel. Som de själva medger följer de judaismens anhängares exempel, deras om vilka Jesus sade: ”Ni [har] gjort Guds ord ogiltigt på grund av er tradition.” — Matt. 15:6.)

Översättare som känt sig förpliktade att ta med Guds egennamn åtminstone en gång eller kanske några få gånger i själva texten, även om de inte har gjort det varje gång det förekommer på hebreiska, har tydligtvis följt William Tyndales exempel. Han tog med Guds namn i sin översättning av Pentateuken eller de fem Moseböckerna, som utgavs år 1530, och bröt därmed sedvänjan att utelämna namnet helt.

Använde de inspirerade skribenterna av de kristna grekiska skrifterna namnet Jehova?

Hieronymus, som levde på 300-talet, skrev: ”Matteus, som är densamme som Levi och som från att ha varit tullman blev apostel, författade först ett Evangelium om Kristus i Judeen på hebreiska språket och med hebreiska skrifttecken till nytta för dem av omskärelsen som hade blivit troende.” (De viris inlustribus, kap. III) I detta evangelium finns 11 direkta citat från de hebreiska skrifterna där tetragrammet finns med. Det finns ingen anledning att tro att Matteus inte citerade dessa ställen som de stod skrivna i den hebreiska text som han hade tillgång till.

Andra inspirerade skribenter som bidrog till de kristna grekiska skrifternas innehåll citerade hundratals gånger från Septuaginta, en översättning av de hebreiska skrifterna till grekiska. På många av dessa ställen finns det hebreiska tetragrammet med i den grekiska texten i tidiga avskrifter av Septuaginta. Jesu lärjungar bör i överensstämmelse med Jesu egen inställning till sin Faders namn ha behållit detta namn i dessa citat. — Jämför Johannes 17:6, 26.

I Journal of Biblical Literature skrev George Howard vid University of Georgia: ”Vi vet bestämt att grekisktalande judar fortsatte att skriva יהוה i sin grekiska utgåva av Skrifterna. Dessutom är det synnerligen osannolikt att de första konservativa grekisktalande judekristna avvek från denna praxis. Även om de i sekundära referenser troligen använde orden [Gud] och [Herren], skulle det ha varit något för dem ytterligt ovanligt att låta tetragrammet utgå ur själva bibeltexten. ... Eftersom tetragrammet fortfarande stod skrivet i de avskrifter av den grekiska bibeln som utgjorde Skriften för fornkyrkan, är det rimligt att tro att de som skrev NT [Nya testamentet] bibehöll tetragrammet i bibeltexten, när de citerade från Skriften. ... Men när det togs bort ur det grekiska GT [Gamla testamentet], togs det också bort ur citaten från GT [Gamla testamentet] i NT [Nya testamentet]. Någon gång omkring början av 100-talet måste således bruket av ersättningsord ha trängt ut tetragrammet i båda testamenten.” — Årg. 96, nr 1, mars 1977, sid. 76, 77.

Vilken form av Guds namn är riktig — Jehova eller Jahve?

Ingen människa kan i dag vara säker på hur det ursprungligen uttalades på hebreiska. Varför inte det? Bibelhebreiska skrevs ursprungligen med enbart konsonanter utan några vokaler. Så länge språket var i dagligt bruk, kunde läsarna med lätthet foga till de rätta vokalerna, men med tiden fick judarna den vidskepliga tanken att det var orätt att uttala