Nehemja
2 Och det hände i månaden nisan,*+ under kung Artaxẹrxes+ tjugonde+ år, då vin stod framför honom, att jag som vanligt tog vinet och gav det åt kungen.+ Men aldrig förr hade jag visat mig bedrövad inför honom.+ 2 Då sade kungen till mig: ”Varför är ditt ansikte bedrövat,+ när du inte är sjuk? Detta kan inte betyda annat än att hjärtat är bedrövat.”+ Då blev jag mycket, mycket rädd.
3 Och jag sade till kungen: ”Må kungen leva till oöverskådlig tid!+ Varför skulle inte mitt ansikte vara bedrövat, när staden,+ platsen* där mina förfäders gravar finns,+ är förhärjad och dess portar har förtärts av eld?”+ 4 Kungen sade då till mig: ”Vad är det du söker uppnå?”+ Genast bad+ jag till himlens Gud.+ 5 Sedan sade jag till kungen: ”Om kungen finner för gott,+ och om din tjänare är godkänd inför dig,+ så sänd mig till Juda, till staden där mina förfäders gravar finns, så att jag kan återuppbygga+ den.” 6 Då sade kungen till mig, medan hans gemål satt bredvid honom: ”Hur länge kommer din resa att vara, och när kommer du tillbaka?” Och kungen fann för gott+ att sända i väg mig, när jag angav en bestämd tid för honom.+
7 Och jag sade vidare till kungen: ”Om kungen finner för gott, så må man ge mig brev+ till ståthållarna+ på andra sidan Floden,*+ så att de låter mig passera tills jag kommer fram till Juda, 8 likaså ett brev till Asaf, som vaktar den park* som tillhör kungen, så att han ger mig träd till att timra upp portarna till Borgen,*+ som hör till huset,+ och träd till stadsmuren+ och till det hus som jag skall flytta in i.” Då gav kungen mig detta, eftersom min Guds goda hand var över mig.+
9 Så kom jag till ståthållarna+ på andra sidan Floden och gav dem kungens brev. Kungen hade dessutom sänt med mig några anförare för en militärstyrka och några ryttare. 10 När horoniten+ Sanbạllat+ och tjänaren, ammoniten+ Tobịa,+ fick höra det, var det enligt deras mening något mycket ont+ att det hade kommit någon* som sökte göra något gott för Israels söner.
11 Till slut kom jag till Jerusalem, och jag var där i tre dagar. 12 Därefter steg jag upp om natten, jag själv och några få män tillsammans med mig, och jag hade inte talat om för någon+ vad min Gud ingav mig i hjärtat att göra för Jerusalem,+ och inget husdjur var med mig, utom det djur jag red på. 13 Om natten drog jag ut genom Dalporten+ och bort framför Stora ormens källa* och till Askhögsporten,*+ och hela tiden undersökte jag Jerusalems murar,+ hur de var nerbrutna och hur dess portar+ hade förtärts av eld. 14 Och jag drog vidare bort till Källporten+ och till Kungsdammen, och det fanns ingen plats där djuret under mig kunde passera. 15 Men under natten fortsatte jag upp genom regnflodsdalen,+ och jag fortsatte att undersöka muren; därefter vände jag tillbaka och kom in genom Dalporten+ och återvände så.
16 Men de befullmäktigade styresmännen+ visste inte var jag hade varit och vad jag höll på med, ty jag hade ännu inte berättat något för judarna och prästerna och de förnämsta och de befullmäktigade styresmännen och de övriga som skulle utföra arbetet. 17 Men nu sade jag till dem: ”Ni ser den svåra belägenhet som vi befinner oss i, hur Jerusalem är förhärjat och hur dess portar har bränts upp i eld. Kom och låt oss återuppbygga Jerusalems mur, så att vi inte längre behöver vara föremål för smälek.”+ 18 Och jag berättade vidare för dem om min Guds hand,+ hur den hade varit god mot mig,+ och även om de ord+ som kungen hade sagt till mig. Då sade de: ”Låt oss sätta i gång och bygga.” Så styrkte de sina händer för det goda verket.+
19 När horoniten Sanbạllat+ och tjänaren,+ ammoniten+ Tobịa,+ och araben+ Gesem+ hörde det, hånade de oss+ och såg på oss med förakt och sade: ”Vad är det för något ni håller på med? Är det kungen ni gör uppror mot?”+ 20 Men jag svarade dem och sade till dem: ”Himlens Gud+ skall ge oss framgång,+ och vi, hans tjänare, skall sätta i gång och bygga; men ni har varken någon andel+ eller något rättmätigt krav eller någon åminnelse+ i Jerusalem.”