2 Samuelsboken
16 När David hade gått över ett stycke bortom krönet,+ se, då kom Siba,+ Mefibọsets+ medhjälpare, emot honom med ett par sadlade åsnor,+ och på dem var det 200 bröd+ och 100 kakor russin+ och 100 laster sommarfrukt+ och en stor kruka vin.+ 2 Då sade kungen till Siba: ”Vad skall du göra med allt detta?”+ Siba sade då: ”Åsnorna är för kungens hushåll att rida på, och brödet och lasten sommarfrukt är för de unga männen+ att äta, och vinet är för den uttröttade+ i vildmarken+ att dricka.” 3 Kungen sade nu: ”Och var är din herres* son?”+ Då sade Siba till kungen: ”Se, han är kvar i Jerusalem, för han sade: ’I dag kommer Israels hus att ge mig tillbaka min fars kungliga styre.’”+ 4 Kungen sade då till Siba: ”Se! Allt som tillhör Mefibọset skall nu vara ditt.”+ Då sade Siba: ”Jag böjer+ mig ner. Låt mig finna ynnest för dina ögon, min herre kung.”
5 När kung David hade kommit ända till Bạhurim,+ se, då kom det ut en man därifrån som var av samma släkt som Sauls hus, och hans namn var Sịmei,+ Geras son; han kom ut, och medan han kom ut nedkallade han ont över David.+ 6 Och han kastade sten på David och på alla kung Davids tjänare, fast allt folket och alla de väldiga männen var till höger och till vänster om honom. 7 Och detta är vad Sịmei sade, när han nedkallade ont över honom: ”Gå bort, gå bort, du man som bär på blodskuld,*+ du odugling till man!*+ 8 Jehova har låtit hela blodskulden för Sauls hus komma tillbaka över dig, du som blev kung i hans ställe; och Jehova ger kungaväldet i din son Ạbsaloms hand. Och där är du i din olycka, eftersom du är en man som bär på blodskuld!”+
9 Till slut sade Ạbisaj, Serụjas son,+ till kungen: ”Varför skall den här döda hunden+ få nedkalla ont över min herre kungen?+ Jag ber dig, låt mig gå över och hugga huvudet av honom.”+ 10 Men kungen sade: ”Vad har jag med er att göra,*+ ni Serụjas söner?+ Låt honom nedkalla ont,+ för Jehova har sagt till honom:+ ’Nedkalla ont över David!’ Vem skulle då* säga: ’Varför gjorde du så?’”+ 11 Och David sade vidare till Ạbisaj och till alla sina tjänare: ”Se, min egen son, som har utgått från mitt inre, traktar efter min själ;+ och hur mycket mer nu en benjaminit!+ Låt honom vara, så att han kan nedkalla ont, för Jehova har sagt det till honom! 12 Kanske skall Jehova se+ det med sitt öga,* och kanske skall Jehova vända hans förbannelse i dag till något gott för mig.”+ 13 Så fortsatte David och hans män vägen fram, medan Sịmei gick jämsides med honom längs bergssidan och nedkallade ont+ över honom; och hela tiden kastade han stenar och jord+ mot honom.
14 Så småningom kom kungen och allt folket som var med honom fram trötta. Och de hämtade ny styrka där.+
15 Men Ạbsalom och allt folket, Israels män, drog in i Jerusalem,+ och Ahitọfel+ var med honom. 16 Och så snart arkiten+ Husaj,+ Davids vän,+ kom till Ạbsalom sade Husaj till Ạbsalom: ”Leve kungen!+ Leve kungen!” 17 Då sade Ạbsalom till Husaj: ”Är detta den kärleksfulla omtanke du visar din vän? Varför har du inte följt med din vän?”+ 18 Då sade Husaj till Ạbsalom: ”Nej; utan den som Jehova och detta folk och alla Israels män har utvalt – honom tillhör jag,* och hos honom stannar jag. 19 Och för det andra: Vem skulle jag tjäna? Är det inte inför hans son? Alldeles som jag har tjänat inför din far, så vill jag tjäna* inför dig.”+
20 Senare sade Ạbsalom till Ahitọfel: ”Ni män, ge ett råd.+ Vad skall vi göra?” 21 Då sade Ahitọfel till Ạbsalom: ”Ha umgänge med din fars bihustrur,+ som han har lämnat kvar för att ta hand om huset.+ Så får hela Israel höra att du har gjort dig illaluktande+ för din far,+ och det kommer att stärka modet*+ på alla som är med dig.” 22 Då slog man upp ett tält åt Ạbsalom uppe på taket,+ och i hela Israels åsyn+ gick han in där och hade umgänge med sin fars bihustrur.+
23 Och Ahitọfels råd som han gav i de dagarna var alldeles som när en man* ber om ett ord från den sanne Guden.* Så var varje råd+ av Ahitọfel+ både för David och för Ạbsalom.