Första Samuelsboken

22 David gav sig av därifrån+ och flydde till grottan vid Adụllam.+ När hans bröder och hans andra släktingar fick reda på det kom de dit. 2 Och alla som hade råkat illa ut och var skuldsatta och missnöjda* slöt sig till honom, och han blev deras ledare. Det var omkring 400 man hos honom.

3 Därifrån gick David till Mispe i Moab och sa till Moabs+ kung: ”Jag ber dig, låt min far och mor stanna hos er, tills jag vet vad Gud kommer att göra för mig.” 4 Så David lämnade sina föräldrar hos Moabs kung, och de stannade hos honom så länge David höll sig undan i fästet bland bergen.+

5 Efter en tid sa profeten Gad+ till David: ”Stanna inte i fästet. Gå vidare till Judas land.”+ Då bröt David upp och gick in i Heretskogen.

6 Saul fick höra att man hade hittat David och hans män. Saul satt under tamarisken på en kulle i Gịbea+ och hade spjutet i handen medan hans närmaste män* var posterade omkring honom. 7 Då sa Saul till männen omkring honom: ”Hör på mig, ni benjaminiter. Kommer även Isais son+ att ge er åkrar och vingårdar? Kommer han att göra er alla till ledare över grupper på tusen och grupper på hundra?+ 8 Ni har konspirerat mot mig! Ingen av er berättade att min egen son slöt förbund med Isais son!+ Ingen av er har tänkt på mig och underrättat mig om att min egen son faktiskt har övertalat min personlige tjänare att gå bakom ryggen på mig.”

9 Då sa edomén Doeg,+ som hade ansvaret över Sauls män:+ ”Jag såg att Isais son kom till Nob, till Ahimẹlek, Ạhitubs son.+ 10 Och Ahimẹlek rådfrågade Jehova åt honom och gav honom proviant. Han gav honom till och med filistén Goljats svärd.”+ 11 Då sände kungen genast bud efter prästen Ahimẹlek, Ạhitubs son, och alla prästerna i hans fars släkt, som var i Nob. Och allihop kom till kungen.

12 Saul sa: ”Hör på nu, Ạhitubs son!” Han sa: ”Ja, min herre.” 13 Saul fortsatte: ”Varför har ni konspirerat mot mig, du och Isais son? Du har gett honom bröd och ett svärd och rådfrågat Gud åt honom. Han motarbetar mig och går faktiskt bakom ryggen på mig.” 14 Då sa Ahimẹlek till kungen: ”Vem av alla dina tjänare är lika pålitlig* som David?+ Han är ju kungens svärson,+ chef för din livvakt och ärad i ditt hus.+ 15 Och det var inte första gången jag rådfrågade Gud åt honom.+ Det du säger skulle aldrig falla mig in! Kungen får inte lägga skulden på mig och min fars släkt, för jag hade ingen aning om det här.”+

16 Men kungen sa: ”Du ska dö,+ Ahimẹlek, du och hela din fars släkt.”+ 17 Sedan sa kungen till vakterna* som stod posterade omkring honom: ”Gå fram och döda Jehovas präster, eftersom de har ställt sig på Davids sida! Trots att de visste att han var på flykt underrättade de inte mig.” Men kungens män ville inte angripa Jehovas präster. 18 Då sa kungen till Doeg:+ ”Gå fram och döda prästerna!” Genast gick edomén+ Doeg till angrepp mot dem, och den dagen dödade han 85 präster.*+ 19 Han angrep också Nob,+ prästernas stad. Han högg ner både män och kvinnor, både barn och spädbarn och dessutom tjurar, åsnor och får.

20 En enda son till Ahimẹlek, Ạhitubs son, lyckades fly och komma undan. Han hette Ẹbjatar,+ och han slöt sig till David. 21 Ẹbjatar berättade för David att Saul hade dödat Jehovas präster. 22 Då sa David till Ẹbjatar: ”Så fort jag såg edomén Doeg den dagen+ visste jag att han skulle underrätta Saul. Det är jag personligen som bär ansvaret för alla* som har dött i din fars släkt. 23 Stanna hos mig. Var inte rädd, för den som vill döda dig vill döda mig också. Hos mig är du i säkerhet.”+