Första Samuelsboken

1 I Ramatạjim-Sọfim+ i Efraims+ bergstrakt bodde en man som hette Elkạna.*+ Han var son till Jẹroham, son till Ẹlihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit. 2 Han hade två hustrur. Den ena hette Hanna och den andra Penịnna. Penịnna fick barn, men det fick inte Hanna. 3 Varje år gick Elkạna från sin stad för att tillbe* och offra åt arméernas Jehova i Silo.+ Där tjänade Elis båda söner, Hofni och Pịnehas,+ som präster åt Jehova.+

4 När Elkạna offrade gav han delar av offerköttet till sin hustru Penịnna och alla hennes söner och döttrar,+ 5 men Hanna fick en särskild del, eftersom han älskade henne mest. Men Jehova hade inte gett henne några barn.* 6 Penịnna* trakasserade och förödmjukade henne hela tiden för att Jehova inte hade gett henne några barn, 7 och detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till Jehovas hus+ trakasserade Penịnna henne så mycket att hon bara grät och inte ville äta. 8 Men hennes man Elkạna sa: ”Varför gråter du, Hanna, och varför äter du inte? Varför är du så ledsen?* Du har ju mig. Är jag inte värd mer för dig än tio söner?”

9 Efter en offermåltid i Silo reste sig Hanna och gick till Jehovas tempel,*+ och där vid dörrposten satt prästen Eli på en stol. 10 Hanna var djupt bedrövad, och hon började be till Jehova+ och gråta förtvivlat. 11 Och hon gav det här löftet: ”Arméernas Jehova, om du ser hur din tjänare lider och kommer ihåg mig och inte glömmer mig utan ger mig en son,+ då ska jag ge honom till dig. Han ska tillhöra dig, Jehova, hela sitt liv, och ingen rakkniv ska röra hans huvud.”+

12 Hon bad länge till Jehova, och Eli satt och iakttog henne. 13 Hanna bad tyst för sig själv med darrande läppar, men hennes röst hördes inte, och Eli trodde att hon var berusad. 14 Eli sa till henne: ”Hur länge ska du bära dig åt så där? Se till att inte dricka något mer.” 15 Hanna svarade: ”Nej, min herre! Jag är en kvinna under stor press.* Jag har inte druckit vin eller något annat som innehåller alkohol, utan jag öppnar mitt hjärta för Jehova.+ 16 Tro inte att din tjänare är en dålig människa. Det är min stora smärta och förtvivlan som har fått mig att be så här länge.” 17 Då svarade Eli: ”Gå i frid, och må Israels Gud ge dig det du har bett honom om.”+ 18 Hanna sa: ”Jag ber att du ska fortsätta visa din tjänare godhet.” Sedan gick hon sin väg, och hon började äta igen och såg inte så sorgsen ut längre.

19 Nästa morgon steg familjen upp tidigt och böjde sig ner inför Jehova, och sedan återvände de till sitt hus i Rama.+ Elkạna låg med sin hustru Hanna, och Jehova gav henne bönesvar.*+ 20 Inom ett år* blev Hanna med barn och fick en son, och hon gav honom namnet+ Samuel,* för hon sa: ”Jag bad Jehova om att få honom.”

21 Efter en tid gick Elkạna upp med hela sitt hushåll för att offra det årliga slaktoffret åt Jehova+ och bära fram sitt löftesoffer. 22 Men Hanna följde inte med.+ Hon sa till sin man: ”Så fort pojken är avvand ska jag ta med honom. Då ska han träda fram inför Jehova och sedan stanna där.”+ 23 Elkạna svarade: ”Gör det du tycker är bäst. Stanna hemma tills han är avvand. Må Jehova låta det bli som du har sagt.” Så Hanna stannade hemma och ammade sin son tills hon hade avvant honom.

24 Så snart Samuel var avvand tog hon med sig honom till Silo tillsammans med en treårig tjur, en efa* mjöl och en stor kruka vin.+ Och hon gick till Jehovas hus i Silo+ med sin lille pojke. 25 Tjuren slaktades, och sedan förde de pojken till Eli. 26 Hanna sa: ”Förlåt mig, min herre! Så sant du lever, min herre, det var jag som stod här hos dig och bad till Jehova.+ 27 Jag bad om den här pojken, och Jehova har uppfyllt min önskan.+ 28 Nu ger* jag honom till Jehova. Så länge han lever ska han tillhöra Jehova.”

Och han* böjde sig ner inför Jehova där.