Hur är läget för de bemannade rymdfärderna?
NÄR de första astronauterna år 1969 steg ned på månen, var hundratals millioner människor över hela världen i spänning. Många millioner iakttog denna händelse på sina televisionsskärmar.
Men stämningen har förändrats sedan dess. Allmänhetens intresse för bragder i rymden har minskat. Många människor ifrågasätter nu om det är förståndigt att göra av med så mycket tid och pengar och få så ringa utbyte, när det finns så många svåra problem på jorden.
Det är emellertid utom all fråga att de bemannade rymdfärderna har fört en del gott med sig. För det första har man fått en omfattande, grundläggande kunskap om jorden, månen, andra planeter och rymden i sig själv. Människor är uppenbarligen rörligare och mer anpassbara än maskiner, och deras observationer i rymden är av stort värde. Andra fördelar är också förbättrade kommunikationer och bättre datamaskiner, till följd av behovet att bygga mindre och hållbarare instrument för rymdfärderna.
Men många människor, däribland en del vetenskapsmän, har nu börjat föra fram tanken att det finns för många faror för människan i rymden och att användning av människor är alltför kostsamt. De anser att goda resultat kan uppnås mycket billigare genom att man använder instrument i stället för människor.
Rymdforskaren dr Thomas Gold vid Cornelluniversitetet förde fram denna fråga i blickpunkten, när han sade: ”De höga kostnaderna i samband med bemannade rymdfärder och de stora risker som vi fått klara för oss av färden med Apollo 13, som undgick katastrof på en hårsmån när, och av de nyligen inträffade dödsfallen med de tre ryska kosmonauterna, ger upphov åt frågan om de bemannade rymdfärderna är nödvändiga för närvarande.”
Vad kan sägas om dessa invändningar? Uppväger de gagneliga resultaten av de bemannade rymdfärderna de faror och kostnader som är förbundna med dem? Skulle instrument kunna göra ett tillräckligt gott arbete?
Problemet med tyngdlösheten
Allteftersom man fått mer erfarenhet av rymdfärder har farorna blivit mer uppenbara. En av dem är verkningarna av långvarig tyngdlöshet, ett tillstånd som uppkommer när människan inte längre påverkas av jordens gravitationskraft.
Ju längre en människa befinner sig i tyngdlöshet, desto större svårigheter utsätts hon för. Tyngdlösheten har lett till en försämring av venerna och musklerna och till urkalkning av skelettet. Det har också lett till en betydande minskning av blodvolymen med risk för skador på inre organ och uttorkning av vävnaderna.
Besättningen på den amerikanska rymdkapseln Apollo 15, som genomförde den fjärde månlandningen, var borta från jordens dragningskraft under tolv dagar i juli 1971. De båda män som landade på månen hade oregelbunden hjärtverksamhet med dubbla hjärtslag, på grund av att de var så uttröttade. När besättningen återvände till jorden, behövde den längre tid för att repa sig än andra astronauter, som inte varit uppe lika länge.
I juni 1970 tillbringade de ryska kosmonauterna i Sojus 9 arton dagar i en bana kring jorden. Den ryske vetenskapsmannen A. Nikolajev uppgav att den långvariga tyngdlösheten medförde en allmän försvagning och förvirring för dessa rymdmän. Han beskrev deras tillstånd som ”mycket allvarligt”. Deras muskler var i så dålig kondition att de hade svårt att gå och att lyfta saker och ting. Det meddelades till och med att de inte kunde stå eller gå sedan de återvänt, utan måste bäras. Det tog tre veckor för dem att återhämta sig.
Andra faror
Ett annat medicinskt problem uppstod på Apollo 12 i november 1969. Det inre av rymdskeppet och alla tre männen blev infekterade av bakterien Staphylococcus aureus. Den fanns på huden och i näsans håligheter hos dem. Detta skulle kunna bli en allvarlig sak på längre rymdfärder.
En annan fara är de kosmiska strålarna. När man färdas bort från jordens skyddande atmosfär och magnetfält utsätts man för risken att träffas av stark, primär, kosmisk partikelstrålning. På flera färder rapporterade astronauterna ljusblixtar i ögonen. Detta förekom även när ögonen var slutna eller när kabinen var mörk och ögonen öppna. Man tror att denna effekt kan ha åstadkommits av kosmiska strålar.
I en rapport från Universal Science News sade dr Leonard Reiffel: ”Det ser ut som om naturen gjort längre rymdfärder mer riskfyllda än vi trott. ... [Kosmiska strålar] är nästan som nålar, som tränger in i människans kropp. De kan förstöra en hel lång rad celler, när de tränger igenom kroppen.” Han omtalade också att ”efter färderna med Apollo 8 och 12 gjorde man ett prov med bitar av plast som tagits från astronauternas hjälmar. Man fann att små hål som av nålar bildades överallt där starka primära strålar hade träffat männen.”
Andra vittnesbörd, som visserligen inte är fastslagna, tyder på risk för hjärnskador. Doktor George Margolis, professor i patologi vid Dartmouth Medical School sade: ”Vid ett besök på ett laboratorium hos en forskare, som studerade hjärnan hos djur som varit med om längre rymdfärder, fick jag se ett sjukdomsmönster som kan vara förbundet med detta fenomen. ... Dessa organskador betraktades som följden av den förstörelsebringande kosmiska partikelstrålningen. Om denna teori blev bekräftad, skulle dessa skador ha den största betydelse, eftersom de skulle omöjliggöra längre, bemannade rymdfärder.”
Olycksrisken är också mycket påtaglig. Vid ett markprov i januari 1967 brändes tre amerikanska astronauter till döds inuti en Apollokapsel. Omkring tre månader senare dödades en rysk kosmonaut, när hans Sojus 1 kapsel trasslade in sig i bromsfallskärmen och kraschlandade på jorden.
Därefter, i juni 1971, fann man tre ryska kosmonauter, som tillbringat tjugofyra dagar i rymden, döda i sin Sojus 11 kapsel, sedan den landat. En felaktig tillslutning av en lucka gjorde att luften lämnade farkosten, och kosmonauterna dödades på några sekunder. Eftersom man inte fann några fel på kapseln som sådan, misstänkte man att besättningen kan ha varit så försvagad av den långvariga tyngdlösheten att de gjorde ett misstag vid det kritiska återinträdet i atmosfären.
Det är visserligen så att många människor blir dödade medan de är sysselsatta med nödvändiga, dagliga göromål, men det föreslås fördenskull inte att man skall sluta med dessa göromål. Däremot kan man ifrågasätta om bemannade rymdfärder är en nödvändighet, särskilt som skattemedel från allmänheten används till detta utan att skattebetalarna har något att säga till om.
Värt kostnaden?
Förutom de risker som astronauterna utsätts för retar många upp sig på de enorma kostnaderna i samband med de bemannade rymdfärderna.
När det finns så allvarliga problem på jorden som tigger om pengar och uppmärksamhet, frågar folk varför man skall ge ut så mycket pengar på rymdbragder som är till så ringa gagn för gemene man. De menar att dessa få fördelar, till exempel bättre kommunikationer eller ökad kunskap, kan uppnås med mycket mindre kostnader genom att man använder pengarna direkt på dessa områden.
Tidskriften Science News för 24 juli 1971 anmärkte bistert: ”Att man släpper Saturnusraketer, som kostar 200 millioner dollar, i Atlanten varenda gång Förenta staterna skjuter upp människor i rymden kan inte räknas till de sparsammaste åtgärderna.”
Enbart månlandningen med Apollo 15 kostade 445 millioner dollar. När ett televisionsprogram i Förenta staterna riktade uppmärksamheten på en säregen sten som astronauterna fört med sig tillbaka till jorden, ringde en av tittarna upp TV-stationen och föreslog att man skulle ge stenen ett av namnen från listan över skattebetalare. Detta var en något sarkastisk påminnelse om att skattebetalarna i sista hand måste betala den oerhörda kostnaden för de bemannade rymdfärderna.
En del människor skulle ha föredragit att kraften och pengarna i stället skulle ha använts exempelvis till att bygga bättre hus. De 445 millioner dollarna kunde ha använts till att bygga 44.500 hus för 10.000 dollar vardera. Och pengarna som använts till hela månprogrammet hittills, omkring 25 milliarder dollar, kunde ha använts till att bygga 2.500.000 sådana hem. De skulle ha kunnat ge husrum åt en stor del av landets fattiga familjer. Sovjetunionens utgifter på bemannade rymdfärder kan betraktas på samma sätt, eftersom inte heller hela befolkningen i detta land har fullgoda bostäder.
På grund av växande opposition har Förenta staternas program för bemannade rymdfärder till månen skurits ned. Man överväger emellertid ändå om man skall bygga en rymdstation, som skall kretsa kring jorden. Astronauterna skulle färdas med rymdskepp som gick i ”skytteltrafik” mellan jorden och denna station.
Vid ett tillfälle framhöll fyra senatorer och två ledande rymdforskare att detta program skulle utveckla sig så långt att man skulle få ge ut 50 till 100 milliarder dollar på en bemannad rymdfärd till Mars. De påpekade att de bemannade rymdfärderna blir allt kostsammare och onödigare och att problemen på jorden har mycket större prioritet på skattemedlen.
Doktor Gold vid Cornelluniversitetet yttrade: ”Vad ger de stora bemannade stationerna löfte om? Är de nödvändiga för vetenskapliga undersökningar eller för användningsområden som ger ekonomiska fördelar? ... Man har gjort stora ansträngningar att finna användningsområden där de bemannade rymdstationerna kan bli till nytta. Resultaten har varit mycket nedslående. ... Den mycket större kostnaden kan säkerligen inte rättfärdigas i vetenskapliga eller ekonomiska ordalag.”
Doktor Gold framhöll varnande att om ”den oerhört dyrbara och onödiga rymdstationen byggs, kommer den att bli den huvudsakliga angreppspunkten för den antivetenskapliga och antiintellektualistiska strömning som är mycket framträdande i våra dagar”.
”Topprestation”?
Ett av de argument som vetenskapsmännen ofta använder för att försöka rättfärdiga de bemannade rymdfärderna är att de bidrar till kunskapen om hur himlakropparna, till exempel månen och Mars, utvecklats och till kunskapen om livets utveckling.
Lägg märke till följande meddelande: ”Den vetenskapliga topprestationen i samband med rymdfärden [med Apollo 15] kan enligt representanter för NASA visa sig vara fynd av kristalliserad sten, som kan ha bildats vid tiden för månens födelse.” — U. S. News & World Report, 16 augusti 1971.
Många människor håller inte med om att ett fynd av några stenar är en ”topprestation”, när den kostar 445 millioner dollar och måste betalas med allmänna skattemedel. Av samma skäl blir de inte särskilt imponerade av sådana ord som dem dr John Wood vid Smithsonian Institution uttalade: ”När Apolloprogrammet är fullbordat kommer vi att ha ganska goda konturer av månens utveckling.”
Man har föreslagit att en stor summa av skattemedlen skall användas till en obemannad ”Viking”-raket, som skall sändas till Mars för ett liknande ändamål. Ledaren för rymdprogrammet, Walter Jakobowski, säger: ”Ett huvudmål är att få informationer om livets utveckling på en annan planet. ... När det gäller att finna liv, försöker vi verkligen att utröna vilket stadium Mars har nått i evolutionen.”
Tidskriften Electronics kommenterar och säger: ”För att vara på säkra sidan tystar ledarna för rymdprogrammet omsorgsfullt ned Vikings sökande efter liv — tidigare, nuvarande eller framtida — därför att de fruktar för en känsla av misslyckande, om de inte finner något. Men detta är uppenbart den mest spännande delen av programmet, som kostar 800 millioner dollar.”
Särskilt den kristne vet emellertid att inte ens en million landningar på månen eller Mars kommer att uppenbara någon utveckling av liv. Både livet och de invecklat uppbyggda levande varelserna kommer från Skaparen, vilket han tydligt framhåller för oss i sitt ord. Att ge ut pengar med ett uppgivet främsta mål att verifiera evolutionsmyten är sannerligen dåraktigt. Pengarna skulle kunna bli till mycket större nytta, om man inte använde dem till att försöka verifiera en felaktig vetenskaplig teori om livets uppkomst, utan i stället använde dem till gagn för det liv som redan existerar.
Vad somliga föreslår
Somliga vetenskapsmän och många andra människor ser bristen på praktisk vishet i att ge ut en förmögenhet på bemannade rymdfärder. De har inget emot utforskning av rymden, men de förespråkar ett noggrant planlagt program av måttlig storlek, som gör bruk av obemannade rymdfarkoster.
Doktor James Van Allen, upptäckaren av jordens strålningsbälten, föreslog att man skulle anslå två tredjedelar av de tillgängliga rymdforskningsmedlen till direkta, praktiska tillämpningar av vad man har lärt sig. Detta skulle inbegripa kommunikationer och meteorologi, men också undersökningar till gagn för fisket och skogsbruket. Han förespråkade att man skulle använda resten till att utforska solsystemet.
Doktor Gold föreslog också att man endast skulle använda obemannade farkoster för utforskning av rymden, däribland fjärrkontrollerade instrument. Dessa skulle kunna landa på andra planeter, kontrolleras från jorden och sända tillbaka informationer för en bråkdel av de bemannade rymdfärdernas kostnader.
Sådana instruments användbarhet har redan demonstrerats. Under senare delen av år 1970 sände ryssarna till månen sin obemannade Luna 16, som tog jordartsprov och återvände till jorden. Den beräknade kostnaden var inte mer än en femtiondedel av kostnaden för en bemannad rymdfärd.
Två månader senare satte ryssarnas obemannade Luna 17 på månen ett åttahjuligt fordon, som kallades Lunochod (månvandraren) och som automatiskt kontrollerades från jorden. Detta fordon kravlar omkring i många månader, tar televisionsbilder och samlar in vetenskapliga informationer, som sänds tillbaka till de ryska vetenskapsmännen på jorden.
Huruvida de som har en mera sansad syn på rymdfärderna kommer att få överhand återstår att se. En sak är emellertid säker. Vetenskapsmännen kommer i ökande utsträckning att konfronteras med följande bibliska sanning beträffande bemannade rymdfärder: ”Himmelen är HERRENS [Jehovas] himmel, och jorden har han givit åt människors barn.” — Ps. 115:16.