Att kunna rodna — människan ensam förbehållet
EN FÖRFATTARE skrev en gång en dikt, i vilken han låter en sjuttonårig flicka klagande säga följande:
”Jag kan inte hejda rodnaden,
min färg bara kommer och går.
Längst ut i spetsen på fingrarna,
ja, till nästippen rodnaden når.”
I dessa strofer visade skalden mycket riktigt på flera av de grundläggande drag som är karakteristiska för rodnandet.
I allmänhet talar författare positivt om rodnandet. Några av dem har således skrivit: ”Rodnad är dygdens färg.” ”Rodnaden är en skylt som naturen hänger ut för att visa var kyskhet och heder dväljs.” ”Bättre en rodnad i ansiktet än en fläck på hjärtat.” Några andra säger emellertid, kanske något cyniskt: ”Den som rodnar är redan skyldig; sann oskuld har inte något att skämmas för.” ”Män rodnar mindre över sina brott än över sina svagheter och sin fåfänga.” Och en nutida psykolog uppställer den teorin att människor rodnar därför att de vill tala om att det i själva verket inte förhåller sig så som andra tänker om dem.
Du har nog rodnat vid mer än ett tillfälle, eller kanske du rentav hör till dem som har lätt för att rodna. Varför rodnar du? Är det ett gott eller dåligt tecken?
Rodnandets karakteristiska drag
När man rodnar blir man plötsligt röd i ansiktet, om öronen och på halsen. Med rodnandet följer ofta en viss slapphet i käkmusklerna, och man slår ned ögonen för att undvika att möta andras blickar. Ibland vrider man på kroppen som om man ville gömma sig, och det är mycket sannolikt att rodnandet åtföljs av en glödande eller hettande känsla i hela kroppen. Det kan även hända att musklerna råkar i darrning och att benen blir partiellt förlamade. Ibland förändras rösten, och tårar kan till och med tränga fram i ögonen på den som rodnar, eller också börjar man plötsligt svettas. Och i en del fall kan en person som rodnar få hjärtklappning och gripas av en känsla av förfäran eller panik.
Människor av alla raser och nationaliteter kan rodna, fastän rodnaden inte syns så väl hos människor som är mörkhyade. Albiner, människor som har litet eller inget pigment alls i huden, kan också rodna; de har faktiskt lättare för att rodna än medmänniskorna av samma ras.
Det är oftast de unga, de oskyldiga och de oerfarna som rodnar. Allteftersom man blir äldre och mer livserfaren rodnar man mindre ofta. Vad någon annan gör kan få dig att rodna, om denne skulle råka vara en nära vän eller släkting till dig. Och att andra rodnar kan också få dig att rodna. Fastän somliga ifrågasätter det, så förefaller det faktiskt som om kvinnor har lättare för att rodna än män, åtminstone vissa kvinnor. Men det är mycket sannolikt att kvinnor nu för tiden inte har lika lätt för att rodna som deras mormödrar hade.
Vad är det som gör att man rodnar? Orsaken har beskrivits som ”en mental oordning eller förvirring som börjar med att mentala attityder stöter samman, vilket skapar förlägenhet och oförmåga att fungera”. Rodnandet kommer och går nästan ögonblickligen och är en ofrivillig handling. Man kan få en människa att skratta genom att kittla henne, men man kan inte med fysiska medel få en annan människa att rodna. Inte heller kan rodnandet sägas vara en reflexhandling. Skådespelare kan på scenen simulera skratt och munterhet, men de kan inte framkalla rodnad. Alldeles som man inte kan framkalla rodnad efter behag, så kan man inte heller med sin vilja förhindra att den uppträder. Att försöka förhindra rodnandet kan rentav göra att man rodnar ännu mer.
Det kan förefalla underligt, och det motsäger uppenbarligen vissa moderna teorier om rodnandet, men faktum är att blinda människor rodnar; de kan till och med ha lättare för att rodna än människor med förmåga att se. Döva personer kan också rodna. Och märkligast av allt är det förhållandet att till och med de som är både blinda och döva kan rodna, i likhet med Laura Bridgman, som förlorade både syn och hörsel vid två års ålder. Och om Helen Keller, som blev både döv och blind ännu tidigare i livet, berättas det: ”Att hon rodnar kan inte ha något samband med ogillande blickar eller ord, förbundna antingen med hennes utseende eller hennes uppförande; ändå rodnar hon precis som flickor gör som ser och hör, av samma orsaker, över samma kroppsdelar och upplever samma hettande känsla.” Denna berättelse stämmer överens med vad somliga funnit, nämligen att en person kan rodna även när han är ensam, om han tänker sig själv in i en situation, i vilken han vanligtvis skulle rodna, eller om han råkar läsa något som gör honom förlägen.
Det berättas att en konstnär nästan drevs till vansinne, när han på sin duk skulle försöka återge rodnadens charm. För honom var det ”det mest betagande ansiktsuttrycket hos en kvinna”. Men allt han kunde göra var att måla flickor med rödblommiga kinder.
Lägg märke till att rodnandet inte får förväxlas med att blodet rusar upp i ansiktet så att man blir blossande röd och het på grund av något fysiskt tillstånd, till exempel övergångsåldern hos kvinnor, eller på grund av vrede.
Rodnandets mekanism
Rodnandet kan sägas vara ett exempel på den psykosomatiska principen i verksamhet, nämligen att sinnet, psyche, och kroppen, soma, är ett; det som påverkar sinnet påverkar kroppen, och tvärtom. Ett förvirrat sinnestillstånd, så att säga, påverkar det sympatiska nervsystemet, varigenom de kärlutvidgande nerverna, vasodilatorerna, stimuleras och får kapillärerna i huden att vidga sig. Resultatet blir att mer blod strömmar till huden i ansiktet och på halsen, vilket gör att huden blir röd.
Vad är det som svarar för denna mekanism? Varför rodnar människor? Vilket syfte tjänar det?
Förbehållet människan
Att kunna rodna är förbehållet människan. Den förnuftslösa skapelsen, djuren, kan inte rodna. De ådagalägger ibland känslomässiga egenskaper som påminner om människans, sådana egenskaper som vrede, avundsjuka, tillgivenhet, uppsluppenhet och så vidare. Men de kan inte rodna. ”Rodnandet är den mest säregna och mest mänskliga av alla känslor”, säger Charles Darwin i sin bok The Expression of the Emotions in Man and Animals.
Varför är rodnandet förbehållet människan? Därför att det inbegriper begreppsmässigt tänkande och/eller moralisk känsla, och ingetdera finns hos djuren. Djur kan inte uppfatta det lämpliga eller olämpliga i något; inte heller kan de skilja mellan rätt och orätt. De är ”utan förstånd”, som bibeln säger. Psykiskt efterblivna människor rodnar sällan. Och mycket små barn, de som ännu saknar förstånd, rodnar inte. — Ps. 32:9.
Sålunda kan en ung kvinna rodna, när något opassande händer henne, eller när hon hör eller ser något som verkar vara oanständigt. Det är som om hennes renhet och oskuld kränktes. Vidare kan en människa rodna på grund av någon pinsam situation eller därför att hon gjort någon blunder. På samma sätt kan en blyg eller tillbakadragen person rodna, när han får en komplimang eller dras fram i rampljuset för att ta emot pris och ärebetygelser. Han känner sig då plötsligt överdrivet uppmärksammad.
Varför rodnar människor under sådana omständigheter? De som hävdar att människan är produkten av en utveckling har inget svar att ge. Hur har människan förvärvat denna utmärkande egenskap, om hon utvecklats från de förnuftslösa djuren, som inte kan rodna?
Om vi erkänner att människan skapades av Gud och till Guds avbild och försågs med moralisk känsla, ett samvete, då kan vi se att det tjänar ett praktiskt ändamål att människan rodnar mot sin vilja. Enligt en författare, som levde för mer än hundra år sedan, tjänar rodnandet som en väktare för samvetet, som säger människan att hon inte får bedra sin nästa. När människan kränker det hon vet eller tror är rätt, kommer hon att rodna; det kommer henne att skämmas.
Förutom denna grundläggande orsak till rodnandet kan människor rodna på grund av att de gjort ett misstag som inneburit att de kränkt det som är passande i något annat avseende. Det är naturligt att man vill att andra skall tänka väl om en, och när man begår ett brott mot etiketten, ett faux pas, kan man rodna av förlägenhet. Detta kan förklara varför de flesta, dock inte alla, med åren har mindre lätt för att rodna. Nervsystemet påverkas inte lika lätt av känslorna, och samtidigt kan en människas samvete bli mindre mottagligt för påverkan av moraliska värden.
Rodnandet omnämns i bibeln
Alla bibelöversättningar använder visserligen inte uttrycket ”att rodna”, men alla beskriver mer eller mindre rodnandets verkningar. Enligt Engelska auktoriserade översättningen säger således Esra: ”O min Gud, jag skäms och rodnar för att lyfta upp mitt ansikte till dig, min Gud: ty våra missgärningar har växt oss över huvudet.” (Esr. 9:6) Och enligt samma översättning lyder Jeremia 6:15: ”Skämdes de, när de hade övat styggelse? Nej, de skämdes alls inte, inte heller visste de att rodna.”
Det är utom all fråga att rodnandet är en egenskap som är utmärkande för människan. Att människan kan rodna vittnar om att hon skapades av en rättvis, kärleksfull och vis Danare, och det är en av hans gåvor till människan, en gåva som skall hjälpa henne att reagera för samvetet till sin egen lycka och välfärd.