Vad bibeln säger
Bör kristna hålla vakor för de döda?
ATT hålla vaka över en död människas kropp har länge varit en sedvänja över hela världen. I många länder förekommer det nästan aldrig nu för tiden några vakor för de döda. I andra länder är däremot den här forntida seden rätt allmän.
Vad ligger bakom den här seden? Hur började den? Och bör kristna hålla vakor för de döda?
Vad som ligger till grund
Ett uppslagsverk säger om den här seden: ”Antagligen började den för att människor trodde att onda andar kunde besätta ett obegravt lik, om det lämnades ensamt.” Men den tanken har också framkastats att den här sedvänjan — att vänner och grannar kom tillsammans för att hålla vaka hela natten över ett lik — började på grund av vidskeplig fruktan ”för att tillbringa natten ensam med en död kropp”.
Det som står i Encyclopœdia Britannica kastar ytterligare ljus över ämnet att hålla vakor för de döda: ”När det gäller England, så verkar seden vara äldre än kristendomen, och det verkar som om den först var huvudsakligen keltisk. Den har utan tvivel ett vidskepligt ursprung — fruktan för att onda andar skulle skada eller rentav avlägsna kroppen. ... I och med kristendomens införande fogades frambärandet av böner till vakan. Man placerade som regel liket med en tallrik salt på bröstet under det bord, där det stod spritdrycker för de vakande. Dessa privata vakor övergick snart till att bli dryckesorgier. Som en följd av reformationen slutade man att be för de döda, och seden att ’vaka’ kom ur bruk i England, men den fortsatte på Irland.”
Några nutida sedvänjor
Seder och bruk i samband med vakor för de döda är mycket skiftande på olika håll i världen. I vissa latinamerikanska länder placeras den avlidne — om det råkar vara ett barn — i en stol utklädd till en ängel. Vänner och släktingar tror att barnets ”odödliga själ” kommer att flyga raka vägen till himmelen. En vaka kan hålla på en hel natt, men det kan vara rena feststämningen, för man kan skjuta av raketer och sjunga glada sånger till ackompanjemang av instrumentalmusik, och det finns både mat och alkohol.
Bland medlemmarna i kristenhetens sekter i Västafrika är det inte i första hand fruktan för andar som gör att man håller vakor. Vänner och släktingar önskar vanligtvis dela de närmaste släktingarnas sorg och ge den avlidne en sista hälsning. Men stämningen är sällan sorgsen, och det finns både mat och dryck. Ibland är människor närvarande som knappast känt den avlidne, och de äter och dricker således på någon annans bekostnad. Utan tvivel är det naturligtvis så att många är med på en vaka av ädla motiv, även om skrål och skrän och verkliga slagsmål kan vara nog så betecknande för sådana här tillfällen.
Under vissa stamvakor har man försökt att komma i kontakt med övernaturliga makter, och man har också utövat spådom. Ibland har en tallrik med ”medicin” placerats under liket, och man tror att någon som stryker på sig av den här ”medicinen” kommer att kunna se syner. Somliga har strukit på den för att läka självförvållade sår på läppar och kinder. Och det har inträffat sådant som verkar vara orsakat av ockulta makter.
Vad allt detta tyder på
Det är därför tydligt och klart att vakor för de döda inte har ett kristet ursprung. De har ofta varit förknippade med vidskepelse. Om det därför är så i en viss trakt att vidskepliga föreställningar är förbundna med ”vakor för de döda”, så kan kristna som bor där knappast ta del i en sådan sedvänja. Andligt ljus och sanning från Gud har befriat dem från vidskepelse och falsk tillbedjan, och de tar inte lättvindigt på den befrielsen. — Ps. 43:3; Joh. 8:32.
Om det i någon trakt är brukligt att man super och skrålar i samband med ”vakor för de döda”, så är detta orsak nog för gudaktiga människor att hålla sig borta därifrån. Den kristne aposteln Paulus skrev till medtillbedjare av Jehova Gud: ”Låt oss vandra anständigt såsom om dagen, inte i bullersamma festupptåg och dryckesorgier.” — Rom. 13:13.
Det finns ännu mera orsak för kristna att hålla sig borta från vakor där man utövar spådom och där man försöker komma i kontakt med andar. ”Utövande av spiritism” är en av köttets gärningar, och de som fortsätter att utöva ockultism kommer inte att ärva Guds rike. (Gal. 5:19—21) Jehovas folk i forna tider fick också detta klara besked: ”Hos dig må icke finnas någon ... som frågar andar eller som är en spåman eller som söker råd hos de döda.” — 5 Mos. 18:10—12.
Men hur är det då med fruktan för de döda, som kan förmå någon att hålla vaka för en avliden? Denna fruktan är obefogad, eftersom bibeln visar att människan inte har en odödlig själ. Vi får i stället veta: ”De döda veta alls intet. ... I dödsriket [mänsklighetens gemensamma grav], dit du går, kan man icke verka eller tänka, där finnes ingen insikt eller vishet.” (Pred. 9:5, 10) På ett annat ställe säger Guds ord: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” (Hes. 18:20, Åkeson) Inte ens ett till synes oskyldigt barn kommer undan detta, för alla människor har ärvt synd och död från den första människan, Adam. (1 Kon. 8:46; Rom. 5:12) Ett avlidet barn har alltså inte någon ”odödlig själ”, som omedelbart flyger till himmelen för att bli en ängel. För övrigt är himmelska änglar inte avlidna människor — utan de är direkta skapelser. — Kol. 1:15—17; Hebr. 1:7.
Kristna fruktar därför inte för de döda, och inte heller känner de sig tvungna att hålla vakor för de avlidna. De sörjer inte heller som de övriga, de som inte har något hopp. (1 Tess. 4:13) Det är sant att de är ledsna, när någon kär vän eller anförvant dött, precis som den fullkomliga människan Jesus Kristus grät över sin vän Lasarus’ död. Men vid just det tillfället uppreste Jesus Lasarus från de döda och gav därigenom alla troende verklig orsak att hoppas på uppståndelsen för dem som är i Guds minne. — Joh. 11:30—44; Apg. 24:15.
Att hjälpa de sörjande
På sådana platser där en ”vaka för de döda” hör ihop med oskriftenliga seder och uppfattningar vill kristna säkert inte delta i dessa seder och bruk. Men hur förhåller det sig om uttrycket ”vaka” helt generellt används om besök hos den sörjande familjen, i hemmet eller i samband med begravningen?
Döden kanske inträffar vid en tidpunkt då det inte är möjligt att omedelbart avlägsna kroppen. Vid sådana tillfällen kan kristna finna det mycket lämpligt att tillbringa natten med släktingarna, även när liket fortfarande är kvar i huset. Så länge som oskriftenliga sedvänjor inte är inbegripna, finns det ingen biblisk invändning mot att besöka de sörjande och erbjuda dem hjälp, visa dem deltagande och ge dem ”trösten från Skrifterna”. — Rom. 15:4; Job 29:25; Joh. 5:28, 29.