Djurvärldens mästare i kamouflage

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Nigeria

”VI VAR på safari i Kenya. Våra blickar spanade överallt, så att ingenting undgick dem. Det trodde vi åtminstone, tills Rune plötsligt grep mig i armen och sade: ’James har fått syn på något!’

James, vår kenyanske vägvisare, pekade på ett ’korvträd’ (Kigelia africana) 120 meter bort. ’Där borta är en leopard’, sade han.

’Var då?’ frågade Sören.

Jag tittade, spanade i en annan vinkel, gnuggade mig i ögonen och tittade igen. Jag kunde inte se något annat än löv, grenar och de korvformiga frukterna.

James småskrattade. ’Vi kör lite närmare’, sade han. Vi körde fram emot trädet tills vi var omkring 15 meter ifrån det, och då fick jag syn på den. Bruna och vita fläckar och markeringar bildade nu konturerna av en leopard och skilde sig från liknande fläckar och färger på de solbelysta delarna av trädet.

James sade att han kanske inte hade fått syn på leoparden, om inte svansen hade hängt ner med en krok längst ner. Svansens kroklinje var en ovanlig form i trädet, så han tittade en gång till och fick syn på djuret.” På så sätt blev Gösta och hans vänner medvetna om djurens imponerande kamoufleringsförmåga — något vi finner runt omkring oss, när djur på olika sätt liknar den bakgrund de avtecknar sig mot. Helt naturligt var de, liksom de flesta av oss, intresserade av att få veta hur kamoufleringen fungerar och vem eller vad som ligger bakom denna förmåga som djuren har.

Hur kamoufleringen fungerar

Kamouflage hos djuren är nödvändigt för att de skall överleva. Det hjälper dem att gömma sig för naturliga fiender eller hjälper rovdjur att inte bli upptäckta när de är på jakt, ligger på lur eller försöker locka till sig sitt byte. Principen är att försöka bli osynlig genom att lura andra varelsers synförmåga.

Göstas upplevelse med leoparden belyser detta. Liksom många andra djur har leoparder samma spräckliga utseende som en skog, där solljuset silar in genom lövverket. De har också förmågan att förbli orörliga och göra sig osynliga genom att smälta samman med omgivningen.

Så förhåller det sig också med sebran, som kan tyckas vara det mest iögonenfallande av de vilda djuren. Sebrans ränder tjänar samma syfte som leopardens fläckiga päls. Mönstret av kontrasterande färger och former tycks lösa upp djurets form i oregelbundna fält eller ränder. När man betraktar något på avstånd har ögat nämligen svårt att sätta samman ett brutet färgmönster till en fast form. Det låter sig luras av den illusion som skapas av det brutna färgmönstret och uppfattar den ljusa bakgrunden i djurets päls som de ljusa mellanrummen mellan träd och gräs.

Sebran smälter därför samman med de smala trädstammarna och grässtjälkarna, och leoparden ”försvinner” i ett träd eller en buske. Rördrommen, en fågel som lever i träskartad terräng, smälter också samman med vassen i träsket på grund av att den är randig i rödbrunt och svart. Men den förbättrar kamouflaget genom att stå orörlig bland vassen med halsen och näbben rakt uppåt, när fara hotar. Den vajar till och med i takt med vassen, som rör sig för vinden.

Det finns också kontraskuggningsmönster, som innebär att djurets övre delar är mörkare färgade än dess undersida. Detta motverkar solljusets effekt, som accentuerar ett föremåls tredimensionella framträdande genom att kasta en skugga på dess nedre yta och på marken. På grund av kontraskuggningen förmörkar den skugga, som djurets övre del kastar, den blekare undersidan och gör det svårare att upptäcka dess konturer.

Andra djur smälter samman med bakgrunden tack vare sin skyddsfärg. De vita isbjörnarna, de gröna papegojorna och gräshopporna, och de svarta, grå eller dunkelt färgade nattdjuren liknar allesammans till färgen sin omgivning. Så förhåller det sig också med de milda eller brokiga färgerna hos insekter, grodor, ödlor och fåglar som framlever sina dagar bland blommor och blad.

Insekter och fiskar

En annan kamoufleringsmetod är imitation av former. Insekter och fiskar är mästare i detta. Jag kommer ihåg en gång då jag hörde någon utropa: ”Jag kan inte tro mina ögon! Kvisten går ju.” Ja, det var ingen kvist, utan en insekt.

Insekterna utgör en värld av mångskiftande skönhet och bisarra, förvånande, fängslande former. Deras färg och form kamouflerar dem så perfekt att det är svårt att upptäcka dem till och med på nära håll. Tänk på den vandrande pinnen, som liknade en torr kvist. Andra insekter ser ut som gröna skott, gröna blad, torra löv, delvis sönderfallna löv eller till och med fågelspillning.

Det vandrande bladet är så likt en samling gröna blad till färgen, formen, de nervliknande teckningarna och de långsamma, svajande rörelserna att andra insekter blivit lurade till att försöka knapra på det i tron att det varit ett blad! Och här i Nigeria finns det en liten skalbagge som ser ut som ett blad i änden på en stjälk. Stjälken är skalbaggens nos.

Det finns kamoufleringsmästare i vattnet också. ”Stenfisken” ser ut som en stor sten. Och den australiska algfisken med sina många flikar liknar tång. Sargassoulken med sin fläckiga teckning är nästan omöjlig att upptäcka bland tången i Sargassohavet. Dold för sina fiender lurar den där på sitt byte. I kamouflaget ingår ett lockbete — ett köttigt utskott på nosen som den vickar på för att locka till sig andra fiskar.

Trollfisken är rödbrokig, precis som stenarna och korallerna som den lever ibland. Den kan variera färgen för att bättre smälta in i omgivningen. Många fiskarter kan göra detta, och en del fäster på sig sand och bitar av tång för att förbättra kamouflaget.

Vi har också bläckfisken, som sprutar ut en skvätt bläckaktig vätska när den blir förföljd. På så sätt skapar den en ”rökridå”, så att den kan sätta sig i säkerhet. Eftersom bläckmängden har ungefär samma storlek som bläckfisken själv, lurar den förföljarna på ännu ett sätt: Man kan föreställa sig hur någon rovfisk ivrigt försöker angripa bläcket i stället för bläckfisken!

Kameleontens färgförändringar

Trollfiskens färgförändringar påminner oss om en annan mästare i kamouflage, kameleonten. Den tillhör de få kräldjur som har ett urval av brokiga färger att sätta på sig.

En gång såg jag en på Madagaskar som trevade sig nerför en gren, darrande som en gammal gubbe, med en brokig kostym i grönt, gult, grått och brunt. Det var samma färger som fanns på trädets bark och blad. Dess långsamma, sävliga gång gjorde att den tilldrog sig mindre uppmärksamhet. Vid en hastig blick kunde man ha uppfattat den som ett knippe gula, bruna och gröna blad som vajade för vinden.

Kameleonter kan medvetet växla färg för att smälta in i omgivningen. När djurets ögon registrerar färgerna i dess omedelbara närhet, sänder vissa nerver budskap till hormonproducerande körtlar, och de avsöndrade hormonerna stimulerar pigmentbärande celler (kromatoforer) att ändra pigmentkornens koncentration, fördelning och läge. På så sätt ändrar kameleonten färg. Detta utgör en kontrast till andra djurs ofrivilliga färgförändringar, som beror på temperaturförändringar mellan olika årstider och variationer i ljusmängd eller omgivningens färg.

Anpassning

När vi nu talar om kamouflage, kan man fråga sig om Gud har skapat djuren så, därför att han avsåg att de skulle leva på varandra och att de därför behövde hjälp att överleva. När Gud skapade mannen och kvinnan, var djuren inte rädda för dem eller för varandra. Bibeln talar om varför. Den säger att Gud gav människan och djuren ”alla gröna örter till föda”. — 1 Moseboken 1:29, 30.

Men efter människans uppror blev det kaos i det jordiska skaparverket. Människan förlorade sitt privilegium att kärleksfullt råda över djuren. Gud medgav efter syndafloden att människan skulle få äta djurens kött för att överleva. (1 Moseboken 9:2—4) Djuren drabbades också av kaos och började leva på varandra. Och eftersom Gud hade skapat en väldig variation av olika drag och egenheter hos djuren för att göra dem intressanta för människan, skulle många djur kunna anpassa sig till sin nya situation genom att använda vissa drag till hjälp för att överleva.

Människan har gjort ungefär samma sak. Det var utan tvivel inte Guds mening att människor skulle döda varandra och rentav bli kannibaler. Men också människan har förmågan att anpassa sig till nya omständigheter för att överleva och kan rentav använda kamouflage i krigstid.

I Guds nya ordning skall människan och djuren ännu en gång uppnå det fridfulla tillstånd som Gud avsett. Då kommer ingen av dem att behöva frukta för plötslig död eller oroa sig för att maten inte skall räcka till. — Jesaja 11:9; Hosea 2:18; Uppenbarelseboken 21:4, 5.