Su-Lin, den första levande pandan i Amerika

Berättat av Quentin Young

Jag fångade den första levande pandan som man fick se i västvärlden. Sedan fann jag något av långt större värde

”EN DAG”, tänkte jag, ”skall jag göra något liknande eller rentav något ännu bättre.” Min bror hade just återvänt från en jakt på jättepanda i det inre av Kina. Han deltog i en expedition som leddes av president Theodore Roosevelts två söner, Theodore och Kermit. Jag var då fjorton år och gick i gymnasium i Kina. Min bror och jag är av kinesisk härkomst, men han föddes i Förenta staterna. Då jag var tjugo år och studerade vid universitetet i Shanghai återvände min bror igen till Kina. ”Jag skall till Tibet för att jaga”, sade han. ”Skulle du vilja följa med?” Om jag ville! Det var år 1934.

På grund av att han varit med i Roosevelts expedition kunde han nu organisera en egen expedition för att samla sällsynta djur för zoologiska trädgårdar och museer. Expeditionen blev mycket lyckad. År 1935 gav vi oss ut på en annan expedition och samlade många levande djur och försökte skjuta en jättepanda, men lyckades inte.

Min redan uppfyllda barndomsdröm att ”göra något liknande eller rentav något ännu bättre” skulle få en ännu större uppfyllelse: att få tag i ett exemplar som blir det första i en samling av en speciell djurart!

Det var Ruth Harkness’ ankomst till Kina som gjorde att det över huvud taget förverkligades. Hon var modetecknerska från New York och hade varit hustru till en välkänd djursamlare. Hennes man var den förste som förde med sig komodoödlan, en jätteödla, från Nederländska Indien. (Nederländska Indien kallas nu Indonesien.) Han var säker på att han skulle bli den förste att ta med sig en levande panda från Kina till västvärlden. Men i stället fick han en sjukdom i Kina och dog där.

Hans änka, Ruth Harkness, kom nu till Kina för att avsluta det som hennes man hade börjat med — att hitta och ta med sig en levande panda till västvärlden. Alla skrattade åt henne. ”Du kan inte ge dig i väg. Du vet inte var pandan lever. Andra har försökt att föra ut en levande panda; ingen av dem har lyckats. Hur kan du tro att du skall lyckas? Det är en vansinnig idé!”

Men hon hade bestämt sig. Hon frågade på Förenta staternas konsulat. De sade till henne: ”Om du önskar bege dig till det område där pandan finns, är det bäst att du söker upp bröderna Young.”

Nästa dag sammanträffade jag med Ruth Harkness. Vi talades vid och nådde en överenskommelse och började göra förberedelser. Jag träffade henne i början av september 1936, och vi begav oss i väg den tjugosjätte i samma månad.

Vi började vår färd uppför floden Yang-tsï-kiang. Vi bytte båt flera gånger — från en flodbåt på mellan 2.000 och 3.000 ton som vi startade med till en flatbottnad båt på 150 ton. Slutligen använde vi till och med timmerflottar. På några ställen omkring 1.600 kilometer inne i landet drog kulier båten från flodbanken. Den mest imponerande delen av färden på Yang-tsï-kiang var flodens berömda trånga pass. Klipporna reste sig mer än 300 meter rakt upp.

I Chung-king lämnade vi Yang-tsï-kiang och for med bil till Cheng-tu. Men därifrån till Kwanhsien gick alla utom Ruth till fots. Jag insisterade på att hon skulle åka i en bärstol som kallas wha-gar och som bars av kulier. Kwanhsien är den sista utposten. Därifrån började vi klättra. Vi hade inte längre några bärare. Alla måste gå. Det tog två dagar att gå norrut till Wenchuan — den sista platsen där man kunde få tag i mat — sedan vände vi västerut till pandaområdet.

Den andra dagen efter det att vi lämnat Wenchuan kom vi till Tsaopo, en liten by som man kan nå endast genom att gå på en mycket besvärlig stig. Men det fantastiska är att i dessa mycket små byar — gömda i bergen — finns grundskolor och gymnasier. Några av byborna i Tsaopo påstod att pandor ibland kommer lunkande rätt in i klassrummen!

Vi inrättade vår expeditionsbas i Tsaopo — i ett gammalt slott. Jag satte upp vårt basläger och några pandafällor en dagsresa västerut från Tsaopo. Där lämnade jag Ruth och förflyttade mig längre in i landet och högre upp till vad jag kallade Läger 2, mitt läger, och satte ut fler fällor. Ruth och jag höll kontakt med varandra genom budbärare som gick mellan de två lägren.

Men Ruth ville ha mer spänning. Hon önskade besöka mitt läger. Det var inte en bra plats för henne, men hon insisterade, och jag gick ner för att hämta henne. Det var väl att jag gjorde det. Om jag inte hade gjort det, skulle hon ha missat färdens stora ögonblick!

Jägarna gick före oss, eftersom det var en mycket svår stig. Ruth kunde inte hålla jämna steg. Jag gick bakom henne och hjälpte henne genom att knuffa på. Jag hade gett order om att inte skjuta någon panda. Vi skulle först och främst fånga en levande. Först sedan vi gjort det skulle vi börja jaga en panda att överlämna åt de kinesiska myndigheterna. Men den åttiotvåårige jägaren som gick före oss såg en panda och blev alltför ivrig. Han började skjuta. Pandan sårades. Det var en hona. Hon sprang i väg med jägarna efter sig.

Jag kom till en öppning i skogen och hörde gnäll som från en liten unge. Jag följde ljudet tills jag kom till ett stort ihåligt träd. Och där på en bädd av bambulöv fann jag den. EN PANDAUNGE! Det var den sårade pandans tillhåll, och ungen hade hon lämnat där. Jag hade aldrig tänkt att jag skulle fånga en unge. När jag tog upp den, tänkte jag: ”Vad kan vi ha för nytta av den här? Den väger bara omkring ett halvt kilo. Den är så ung att ögonen ännu inte har öppnats, och de svarta markeringarna kan inte helt urskiljas. Vi har ingen möjlighet att ge den mat. Den kommer inte att överleva!”

Ruth Harkness kom upp flåsande av ansträngning och undrade vad skjutandet gällde. ”Dödade de en panda?” Jag svarade inte, utan höll bara fram i mina kupade händer en mycket liten pälsboll. ”Det här är vad du kom till Kina för.”

Hon kunde först inte fatta det. Slutligen sade hon tvekande och något skeptiskt: ”En pandaunge?” Hon blev andlös. Hon tog den från mig, kelade med den och kuttrade mjukt: ”O, baby, baby.” Hon höll den nära sig. Hon var så lycklig. Men jag tyckte det såg dumt ut, det sätt på vilket hon höll den och talade till den. ”Vad har vi för nytta av den här?” frågade jag. ”Den kommer att dö. Den kommer inte att kunna användas. Låt oss gå!”

Jag önskade ta reda på vad som hade hänt modern som hade blivit sårad. Men Ruth var helt upptagen med den lilla. ”Ah, glöm henne”, sade hon. ”Låt oss återvända till lägret.” Och hon gav sig i väg nerför stigen. Jag kunde inget annat göra än följa efter med den lilla pandan innanför skjortan.

Då vi kommit tillbaka till baslägret, sökte hon igenom sina saker, och slutligen drog hon fram en flaska med en napp på. Jag blev stum. Jag visste inte att hon hade tagit med sig en sådan! Men Ruth hade hört att jag samtalat med någon i Shanghai om problemet med att transportera en jättepanda på omkring 150 kilo från det inre av Kina, och därför kom hon beredd att ta hand om en unge. Hon blandade till mjölk och hällde den i flaskan, klämde fast nappen och stack in den i ungens mun — och den drack begärligt!

Det var ett dramatiskt ögonblick, högt uppe i dessa berg nära gränsen till Tibet. Det visade sig bli ett historiskt ögonblick. Ruth kelade med ungen och betraktade den medan den åt. Hon kallade den Su-Lin, ”lyckobringande och utsökt”. Detta är vad Su-Lin betyder.

Kort därefter började Ruth Harkness och Su-Lin sin resa till Förenta staterna. De anlände i december 1936. Su-Lin blev genast berömd. Vart hon gick blixtrade kameror. Reportrar skrev berättelser. Genom radion var man fullt upptagen med att sprida hennes berömmelse. Hennes bild prydde havregrynspaketet ”Quaker Oats”. Su-Lin, den första levande jättepandan som kom till västvärlden.

Tyvärr blev hennes vistelse inte långvarig. Hon stannade kvar hos Ruth under åtskilliga månader innan hon överlämnades till Brookfield Zoo i Chicago. Men hon dog när hon var ett och ett halvt år. Man kan nu se henne uppstoppad på Field Museum i Chicago.

Följande år, 1937, återvände Ruth till Kina, och jag reste med henne för att fånga ännu en levande panda. Su-Lin levde då fortfarande, och Ruth önskade en kamrat åt henne. Jag fångade en annan panda, som vägde omkring tjugo kilo. Den kallades Diana, efter den flicka som senare blev min första hustru. Senare gav Ruth pandaungen ett annat namn — hon kallade den Mei Mei.

Åren gick, och vi kom i krig med Japan. Jag gick in i den kinesiska armén. Min familj flyttade till Indonesien, och själv blev jag tillfångatagen av japanerna. Sedan japanerna kapitulerat, reorganiserade jag kineserna i Indonesien och arbetade på det kinesiska konsulatet. Men då Indonesien erkände Kommunistkina år 1949, måste vi stänga konsulatet. Jag gick in i nationalistpartiet och ledde ett avdelningskontor för kineserna som fanns där och höll dem trogna mot Nationalistkina. På grund av denna tjänst kallades jag tillbaka till partiets huvudkontor år 1953 — det var nu på Taiwan. Jag fick särskild akademisk utbildning och sändes tillbaka till Indonesien, där jag år 1958 än en gång kom i fängelse under deras vänsterregim.

Det dröjde inte länge efter det att jag hade blivit frigiven från fängelset förrän min första fru dog i cancer. Jag fostrade mina två barn tills de båda gift sig och slagit sig till ro. Och då hade jag gift mig med min andra hustru, Swan, en kinesiska som är född i Indonesien. Tillsammans återvände vi till Taiwan. Detta var år 1968.

Efter alla mina tjänster, uppoffringar och lidanden för saken trodde jag att jag skulle få ett bra arbete på Taiwan. I stället fick jag höra: ”Du är för gammal; vi behöver unga människor.”

Swan önskade gå i kyrkan för att be. Jag sade: ”Jag skall följa med dig till kyrkan. Men jag vet hur de är där.” Den protestantiska rörelsen hade varit stark i Kina. Jag hade varit tillsammans med missionärer och hade varit anglikan, baptist och lutheran — jag hade prövat dem alla. Jag önskade inte ha något mer med dem att göra.

Nästa dag, när vi skulle gå ut, knackade någon på vår dörr. Det var en engelsk dam från Jehovas vittnens avdelningskontor i Taipeh. Hon började tala kinesiska med min kinesiska hustru, som dock inte förstod kinesiska, utan bara indonesiska, holländska och engelska. De började därför samtala på engelska. Ett bibelstudium sattes i gång i vårt hem. När min fru började gå till möten som hölls på kinesiska i Rikets sal, måste jag följa med henne för att översätta för henne.

Så småningom insåg jag att den här religionen var annorlunda. De bad oss inte om pengar. Och även när det var häftigt regnväder kom damen för att leda studiet. Hon besökte oss under en lång tid men bad aldrig om någonting. Jag började lära mycket om bibeln. Min hustru studerade, men det kom att bli ett annat studium med mig. Det kom till på ett ovanligt sätt.

Jim Good, ett Jehovas vittne, var direktör för RCA Taiwan. Han var direktör för den näst största utländska industrin på Taiwan och ansvarig för mer än sju tusen anställda och naturligtvis väl bekant med många högre myndighetspersoner och ministrar. Hans hustru, Hazel, var också ett vittne, och hon önskade lära sig kinesiska. Jag arbetade nu på personalavdelningen vid RCA och redigerade personaltidningen. Jag lärde henne kinesiska. Och vad lärde hon mig? Bibelns sanningar.

Jag gjorde det inte lätt för henne. Jag ställde många svåra frågor. Om hon inte kunde besvara dem, sade hon: ”Jag skall ge dig svar nästa gång jag kommer.” Hon besvarade alla de besvärliga frågorna. Några av dem måste ha låtit underliga för henne. ”Varför omnämns inte kineserna i bibeln?” ”Varför blev inte kineserna det utvalda folket i stället för judarna?” ”Och varför är draken i Uppenbarelseboken så ond?” För kineserna är den en symbol för välstånd och lycka. Så du kan förstå att det inte var så lätt för henne.

Efter att ha studerat ett år blev min hustru döpt. Detta var år 1970. Sedan önskade min bror, som nu började bli gammal och som pensionerats från USA:s krigsmakt, att vi skulle komma till Förenta staterna för att tillbringa de år vi hade kvar tillsammans med honom. Jag blev döpt där år 1974. Skillnaderna i trosuppfattningar gjorde det svårt för oss att bo tillsammans med min bror. Min hustru och jag flyttade till södra Kalifornien, och vi är nu lyckligt förenade med Jehovas vittnen i en församling där.

När jag var fjorton år och gick i gymnasiet och min bror hade varit på sin expedition med bröderna Roosevelt, hade jag tänkt: ”En dag skall jag göra någonting liknande eller rentav något ännu bättre.” Jag är glad att jag kunde förverkliga mitt barndomshopp. Men jag gläder mig nu ännu mer åt ett annat hopp: Hoppet att få leva för evigt på en paradisisk jord och ta vård om alla dess växter och djur och att få leva tillsammans med människor som visar kärlek gentemot varandra och som är förenade i sin tillbedjan av Jehova Gud, Skaparen av himmelen och jorden.

Jag ber att jag genom Jehovas oförtjänta omtanke skall få uppleva förverkligandet av detta det underbaraste hoppet av alla!

[Infälld text på sidan 13]

”Andra har försökt att föra ut en levande panda; ingen av dem har lyckats. Hur kan du tro att du skall lyckas?”

[Infälld text på sidan 14]

Jag svarade inte, utan höll bara fram i mina kupade händer en mycket liten pälsboll. ”Det här är vad du kom till Kina för”

[Infälld text på sidan 15]

I stället fick jag höra: ”Du är för gammal; vi behöver unga människor”

[Infälld text på sidan 16]

Jag ställde många svåra frågor. ”Varför blev inte kineserna det utvalda folket i stället för judarna?” ”Och varför är draken i Uppenbarelseboken så ond?” För kineserna är den en symbol för välstånd och lycka

[Karta på sidan 13]

(För formaterad text, se publikationen)

Cheng-tu

Kwanhsien

Wenchuan

Weiku

Mowchow

Lifanting

Spaningsläger nr 1

Tsapai

Tsaopogodalen

Quentins läger

Baslägret

[Karta]

Kina

Shanghai

Nanking

Yang-tsï-kiang

Han-kow

Kingchow

Ichang

Yang-tsï-kiang

Wanhsien

Chung-king

Cheng-tu

Mowchow

[Bild på sidan 14]

Su-Lin i Kina

[Bild på sidan 15]

I zoo i Chicago