En spännande och lärorik resa i underjorden
SKULLE du vilja följa med på en resa i underjorden? Trots att människor blir mer och mer beresta i våra dagar, hör det väl inte till det allra vanligaste att få göra en tågresa 195 meter under markytan. Men om du någon gång under sommarhalvåret besöker Stråssa järnmalmsgruva i Mellansverige, kan du faktiskt få göra den erfarenheten. Men du får inte ha barn under sju år med dig. Av säkerhetsskäl har man varit tvungen att sätta den åldersgränsen.
Under snart två års tid har man genom turistreklam och på annat sätt satsat mycket pengar och krafter på att få människor att komma och titta på gruvan. Bakgrunden till den här optimistiska satsningen är de kärva tider som drabbat gruvindustrin och därmed också de människor som är beroende av den för sin utkomst. Under 1981 lades nämligen driften vid Stråssa gruva ned. Innan detta skedde försökte man finna alternativa möjligheter att använda gruvan och sysselsätta personalen för att så långt som möjligt motverka problemet med arbetslöshet hos de snart friställda gruvarbetarna. En av de idéer som man förverkligade var just ”turistgruvan”.
Stråssa ligger i hjärtat av Bergslagen. Här har gruvdrift och järnindustri sedan många hundra år varit den huvudsakliga näringen. Tidigare ägdes och drevs gruvorna kooperativt av s. k. ”bergsmän”, som tillsammans bildade ett lag, ett ”bergslag”. Därav namnet Bergslagen, det geografiska namnet på denna natursköna trakt i Sverige.
Stråssas moderna gruvanläggning är vackert belägen på toppen av en skogklädd höjd och kan ses redan på mer än en mils avstånd. Skyltar leder oss fram till den s. k. ”gruvstugan”, utgångspunkten för vårt spännande gruvbesök. I den före detta personalmatsalen kan man skaffa biljetter till nedstigningen och dessutom mat, förfriskningar och souvenirer. Deltagarna börjar samla sig, och snart är det dags för den grupp som vi ingår i att börja rundvandringen.
Till att börja med skall vi titta på ett bildband i ett rum i gruvstugans källarvåning. Bildvisningen ger oss bland annat en historisk tillbakablick. Här i Stråssa har man brutit malm sedan 1500-talet. Det var ungefär vid den tiden som gruvdriften här i Bergslagen kom i gång i större skala. Hyttor och masugnar, där malmen förvandlades till tackjärn, kom snart att finnas i var och varannan by i trakten. Sverige kom att bli ett av de ledande järnproducerande länderna i världen. År 1740 kom hela 41 procent av världens sammanlagda järnproduktion från Sverige, och då huvudsakligen från Bergslagen. Som jämförelse kan nämnas att nu på 1900-talet kommer mindre än 0,5 procent av världens järn från Sverige. Orsaken är inte att Sverige minskat sin produktion, utan att många, många fler länder lärt sig utnyttja denna värdefulla naturtillgång.
Under 1960- och 1970-talen utvecklades Stråssa till en av världens mest högproduktiva gruvor. I underjordsarbetet var man fram till nedläggningen oöverträffad, när det gällde effektivitet. Ett arbetslag bestående av fem personer producerade omkring 64 ton malm per timme. Trots detta blev driften olönsam. Sjunkande priser, stigande kostnader och bortfall av flera kunder tvingade bolaget att lägga ner driften år 1981. Nu återstår bara två fungerande järnmalmsgruvor i hela Bergslagsområdet.
Efter bildförevisningen får vi ta på oss var sin hjälm och regncape och följa med en av de f. d. gruvarbetarna. Snart står vi i spänd förväntan framför gruvhissen, som skall ta oss ned i djupet. De som känner sig lite osäkra inför hissfärden får det lugnande beskedet att man verkligen är minutiöst noga med säkerheten. De fyra vajrar som håller upp hisskorgen kontrolleras varje vecka, och skulle minsta skada ha uppstått på någon av dem, byts den genast ut.
Hissportarna åker igen med ett skrammel, en signal hörs, och nedfärden börjar. Vi glider ljudlöst ner i djupet. Hela gruppen står andäktigt tyst. Mörkret, tystnaden och den fuktiga kylan sluter sig kring oss. Det enda som lyser upp är pannlampan på guidens hjälm, och det enda ljud som hörs är droppandet av det vatten som hela tiden rinner efter schaktets väggar. Vi passerar två brytningsnivåer, innan vi efter drygt en minuts färd är nere på 195-metersnivån. Temperaturen här nere ligger på omkring 8—10 grader Celsius, oavsett årstid. Det känns lite råkallt, men luften är förvånansvärt frisk. Det beror på den högeffektiva genomventilationen som man är tvungen att ha nere i gruvan för att motverka risken för silikos eller stendammslunga.
Efter en kort promenad är vi framme vid tåget, som skall föra oss runt den 1,1 kilometer långa slingan. Det är ett ombyggt gruvtåg, som tidigare användes för att frakta den lossprängda malmen till krosstationen, som ligger på samma nivå. I vardera änden på tåget finns ett litet ackumulatorlok. Vi bänkar oss i vagnarna, guiden sätter sig till rätta på det ena loket, och med ett ryck startar ekipaget sin färd. Det känns spännande, men det är inte bekvämt. Rälsen är långt ifrån precisionsbyggd. Trots den låga farten skramlar och kränger tågsättet ganska duktigt.
Till att börja med följer vi huvudorten, som är väl belyst och ganska bred. (Ort är fackspråk för gruvgång eller tunnel.) Den här orten löper vid sidan om malmkroppen, som hela tiden finns till vänster om oss. Plötsligt stannar tåget. Vi befinner oss vid första stationen. Man har ställt upp en docka, föreställande en gruvarbetare som hanterar en stor tryckluftsdriven borrmaskin. Vår guide sätter i gång en bandspelare, och genom högtalare på vagnarna börjar en röst förklara för oss vad vi ser. Det här föreställer en arbetare som ”driver ort”, dvs. borrar och spränger upp nya orter från vilka malmkroppen sedan kan bearbetas. Det tar fyra timmar att borra upp för en s. k. ”ortsalva”. Man driver i genomsnitt 3,2 meter ort per skift.
Tåget sätter sig återigen i rörelse, och snart är vi framme vid nästa station, där vi får se en s. k. ”långhålsborrningsapparat”. Med den borrar man flera hål samtidigt i solfjäderform upp till nästa brytningsnivå. Hålen görs mellan 18 och 35 meter långa. Den här brytningsmetoden kallas skivbrytning, och den gör det möjligt att på ett effektivt och säkert sätt utnyttja hela malmkroppen utan att några rester behöver lämnas kvar. Borrmaskinen är spårbunden och betjänas av en man. Ljudnivån vid borrning är fruktansvärt hög, många gånger kraftigare än ljudet från ett startande jetplan.
Efter borrningen laddas hålen med hjälp av en tryckluftsdriven laddningsrobot, som också betjänas av en man. Sprängningarna eller ”storsalvorna”, som man kallar dem, brukar oftast göras på kvällarna, för att dammet skall hinna lägga sig till nästa dag. Tändningen av salvorna kan ske automatiskt över telefonnätet genom att man slår ett visst nummer. På det viset behöver ingen människa befinna sig nere i gruvan vid sprängningen.
Nästa station visar en lastmaskin, en sådan som har använts i gruvan. Den är, liksom de övriga maskinerna, spårbunden och tryckluftsdriven. Föraren står på en liten plattform på maskinens ena sida. Själva lastningen sker i en s. k. lastort. Borrningsorten, där brytningen pågår, och transportorten, där tågsättet står och väntar, löper alltid parallellt med varandra. För att lastningen skall kunna utföras måste dessa förbindas med en ort som går vinkelrätt mellan dem, och det är den som kallas lastort. I ena änden fylls skopan med krossad malm. När lastaren är framme vid tågsättet, förs skopan med en kaströrelse över maskinen och häller malmen i en av vagnarna.
De flesta moderna gruvor använder sig av dieseldrivna maskiner, som inte är spårbundna. Det kan ju tyckas vara bekvämare och mindre tidsödande att slippa lägga räls och dra med sig tryckluftsslangar överallt dit man skall. Det är emellertid av två goda skäl man valde att satsa på luftdrivna maskiner. Först och främst kräver de betydligt mindre service. Reparationskostnaderna på luftdrivna maskiner är bara en femtedel så stora som på dieseldrivna. Dessutom slipper man problemet med alla avgaser. På längre sikt blir effektiviteten minst lika hög med den här metoden som med andra metoder.
Plötsligt viker vårt tågsätt av från huvudorten och in i en obelyst sidoort. Vi är på väg mot den historiska avdelningen, som ligger någonstans bortom det djupa mörker vi ser framför oss. För att ytterligare förhöja spänningen släcker vår guide sin pannlampa. Mörkret slukar oss totalt. Vi ser inte ens handen framför oss. Med ens fylls vi av en intensiv förnimmelse av att befinna oss långt nere i underjorden. Vore det inte för tågets fortsatta monotona rörelse framåt, skulle vi känna oss helt utlämnade. Alla begrepp om tid och rum suddas ut. Färden fortsätter på det viset en stund, och vi förs nästan två århundraden bakåt i tiden. Tåget stannar och en lampa tänds. En sittande kvinnogestalt uppenbarar sig vid ena väggen. Hon är ålderdomligt klädd och håller ett gevär över knäna. Plötsligt börjar hon tala. Som du nog redan förstått är det en docka med inbyggd högtalare. Hon presenterar sig som ”gruvmor”, fast hennes egentliga namn var Maria Olsdotter. Hennes man var gruvfogde här i Stråssa. Han dog i lungsot år 1818, medan han ännu var ganska ung. Gruvmor var emellertid en handlingskraftig kvinna, som inte lät händerna sjunka. Hon övertog rollen som gruvfogde och innehade den ställningen i många år. Så vitt man vet är hon den enda kvinnliga gruvfogde som funnits, och därför har hon blivit något av en legend. PANG! hörs det från hennes gevär.
Vi fortsätter lite längre fram och får där se hur man bröt malm innan man uppfunnit några sprängämnen. Man gjorde upp stora eldar mot berget. När berget var upphettat hällde man vatten över, så att det sprack. Sedan spettades de lösa bitarna bort. Den metoden kallas tillmakning. Inte förrän på 1700-talet började man använda krut, och på 1800-talet kom så dynamiten. Vi får också se en gruvarbetare som står och bearbetar berget för hand med slägga och mejsel, ett mycket hårt och tidsödande arbete. Först i slutet av 1800-talet fick man maskiner som ersatte handborrningsarbetet. Mannen bär en speciell hatt med slokande brätten, ett av gruvarbetarnas kännemärken förr i tiden. Säkerhetsbestämmelser brydde man sig inte mycket om. Hjälmen blev obligatorisk så sent som 1945.
Lastning av malmen skedde givetvis också för hand. En arbetare som står och håller i en särskild typ av skovel illustrerar hur det gick till. Man använde sig emellertid också av tyngdlagen, när man lastade. Genom en s. k. ”tapp” i väggen kunde man från en högre nivå låta malmstyckena falla ner i vagnen. När det gäller utrymmen och belysning, var man inte heller bortskämd. Gruvgångarna var mycket mindre. Ofta fick man krypa för att ta sig fram. Den enda belysningen man hade var tjärbloss. Längre fram använde man karbidlampor, och först efter andra världskriget började man med batteridrivna lampor.
Vår resa bakåt i tiden är avverkad. Tåget för oss ut i den breda, välbelysta huvudorten igen. Nästa anhalt blir krosstationen. Hit kördes alla fullastade gruvtåg för att tömmas på sitt innehåll under tiden gruvan var i drift. Innan malmen kan börja bearbetas ovan jord, måste den tuggas sönder till bitar med en storlek av högst 20 centimeter. Det är det arbetet som utförs av en sådan här kross. För att slutligen föra upp malmen till ytan har man gjort bruk av en speciell hiss, kallad ”skip”. Lite längre bort ser vi slutändan på huvudorten vi befinner oss i. Där finns verkstäderna, som har fullständig utrustning för att reparera alla elektriska och mekaniska fel här nere i gruvan. Tack vare dem slipper man det tidsödande besväret att frakta verktyg och material i hissen varje gång ett servicearbete skall utföras.
Vi är nu tillbaka vid utgångspunkten för vår tågresa i underjorden. Innan vi beger oss upp till markytan igen, får vi emellertid en stund på oss att besöka en liten ”gruvstuga”, som man iordningställt här nere. I den kan man bland annat köpa souvenirer och sätta sig och njuta av värmen en stund.
Vårt öga fångas av de olika små malmstycken som säljs som souvenirer. Guiden berättar för oss att det främst är två typer av malm som förekommer här och har brutits. Den ena är magnetit eller svartmalm, som precis som namnet förtäljer är svart till färgen. Det är den mest järnhaltiga malmen. Sedan förekommer även hematit eller blodstensmalm.
Den är grå till färgen och har något lägre järnhalt. I genomsnitt har malmen här i Stråssa en järnhalt på 25—35 procent. Jämfört med många andra gruvor är den järnhalten låg. Att det ändå lönat sig att bryta här beror dels på malmkroppens storlek och dels på den höga kvalitet malmen från Stråssa gjort sig känd för. En del av malmstyckena är randiga med omväxlande mörka och ljusa skikt. Sådan här stripig malm är något som är ganska unikt för Bergslagsområdet.
Med hissens hjälp förs vi tillbaka till yttervärlden igen. Plötsligt möts vi av ett bländande sken. Dagsljuset! Ögonen behöver en liten stund för att vänja sig vid ljuset igen efter vistelsen i underjorden. Här, ovan jord, kan man sedan följa malmens fortsatta väg fram till en produkt som sedan säljs vidare till olika järnverk. Efter det att malmen krossats och skickats upp går den till sovringsverket, där den grovsorteras. Bitar som inte innehåller järn skils ut. Nästa station är anrikningsverket. Där mals malmen ner till ett pulver. Med hjälp av magnetism och andra metoder avskiljer man sedan pulverkorn som är järnhaltiga från icke järnhaltiga. För att få en mera lätthanterlig produkt har man också ett kulsinterverk, där det fina järnmalmspulvret binds ihop till små kulor, i storlek ungefär som spelkulor.
Alla dessa byggnader står nu öde. Ingen vet vad som skall hända med dem i fortsättningen. Ingen vet hur framtiden kommer att se ut för Stråssa och många liknande gruvor. Vi lever ju i en osäker tid, ekonomiskt sett. En ljuspunkt är ju förstås ”turistgruvan”, ett optimistiskt försök att åtminstone i någon mån hålla liv i gruvan. Det kostar emellertid en försvarlig summa pengar varje år att hålla vattenpumparna i gång för att förhindra att hela gruvan så småningom vattenfylls. Det krävs ganska många besökare årligen för att täcka den kostnaden. Under 1982 hade man omkring 23.000 besökare, hela 13.000 fler än man från början räknat med. Därför satsade man på att låta turistgruvan fungera åtminstone en säsong till.
Vi tackar vår guide för den intressanta rundturen, ställer vår färd hemåt igen och känner oss verkligen en erfarenhet rikare. Man kan inte annat än i sitt stilla sinne hysa beundran för alla dessa män som under århundradenas lopp tillbringat en stor del av sin tillvaro i underjordens djupa hålor i syfte att berika mänskligheten med användbart material. En tacksamhetens tanke går också till vår Skapare, som ju från början försett jordens ”källarutrymmen” med detta förråd av användbara ämnen och som också har gett människan den vishet och intelligens som behövs för att kunna ta vara på dem.
”Silvret har ju sin gruva, sin fyndort har guldet, som man renar. Järn hämtas upp ur jorden, och stenar smälts till koppar. Där spränger man schakt långt under markens bebyggare, där färdas man bortglömd djupt under vandrarens fot, där hänger man svävande, fjärran från människor.” — Job 28:1, 2, 4.
[Infälld text på sidan 27]
Turistgruvan är öppen kl. 11—17 alla dagar t. o. m. 14 augusti och sedan samma tid dagarna 20, 21, 27 och 28 augusti. Grupper om minst 20 personer kan boka tid för ett besök fram t. o. m. den 30 oktober.
[Bild på sidan 24]
En långhålsborrningsapparat i aktion
[Bild på sidan 25]
Skiss som visar lastmaskinens arbetssätt