Norfolkön — Förr straffkoloni — nu turistparadis
Från Vakna!:s korrespondent på Nya Zeeland
DE FLESTA som kom till Norfolkön för drygt 150 år sedan kom dit av tvång — som straffångar. Ön var straffkoloni för brottslingar som förts dit från Australien, och den hade rykte om sig att vara en av de hårdaste anstalterna i det brittiska väldets historia. I dag besöks denna paradisiska ö varje år av mer än 20.000 turister.
Men var ligger Norfolkön? Och hur kom det sig att straffkolonin förvandlades till ett turistparadis? Vilka ovanliga händelser har format öns historia? Vad är det som gör Norfolkön så lockande för besökare i dag?
Innan jag besökte ön hade jag studerat öns brokiga historia, och det gjorde att jag hade extra stora förväntningar. Jag hade lärt mig att det var år 1774 som den kände engelske upptäcktsresanden kapten James Cook seglade i den sydvästra ytterkanten av det vidsträckta Stilla havet och då upptäckte, inte den stora ”sydkontinenten” som han sökte, utan en liten vulkanö, som är fem kilometer bred och åtta kilometer lång och ingår i en flera hundra kilometer lång kedja av öar som sträcker sig söderut mot Nya Zeeland. Cook gav den namn efter hertigen av Norfolk.
”Eländets ö”
Boken Norfolk—An Island and Its People (Norfolk — En ö och dess invånare) konstaterar: ”Norfolk har haft en mycket skiftande historia. En sak är säker — när människor trätt in på scenen här, följde oro och oordning strax efter som ovädersmoln vid horisonten.”
Orosfröna såddes omkring 14 år efter det att Cook upptäckt ön, då kapen Philip King koloniserade ön för att säkra den för det brittiska imperiets räkning. Hans syfte var också, vilket var olycksbådande, att upprätta en straffkoloni som kunde avlasta de överfulla brittiska fängelserna.
År 1814 övergavs projektet som alldeles för kostsamt, men år 1825 började man åter använda fängelset, som då fick hysa en mängd olika slags brottslingar, några farliga, några politiska och många andra som fördes dit från sina avlägsna hemländer och sattes i fängelse för de mest bagatellartade förseelser. Vad som kunde ha förblivit en fridfull, paradisisk ö i Stilla havet förvandlades sålunda till en ”eländets ö” under 30 år tills straffkolonin på nytt övergavs år 1854.
Varför kallades den ”eländets ö”? Jag fick genom boken Discovering Norfolk Island veta att ”villkoren växlade från den ene [fängelse]kommendanten till den andre. En vänlig och liberal regim följdes ofta av en ytterst hård och förtryckande. Hela perioden är fylld av historier om mord, uppror, misslyckade flyktförsök med avrättningar och prygel som straff. Några flyktförsök lyckades verkligen. Major Thomas Bunbury, som var kommendant år 1839, beordrade 300 piskrapp för var och en av fem män som tagit en båt för att fly, men trots det införde han också ett system av belöningar för de fångar som uppförde sig väl.”
Straffarbetare byggde hela straffkolonin med dess fängelseceller, soldatbaracker och andra byggnader, som ännu i dag finns kvar mer eller mindre oförstörda och bidrar till öns unika historia. Jag fick möjlighet att vandra omkring bland dessa murar och byggnader, som har beskrivits som något av den finaste gregorianska arkitekturen på södra halvklotet. Jag fördes 150 år tillbaka i tiden och kunde i min fantasi höra fångarnas klagorop.
Norfolkön och myteriet på Bounty
En promenad genom Norfolköns kyrkogård ger ytterligare insikt i öns ovanliga historia. Jag reagerade för att det på ett så stort antal gravstenar stod efternamnet Christian (skulle motsvara efternamnet Kristen på svenska). Under mitt besök hörde jag ofta den bofasta befolkningen säga: ”I’m a Christian (dvs. ”Jag är en Kristen”).” De syftade då inte på sin religiösa samfundstillhörighet, utan på sin härkomst.
Det är inte många som inte har hört talas om skeppet Bounty och myteriet som ägde rum ombord på det. Det har skrivits otaliga böcker om den händelsen och gjorts åtminstone tre filmer om den. Huvudmotståndarna i dramat är lika kända — kapten William Bligh och hans unge sekond, Fletcher Christian. Det var i april 1789 på väg från Tahiti som Christian och hans myterister satte Bligh och 18 mot honom lojala besättningsmän att driva i en liten båt. Efter sju hemska veckor till havs kunde Bligh och hans kamrater landstiga på Timor, som nu är en del av Indonesien. Detta äventyr har beskrivits som en av historiens märkligaste navigationsbedrifter, en bedrift som hade fört dem nästan 6.400 kilometer västerut från fartygets position då de tvingades lämna det. Bligh återvände senare till England och berättade då sin historia. Tre av myteristerna ställdes inför rätta och hängdes.
Under tiden hade Fletcher återvänt med Bounty till Tahiti och seglat i väg tillsammans med 8 myterister och 19 tahitier, både män och kvinnor, för att fly undan repressalier. År 1790 nådde de den ensligt belägna ön Pitcairn som ligger 2.200 kilometer sydost om Tahiti.
För myteristerna kan man säga att Pitcairn visade sig bli ett slags vedergällning. Livet på ön var hårt. Avund och svartsjuka ledde till våld och död. Men trots dessa problem och därtill svårigheter med att skaffa mat för dagen överlevde ”kolonin” utan att kunna föreställa sig att deras ättlingar år 1856 skulle få möjlighet att bosätta sig på Norfolkön, omkring 7.000 kilometer västerut.
Från Pitcairn till Norfolk
Tidigt på morgonen den 8 juni 1990 var det kallt och regnigt. Men vädret kunde inte hindra de hundratals öbor som klätt sig i färggranna dräkter från 1800-talets mitt från att samlas på kajen för att fira den årliga Bounty-dagen. Som intresserad åskådare fick jag bevittna hur sjömän kämpade mot vind och vågor i ett drama där de spelade upp den landstigning som ägde rum 134 år tidigare, år 1856.
Det året hade det gått 67 år sedan myteriet ägde rum, och det var då som 193 invånare på ön Pitcairn fick flytta och få ett nytt hem på Norfolkön. En del av dem återvände senare, och därför finns det fortfarande människor som bor på Pitcairn i dag.
Nybyggarna på Norfolk var ingen återspegling av några hätska, upproriska myterister, utan de var en härdad stam från Europa och Tahiti som hade utvecklats till ett religiöst och vänligt folk med god sammanhållning. Jordbruk och fiske var de viktigaste näringarna. Erfarenheterna från Pitcairn hade gjort dem väl rustade för ett fortsatt liv i isolering där man var tvungen att lita till sig själv. Det var svårt att hålla ens en minimal kontakt med yttervärlden, eftersom ön inte hade någon djuphamn där större fartyg kunde gå in.
Ett flygfält och en förändrad situation
För många öar i Stilla havet medförde andra världskriget stora förändringar. Så var det också för Norfolk, där den mest betydande var att man anlade ett flygfält på ön. Anläggningen medförde täta kontakter med yttervärlden och som en följd härav turism, som nu är öns största inkomstkälla.
Innan jag och mina medpassagerare lämnade planet på Norfolks flygplats informerade en representant för öns statliga turistbyrå oss om att boskap går omkring på vägarna. ”Vi uppmanar er att köra försiktigt. Djuren har företräde.” Besökare, av vilka de flesta kommer från Australien och Nya Zeeland, tilltalas verkligen av den enkla, okomplicerade livsstilen. Även naturskönheten och möjligheten att handla skattefritt lockar besökarna, liksom också öns unika historia som är förbunden med först straffkolonierna och senare myteriet på Bounty.
Öborna erkänner visserligen att de är beroende av turistnäringen, men detta att turismen växer så i dag är ändå ett bekymmer för några av de äldre invånarna, som nostalgiskt ser tillbaka på den tid då de kunde rå sig själva mera. När jag frågade en kvinna om hon längtade tillbaka till gamla tider, svarade hon: ”Ja, o ja! Absolut! Då hade alla mer tid att verkligen bry sig om andra. Folk delade med sig av vad de hade. Nu tänker man mest på pengar.”
”Watawieh Yuu”
Den hälsningen möttes jag av en morgon när jag gick i tjänst från hus till hus. ”Watawieh Yuu” (What a way you) betyder: ”Hej, hur står det till?” Engelska är det allmänt talade språket på Norfolkön, men de som invandrade år 1856 förde med sig ett eget härligt språk som är en blandning av ålderdomlig engelska och tahiti, ett språk som utvecklades under deras vistelse på Pitcairn. ”Pitcairn” eller ”norfolk” är en form av pidginengelska, men mycket mer än så; det är ett komplicerat språk med egna regler, och det talas med en behagligt mjuk språkmelodi.
Jag fann flera andra exempel i boken Speak Norfolk Today (Tala norfolk i dag). ”Twelw salan goe d’ miiting” som betyder: ”Tolv personer gick på mötet.” ”Es gud dieh, el duu f’ gu fishen”, dvs.: ”Det är en fin dag, som gjord för att fara ut och fiska.”
”Kom och se själv”
I en turistbroschyr står det så här om Norfolk: ”Det vänligaste och det mest idylliska, historiska, sköna, avkopplande, trygga, lockande, ofördärvade, unika frilufts- och semesterreservatet i världen.” En av öborna sade stolt till mig: ”Jag tror vi är så nära paradiset som man kan komma i den här världsordningen. Jag skulle inte vilja lämna ön för att fara någon annanstans.”
astän ön ligger i Söderhavet, är naturen som i ett tempererat klimat. Där finns gröna, mjukt formade kullar med många vackra träd, buskar och blommor. Från alla utsiktsplatser kan man se det vidsträckta Stilla havet. Husen ligger ganska glest, omgivna av vackra trädgårdar. Någon brottslighet finns praktiskt taget inte. Människorna fortsätter att arbeta strängt och kräver minimal hjälp från de styrandes sida. Inställningen att man skall klara sig själv och vara anpassbar lever vidare. Och även på den här lilla ön förkunnar Jehovas vittnen sitt budskap om de goda nyheterna.
De gästfria människorna på den här unika ön kan säga till dig: ”Yorlye cum look orn”, dvs.: ”Kom och se själv.” Det var ett sant nöje att få tillfälle att acceptera deras inbjudan.
[Karta/Bild på sidan 15]
Från alla utsiktsplatser kan man se det vidsträckta Stilla havet
[Karta]
(för formaterad text se publikationen)
Norfolkön
Pitcairn Island
Nya Zeeland
[Bilder på sidan 16]
Administrationsbyggnader och fängelsemurar. Philip Island syns i bakgrunden
En karakteristisk symmetrisk Norfolktall