Ett chilenskt drama väcker kristen kärlek
Från Vakna!:s korrespondent i Chile
NORRA CHILE är känt för den torra Atacamaöknen med sina mycket långa och smala obebodda områden. Regn är så ovanligt i detta ödsliga område mellan Stilla havet och Anderna att det som de flesta människor på andra håll skulle kalla för duggregn här klassificeras som regn. På grund av dessa klimatförhållanden är de flesta hus inte i regnsäkert skick, och inte ens där det någon gång ibland regnar, kanske en gång vart femte år, bryr sig så många om att undersöka om deras tak läcker förrän regnet kommer. Detta förhållande räddade antagligen livet på många i Antofagasta, en stad på omkring 250.000 invånare.
Måndagskvällen den 17 juni 1991 höll många människor som bäst på med att göra sig i ordning för att gå till sängs, när det började ösregna. Taken på många hus läckte, så i stället för att gå och lägga sig försökte man täta läckorna eller begränsa skadorna utan att man då anade att något mycket värre skulle inträffa inom några timmar.
Tidigt nästa morgon inträffade tre stora jordskred, som flyttade miljoner ton jord med en hastighet av 30 kilometer i timmen. De vållade 85 personers död, skadade omkring 700 och förstörde eller skadade över 30.000 människors hem!
Ångest i ett hav av lervälling
Det finns omkring 1.400 Jehovas vittnen i de tio församlingarna i Antofagasta. Vi var verkligen bekymrade över hur det gick för dem, men hur glada blev vi inte över att få höra att ingen av dem hade mist livet, även om en syster hade skadats svårt, när hon fördes i väg närmare tre kilometer av lervällingen. När hon hittades av medlemmar av räddningsmanskapet, trodde de att hon var död, tills en sjuksköterska lade märke till att hon andades, och när sjuksköterskan kröp nära henne hörde hon henne säga ”Jehová, Jehová”. Hon hade svalt en stor mängd lera, och därför förde de henne skyndsamt till sjukhuset för att behandla henne mot infektion.
I Orienteförsamlingen förlorade omkring 70 procent av familjerna sina hem eller fick dem mycket förstörda. Familjer i Costanera- och Corvallisförsamlingarna fick också svåra skador på sina hem, när lervällingen på sina håll nådde ända upp till hustaken eller vällde in i husen och fyllde rummen till en höjd av 1,5 meter. I ett hus flöt en mamma och hennes två små barn i sin säng på ett hav av lervälling, och den pressade dem sakta ända upp till taket; de räddades när kvinnans far lyckades bryta igenom hustaket. Andra, som befann sig på relativt säkra ställen, trodde att slutet var nära, när de lyssnade till dånet av jordskreden, som slet i allt i sin väg, och när de hörde ångestskriken i fjärran i det kalla nattmörkret.
Något värdefullare än ägodelar
Även om vittnena har förlorat mycket av sina ägodelar, har de visat ett anmärkningsvärt gott humör. Ett vittne berättade hur hennes vänner och arbetskamrater var förvånade över att hon kunde vara så glad, trots att hon hade förlorat så mycket av sina materiella ägodelar. Hon sade till dem att om man kunde placera materiella ting i alfabetet efter vikt och betydelse, skulle de hamna sist. Hon var lycklig över att ha överlevt och över att hon och hela hennes familj var vid liv.
En mor, som slets i väg från sina döttrar och som höll på att mista två av dem och också sitt eget liv, bad innerligt till Jehova och sade att om hon fick uppstå tidigt under uppståndelsen, skulle hon tycka om att få tjäna som kock, medan andra arbetade med att återställa jorden! Hon överlevde, och var tror du att hon blev ombedd att tjäna dagarna efter jordskreden? Jo, i ett kök som vittnena hade satt upp för att servera hundratals måltider till Jehovas vittnen och andra familjer i grannskapet, som hade förlorat sina hem!
Kristen kärlek i verksamhet
De kärleksfulla vittnena i Calama och Iquique gjorde anordningar för att sända bröd, vatten, kläder och andra förnödenheter till Antofagasta. Sällskapet Vakttornets avdelningskontor sände också hjälp, och snart började kläder, filtar, sängar, köksutrustning, mat och andra saker att anlända. Det var verkligen rörande att se att många av de saker man skänkt inte var något använt eller överblivet, utan var nyinköpt! Snart var Sällskapets två lastbilar och en tredje lastbil från Rancagua på väg omkring 140 mil norrut till Antofagasta med omkring 14 ton gods. Trots att det meddelades att man inte längre behövde skänka mer, fortsatte saker och ting att komma in. Detta ledde till att man måste hyra en extra lastbil för att köra ytterligare 16 ton! Bröderna delade frikostigt med sig av denna proviant till grannar som inte var vittnen.
En familj som var vittnen fann att deras hus inte var skadat, trots att det låg i ett av de områden som var mest utsatta. De visade snabbt sin kärlek till nästan genom att i sitt hem ta emot 9 familjer som var vittnen och 70 grannar som inte var vittnen. Många av dem kom täckta av lera och utan kläder. Vittnena ställde alla de kläder och filtar de hade över till förfogande.
Många har gett av sin tid, sina tillgångar och krafter för att hjälpa till. Även om jordskreden har varit en stor tragedi för Chile, har Jehovas tjänare ännu en gång visat sin enhet och sitt intresse för sina bröder — det har till och med kommit pengar som gåva ända från Texas i Förenta staterna. Så här sammanfattade en person de två veckornas katastrofhjälp till Antofagasta: ”Vi har aldrig tidigare haft en sammankomst som varat i 13 dagar och haft så många dramer i verkliga livet och så många uttryck för kärlek och så många som gett av sig själva som vi har upplevt under de senaste dagarna.”