Utforskningen av rymden — Vad kommer framtiden att föra med sig?

I OCH med det kommunistiska sovjetimperiets sammanbrott har tävlingsmomentet i stort sett försvunnit från rymdkapplöpningen. Somliga vetenskapsmän saknar nu sin ursprungliga motivation — någon att slå. I stället för att konkurrera talar nu ryska och amerikanska rymdforskare om att samarbeta, att dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter. Men det finns fortfarande en del ouppnådda mål och obesvarade frågor. En fråga som man kan ställa sig är: Vad har människan haft för nytta av de enorma ansträngningar och utgifter som lagts ner på att utforska yttre rymden?

En NASA-publikation förklarar att man under de 30 senaste åren har skjutit upp mer än 300 obemannade rymdfarkoster med olika uppgifter, ”från utforskning av solsystemet till förbättrade väderprognoser, internationella kommunikationer och analyser av jordens naturtillgångar”. Har resultaten rättfärdigat de enorma penningsummor som lagts ner på dessa rymdprogram? NASA försäkrar att de ”mer än väl motsvarar nationens investeringar i fråga om tid, pengar och tekniskt kunnande”. För att ytterligare försvara dessa enorma utgifter tillägger man: ”Omkring 130.000 amerikaner har beretts sysselsättning tack vare att rymdprogrammet bedriver forskning för att få fram eldhärdiga tyger och färger, mindre och hållbarare radio- och TV-apparater, tåligare plaster, starkare limsorter, elektroniska övervakningssystem för sjukhuspatienter och förbättrad datorteknik, och därtill förekommer arbete inom andra forskningsområden.”

En annan, kanske mer marginell, fördel med rymdprogrammet är att man gjort en detaljerad kartläggning av jordens yta, ja man har till och med trängt ner under jordytan. Under den andra färden med rymdfärjan gjorde man ett experiment, där man använde sig av ”en relativt primitiv optisk registreringsapparat”. Projektet ”var avsett att vara en enkel geologisk undersökning med hjälp av radarbilder av jordytan”. (J. J. Trento: Prescription for Disaster) Men helt oväntat fann man något mycket intressant. ”När farkosten återvände och bilderna . . . framkallades, framträdde vägar och gator i en forntida stad som ligger begravd under Saharas sand. En försvunnen civilisation hade upptäckts.” Men rymdforskningen har lett till en annan positiv sak som berör var och en av oss.

Hur blir vädret?

De dagliga väderprognoserna, med kartor och andra visuella hjälpmedel, är något som de flesta TV-tittare numera tar som en självklarhet. Men hur har de inte förändrat våra möjligheter att planera den dagliga verksamheten! Om en storm är på väg eller om det skall bli regn eller snö, vet vi vanligtvis om det många timmar i förväg — tack vare de vädersatelliter som kretsar där uppe i sina omloppsbanor runt jorden.

Under de 30 senaste åren har meteorologiska satelliter gett information om jordens väderleksförhållanden. En NASA-publikation förklarar: ”Dessa satelliter hjälper oss inte bara att få en bättre förståelse för vår miljö, utan de gör det också möjligt för oss att skydda oss mot dess faror.” Samma källa berättar till exempel om en orkan, som år 1969 drabbade den amerikanska delstaten Mississippis kust och förorsakade skador för 1,4 miljarder dollar, och tillägger: ”Men tack vare vädersatellitrapporterna var det inte mer än 256 personer som förlorade livet, och de flesta av dessa skulle ha kunnat klara sig, om de hade lyssnat till varningarna och gett sig av från området i tid.” Sådana prognoser är naturligtvis också till nytta i andra delar av världen, där man regelbundet får känna av de dödsbringande verkningarna av monsuner och oväder.

Rymdforskarna är emellertid inte bara intresserade av sådant som kan medföra vissa marginella fördelar för jordens invånare. Deras ambitioner sträcker sig mycket längre. Vad kommer då framtiden att föra med sig inom rymdforskningens område?

Rymdstationen — en utmaning

Något som många rymdforskare ser som ett vitalt behov är en riktig, fungerande rymdstation. NASA beräknar att man kommer att behöva 30 miljarder dollar fram till år 2000 för att färdigställa rymdstationen Freedom, som nu håller på att byggas. Eftersom planeringsarbetet har pågått i flera år, har man enligt NASA redan lagt ner 9 miljarder dollar på projektet. Men hur skall experterna kunna få upp sin rymdstation i en bana runt jorden? Man beräknar att den amerikanska rymdfärjan skulle behöva göra minst 17 bemannade turer för att få Freedom på plats, bit för bit. Det skulle vara en mycket dyrbar och tidskrävande operation. Finns det då någon annan lösning?

Somliga har föreslagit att ryssar och amerikaner skall slå sig ihop och använda sig av de väldiga ryska Energija-raketerna för att få upp Freedom i rymden. Energija, som av en skribent för The New York Times, Serge Schmemann, beskrivs som ”ett flygande 20-våningshus”, skulle kunna sätta fart på det amerikanska rymdstationsprojektet. Ryssarna behöver USA-dollar, och det här projektet skulle ge dem en möjlighet att uppträda som smarta kapitalister. U.S.News & World Report förklarade: ”Sex obemannade Energija-raketer skulle kunna sätta upp hela rymdstationen, till en låg kostnad och utan att behöva sätta människors liv på spel.”

Förenta staterna och Ryssland är naturligtvis inte de enda nationer som bedriver rymdforskning. Den europeiska rymdorganisationen ESA framställer genom det franska företaget Arianespace raketer för kommersiella raketuppskjutningar. Japan har också siktet inställt på stjärnorna, och ”omkring sekelskiftet planerar Japan att bli den första asiatiska nation som upprättar en permanent bemannad bas i rymden”, kunde man nyligen läsa i tidningen Asiaweek. Japans förste officielle astronaut, Mamoru Mohri, skall enligt planerna skickas upp på en sju dagar lång rymdfärd från Cape Canaveral i Florida under 1992. Den ovan nämnda rapporten förklarar att ”uppdraget utgör ett viktigt förspel till Japans planer att bidra till uppförandet av rymdstationen Freedom”. Europeiska och kanadensiska rymdforskare kommer också att delta i detta projekt.

Kan vi befolka planeterna?

En annan ambition som sätter mångas fantasi i rörelse är att befolka och exploatera andra planeter. George Henry Elias skriver i sin bok Breakout Into Space—Mission for a Generation: ”Utvecklandet av en interplanetarisk civilisation är nödvändigt för människosläktets överlevnad. . . . Vi människor bebor nu en hel planet, och det är dags för oss att utvidga vårt revir. Ett folktomt solsystem väntar oss.” Den planet han närmast har siktat in sig på är Mars.

En som definitivt tycker att människan borde befolka Mars är Michael Collins, en före detta astronaut som år 1966 var befälhavare på Gemini 10 och senare även på kommandomodulen till Apollo 11, den rymdfarkost som gjorde den första månlandningen. I sin bok Mission to Mars säger han: ”Planeten Mars verkar tilltalande, tillgänglig, rentav beboelig.”

Bruce Murray, som i många år har varit chef för Jet Propulsion Laboratory i Pasadena, ivrar för en amerikansk-rysk satsning på Mars. Som en av grundarna till Planetary Society (Planetariska sällskapet) har han nyligen väckt förslag om ett gemensamt projekt betitlat ”Till Mars . . . tillsammans”. Han säger: ”Mars är framtidens planet. Den kommer att bli en tummelplats för äventyrliga medlemmar av de kommande generationerna.”

Marshall Brement, som tidigare var Förenta staternas ambassadör på Island, skriver: ”De två länderna har mycket att lära av varandra inom detta område. Sovjetunionens bemannade rymdprogram står inget annat efter; sovjetiska kosmonauter slår alla rekord när det gäller tid som tillbringats i rymden. . . . En gemensam ansträngning från båda nationernas sida att upprätta en station på månen, att färdas runt Venus och att landa på Mars skulle vara av stort vetenskapligt värde.”

Planetariska sällskapet, vars grundare även inbegriper Carl Sagan, professor i astronomi vid Cornell University, har publicerat något som kallas ”Marsdeklarationen”, där det sägs: ”Mars är vår granne i rymden, den närmaste planet på vilken mänskliga utforskare utan risk skulle kunna landa. . . . Mars är en guldgruva när det gäller vetenskaplig information — betydelsefull i sig själv men också på grund av det ljus som den kan komma att kasta över livets ursprung och bevarandet av jordens miljö.” Vetenskapsmän fascineras av det mysterium som livets ursprung utgör. De nöjer sig inte med Bibelns enkla svar: ”Du är värdig, Jehova, ja vår Gud, att få härligheten och äran och makten, därför att du har skapat alla ting, och på grund av din vilja var de till och blev de skapade.” — Uppenbarelseboken 4:11; Romarna 3:3, 4.

Problem som ropar på sin lösning

Såväl Murray som andra vetenskapsmän medger emellertid att sådana interplanetariska långdistansflygningar är förenade med många problem. Det skulle till exempel ta de ryska och amerikanska rymdfararna (med benämningen astro/kosmonauter) omkring ett år att nå fram till Mars. Hela rymdfärden skulle således ta minst två år i anspråk, förutom den tid som tillbringas på Mars. Tyngdlöshetens verkningar på människokroppen är ännu inte helt utredda. En NASA-publikation förklarar: ”Till dessa hör läckage av vissa mineraler från skelettet, förtvining av muskler som inte används och rymdanpassningssyndrom, en form av åksjuka som bara förekommer vid rymdfärder.”

Hittills har ingen människa utsatts för tyngdlöshet under så lång tid. Ryska kosmonauter har emellertid vistats ansenlig tid i rymden. Den 25 mars 1992 återvände 33-årige Sergej Krikalev till jorden efter att ha tillbringat tio månader i den ryska rymdstationen MIR. Han var lite ostadig på benen när man lyfte ut honom ur kapseln, men han hade bevisat att människan kan klara långa perioder av tyngdlöshet. Och som ryssarna redan har upptäckt, är tyngdlöshet inte det enda problem som astronauter och kosmonauter har att brottas med i rymden.

Om man låter en grupp vistas tillsammans i ett begränsat utrymme under en längre tid, kommer personlighetsproblem och psykologiska problem så småningom att göra sig gällande. Boken Outbound i Time-Life-serien Voyage Through the Universe förklarar: ”Retligheten tenderar att öka för varje vecka ett uppdrag varar. I samband med [det sovjetiska] Saljut-projektet märkte markpersonalen att kosmonauterna blev mer och mer irriterade över de enligt deras mening dumma frågorna. . . . Under Gretjkos och Romanenkos långa vistelse i rymden år 1977 upprättade markpersonalen också en ’psykologisk stödgrupp’ för att övervaka kosmonauternas mentala hälsa.” Gretjko sade: ”Rivalitet inom en besättning är ett stort problem, i synnerhet om var och en försöker bevisa att han är bäst.” Han tillade att i yttre rymden ”har man ingen möjlighet att avreagera sig. Det är mycket farligare där.”

Interplanetariska rymdfärder som tar lång tid i anspråk kommer följaktligen att bli en veritabel balansgång, med tanke på alla de vetenskapliga, maskinella och psykologiska faktorer som är inbegripna. Att komma överens med varandra är inte så lätt för människor här på jorden — hur mycket svårare är det då inte i en trång rymdfarkost! — Jämför Kolosserna 3:12—14.

Kommer människan någonsin att kunna färdas till andra planeter?

Den berömda amerikanska filmserien Star Trek har väckt miljontals människors intresse för rymdfärder. Vilka möjligheter har vi då att kunna färdas till andra planeter i framtiden? Problemet kan betraktas ur två olika synvinklar — Guds och människors. När allt kommer omkring sägs det ju i Bibeln att Jehova är den ”som har gjort himmel och jord. Vad himlarna angår, tillhör himlarna Jehova, men jorden har han gett åt människosönerna.” — Psalm 115:15, 16; 1 Moseboken 1:1.

Som vi redan har sett är många vetenskapsmän optimistiska när det gäller människans möjligheter att färdas till Mars och kolonisera den planeten. Människans medfödda nyfikenhet och längtan efter kunskap kommer utan tvivel att förmå män och kvinnor att fortsätta att utvidga gränserna för sina upptäcktsfärder. Ett av syftena med Hubbleteleskopet, som kretsar i en omloppsbana runt jorden, är enligt en faktafolder som NASA gett ut att ”söka efter andra världar, andra galaxer och universums själva ursprung”. NASA säger också beträffande framtiden: ”Utsikterna för tjugohundratalets rymdprogram är fascinerande och sporrande. Vi kan tänka oss sådana viktiga landvinningar som industrier som opererar i en omloppsbana i rymden, baser på månen och bemannade expeditioner till Mars. När steget ut i rymden väl har tagits, finns det ingen återvändo.”

Vad är då Bibelns syn på saken? Den visar att Gud gav människan i uppdrag att föröka sig och uppfylla jorden. (1 Moseboken 1:28) Han utrustade henne också med intelligens och en omättlig aptit på kunskap om omvärlden, inbegripet biosfären, stratosfären, ja hela vårt lilla solsystem och stjärnorna där bortom. För omkring tre tusen år sedan blev kung David därför inspirerad att skriva: ”När jag ser dina himlar, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du har berett, vad är då en dödlig människa, att du kommer ihåg henne, och en jordemänniskas son, att du tar dig an honom?” — Psalm 8:3, 4.

Hubbleteleskopet överförde nyligen en bild av den jättelika galaxen M87. Den beskrevs som en ljusfläck som består av två biljoner stjärnor! Kan du föreställa dig den siffran? Hur långt bort ligger då M87? Femtiotvå miljoner ljusår från jorden — ”relativt nära med intergalaktiska mått mätt”! Hur liten är inte människan och den jord som hon bor på i jämförelse med universums omätliga vidder! Vad Jehova gör och kommer att göra i dessa ändlösa rymder övergår vår nuvarande fattningsförmåga. Helt oberoende av människans högtflygande planer beträffande yttre rymden har en viktig stridsfråga väckts på vår planet — en stridsfråga som först måste avgöras genom Guds ingripande. — Uppenbarelseboken 16:14—16.

En stridsfråga som måste avgöras

Den stridsfråga som har väckts gäller valet mellan Guds styre och Satans. Det är därför Jehovas vittnen nu förkunnar över hela världen att Gud snart måste ingripa för att befria jorden från ondska, korruption, mord, våld och krig. — Markus 13:10; 2 Korinthierna 4:4.

Astronauter som har tittat ner på jorden från sina farkoster hundratals mil ut i rymden har förundrat sig över hur vacker denna planet, denna ädelsten, är. Där uppifrån ser man inga politiska gränser, som splittrar och skiljer människor åt. Vår vackra jord är bara ett enda globalt hem för hela den mänskliga familjen. Men ändå har vi här en värld som är full av girighet, missunnsamhet, lögner, utsugning, orättvisor, terrordåd, fruktan, brott och våld. Vad krävs då för att människor skall ta sitt förnuft till fånga?

Bibeln visar att Jehova Gud, jordens Skapare och Ägare, snart kommer att vidta åtgärder mot planetens upproriska och oregerliga hyresgäster. Endast de som är verkligt ödmjuka kommer att få leva kvar och ta jorden i besittning. Först då kommer vi att få veta vilka ytterligare ting Gud har i beredskap åt lydiga människor. — Psalm 37:11, 29; Uppenbarelseboken 11:18; 16:14—16.

[Ruta på sidan 14]

Vilsekommen satellit bärgas

I MAJ i år genomförde NASA en framgångsrik bärgning. Tre astronauter från rymdfärjan Endeavor lyckades fånga in en vilsekommen, cirka 4.000 kilo tung kommunikationssatellit under en rymdpromenad. De förde den till lastavdelningen, där den försågs med en ny startraket. Satelliten sköts sedan upp i en hög omloppsbana, innan den togs ner till en arbetshöjd av 35.900 kilometer ovanför jordytan.

[Bilder på sidan 15]

1. Hur en konstnär föreställer sig den projekterade rymdstationen Freedom;

2. Tyngdlöshet är ett problem som rymdresenärer måste räkna med;

3. Jorden sedd från månen;

4. Venus;

5. Mars

[Bildkälla]

Foto 1—4: NASA photo; foto 5: NASA/JPL