Varför upprättades en internationell domstol i Europa?
FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I NEDERLÄNDERNA
NÄR ägaren till en servicestation i norra delen av Nederländerna nekades tillstånd att sälja gasol, vilket också innebar att han inte fick lov att bygga om bilmotorer så att de kunde förbränna gasol, utkämpade han en lång rättslig tvist i olika domstolar för att få den av staten pålagda restriktionen upphävd. Till sist blev han tvungen att gå i konkurs.
Eftersom han ansåg att han inte hade blivit rättvist behandlad av domstolarna i Nederländerna, vädjade han till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. År 1985 dömde Europadomstolen till hans fördel. Ägaren till servicestationen betraktade domstolens utslag som en oerhörd moralisk seger därför att, som mannen uttryckte det, ”det bevisade att han hela tiden hade haft rätt”.
Han är en av ett antal medborgare i europeiska länder som under de senaste årtiondena har överklagat till Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Den här domstolen skall höra klagomål inte bara från enskilda inom Europa, utan också klagomål från länder mot andra länder, när man anser att grundläggande rättigheter inte har respekterats. Ökningen av antalet fall vid den internationella domstolen avspeglar medborgares och en del staters krav på rättvisa.
Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna
År 1950 beslutade ett antal stater, som var förenade i Europarådet och sammanträdde i Rom, att ingå ett fördrag genom vilket de garanterade sina medborgare och i länderna bosatta utlänningar vissa rättigheter och friheter. Senare tillkom andra rättigheter, samtidigt som ett ökande antal europeiska stater slöt upp i det europeiska fördraget för att få skydd för grundläggande mänskliga fri- och rättigheter. Några av dessa rättigheter avser att skydda liv och förhindra tortyr, och andra gäller familjelivet, religionsfrihet, yttrande- och åsiktsfrihet samt mötesfrihet och föreningsfrihet. Offer för brott mot dessa mänskliga rättigheter kan anföra klagomål mot staten hos Europarådets generalsekreterare.
Sedan domstolen kom till har mer än 20.000 klagomål anförts. Hur avgör domstolen vilka fall den skall ta upp? Först görs ett försök till förlikning. Om det misslyckas och klagomålet anses befogat, tas det upp av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i Strasbourg. Bara omkring 5 procent av klagomålen kommer någonsin till domstolen. Fram till slutet av 1995 hade domstolen fällt 554 utslag. Även om domstolens utslag i fallet med ett klagomål från en enskild person är bindande för den stat som berörs, är situationen när en stat eller stater anför klagomål inte en enkel fråga. I ett sådant fall är det sannolikt att den stat mot vilken domen har avkunnats väljer ett handlingssätt av politisk egennytta i stället för att rätta sig efter fördragets krav. Under det att Internationella domstolen i Haag handlägger enbart tvister mellan stater, fäller Europadomstolen utslag också i fall av meningsskiljaktigheter mellan medborgare och stater.
Segrar till förmån för fri religionsutövning i Europa
År 1993 avkunnade Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna två viktiga domslut till förmån för fri religionsutövning. Det första fallet gällde en grekisk medborgare, Minos Kokkinakis. Som ett Jehovas vittne hade han anhållits mer än 60 gånger sedan 1938, hade dragits inför grekiska domstolar 18 gånger och hade suttit mer än sex år i fängelse.
Den 25 maj 1993 fastslog Europadomstolen att den grekiska staten hade våldfört sig på den fria religionsutövningen för den då 84-årige Minos Kokkinakis och tilldömde honom ett skadestånd som uppgick till en summa av 14.400 dollar. Domstolen avvisade den grekiska statens argument att Kokkinakis och Jehovas vittnen som helhet tillämpade påtryckningstaktik när de dryftade sin religion med andra. — Ytterligare upplysningar står att finna i Vakttornet för 1 september 1993, sidorna 27—31.
I det andra fallet dömde Europadomstolen till förmån för Ingrid Hoffmann i Österrike. Därför att hon hade blivit ett Jehovas vittne medan hon var gift, hade hon berövats vårdnaden av sina två barn efter sin skilsmässa. De lägre domstolarna hade först gett henne vårdnaden, men Högsta domstolen gav den åt hennes katolske man. Domstolen grundade denna åtgärd på en österrikisk lag som stadgar att barnen måste uppfostras i den katolska religionen om föräldrarna var katoliker när de gifte sig, ifall inte båda samtycker till att byta religion. Hennes före detta man hävdade att då hon nu hade blivit ett Jehovas vittne, kunde hon inte uppfostra barnen på ett normalt, sunt sätt. Den 23 juni 1993 fastslog Europadomstolen att Österrike hade handlat diskriminerande mot fru Hoffmann och att man på grund av hennes religion hade förmenat henne rätten att ta vård om sina egna barn. Hon tillerkändes skadestånd. — Ytterligare upplysningar finns i Vakna! för 8 oktober 1993, sidan 15.
Dessa utslag påverkar alla människor som värdesätter fri religionsutövning och yttrandefrihet. Vädjanden till internationella domstolar kan bidra till att skydda medborgares grundläggande rättigheter. Det är dock förståndigt att inse rättsväsendets begränsningar. Trots de allra bästa avsikter kan man inte garantera varaktig fred och fullständig respekt för mänskliga rättigheter.