Hur barn drabbas av krig

SKOTTLOSSNINGEN, en av många i det inbördeskrig som rasat i Sierra Leone, ägde rum i början av år 1995. När automatvapnen tystnade, låg fyraåriga Tenneh, vars föräldrar redan hade dött i kriget, sårad på marken. En kula hade trängt in i hennes huvud, strax bakom högra ögat, och det var fara för att kulan skulle orsaka en infektion som kunde sprida sig till hjärnan och kosta henne livet.

Sexton månader senare ordnade ett brittiskt par så att Tenneh fick flyga till England och opereras. Ett läkarlag avlägsnade kulan, och alla gladde sig åt att operationen lyckats, att ett ungt liv hade räddats. Men glädjen grumlades av vetskapen att Tenneh var föräldralös och inte borde ha blivit skjuten över huvud taget.

Vapen, hunger och sjukdomar

Tenneh träffades av en förlupen kula, men i allt fler fall råkar barnen inte bara befinna sig i skottlinjen, utan utgör själva skottavlan. När etniska konflikter bryter ut, nöjer man sig inte med att döda vuxna — fiendens barn betraktas som framtida fiender. En politisk kommentator i Rwanda sade i en radioutsändning år 1994: ”För att döda de stora råttorna, måste man döda de små.”

De flesta barn som dör i krig faller emellertid inte offer för bomber eller kulor, utan för sjukdomar och svält. I afrikanska krig, till exempel, har bristen på mat och sjukvård kostat omkring 20 gånger så många människor livet som själva striderna. Att skära av försörjningen av mat och andra förnödenheter är en taktik som skoningslöst används i moderna krig. Arméer har placerat ut landminor på stora arealer jordbruksmark, förstört spannmålsförråd och vattenledningssystem och lagt beslag på hjälpsändningar. De har också förstört sjukhus och vårdcentraler och skingrat personalen.

Sådana metoder slår hårdast mot barnen. Under åren 1980–1988 dog 330.000 barn i Angola och 490.000 i Moçambique av orsaker som hör samman med kriget.

Utan hem, utan familj

Krig gör barn föräldralösa genom att döda föräldrarna, men också genom att splittra familjer. Omkring 53 miljoner människor har tvingats lämna sina hem under hot om våld. Det motsvarar ungefär var 115:e människa på jorden! Minst hälften av dessa flyktingar är barn. När människor flyr i panik, kommer barn ofta bort från sina föräldrar.

Till följd av konflikten i Rwanda hade 114.000 barn skilts från sina föräldrar i slutet av år 1994. Enligt en undersökning som utfördes år 1995 har vart femte barn i Angola råkat ut för samma sak. Att skiljas från föräldrarna är för många barn ett större trauma än själva kriget, i synnerhet om de är mycket små.

Barn dödas av landminor

Världen över har hundratusentals barn dödats av landminor när de gått ut för att leka, valla djuren, samla ved eller arbeta på fälten. Landminor skördar 800 offer varje månad. I 64 länder finns sammanlagt omkring 110 miljoner landminor utplacerade. Enbart i Kambodja finns omkring sju miljoner sådana minor, två för varje barn.

Över 40 länder tillverkar cirka 340 olika typer av minor i en mängd former och färger. En del ser ut som stenar, andra som ananasfrukter, åter andra som små gröna fjärilar, som sakta svävar ner från helikoptrar utan att explodera. Rapporter visar att landminor som ser ut som leksaker har placerats ut nära skolor och lekplatser, där kvinnor och barn lätt kan hitta dem.

Det kostar bara omkring 25 kronor att tillverka en antipersonell mina, men att lokalisera och oskadliggöra den kostar mellan 2.500 och 8.000 kronor. År 1993 desarmerades omkring 100.000 landminor, men under samma tid placerades två miljoner nya ut. Alla dessa minor är uthålliga dråpare som aldrig sover, inte gör någon skillnad mellan soldater och barn, inte bryr sig om några fredsfördrag och förblir aktiva i ända upp till 50 år.

Efter två års överläggningar i Genève i Schweiz var FN:s förhandlare tvungna att erkänna att de hade misslyckats med att få till stånd ett globalt förbud mot landminor. De lyckades visserligen utverka ett förbud mot vissa typer av minor och begränsa bruket av andra, men ett totalförbud kommer inte att diskuteras förrän vid nästa FN-konferens, som skall hållas år 2001. Vid det laget kan landminor ha dödat ytterligare 50.000 människor och lemlästat 80.000. Många av offren skulle vara barn.

Tortyr och våldtäkter

I de krig som utkämpats på senare år har många barn torterats, antingen för att straffa föräldrarna eller för att pressa fram upplysningar om dem. I krigets grymma värld behöver bödlarna ibland ingen orsak alls, utan torterar barnen enbart för nöjes skull.

Sexuella övergrepp, däribland våldtäkter, är vanligt förekommande i krig. I kriget på Balkan var det en medveten taktik att våldta tonårsflickor och tvinga dem att bära fram och föda fiendens barn. Även i Rwanda användes systematiska våldtäkter som ett vapen för att splittra familjer. Under vissa raider våldtogs nästan varenda tonårsflicka som överlevt en militärattack. Många av dem som blev gravida försköts av sina familjer och samhällen. En del flickor övergav sina barn, och andra tog livet av sig.

Psykiska påfrestningar

Barn i krig får ofta vara med om händelser som är mer fasansfulla än många vuxnas värsta mardrömmar. En undersökning som omfattade 1.505 barn i Sarajevo visade att så gott som samtliga hade varit med om granatbeskjutning. Över hälften hade själva blivit beskjutna, och två tredjedelar hade befunnit sig i situationer där de trodde att de skulle bli dödade.

En undersökning, som omfattade 3.000 rwandiska barn, visade att 95 procent hade bevittnat våldshandlingar och mord under inbördeskriget och att närmare 80 procent hade förlorat någon familjemedlem. Nästan en tredjedel hade bevittnat våldtäkter eller andra sexuella övergrepp, och mer än en tredjedel hade sett andra barn ta del i dödande och misshandel. Sådana upplevelser är förödande för unga sinnen och hjärtan. I en rapport, som beskriver de trauman som barn från det tidigare Jugoslavien fått uppleva, sägs det: ”Minnet av dessa upplevelser lever kvar ... och förorsakar hemska mardrömmar, ständiga, påträngande minnesbilder av traumatiska händelser, skräck, osäkerhet och bitterhet.” Efter folkmordet i Rwanda rapporterade en psykolog vid ett rwandiskt rehabiliteringscenter: ”Bland de symtom som barnen uppvisade märks mardrömmar, koncentrationssvårigheter, depression och en känsla av hopplöshet inför framtiden.”

Hur kan såren läkas?

Många forskare menar att de känslomässiga såren inte läks om barnen stänger inne sina känslor och minnen. Läkningsprocessen börjar ofta när ett barn bearbetar sina skräckfyllda minnen genom att tala med en förstående och initierad vuxen om det som hänt. ”Det viktiga är att få dessa svårt deprimerade barn att öppna sig och börja prata”, säger en socialarbetare i Västafrika.

En annan viktig sak som befrämjar läkningsprocessen är en stark familjesammanhållning och stöd från släktingar och andra i samhället. I likhet med alla andra barn behöver krigets offer kärlek, förståelse och empati. Men finns det verkligen grund att hoppas att alla barn skall kunna få en ljus framtid?

[Ruta/Bild på sidan 8]

Det såg ut som en boll

I Laos var en liten flicka och hennes bror på väg ut för att valla vattenbufflar. Flickan fick syn på något i ett dike som såg ut som en boll. Hon plockade upp föremålet och kastade det till sin bror. Det föll till marken och exploderade. Pojken dog ögonblickligen.

[Ruta på sidan 9]

Bara en av många tusen

När strider bröt ut i området blev Maria, en 12-årig föräldralös flicka i Angola, våldtagen och blev med barn. När striderna intensifierades, flydde Maria och gick till fots i 30 mil till en lugnare del av landet, där hon fick plats på ett hem för föräldralösa barn. Eftersom hon var så ung, satte förlossningen i gång för tidigt och blev mycket svår. Det lilla barnet levde bara i två veckor. En vecka senare dog Maria. Hon var bara en av många tusen flickor och pojkar som har blivit torterade och våldtagna i krig på senare tid.

[Ruta/Bild på sidan 9]

Skövlade sinnen och hjärtan

Ett fall som belyser hur barn ofta påverkas av våld är åttaåriga Shabana i Indien. Hon fick bevittna hur en pöbelhop misshandlade hennes far till döds och sedan högg huvudet av hennes mor. Hennes sinne och hjärta är fullständigt känslolösa av undertryckt fasa och sorg. ”Jag saknar inte mina föräldrar”, säger hon med torr och uttryckslös röst. ”Jag tänker inte på dem.”