DOLKMÄN
”Dolkmännen” var medlemmar av en fanatisk judisk nationaliströrelse i det första århundradet v.t. som låg bakom organiserade politiska mord. När en judisk pöbelhop samlades kring Paulus under hans sista besök i Jerusalem, misstänkte militärbefälhavaren Claudius Lysias att han var den egyptier som tidigare hade gjort ett uppviglingsförsök och hade fört 4 000 dolkmän ut i vildmarken. (Apg 21:30–38; 23:26, 27)
Det grekiska uttryck som återges med ”dolkmän” betyder ordagrant ”sikariska män”, ”sikarier”. Det grekiska ordet för ”sikarier” (sikạrioi) kommer av det latinska sicarii, som i sin tur kommer av sica (dolk).
Enligt den judiske historikern Josephus var ”dolkmännen”, sikarierna, särskilt aktiva under högtiderna. Med dolkar gömda under kläderna gav de sig ut i folkvimlet i Jerusalem och stack ner sina fiender i fullt dagsljus. För att inte bli misstänkta anslöt de sig sedan till dem som uttryckte sin indignation över morden. Josephus nämner vidare att sikarierna hade en ledande roll i upproret mot Rom. År 66 v.t. intog en grupp sikarier under ledning av Elieser ben Yair den romerska fästningen på Masada och anställde en massaker. Dessa fanatiska nationalister fortsatte sitt motstånd mot Rom fram till år 73, då Masadas försvarsverk genombröts. Romarna behövde emellertid inte storma fästningen. För att undgå att bli tagna till fånga hade sikarierna begått kollektivt självmord, varvid 960 män, kvinnor och barn miste livet. Endast två kvinnor och fem barn, som hade gömt sig i en grotta, överlevde.