DUVSPILLNING
I redogörelsen om den arameiske kungen Ben-Hadads belägring av Samaria berättas det att det var en så svår hungersnöd att ”ett åsnehuvud var värt 80 silverstycken och en fjärdedels kab duvspillning var värd fem silverstycken”. (2Ku 6:24, 25) Priset för ett åsnehuvud var 1 520 kr (om ”silverstyckena” var siklar), och ”en fjärdedels kab [0,3 l] duvspillning” var värd 95 kr. Detta visar att hungersnöden hade medfört att ett åsnehuvud, som nästan bara bestod av skinn och ben, hade blivit dyr mat (trots att åsnan var ett orent djur enligt den mosaiska lagen) och att till och med duvspillningen hade blivit mycket dyr. Att det talas om duvspillning har gett upphov till mycket diskuterande om huruvida uttrycket skall uppfattas bokstavligt och om vad köparen i så fall använde spillningen till.
Några har hävdat att uttrycket ”duvspillning” kan ha avsett en växt, men det finns inga belägg för att de växter man nämner någonsin har kallats ”duvspillning”. Dessutom är det föga troligt att dessa växter skulle ha varit tillgängliga för Samarias invånare, som var inspärrade i staden under belägringen.
De som menar att uttrycket skall uppfattas bokstavligt har i sin tur olika åsikter om hur duvspillningen användes. Några pekar på att duvspillning länge har använts som gödselmedel i Mellanöstern vid odling av meloner, men det verkar troligt att människor som levde på svältgränsen var mer intresserade av mat som de kunde äta direkt än av en gröda som inte skulle ha gått att äta förrän flera månader senare.
Många föredrar uppfattningen att duvspillningen faktiskt användes som mat, och de pekar på att det handlar om hungersnöd och de förfärliga ytterligheter som gnagande hunger kan driva människor till. En av Sanheribs ämbetsmän, Rabsake, hotade med att en assyrisk belägring skulle leda till att Jerusalems invånare måste ”äta sin egen avföring och dricka sin egen urin”, och fastän detta var ett extremt och grymt hot för att skapa fruktan kan det ha legat en viss sanning i det. (2Ku 18:27) Även om tanken på att använda bokstavlig avföring som människoföda är ytterst frånstötande är detta i sig inte en orsak att förkasta denna uppfattning. Hungern var så svår i Samaria att kvinnor till och med kokade och åt sina egna barn, något som visar att det hade gått så långt att folk åt allt de kom över. (2Ku 6:26–29) Några påpekar att spillning eller avföring har lågt näringsvärde, men inte heller detta utesluter att man kan ha köpt och ätit den, eftersom människor som svälter ofta handlar irrationellt och äter vad som helst för att stilla hungern.
Vissa rabbiner framhåller en förklaring som kan verka mer trolig, nämligen att duvspillningen användes som bränsle. Det finns en biblisk parallell till detta: Profeten Hesekiel blev befalld att skildra de lika förfärliga förhållanden som skulle råda under belägringen av Jerusalem genom att göra upp eld med avföring som bränsle och laga sin mat över den. (Hes 4:12–17) Torkad kreatursgödsel används än i dag som bränsle på många platser. Om det är denna uppfattning som är den riktiga, anger berättelsen rätt och slätt priset på maten (i detta fall ett åsnehuvud) och priset på bränslet för tillagningen. De efterföljande verserna antyder att man ännu inte hade börjat äta rått kött.