BALSAMERING
Behandling av en död kropp (en människas eller ett djurs) med vissa medel, bland annat välluktande oljor, för att skydda den från förruttnelse. Oavsett om det var egyptierna som uppfann balsameringskonsten eller inte, så praktiserade de den i varje fall mycket tidigt i historien. Den döda kroppen av en människa eller ett djur som har bevarats genom den gamla egyptiska balsameringsmetoden eller någon annan balsameringsmetod kallas mumie. Det var inte bara de forntida egyptierna som balsamerade människor, utan även folk som assyrierna, perserna och skyterna gjorde det.
Balsameringen av Jakob och Josef. Bibeln nämner bara två direkta fall av balsamering, och båda balsameringarna utfördes i Egypten. Det var här som Jakob dog, och när den inspirerade skildringen har beskrivit Josefs sorg över faderns bortgång sägs det: ”Sedan befallde Josef sina tjänare, läkarna, att de skulle balsamera hans far. Så läkarna balsamerade Israel, och de använde hela fyrtio dagar till honom, ty så många dagar använder de till en balsamering, och egyptierna grät över honom i sjuttio dagar.” (1Mo 50:2, 3) Josef själv dog vid 110 års ålder, ”och de lät balsamera honom, och han lades i en kista i Egypten”. (1Mo 50:26) I Jakobs fall tycks balsameringen huvudsakligen ha skett för att hans kropp skulle bevaras tills den kunde begravas i det utlovade landet. När det gäller Josef kan hans höga ställning ha varit orsaken. (1Mo 49:29–32; 50:13, 24, 25; 2Mo 13:18, 19; Jos 24:32)
Enligt Herodotos innebar de egyptiska balsameringsmetoderna att man lät kroppen ligga i natron i sjuttio dagar. Men Bibeln säger att de egyptiska läkare som långt före Herodotos tid balsamerade Jakob ”använde hela fyrtio dagar till honom, ty så många dagar använder de till en balsamering, och egyptierna grät över honom i sjuttio dagar”. (1Mo 50:3) Forskare har på olika sätt försökt att få 1 Moseboken 50:3 att stämma med det Herodotos säger. Man har exempelvis pekat på att de 40 dagarna kanske inte inbegrep den tid då kroppen låg i natron. Det är dock möjligt att Herodotos helt enkelt misstog sig när han skrev att kroppen låg i natron i 70 dagar. Den grekiske historikern Diodorus Siculus, som levde senare (i det första århundradet f.v.t.), sade att den egyptiska balsameringsprocessen varade drygt 30 dagar. (Bibliotheca, I, 91, 5, 6) Det kan naturligtvis även ha funnits egyptiska balsameringsmetoder som dessa två historiker inte nämner, och det är också möjligt att längden på balsameringsprocessen varierade under historiens gång.
Begravningar bland hebréer och kristna. De dåligt bevarade mänskliga kvarlevor man har hittat i gravar i Palestina vittnar om att det inte var vanligt att hebréerna balsamerade de döda (i varje fall inte för att bevara dem en längre tid, som egyptierna gjorde) och att inte heller Kristi första efterföljare i det här området balsamerade sina döda för att bevara kropparna i evighet. Trogna hebréer och sanna kristna visste att både människans själ och djurens själ dör och att kroppen återvänder till stoftet. (Pre 3:18–20; Hes 18:4) Att Bibeln nämner så lite om balsamering är ytterligare ett vittnesbörd om att sedvänjan inte var vanlig bland hebréerna och de första kristna.
Om kung Asas begravning säger Bibeln: ”Man lade honom på en säng som hade fyllts med balsamolja och salvor av olika slag i en konstfärdig blandning. Vidare anordnade man en osedvanligt stor begravningsbränning för honom.” Detta betyder inte att kungen blev kremerad, utan att man brände kryddor. (2Kr 16:13, 14) Och även om man i det här fallet använde salvor på ett sätt som skulle kunna betraktas som en form av balsamering, var det inte samma metod som egyptierna använde.
När Jesus Kristus dog kom Nikodemos med ”en rulle av myrra och aloe, ungefär hundra pund”, och det sägs: ”Så tog de Jesu kropp och band om den med linnebindlar tillsammans med de välluktande kryddorna, alldeles på det sätt som judarna har för sed att förbereda för begravning.” (Joh 19:39, 40) Men denna behandling omtalas inte som balsamering, och den kan inte jämföras med egyptiernas balsameringsmetoder. Det var helt enkelt det vanliga sättet att förbereda en kropp för begravning. Lasarus fick utan tvivel samma behandling innan han begravdes, och hans fall visar att judarna inte hade för sed att genomföra en omfattande balsameringsprocess för att bevara kroppen en lång tid. När Jesus sade: ”Ta bort stenen”, svarade Marta nämligen: ”Herre, vid det här laget måste han lukta, för det är på fjärde dagen.” Hon skulle inte ha väntat sig att Lasarus luktade om han hade blivit balsamerad. Lasarus fötter och händer var lindade i bindlar, och ”hans ansikte var ombundet med en duk”, men syftet med detta hade uppenbarligen inte varit att skydda kroppen mot förruttnelse. (Joh 11:39, 44; se BEGRAVNING.)