STOLTHET
Överdriven självkänsla; en orimlig känsla av överlägsenhet på grund av förmågor, utseende, rikedom, rang eller liknande; ett nedlåtande uppförande; en förmäten och högmodig inställning. Stolthet kan också vara något positivt och betecknar då en berättigad känsla av glädje över något som man har uträttat eller något man äger.
Det hebreiska verbet ga’ạh betyder ordagrant ”växa sig hög”, ”bli hög”, och det utgör roten till flera hebreiska ord som förmedlar tanken på stolthet. Dessa besläktade former återges med ”högmod”, ”självupphöjelse” och, i både positiv och negativ bemärkelse, ”höghet” och ”stolthet”. (Job 8:11; Hes 47:5; Jes 9:9; Ord 8:13; Ps 68:34; Am 8:7)
Det grekiska verbet kaukhạomai, som betyder ”berömma sig”, ”skryta”, ”vara stolt”, ”jubla”, och de motsvarande substantiven används på liknande sätt i både positiv och negativ bemärkelse, och sammanhanget avgör vilken betydelse som avses. (1Kor 1:29; Rom 2:17; 5:2)
Bedrägligt och förödande. Den som är stolt kanske inte själv inser att han är stolt utan tillskriver sina handlingar andra motiv. Var och en bör därför noggrant rannsaka sig själv och sina motiv för att kunna avgöra om han har det här dåliga karaktärsdraget. Aposteln Paulus betonar hur viktigt det är att man har rätt motiv och att man bör ha självinsikt i den här frågan, när han skriver: ”Om jag ger ut allt vad jag äger för att andra skall ha att äta, och om jag lämnar ut min kropp, för att kunna berömma mig [kaukhẹ̄sōmai], men inte har kärlek, då är det mig till ingen nytta alls.” (1Kor 13:3)
För sin egen skull bör man därför avlägsna all stolthet från sin personlighet. Men ännu viktigare är det att göra detta om man önskar behaga Gud. Man måste då lära sig att till och med hata stolthet, för Guds ord säger: ”Fruktan för Jehova innebär att hata det onda. Jag hatar självupphöjelse och stolthet och den onda vägen och den falska munnen.” (Ord 8:13)
Den som inte avlägsnar sin stolthet kommer att få lida för det. ”Stolthet går före fall och en högmodig ande före snavande.” (Ord 16:18) ”De högmodigas hus river Jehova ner.” (Ord 15:25) Det finns många exempel på att individer, dynastier och nationer har fått skörda de negativa konsekvenserna av stolthet. (3Mo 26:18, 19; 2Kr 26:16; Jes 13:19; Jer 13:9; Hes 30:6, 18; 32:12; Dan 5:22, 23, 30)
Stolthet är bedrägligt. Aposteln Paulus ger rådet: ”Om någon menar att han är något, när han ingenting är, bedrar han sitt eget sinne.” (Gal 6:3) Den som är stolt väljer den väg som verkar vara mest fördelaktig för honom själv, men han tar inte Gud med i beräkningen. (Jfr Jer 49:16; Upp 3:17.) I Bibeln heter det: ”Bättre vara ödmjuk i anden tillsammans med de saktmodiga än dela byte med dem som upphöjer sig själva.” (Ord 16:19)
Att berömma sig. Det grekiska verbet kaukhạomai (berömma sig, skryta) används ofta i förbindelse med självisk stolthet. Bibeln visar att ingen har någon orsak att berömma sig av sig själv eller av det man åstadkommit. I den kristna församlingen i Korinth blev somliga uppblåsta av stolthet över sig själva eller över andra människor, och detta orsakade splittring i församlingen. De tänkte på ett köttsligt sätt, och de såg upp till människor i stället för till Kristus. (1Kor 1:10–13; 3:3, 4) De var inte intresserade av församlingens andliga välfärd; de ville bara berömma sig av det yttre, inte hjälpa sina medkristna att utveckla ett gott hjärta inför Gud. (2Kor 5:12) Aposteln Paulus tillrättavisade därför församlingen strängt och visade att det inte fanns någon orsak för de kristna där att berömma sig annat än av Jehova Gud och av det han hade gjort för dem. (1Kor 1:28, 29; 4:6, 7) Som det stod skrivet: ”Den som berömmer sig, låt honom berömma sig av Jehova.” (1Kor 1:31; 2Kor 10:17)
Jesu halvbror Jakob uttalade sig i ännu skarpare ordalag när han fördömde dem som skröt om alla sina planer som de skulle genomföra. Han sade: ”Ni [är] stolta över ert självgoda skryt. All sådan stolthet är ond.” (Jak 4:13–16; jfr Ord 27:1.)
Berättigad stolthet. Det hebreiska ordet ga’ạh, det grekiska ordet kaukhạomai och de besläktade formerna av de här orden används också i positiv bemärkelse med avseende på den glädje som kommer av något som man har gjort eller något som man äger. Psalmisten talade om Israel som ”Jakobs stolthet”. (Ps 47:4) I en profetia om återställelse sade Jesaja att landets frukt skulle bli ”till stolthet”. (Jes 4:2) Aposteln Paulus skrev till församlingen i Thessalonike att han och hans medarbetare var ”stolta över ... [dem] bland Guds församlingar” på grund av den tro, kärlek och uthållighet som de visade. (2Th 1:3, 4) De kristna är stolta över att Jehova är deras Gud, att de har fått lära känna honom och att han erkänner dem. De följer principen: ”Den som berömmer sig, han skall berömma sig av detta: att han har insikt och att han har kunskap om mig, att jag är Jehova, den som verkar i kärleksfull omtanke, i rättvisa och rättfärdighet på jorden.” (Jer 9:24; jfr Lu 10:20.)