HERDE
En person som vallar och vaktar husdjur, i Bibeln särskilt får och getter. (1Mo 30:35, 36; Mt 25:32; se FÅR.) Arbetet som herde nämns redan i samband med Adams son Abel. (1Mo 4:2) I jordbrukslandet Egypten såg man ner på herdar, men på andra platser betraktades de med respekt. (1Mo 46:34)
Ofta var det ägaren själv, hans barn (både söner och döttrar) eller någon annan släkting som tog hand om hjorden. (1Mo 29:9; 30:31; 1Sa 16:11) De välbärgade, som till exempel Nabal, hade tjänare som arbetade som herdar, och en av dem kunde ha en högre ställning än de andra. (1Sa 21:7; 25:7, 14–17) När ägaren själv eller medlemmar av hans familj vallade hjorden hade djuren det vanligtvis bra. En lejd man hade inte alltid samma personliga intresse för hjorden, och därför kunde djuren fara illa ibland. (Joh 10:12, 13)
Till herdens utrustning hörde ett tält (Jes 38:12), en klädnad som han kunde svepa in sig i (Jer 43:12), en käpp och en slunga att försvara sig och djuren med, en väska för den medhavda maten (1Sa 17:40; Ps 23:4) och en längre stav, böjd i ena änden, att leda hjorden med (3Mo 27:32; Mik 7:14).
Herdar som levde som nomader, exempelvis Abraham, bodde i tält och flyttade från plats till plats för att finna bete till sina hjordar. (1Mo 13:2, 3, 18) Men ibland stannade djurens ägare på en bestämd plats, där han hade sitt hem eller basläger, medan hans tjänare eller några medlemmar av hans familj vandrade med hjorden. (1Mo 37:12–17; 1Sa 25:2, 3, 7, 15, 16)
Känner fåren verkligen igen sin herdes röst?
På natten stängdes ibland flera herdars hjordar in i samma fålla, och en dörrvaktare höll vakt över dem. När herdarna kom på morgonen kallade de på sin hjord, och fåren följde bara sin egen herde. Han gick sedan framför hjorden och förde den på bete. (Joh 10:1–5) Efter egna iakttagelser i Syrien och Palestina på 1800-talet skrev W. M. Thomson: ”[Fåren] är så tama och så fogliga att de mycket villigt följer sin vaktare. Han för dem ut ur fållan eller deras hus i byarna och dit han vill. Eftersom det är många hjordar på en plats som denna går de i var sin riktning, och det är hans uppgift att finna bete åt dem. Det är därför nödvändigt att fåren lär sig att följa honom och inte förirrar sig in på de oinhägnade sädesfälten som ligger så frestande på båda sidor. Ett får som går vilse kommer att hamna i svårigheter. Herden utstöter då och då ett gällt rop för att påminna fåren om sin närvaro. De känner igen hans röst och följer honom; men om det är en främmande som ropar tvärstannar de och lyfter förskräckt upp huvudet, och om ropet upprepas vänder de om och flyr, eftersom de inte känner igen den främmandes röst. Detta är inte något fantasifullt påhitt i en liknelse; det är ett faktum. Jag har själv erfarit det gång på gång. Herden går framför, inte bara för att visa vägen, utan också för att se om vägen är framkomlig och säker.” (The Land and the Book, reviderad av J. Grande, 1910, sid. 179)
Författaren J. L. Porter skriver något liknande: ”Herdarna förde ut sina hjordar från stadens portar. Vi kunde se dem tydligt, och vi iakttog dem och lyssnade på dem med stort intresse. Det var tusentals får och getter i en tät, oordnad massa. Herdarna stod tillsammans tills alla djuren hade kommit ut. Därpå skildes herdarna åt och tog var sin stig, och var och en av dem utstötte ett genomträngande, speciellt rop medan han gick. Fåren hörde dem. Till att börja med böljade och rörde sig hela massan som om den skakades av någon inre krampryckning. Så började det bildas spetsar som drog ut i samma riktningar som herdarna hade slagit in på. Spetsarna blev längre och längre, tills den oordnade massan hade blivit upplöst i långa, levande strömmar som följde sina ledare.” (The Giant Cities of Bashan and Syria’s Holy Places, 1868, sid. 45)
På kvällen förde herden tillbaka djuren till fållan, där han ställde sig vid ingången och räknade fåren medan de gick förbi under hans stav eller hans händer. (3Mo 27:32; Jer 33:13; se FÅLLA.)
Ett hårt liv. Herdens liv var inte lätt. Han var utsatt för både hetta och köld och fick uppleva sömnlösa nätter. (1Mo 31:40; Lu 2:8) Med fara för sitt liv skyddade han hjorden mot tjuvar och mot rovdjur som lejon, vargar och björnar. (1Mo 31:39; 1Sa 17:34–36; Jes 31:4; Am 3:12; Joh 10:10–12) Herden skulle se till att hjorden inte skingrades (1Ku 22:17), han skulle söka efter förlorade får (Lu 15:4), bära svaga och trötta lamm i sin famn (Jes 40:11) och ta hand om sjuka och skadade djur – förbinda brutna ben och gnida in sår med olivolja (Ps 23:5; Hes 34:3, 4; Sak 11:16). Han måste vara varsam när det fanns tackor som gav di. (1Mo 33:13) Varje dag, vanligtvis vid middagstid, vattnade herden hjorden. (1Mo 29:3, 7, 8) Om djuren vattnades vid en brunn skulle rännor och hoar fyllas med vatten. (2Mo 2:16–19; jfr 1Mo 24:20.) Vid brunnarna kunde det ibland bli otrevliga konfrontationer med andra herdar. (1Mo 26:20, 21)
Herden hade rätt till en andel av det som hjorden gav (1Kor 9:7), och ofta fick han sin lön utbetald i form av djur (1Mo 30:28, 31–33; 31:41), men han kunde också få den utbetald i pengar (Sak 11:7, 12). Han kunde bli skyldig att ersätta förluster (1Mo 31:39), men under lagförbundet krävdes det ingen ersättning för djur som rivits av vilddjur (2Mo 22:13).
Det som har sagts om fåraherdar gäller i stort sett alla slags herdar. Förutom hjordar av får, getter och nötkreatur fanns det också hjordar av åsnor, kameler och svin som vaktades av herdar. (1Mo 12:16; 13:7, 8; Mt 8:32, 33)
Bildspråk. Jehova är en herde som kärleksfullt tar vård om sina får, dvs. sitt folk. (Ps 23:1–6; 80:1; Jer 31:10; Hes 34:11–16; 1Pe 2:25) Hans Son, Jesus Kristus, är ”den store herden” (Heb 13:20) och ”överherden”, och under hans ledning är tillsyningsmännen i den kristna församlingen herdar för Guds hjord, och de utför sitt arbete villigt, osjälviskt och med iver (1Pe 5:2–4). Jesus kallade sig själv ”den rätte herden”, en som verkligen har medlidande med ”fåren”, och han visade det genom att ge ut sin själ till förmån för dem. (Joh 10:11; se Mt 9:36.) Men som det hade förutsagts skingrades fåren när herden blev slagen. (Sak 13:7; Mt 26:31)
I Bibeln används uttrycket ”herdar” ibland om Israels härskare och ledare, både de trogna och de otrogna. (Jes 63:11; Jer 23:1–4; 50:6; Hes 34:2–10; jfr 4Mo 27:16–18; Ps 78:70–72.) Det används också om andra nationers ledare. (Jer 25:34–36; 49:19; Nah 3:18; jfr Jes 44:28.) De ”herdar” som omnämns i Jeremia 6:3 är av allt att döma befälhavare för invaderande härar. Herdar med sina hjordar finns med i en beskrivning av återställelse (Jer 33:12), medan däremot ödeläggelsen av Babylon förutsades bli så fullständig att ”inga herdar” skulle ”låta sina hjordar lägga sig ner där” (Jes 13:20).
När det i Uppenbarelseboken 12:5 (not) sägs att alla nationerna skall ”vallas” med en stav av järn betyder det att de blir tillintetgjorda. (Jfr Ps 2:9.)