Flykt till säkerhet med den nya världens samhälle
”När ni se Jerusalem omgivet av lägrade krigshärar, då må ni förstå att dess ödeläggelse har kommit nära. Må då de som äro i Judeen börja fly till bergen, och må de som äro där inne [i Jerusalem] draga därifrån — Luk. 21:20, 21, NW.
Det här nedan återgivna föredraget (i två delar) framfördes av presidenten för Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet inför 134.333 deltagare i Jehovas vittnens sammankomst ”Den nya världens samhälle”, i Yankee Stadium i New York, på eftermiddagen av denna sammankomsts sjunde dag, lördagen den 25 juli 1953. I samband med föredraget blev Sällskapets nya bok, ”New Heavens and A New Earth” (”Nya himlar och en ny jord”), tillgänglig.
1. Vid vilka ting hänger människor fast och utsätter sig därigenom för ständigt ökad fara, och vari ligger säkerhet? Varför?
GRUNDANDET och uppbyggandet av de nya och bestående tingen pågår med framgång, medan fördömandet och förstörandet av de gamla tingen fortskrider. När nedrivandet av de gamla tingen inom kort fullbordas, kommer det inte att bli någon kaotisk begynnelse för de nya tingen, människorna kommer inte att behöva börja på den första grottmänniskans stadium, utan vägen kommer att vara till fullo banad och beredd, så att det nya kan utvecklas till det storslagna tillstånd som kännetecknar ett paradis. Det är en tid av ständig fara. Det är också en tid då ett stort tillfälle erbjudes. Faran ökas oavlåtligen för dem som hänger fast vid det gamla, trots att det är utdömt. Mänsklighetens enda säkerhet ligger i snabb flykt till det nya, och den måste ske utan uppskov. Det är i det nya som det stora tillfället ligger för människor att få överleva det gamlas slut och få glädja sig åt en framtid av bestående lycka, frid och kärlek. De nya tingen är inte de som denna världens skrytsamma män i sin inbilskhet lovar att bygga upp. De nya tingen är de som tillhör den Allsmäktige, vilken sitter på universums tron. I nitton hundra år har hans ord stått nedskrivna: ”Se, jag gör allting nytt!” (Upp. 21:5, NW) I denna tid bestyrker han sina ord med gärningar. De nya tingen håller på att danas. Lyckliga är de människor som ser hur de håller på att byggas upp och som flyr till dem. Säkerhet och beskydd kommer aldrig att fattas dem där hos Guds nya världs samhälle.
2. Vad är nödvändigt att göra, innan man tar sin tillflykt till ting som man förmodar vara heliga, och vilket historiskt exempel anbefaller ett sådant handlingssätt?
2 Människor har en stark benägenhet för att hålla fast vid vissa ting, som länge har ansetts för heliga, och att förlita sig på dem, som om de vore ett slags trollmedel mot det som är ont och skadligt. Man har den känslan, att dessa ting är från Gud och att han kommer att bevara dem, och därför, menar man, är det en garanti för ens säkerhet, om man tar sin tillflykt till dem. Men ting som människor tillskriver helighet är kanske inte heliga för Gud, även om de är mycket gamla eller ålderdomliga. Att förlita sig på dem innebär att bedra sig själv med ett falskt hopp. Det är nödvändigt att avgöra, om de är i överensstämmelse med Guds utlovade nya ting. Om de inte är det, så kommer de inte att bli överförda och införlivade med det nya. Vi har ett historiskt exempel, som visar att det förhåller sig så också i vår tid. Ja, detta exempel var i själva verket en profetia om vad som skulle komma att ske i våra dagar. Intet religionstempel hade fått större helighet förlänad åt sig eller vaktades med större nitälskan och fanatism än Herodes’ tempel i Jerusalem för nitton hundra år sedan. Detta tempel och de föregående, som hade stått på samma plats, hade bakom sig en tillvaro på sammanlagt nära tusen år, och likväl sade Jesus Kristus, sedan han blivit visad runt för att bese Herodes’ tempel: ”De dagar skola komma, då icke sten skall lämnas på sten här, utan allt skall bliva nedkastat.” — Luk. 21:5, 6, NW.
3. Varför förklarade Jesus detta tempel för övergivet, och varför var Gud, när det förstördes, ändå inte utan ett tempel?
3 Detta tempel var den praktfullaste byggnaden i den heliga staden Jerusalem. I templet verkade prästerna, som härstammade från Arons utvalda familj, och fullgjorde sitt heliga värv. Templet kallades för ”huset”. Trots allt heligt som var förbundet därmed hade Jesus, strax före det som vi nyss omtalat, sagt: ”Jerusalem, Jerusalem, som dödar profeterna och stenar dem som blivit utsända till henne, — hur ofta ville jag icke samla dina barn tillhopa, så som en höna samlar sina kycklingar tillhopa under sina vingar! Men ni människor ville det icke. Se, edert hus lämnas övergivet åt eder!” (Matt. 23:37, 38, NW) Jesus visste, inte endast att det hade blivit ett marknadshus och en rövarkula, utan också att där tjänade präster som hade sammansvurit sig för att vålla hans död. Det hade endast ett yttre sken av helighet, men det var helt och hållet blottat på helighet inuti. Jesus förklarade därför att det var övergivet av Jehova Gud och vägrade att infoga det i den nya tingens ordning, som han höll på att införa. Trettiosju år senare drabbades det av det öde som han hade förutsagt. Inte en sten av det lämnades vilande på en annan. Gud Jehovas nya tempel, ett andligt tempel av ”levande stenar”, förblev emellertid stående. Inom det fungerade en rättfärdig ny tingens ordning, som skulle resultera i den rena tillbedjan av den sanne Guden hela jorden utöver och i evig välsignelse för alla mänsklighetens släkter. — 1 Petr. 2:5; Ef. 2:20—22.
4, 5. Väntade den nya tingens ordning på att Jerusalem och dess tempel skulle bli förstörda, och vad har du som stöd för ditt svar?
4 Den nya tingens ordning behövde inte vänta, till dess Jerusalem och dess tempel hade blivit förstörda. I och med att Jesus dog, uppstod och for upp till himmelen för att träda fram i Gud Jehovas närvaro med värdet av sitt mänskliga offerblod, började den nya tingens ordning i verkligheten. Då Jesus hade det offer, som verkligen var antagligt för Gud till människosläktets återlösning från synden och dess straff, döden, tjänade han som Guds nye överstepräst. Den jordiske översteprästen inom den gamla judiska tingens ordning förlorade sitt ämbete inför Gud, ty han hade gjorts till överstepräst genom det lagförbund, som Mose hade förmedlat mellan Gud och Israel vid Sinai berg. Men nu hade Jesus blivit en profet och medlare, som var större än Mose, och han var medlare för ett nytt förbund mellan Jehova Gud och de andliga israeliterna, den kristna församling som var byggd på honom såsom Klippan. Således blev detta gamla lagförbund, som Gud hade ingått med de naturliga israeliterna vid Sinai, avskaffat och dess prästadöme, dess offer, dess högtider och dess förpliktelser med det. (Hebr. 3:1; 9:11—15; Kol. 2:13, 14; 5 Mos. 5:2, 3; 29:1) Från och med då tjänade Jesus Kristus som Guds smorde överstepräst i Guds andliga tempel, vars allraheligaste var själva himmelen inför Guds egen närvaro.
5 Att Jesus manifesterade sig som den nye och evige översteprästen innebar att fullständigandet av den gamla tingens ordning hade kommit. Såsom det är skrivet om honom: ”Nu har han manifesterat sig själv en gång för alla vid fullständigandet av tingens ordningar för att avlägsna synden genom offret av sig själv.” (Hebr. 9:26, NW) Det var i full överensstämmelse med detta förhållande som Herodes’ övergivna tempel i Jerusalem förstördes av Roms legioner under fältherren Titus, år 70 (e. Kr.). Detta skedde när den enligt allmänna meningen heliga staden Jerusalem själv blev förstörd.
6. Vad får vi inte förbise beträffande den kristna församlingens förbindelse med Jerusalem, och vad betydde församlingens slutliga flykt därifrån?
6 Nu i detta år, 1953, får vi inte förbise en viktig punkt: I trettiofyra år efter det att Guds nya förbund hade blivit ingånget och den kristna församlingen vid pingsten år 33 (e. Kr.) hade börjat att byggas på Jesus Kristus, Klippan, tjänade staden Jerusalem som den plats, där den kristna församlingen hade sitt högkvarter. Församlingens styrande krets befann sig där och utgjordes av de tolv apostlarna och andra äldre lärjungar, sådana som Jakob, Jesu broder. De brukade templets förgårdar som en lämplig plats att träffa skaror av folket och predika för dem. Det var i detta tempel som aposteln Paulus blev överfallen av folkhopen omkring år 56, och det var i Jerusalem som lärjungen Jakob och andra trogna kristna med honom år 62 blev dödade av fanatiska judar, som stenade dem. Men när år 67 kom, flydde den kristna styrande kretsen och alla andra Jesu lärjungar från Jerusalem och från hela provinsen Judeen. Varför stannade inte de kristna kvar och fortsatte att predika de goda nyheterna om Jesus Kristus i den gamla heliga staden och det övriga av Judeen? Var det feghet inför förföljelse? Var det otrohet mot deras uppdrag att predika de goda nyheterna? Långt därifrån! Det var en vis åtgärd till bevarande av deras liv, så att de skulle kunna fortsätta att predika på annat håll. Det var lydnad för Jesu Kristi profetiska befallning, som han uttalade när han förutsade det övergivna templets förstöring och sade till sina lärjungar:
7. Vad var det för en profetia som innehöll den befallning de åtlydde?
7 ”Ni skola bliva utlämnade till och med av föräldrar och bröder och släktingar och vänner, och man skall döda somliga av eder, och ni skola bliva föremål för hat från alla människor för mitt namns skull. Och likväl skall icke ens ett hår på edra huvuden gå förlorat. Genom uthärdande å eder sida skola ni förvärva edra själar. Vidare, när ni se Jerusalem omgivet av lägrade krigshärar, då må ni förstå att dess ödeläggelse har kommit nära. Må då de som äro i Judeen börja fly till bergen, och må de som äro där inne draga därifrån, och må de som äro i de närliggande trakterna icke gå dit in [in i Jerusalem], ty detta är dagar då rättvisa skall utmätas, för att allt det som är skrivet må bliva uppfyllt. Ve de havande kvinnorna och dem som amma ett spädbarn i de dagarna! Ty det skall komma stor brist över landet och vrede över detta folk; och de skola falla för svärdsegg och föras i fångenskap till alla nationer, och Jerusalem skall bliva förtrampat av nationerna, till dess nationernas fastställda tider äro fullbordade.” — Luk. 21:16—24, NW.
Tecknet till flykt
8. När fick de kristna sitt tecken att fly, och vart flydde de? Vilka Jesu ord slapp de att själva erfara uppfyllelsen av?
8 I november år 66 (e. Kr.) fick den styrande kretsen i Jerusalem och alla de andra lärjungarna där och i provinsen Judeen sitt tecken att fly från hela provinsen till bergen, såsom Jesus hade befallt. Detta var när de romerska härarna under Gajus Cestius Gallus, landshövding i Syrien, visade sig utanför staden, som hade gjort uppror mot Rom. Efter fem dagars strider, som bragte stadens fullständiga erövring inom räckhåll för den romerske fältherren, drog denne tillbaka sina styrkor utan någon förklarlig orsak och blev förföljd av judarna och förlorade tusenden av sina soldater. De kristna tog detta som det tecken, som Jesus många år tidigare hade angivit. Alltså flydde de från Jerusalem. De stannade inte i någon del av provinsen Judeen. Jesu befallning gick ju ut på att de som var i Judeen skulle fly därifrån till bergen. Därför begav de sig med sina barn (födda eller ännu ofödda) över floden Jordan och till Gileads bergiga trakter och slog sig ned förnämligast i Pella, en av städerna i Dekapolis. Där höll de sin kristna verksamhet i gång och fortfor att predika. Där var de säkra, när romarna kom tillbaka i början av år 70 e. Kr. och förfärlig ödeläggelse kom över Jerusalem i uppfyllelse av de ord, som Jesus under tårar hade riktat till staden: ”Om du, ja, du själv, hade i denna dag insett det som angår friden! — men nu har det blivit fördolt för dina ögon. Ty de dagar skola komma över dig, då dina fiender skola runt omkring dig bygga ett fästningsverk med spetsiga pålar och skola omringa dig och oroa dig från alla sidor, och de skola slå dig och dina barn inom dig till marken, och de skola icke lämna sten på sten i dig, emedan du icke urskilde den tid då du blev granskad.” — Luk. 19: 41—44, NW.
9. Vad förgicks då för att aldrig återupprättas, men vad bestod?
9 Den heliga staden och dess tempel visade sig inte besitta någon magisk oförstörbarhet. De som höll fast vid de ting, som hörde det gamla fördärvade systemet till, kämpade för en hopplös sak och förgicks vid ödeläggelsen av Jerusalem och hela provinsen Judeen. Men de kristna bland Gileads berg överlevde och fortsatte att predika. Det gamla systemet eller den gamla ordningen, som då gick under, är borta för alltid; Arons familjs prästadöme och tillbedjan av Jehova Gud i ett materiellt, av människor gjort tempel i Jerusalem kommer aldrig att återupprättas. Den nya kristna tingens ordning under det nya förbundet med Jesus som medlare och överstepräst består ännu i denna dag.
10. Vilken fråga känner vi oss drivna till att framställa, och vad kan vi, när vi känner svaret på den, avgöra med avseende på kristenheten?
10 Allt detta är inte utan en oerhörd betydelse för oss i denna märkvärdiga, ovanliga tid. Vi står ansikte mot ansikte med något liknande, något som bara är mycket värre. Vi känner ett starkt behov att fråga efter orsaken till företeelser och förhållanden, och vi gör vist i att göra detta, så att vi kan få veta, om ett särskilt handlingssätt är tillrådligt för oss. När vi ser att den nuvarande staden Jerusalem i Palestina inte vidmakthåller den forntida tempelstadens tradition, utan att kristenheten i själva verket är den nutida motsvarigheten till den heliga staden i Jesu och hans apostlars dagar, då nödgas vi fråga: Vad var det som ledde till den fruktansvärda belägringen och förstöringen av Jerusalem år 70 (e. Kr.)? När vi får det klart för oss, kan vi sedan avgöra, om förstöring i större skala av en liknande orsak hänger hotande över kristenheten, 1900- talets motsvarighet till det till undergång dömda Jerusalem.
11. I vilken profetia gav Jesus nyckeln till svaret på frågan?
11 Jesus gav nyckeln till svaret, när han sade till sina lärjungar i samma profetia, såsom aposteln Matteus återger det: ”Och dessa goda nyheter om riket skola bliva predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer; och därpå skall det fullbordade slutet komma. När ni därför få syn på den vämjeliga företeelse som vållar förödelse, och som är omtalad genom profeten Daniel, stående på helig plats (må läsaren bruka urskillning), då må de som äro i Judeen börja fly till bergen. Må den som är på hustaket icke komma ned för att taga sina saker ut ur sitt hus; och må den som är på åkern icke återvända till huset för att hämta sin överklädnad. Ve de havande kvinnorna och dem som amma ett spädbarn i de dagarna! Fortsätt med att bedja, att eder flykt icke må försiggå om vintern eller på sabbatsdagen; ty då skall det bliva en stor vedermöda, en sådan som icke har förekommit sedan världens begynnelse intill nu och icke heller skall förekomma mera. Ja, om icke de dagarna bleve förkortade, så skulle intet kött bliva frälst; men för de utvaldas skull skola de dagarna bliva förkortade.” — Matt. 24:14—22, NW.
12. Vad var enligt den nämnda profetian orsaken till Jerusalems förfärande förstöring år 70 e. Kr.?
12 Den ”vämjeliga företeelse som vållar förödelse”, vid vars åsyn, där den stod på den heliga platsen, de kristna skulle fly till bergen — den var orsaken till den förfärande förstöring som drabbade Jerusalem och dess område i Judeen. Denna ”vämjeliga företeelse” var det förbund eller den allians som de religiösa styresmännen i Jerusalem ingick med Rom för att åvägabringa Jesu Kristi, Guds smorde Konungs, död. Roms kejserliga världsvälde framställdes symboliskt i gudomliga profetior som en vämjelig företeelse, ett rovlystet vilddjur, som skulle föra krig mot Jehovas heliga eller helgon på jorden. Det gick först till angrepp mot Jehovas förnämste Helige, hans Son, Jesus Kristus, för att skaffa undan honom såsom medtävlare om världsherraväldet. — Apg. 3:14; 4:27—30.
13. Vilka riktade Roms uppmärksamhet på Guds Helige, hur och varför?
13 Det var de religiösa styresmännen i Jerusalem som ”föste fram” Guds Helige, så att det romerska världsväldets makthavande fick sin uppmärksamhet riktad på denne, emedan de ville hämnas på Jesus för att han avslöjade deras falska sedvänjor och förehavanden och deras brott mot Guds befallningar. Inför den romerske landshövdingen, Pontius Pilatus, anklagade de Jesus för att vara upprorisk mot kejsaren, för att förbjuda att man betalade skatt till kejsaren och för att egga upp folket mot denne. När landshövdingen, Pilatus, försökte stå emot de religiösa påtryckningarna och släppa Jesus lös, skriade judarna: ”Om du giver denne man fri, är du icke någon kejsarens vän. Varje man som gör sig till konung talar emot kejsaren.” När landshövdingen vädjade till judarnas nationella patriotism och framhöll Jesus såsom deras konung och försökte få dem att blygas genom att fråga: ”Skall jag fastnagla eder konung vid pålen?” så var det just de förnämsta judiska prästerna som svarade: ”Vi hava ingen konung utom kejsaren.” — Joh. 19:12—16, NW.
14. Varför måste Jehova känna vämjelse och harm gentemot detta religiösa element, och vilka följder lät han det och dess understödjare få lida?
14 Känner du vämjelse och avsky inför detta? Hur mycket mer skulle då inte Gud i himmelen känna den hetaste harm och förtörnelse över att hans smorde Konung, Jesus Kristus, på detta sätt blev förrådd åt det romerska kejserliga världsväldet och att de som påstod sig vara hans folk förenade sig med den grymma världsmakten Rom, som var emot Jehova? Det var en religiös-politisk konspiration mot Jehovas messianska rike. Det var inte underligt, att han hörde och handlade i överensstämmelse med deras trotsiga rop vid det tillfället, angående Jesu blod: ”Hans blod komme över oss och över våra barn”! Det var inte underligt, att han övergav deras hus såsom ett vanhelgat tempel! Det var inte underligt, att han betraktade dem som en väsentlig del av en vämjelig företeelse, delaktiga i ett vederstyggligt förehavande emot hans rike med hans Helige, Jesus Kristus, som regent! (Matt. 27:25, NW; 23:38) De bekände sig hysa vänskap för Guds fiende, kejsaren, och gjorde sig sålunda själva till Guds fiender. Nu skulle de få äta den bittra frukten av denna trolösa vänskap; nu skulle de få känna det skavande trycket från det ojämnt vilande ok, som denna skändliga konspiration mot Riket bragt dem in under, till dess de drevs till våldsamt uppror mot sina politiska stallbröder! Gud visste i förväg att den skrymtaktiga religiös-politiska alliansen med nödvändighet måste brista sönder i sinom tid; och att den politiska delen av den vämjeliga företeelsen skulle komma att med sina krigshärar rycka an mot den religiösa delen av den vämjeliga eller avskyvärda alliansen och låta Jesu blod komma över de skyldiga religionsutövarna och deras barn, i det att Jerusalem fick bada i blodet från 1.100.000 av sina barn!
15. När begav sig de kristna utan olägenhet bort från den till undergång dömda platsen, och vad undgick de att bli föremål för?
15 Judarnas uppror mot sin vän kejsaren kom år 66 (e. Kr.) till följd av de kränkande handlingar och våldsdåd, som begåtts mot dem av hans politiska ståthållare. Samma år vände sig krigshärar, som tillhörde den politiska delen av den vämjeliga företeelsen, emot dem och företog ett inledande angrepp mot deras heliga stad, Jerusalem. Det var detta — den vämjeliga företeelsen och dess härar runt omkring Jerusalem — som de kristna skulle spana efter såsom en underrättelse om att det var hög tid för dem att fly till bergen utanför Judeen för att finna säkerhet. Eftersom den kristna styrande kretsen och andra lydiga kristna ju inte visste, hur snart den vämjeliga företeelsens krigshärar skulle komma tillbaka och fullborda Judeens och Jerusalems ödeläggelse, begav de sig bort och var då inte nödsakade att göra det på någon judisk sabbatsdag, då det var olägligt att färdas någonstans, eller under vintertiden. På 600-talet före Kristus hade de babyloniska härarna kommit tillbaka för att lägga Jerusalem öde för första gången. År 70 (e. Kr.) kom de romerska härarna tillbaka. Under våren och sommaren det året följde belägringen och den fullständiga förstöringen. Genom ofördröjlig, lydig handling hade de kristna undgått att bli föremål för denna förskräckliga förödelse. — Jer. 37:6—10.
Nutida motsvarighet
16. När skulle den ”vämjeliga företeelsen” framträda enligt Daniels förutsägelse, och vad gör perioden sedan 1914 e. Kr. till just denna tid?
16 När Jesus profeterade om denna ”vämjeliga företeelse som vållar förödelse”, sade han att profeten Daniel också hade förutsagt den. Daniel profeterade om att den skulle framträda vid den bestämda tiden, ”ändens tid”. (Matt. 24:15, NW; Dan. 11:29—35) Jesus förutsade saker och ting som skulle inträffa i ändens tid för denna världen, och dessa har också kommit i en enda oavbruten rad sedan 1914 e. Kr. — världskrig, hungersnöd, farsoter, jordbävningar, världsvid förföljelse mot sanna kristna, predikandet av de goda nyheterna om att Guds rike blivit upprättat, falska profeter och krister och, ja, den ”vämjeliga företeelse som vållar förödelse” — och allt detta i förening utmärker den tid vi lever i som den kritiska ”ändens tid”. Vad som gör den till ”ändens tid” för denna världens nationer är att ”nationernas [av Gud] fastställda tider” nådde slutet av de 2.520 år, som de skulle omfatta, år 1914, och då föddes Guds like, som det så länge hade bedits om, i himlarna, och hans helige, förordnade Konung, Jesus Kristus, blev insatt på tronen och fick rätt att styra hela jorden och krossa alla nationer som motstod hans rättmätiga härskardöme. — Matt. 24:3—25; Upp. 12:1—5; Ps. 2:7—9.
17. Var finner vi denna ”vämjeliga företeelse”, och genom vilken profetias uppfyllelse kan den identifieras?
17 Då det alltså nu är bestyrkt, att denna period sedan 1914 är ”ändens tid”, kan man fråga: Var är då den vämjeliga företeelsen och dess förödande krigshärar, som Daniel och Jesus förutsade? Jo, här har vi dem, i våra dagars religiös-politiska sammansvärjning mot Gud Jehovas upprättade rike och dess helige, smorde Konung, Jesus Kristus! Identifiera själv denna företeelse med tillhjälp av profetian i Psalm 2:1—6 (AS), varav den utgör en uppfyllelse: ”Varför rasa nationerna och tänka folken fåfänglighet? Jordens konungar resa sig upp, och de styrande rådslå med varandra, mot Jehova och mot hans smorde och säga: Låt oss slita sönder deras bojor och kasta deras band ifrån oss. Han som sitter i himlarna skall le, Herren skall bespotta dem. Sedan skall han tala till dem i sin vrede, och i sitt starka misshag skall han oroa dem [i det han säger] : Likväl har jag insatt min konung på mitt heliga berg Sion.” (Apg. 4:24—30) Det världsförbund som är känt såsom Förenta nationerna är det förnämsta och kraftigaste uttrycket för denna religiös-politiska sammansvärjning mot Guds messianska rike. Vi säger ”religiös-politisk”, därför att denna världens religioner är med i denna världskonspiration mot Riket, i synnerhet kristenhetens religioner.
18. Hur visade prästerna och predikanterna under det första världskriget illojalitet mot Guds upprättade rike, utan någon hänsyn till det som säges i Matteus 25:40?
18 I årtionden före 1914 hade Jehovas vittnen hållit på med att predika att Guds rike med Kristus som regent skulle till fullo upprättas vid slutet av ”nationernas fastställda tider” det året. Att det som de predikade var riktigt bekräftades när det första världskriget plötsligt bröt ut 1914, ett krig där jordens nationer stred om världsherraväldet och som följdes av den rad av sorgliga händelser, som vi ännu inte har sett slutet på. Hade de religiösa prästerna och predikanterna i kristenheten undersökt de profetior, som Jehovas vittnen riktade deras uppmärksamhet på, hade de sett nutidshistoriens fakta i ögonen och insett deras innebörd och visat lojalitet mot Guds vilja, så skulle de ha hälsat hans rike välkommet och skulle ha anbefallt det såsom det enda herradöme som var berättigat att härska över världen. I rak motsats till ett sådant handlingssätt tog de parti för de olika politiska faktorerna i den totala krigföringen om herraväldet över den jordiska delen av Guds smorde Konungs, Jesu Kristi, rike. De gick i spetsen för förföljelsen mot Jehovas vittnen, vilka stod lojala mot Guds på tronen insatte härskare, och de satte i gång den politiska statens svärdsvingande arm mot Jehovas vittnen för att försöka utrota dem från jorden. De begrundade inte med vördnad Jesu ord: ”Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.” (Matt. 25:40) Av fruktan för att stöta ifrån sig politiska vänners tillgivenhet och välvilja föredrog prästerna och predikanterna att hålla sig till denna världens krigförande riken och att anklaga Jesus Kristus för uppror mot kejsaren genom att anklaga hans sanna efterföljare för detta.
19, 20. Hur följde prästerna och predikanterna vid det första världskrigets slut politikerna i spåren med avseende på deras olika efterkrigsförslag, men vilka förkunnade något annat såsom mänsklighetens enda hopp?
19 När vid det första världskrigets slut år 1918 ett gemensamt politiskt program för efterkrigstiden framlades, var kristenhetens präster och predikanter genast för det. Vad gick detta program ut på? Att man skulle ha Kristus som Konung? Nej, visst inte, utan man skulle ha ett Nationernas förbund, som skulle ge den gamla världsordningen styrka att fortsätta genom att man enades. Kristenhetens präster var de första som följde politikernas exempel och förfäktade Nationernas förbund. I januari 1919, innan fredskonferensen sammanträdde i Paris, yrkade Förbundsrådet för Kristi kyrkor i Amerika på att Nationernas förbund skulle upprättas och sade, att det inte bara var ett medel till fred, utan, för att citera deras flygskrift, ”det är rättare sagt det politiska uttrycket för Guds rike på jorden”. De tillade: ”De hjältemodiga döda kommer att ha dött förgäves, om inte ur segern kommer en ny himmel och en ny jord, där rättfärdighet bor. — 2 Petr. 3:13.” Med andra ord, efterkrigsvärlden under Nationernas förbund skulle bli de nya himlar och den nya jord, som Gud har utlovat, varvid detta förbund såsom det ”politiska uttrycket” för Guds rike skulle bli de nya himlarna och göra Kristi verkliga rike obehövligt, det som utgör de nya himlarna i Guds nya värld.
20 Fastän påven i Rom inte lyckades få säte och stämma i Nationernas förbund, så erbjöd han likväl förbundet sina kyrkliga tjänster. Den 10 januari 1920 började förbundet fungera med stöd och välsignelse från kristenhetens präster och predikanter. Samtidigt började Jehovas vittnens röst höras med en ovanlig ton av frimodighet och övertygelse, och denna röst förkunnade Guds rike under Kristus såsom det enda hoppet för den nödställda mänskligheten.
21. Vilken av dessa båda efterkrigsrörelser befrämjade Guds rike, och vilken framkallade vämjelse och avsky hos Gud? Vilka förhållanden intill våra dagar bevisar detta?
21 Vilken av dessa båda efterkrigsrörelser var det nu som verkligen befrämjade Guds rike? Vilken av dem framkallade vämjelse och avsky hos Gud, den Högste? Jehovas vittnen eller det av prästerskapet välsignade Nationernas förbund? Ja, Jehovas vittnen finns fortfarande här, representerade av denna sammankomst, ”Den nya världens samhälle”, i Yankee Stadium i New York, men var är Nationernas förbund, som skulle utgöra de politiska nya himlarna? Var fanns det under det andra världskriget? Nere i den hjälplösa overksamhetens avgrund. För att ta bort dess smälek har man återupplivat det och givit det en ny fasad och ett nytt namn, Förenta nationerna. De som studerar bibelns profetior vet, att detta var precis i överensstämmelse med förutsägelsen. — Upp. 17:9—11.
22. Vilka upplösande erfarenheter fick Nationernas förbund genomgå fram till det andra världskriget, och vilken fråga framställer vi nu?
22 Nationernas förbund och kristenhetens religiösa prästerskap kom märkvärdigt bra överens, och det blev ingen öppen brytning. Men i oktober 1933, åtta månader efter det att Hitler hade kommit till makten, lämnade det nazistiska Tyskland nedrustningskonferensen och Nationernas förbund, och förbundets upplösning började, då ju också Japan hade dragit sig tillbaka därifrån den 27 mars det året. Det var först efter detta som det kommunistiska Ryssland fick tillträde, den 18 september 1934, eller åratal efter det att protester hade avgivits mot det för dess allom uppenbara förföljelser mot religionen inom dess gränser. År 1935 gav sig det fascistiska Italien in i ett anfallskrig, vilket var ett hån mot Nationernas förbund. Förbundet tillämpade sanktioner mot det, och Mussolinis Italien lämnade denna sammanslutning den 11 december 1937. År 1939 fick Nationernas förbund den spark, som förpassade det ned i ineffektivitetens avgrund, när Hitler-Tyskland angrep Polen, vilket påskyndade det andra världskrigets utbrott. Nu frågar vi: Hade de krigshärar, som tillhörde den ”vämjeliga företeelse som vållar förödelse”, fram till det året då förbundet gick ned i avgrunden, setts omge den nutida motsvarigheten till Jerusalem? Nej, inte någon anmärkningsvärd grad.
23. Hur fanns det en tid, då den ”vämjeliga företeelsen” inte kunde tjäna som ett synligt tecken för de kristna att fly, och vilken fråga framställer vi om dess förödande krigshärar?
23 Lägg nu märke till en sak: När Nationernas förbund förpassades ned i avgrunden och när denna vämjeliga företeelse i sex år befann sig i denna avgrund, så var eller existerade den vämjeliga företeelsen inte, och den stod inte i synlig måtto på den heliga platsen som ett tecken för de sanna kristna att bege sig ut ur kristenheten och fly till ”bergen”, där säkerhet och trygghet står att vinna. Men tidigt på året 1945 började det röra sig i avgrunden, och den för Jehova Gud och hans Konung vämjeliga företeelsen började, vid den konferens som hölls av fyrtiosex nationer i San Francisco (i Kalifornien), göra förberedelser för att komma upp i dagen igen efter det andra världskriget. Detta gjorde den också, den 24 oktober 1945, genom att Ryssland deponerade sitt ratifikationsinstrument och därigenom godkände denna efterkrigsorganisation för världens säkerhet. Förenta nationernas stadga hade nu trätt i kraft. Den vilddjurslika vämjeliga företeelse, som vållar förödelse, var återigen tillstädes. Men var fanns dess förödande krigshärar? Skulle dessa vara bokstavliga militära styrkor, tillhörande Förenta nationerna? Vi kommer ihåg, att den amerikanske generalen Douglas MacArthur den 2 juni 1931 uttalade sin kritik mot vissa präster i fråga om deras inställning till kriget och sade: ”Religion och patriotism har alltid gått hand i hand.” Därpå tillade han: ”Jag är nyfiken på att veta hur många av de prästmän, vilka röstade för förbundet, som verkligen har läst dess stadga och fattar, att enligt den skall världens fred, i sista hand, vidmakthållas med hjälp av väpnade militära styrkor.” Emellertid fick Nationernas förbund aldrig några väpnade militära styrkor.
24. Vad trädde amerikanska präster och lekmän upp för år 1944, och vad sade den brittiske premiärministern om vad detta behövde?
24 Tretton år senare, när den vämjeliga företeelsen befann sig i avgrunden som ett fiasko, trädde amerikanska präster och lekmän upp för att man borde bilda en kärna till en allmän världsorganisation. Vidare yttrade den brittiske premiärministern, Churchill, när han den 24 maj 1944 inför parlamentet avhandlade händelseutvecklingen i Spanien: ”Vi måste obestridligen med vår världsbyggnad införliva en stor del av allt som vi har vunnit för världen genom Nationernas förbunds struktur och form. Vi måste väpna vår världsorganisation och försäkra oss om att den, inom de gränser som uppdragits för den, får överväldigande militär makt.”
25. När fick det åttonde världsväldet sin krigshär, och med vad får man inte förväxla den? Varför inte?
25 Nu är Förenta nationerna, efterträdaren till Nationernas förbund, det åttonde i en serie av världsvälden som är förutsagd i bibeln. Detta åttonde världsväldes ”åttonde armé” har inte valt att visa någon överväldigande militär makt i Korea, men i varje fall har det åttonde världsväldet, Förenta nationerna, sin armé med enheter från nitton nationer. Denna polisstyrka gick till aktion den 27 juni i påvens heliga år 1950. Men denna sammansatta armé, tillhörande den vämjeliga företeelse som vållar förödelse, handlade då i själva verket till försvar för kristenheten mot det kommunistiska angreppet. Vi får därför inte förväxla dessa Förenta nationernas militära styrkor med de krigshärar, som nu kan ses arbeta på att omringa kristenheten, Jerusalems nutida motsvarighet. Vad är då de för något?
26. Vad är det då som utgör dessa krigshärar, och vilken profetia, vars uppfyllelse ännu återstår, visar detta?
26 De krigshärar, som enligt förutsägelsen i Jesu ord skall föröda detta nutida, motbildliga Jerusalem, befinner sig inom själva Förenta nationernas politiska kretsar. De utgöres av de element som för krig mot kristenhetens religiösa system. När den ”vämjeliga företeelsen” kom upp ur avgrunden år 1945, hade det redan vid själva starten mäktiga medlemmar av det kommunistiska antireligiösa nationsblocket. Fredsoffensiven år 1953 å de mot kristenheten fientliga styrkornas sida bör inte invagga någon i säkerhet. Det mot kristenheten fientliga blocket kommer att växa och kommer inte att göra halt, förrän Jerusalems nutida motsvarighet är fullständigt omgiven av härar som kommer att vålla fruktansvärd förstöring. Alla de ”tio hornen” på den vilddjurslika vämjeliga företeelse, som har kommit upp ur avgrunden, kommer ännu att vända sig mot sin religiösa partner, vilken på ett horiskt sätt har förenat sig med den vämjeliga företeelsen i en världssammansvärjning mot Jehovas smorde Son, konungars Konung och herrars Herre. Guds ord måste ofelbart gå i uppfyllelse: ”Och de tio hornen, som du såg, de och vilddjuret skola hata skökan; de skola göra henne utblottad och naken och förtära hennes kött och bränna upp henne i eld, ty Gud har ingivit dem i hjärtat att utföra hans uppsåt genom att vara av ett och samma sinne och överlämna sin konungsliga makt åt vilddjuret.” — Upp. 17:16, 17, RS.
27. När fick därför de som läste profetiorna se krigshärar slå läger för att omringa Jerusalems motsvarighet, och vilket öde förtjänar den?
27 Året 1945, det år då Förenta nationerna framträdde, utmärker därför på ett särskilt sätt den tid då de som läser Daniels profetia och Jesu varning och som brukar sin urskillningsförmåga kunde se härar slå läger för att omgiva Jerusalems nutida motsvarighet, i akt och mening att slutligen göra den utblottad och naken som en i andligt avseende prostituerad, en sköka. Denna sköka hade vänskapligt bedrivit lösaktighet med den världsliga organisationen, Förenta nationerna, och sålunda valt kejsaren till sin vän och förkastat Guds genom Kristus styrda rike såsom sin fiende. Därför förtjänar hon att nu i Harmageddonstriden få en andlig skökas straff enligt Guds lag. — 3 Mos. 21:9.
28. Tecknet på vad framträder nu för våra ögon, och vad kommer att utgöra den absoluta kulmen av detta?
28 Det tecken, som visar att striden vid Harmageddon rycker allt närmare, framträder nu för våra ögon. När denna äktenskapsbrytande, religiös-politiska sammanslutning till sist brister sönder och det symboliska vilddjuret och dess tio horn vänder sig mot det skökosystem, som den organiserade religionen utgör, då tillkännager detta att ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” har börjat, genom vilket Gud kommer att avrätta alla fiender till sitt messianska rike. Detta krig kommer att sluta när Konungen, Jesus Kristus, tillsammans med sina skarprättare, änglarna, kommer att förgöra hela den ”vämjeliga företeelsen” och alla andra element i denna onda värld, som ställer upp sig till motstånd mot hans styrelse.
Stå upp, o Jehova; låt icke människan få överhanden, må nationerna bliva dömda i din åsyn. Ingjut fruktan hos dem, o Jehova, må nationerna förnimma att de blott äro människor. — Ps. 9:20, 21, AS.