Det fattas mera än länkar

PILTDOWNMÄNNISKAN var för bra för att vara sann. Evolutionisterna har länge sökt efter den felande länken mellan apan och människan. Om de bara kunde hitta något som var hälften apa och hälften människa! De har haft det hela tiden. I fyrtio år var Piltdownmänniskan en av evolutionisternas ryktbaraste skallar. De sade oss alltid att kraniet var mänskligt medan käkbenet var apliknande. Men det är svårt att förstå sig på evolutionisterna. När de äntligen bevisat att kraniet verkligen var mänskligt och käken verkligen var av en apa, så skulle man ha trott att de skulle bli lyckliga och glada. Men det både besvärade och bedrövade dem.

Kanske detta berodde på att det mänskliga kraniet var äldre än den antropoida käken. Det kunde tyckas att herr Piltdown var på väg nedåt till apstadiet i stället för uppåt till människostadiet. Detta är tvärtemot teorien, och allt som är kätterskt utesluts från undersökning. Det är inte heller lätt att föreställa sig att ett kranium skulle vänta i några tusen år på att anslutas till sitt käkben. Det var alltså med någon tvekan som evolutionisterna i november förra året erkände att den ryktbara felande länken från Piltdown verkligen fattades, blev förevisad som ett monstrum som aldrig hade existerat. Rättframt men besvärande uttryckt var den ett falsarium och ett fult spratt, som lurade dessa ”visa” män i fyrtio års tid. När det blev offentliggjort att den var detta, trädde många som hade godtagit den fram och sade att de hade misstänkt det hela tiden. Men några av dessa samma män hade proklamerat den som ett bevis för att människan hade utvecklats från en primitiv apa och hade ställt ut den som ett sådant bevis på museihyllorna.

Kan man, i betraktande av dessa förhållanden, tillitsfullt godtaga andra omstridda påståenden om bevis för evolution? När de avslöjas som falska, hur många av deras vetenskapliga understödjare kommer då att plötsligt erinra sig, att de alltid har betvivlat att bevisen var äkta? Det är lätt att svälja något, när ens egen fördom pressar ner det genom strupen. Det är i själva verket så, att evolutionisterna är så partiska till förmån för sin teori, att deras fantastiska ”bevis” måste sprängas i småsmulor, innan de vill släppa dem. Det är en allmän men felaktig uppfattning att evolutionisterna är opartiska domare, som begrundar bevisen och kallt och nyktert överväger resultaten utan hänsyn till den verkan de kan ha på deras älsklingsteorier. På andra vetenskapliga områden kan denna av känslor opåverkade vetenskapliga inställning komma till uttryck, men den som tror att den används, när det gäller den högst känslobetonade och omstridda evolutionsfrågan, förråder en tillit som riktas åt fel håll och en sorglig lättrogenhet. Det är inte bara de behövliga länkarna som fattas utan också den behövliga vetenskapliga inställningen hos evolutionisterna.

I evolutionisternas ”utvecklingskedja” är det så många tusen länkar som fattas, att det inte ens finns bevis för att kedjan som sådan existerar. Men för att begränsa oss till länkarna mellan apan och människan, så låt oss se på fakta i fråga om den nu torpederade Piltdownmänniskan. År 1908 hittade man en liten bit av ett skallben i en grusgrop i Piltdown i grevskapet Sussex i England. År 1912 hittade man en annan bit av ett kranium och sedan ett käkben med tre kindtänder i. Flera år senare hittades en hörntand i en avskrädeshög. Fastän bitarna hade anträffats vid olika tider och på skilda ställen, sattes de ihop, och Piltdownmänniskan föddes. En del evolutionister invände att delarna inte hörde tillsammans, men flertalet bestämde och förkunnade — utan något bevis, men med mycken självsäkerhet — att detta var en felande länk. Hur gammal var den? Fem hundra tusen år. Bevis? Nej, bara ett självsäkert antagande. Nu har de fem hundra tusen år smält ihop till femtio tusen, och somliga vetenskapsmän har rentav skurit ned åldern till tio tusen.

Herr Piltdowns uråldrighet är försvunnen, hans ställning som felande länk har sprängts i luften, men hans evolutionistiska förfäktares självsäkerhet finns kvar. Den ådagaläggs i fråga om andra så kallade länkar mellan apan och människan. Ett fall som liknar Piltdownmänniskan är Javamänniskan. År 1891 upptäckte Dubois några fragment av en skalle och några tänder i gruset på en flodbotten. Senare och ungefär 17 m längre bort grävdes ett lårben upp. Dessa bitar antogs oförsvarligt nog härstamma från en och samma individ och blev därför sammanfogade till att utgöra den ryktbara Javamänniskan. Liksom fallet var med Piltdownmänniskan, så har somliga evolutionister gjort invändningar mot denna godtyckliga sammanfogning av dessa från varandra skilda ben och har påpekat, att skallfragmentet otvivelaktigt härstammar från en chimpans eller gibbonapa, medan lårbenet är av en människa. Men flertalet av evolutionisterna ville inte låta sin tillverkade länk upplösas och hyllar intill denna dag Javamänniskan som ett av de starkaste bevisen för utveckling från apa till människa. När denna dårskap en gång blir avslöjad inför alla och envar, kommer dessa dogmtroende evolutionister utan tvivel att med en axelryckning säga att de haft misstankar mot den hela tiden.

Folk i allmänhet tänker nog på en rekonstruerad, primitiv apmänniska, när man talar om Heidelbergmänniskan. Men allt som vetenskapen har i detta fall är ett stort käkben med alla tänderna i behåll. Med tillhjälp härav förtäljer så evolutionisterna oss hur stor hon var, hennes kroppshållning, vad hon åt och vilka verktyg hon använde. Men de talar inte om, att käkar av liknande storlek och proportioner påträffas bland eskimåerna i våra dagar. Ni har hört talas om Pekingmänniskan, en annan ryktbar länk. Hon omtalas vitt och brett på grund av att hennes hjärna är ungefär hälften så stor som människans och dubbelt så stor som apans. Men det finns folk i våra dagar med samma storlek och form på skallen, nämligen Veddafolket på Ceylon. Neanderthalmänniskan skiljer sig inte alls från somliga människor som lever nu. Och dessutom har man funnit människor av modern typ i jordlager som är äldre än de, vari dessa så kallade felande länkar påträffats. Det finns absolut inget bevis för att det existerar några felande länkar mellan människan och apan.

Om de ryktbara felande länkarna sade evolutionisten Sir Arthur Keith: ”Vi kan inte spåra våra dagars människa tillbaka till någon av dessa utdöda typer.” Professor Branco vid Berlins universitet sade: ”Paleontologien säger oss ingenting i ämnet — den känner icke till några stamfäder till människan.” Professor Virchow förklarade: ”Apmänniskan existerar inte och den felande länken är alltjämt ett fantom.” Austin Clark vid Smithsonian Institution sade: ”Felande länkar är bara feltolkningar.” Och när evolutionisternas fynd inte stöder deras teori, döljer de dessa bevis, som evolutionisten Hooton, professor i antropologi vid Harvarduniversitetet, erkänner: ”Fossil av människor som tedde sig ’kätterska’ och inte gick att förlika med teorien förvisades till museiskåpens mörka skuggrike, glömdes bort eller blev till och med förstörda.” När Hooton fick höra om Piltdownmänniskans vanära och ömkliga ändalykt, kallade han för resten detta spektakel för ”tragiskt”. Föga underligt, eftersom han kraftigt hade försvarat ”människan” i sina skrifter.

Men evolutionisterna kommer att fortsätta med att exponera sina ”länkar” och göra propaganda för dem med oförminskad självsäkerhet. Från början till slut är evolutionsteorien byggd på antaganden, inte på bevis. De som kommer med invändningar mot den är inga auktoriteter, de som kritiserar den är inte ”vetenskapliga”, säger de, för att skrämma bort kritikerna och pressa ner teorien genom strupen på folk medelst auktoritetens tyranni. Det är alltså inte bara länkar som fattas, utan bevis och undersökningar — gjorda utan förutfattade meningar — och vetenskapliga metoder fattas också. Trots att man kraftigt förnekar detta, godtages evolutionsläran som en ”trossak” och enbart detta.

Nu har deras tro på Piltdownmänniskan flytt sin kos. Deras utsagor om henne är falska, deras vishet har visat sig vara dårskap. ”Denna världens vishet är dårskap för Gud.” Men, ”det ord som är talat av Jehova består för evigt”. — 1 Kor. 3:19; 1 Petr. 1:25; NW.