Hur lyder Guds namn?

Bör vi använda ett namn på Gud? Hur skall det i så fall uttalas?

”VARFÖR har man slutat använda Guds namn, ’Jehova’, i bibeln?” frågade någon i en insändare till avdelningen för religiösa spörsmål i tidningen Evening Star, som utges i Washington, D. C., i numret för 30 september 1961. Frågan besvarades av en präst, som sade: ”Huvudorsaken till att namnet har uteslutits ur de flesta engelska biblar är att det inte förekom i den ursprungliga hebreiska handskriften.”

När Reviderade standardöversättningen av bibeln (på engelska) gavs ut år 1952, meddelade översättarna att de inte använt namnet ”Jehova” och det av följande skäl: ”Ordet ’Jehova’ återger inte exakt någon form av namnet som någonsin brukats i hebreiskan.”

När den romersk-katolska tidskriften Our Sunday Visitor för 1 oktober 1961 uttalade sig om namnet ”Jehova”, hette det i liknande ordalag: ”Jehova är ett kristet misstag. Namnet varken skrevs eller uttalades så av judarna.”

Det tänkesätt som skymtar fram i dessa uttalanden är gemensamt för kristenhetens religiösa ledare. De förfäktar i allmänhet att det är inkorrekt att använda namnet ”Jehova”, när man talar om Gud, den Allsmäktige. Fördenskull avlägsnar många av dem detta namn ur sina bibelöversättningar och använder det inte heller i sina tal, i sina skriftliga framställningar eller vid gudstjänsterna. De flesta religionssamfunden i kristenheten har praktiskt taget slutat använda ett namn på Skaparen och påstår att det räcker med att använda sådana titlar som ”Herren” och ”Gud”.

Har Gud ett namn?

Av allt detta kan genomsnittsmänniskan, som inte har så stor kännedom om bibeln och dess text, dra den slutsatsen att Gud inte har något namn, att benämningen ”Jehova” är en uppfinning, som inte är grundad på fakta. Den allra första frågan, som vi måste få svar på, lyder fördenskull: ”Har Gud ett namn?”

Var kan vi finna svaret på denna fråga? Om någon skulle tvivla på att du hade ett namn, skulle det då inte vara mest logiskt att han frågade dig själv om detta? Jo, ty du skulle ha de största förutsättningarna att kunna svara, även om frågan skulle förefalla dig mycket dåraktig, eftersom du använt ditt namn hela ditt liv!

På motsvarande sätt skulle det vara mest logiskt att fråga Gud själv, om han har ett namn. Vart kan vi vända oss för att göra detta? Till den skildring, som Gud har inspirerat genom sin heliga ande, den skildring som kallas bibeln. Här, i Guds ord, heter det: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn.” (Matt. 6:9) Och i Psalm 22:23 läser vi: ”Då skall jag förkunna ditt namn för mina bröder.” I Jesaja 12:3, 4 finner vi dessa ord: ”I skolen ... säga på den tiden: ’Tacken HERREN, åkallen hans namn, gören hans gärningar kunniga bland folken; förtäljen, att hans namn är högt.” Vidare återger Johannes 17:6 dessa Jesu ord: ”Jag har uppenbarat ditt namn.”

Även om det finns många fler skriftställen, som vi skulle kunna citera för att påvisa samma sak, kan vi med full övertygelse av dessa exempel dra den slutsatsen att Gud har ett namn, eller hur? Alla förnuftiga människor måste instämma häri. Men är detta namn ”Gud” eller ”Herren”? Nej, ty dessa ord är inga namn utan titlar, jämförliga med titlar som kanske används om dig, t. ex. ”Herrn” eller ”Chefen”.

Att det är mycket viktigt att man lär känna Guds namn och använder det framgår klart och tydligt av Guds eget ord, ty i Romarna 10:13, där ett citat förekommer från Joel 2:32, heter det: ”Ty Var och en som åkallar Herrens namn, han skall varda frälst.’”

Guds ord bevisar alltså avgörande att Gud verkligen har ett namn och att det är viktigt att de som söker livet lär känna det och använder det. Att tvivla på att Gud har ett namn är mycket mera dåraktigt än att tvivla på att du själv har ett namn.

Varför behöver svårigheter uppstå?

Även om det alltså inte råder något tvivel om att Gud har ett namn, återstår frågan: Hur lyder det?

I den hebreiska delen av Skriften står detta namn tydligt angivet för oss i form av fyra hebreiska bokstäver, som kallas tetragrammaton. Dessa fyra hebreiska bokstäver motsvaras i engelskan av de fyra bokstäverna YHWH (eller JHVH) och i svenskan av JHVH. I den ovannämnda artikeln i Washingtontidningen Evening Star hette det att Guds namn ”skrevs med hebreiska bokstäver som motsvaras av [engelskans] YHWH”. Our Sunday Visitor meddelade: ”Det skrevs endast med konsonanter: YHWH.” I företalet till Reviderade standardöversättningen talades det om ”namnets fyra konsonanter YHWH”.

Eftersom de hebreiska bokstäverna i Guds namn är så välkända, varför behöver det då uppstå någon svårighet när det gäller att avgöra hur namnet skall lyda? Svårigheten hör samman med översättningen av den forntida hebreiskan. I forntida hebreisk skrift använde man endast konsonanter, inga vokaler. De som talade lade till vokalljuden tack vare den kunskap de hade om hebreiskt uttal.

Det är detta förhållande, att Guds namn tecknas med fyra hebreiska konsonanter och inga vokaler, som gör att svårigheter uppstår. De som var förtrogna med hebreiskan, såsom Jesus och de forntida hebréerna före honom var, kände helt visst till namnet och uttalade det korrekt, eftersom det förekommer 6.962 gånger i de hebreiska skrifterna. Men i synnerhet efter Jerusalems förstöring år 70 e. Kr. började kännedomen om det korrekta uttalet så småningom försvinna. Härtill bidrog den avfälliga judiska vanföreställningen att det var en synd att uttala Guds namn, en vanföreställning som naturligtvis inte Jesus, de första kristna eller de forntida trogna hebréerna omfattade. Slutligen blev på så sätt det korrekta uttalet av de fyra bokstäverna JHVH allmänt okänt.

Först på 600-talet e. Kr. började man använda vokaltecken i hebreiska exemplar av bibeln. Dessa tecken angav vilka vokalljud man skulle använda, när man läste den hebreiska texten, som alltigenom bestod av konsonanter. Men på grund av den vidskepliga vanföreställningen att man inte borde uttala Guds namn satte man in vokaltecknen för orden Elohim (Gud) och Adonaj (Herren) för att varsko läsaren om att han skulle använda dessa ord i stället för Guds namn. Genom att man förband dessa vokaltecken, ”varnings”-tecken, med de fyra hebreiska konsonanterna, uppkom vid transkribering till engelska namnformerna Yehowíh och Yehowáh, ur vilka den engelska namnformen ”Jehovah” bildades. I denna form infördes namnet i engelska bibelöversättningar, bland vilka vi kan nämna den 350 år gamla Konung Jakobs bibel.a

Men om man nu inte känner till exakt hur Guds namn uttalades i hebreiskan, vilket uttal anses då vara så nära korrekt som möjligt? I en nyligen utgiven romersk-katolsk översättning av Monsignore T. O’Connell heter det i en kommentar till 2 Moseboken 3:14: ”Jag är den jag är: detta yttrande är uppenbart ursprunget till ordet Jahve [engelsk transkribering: Yahweh], Israels Guds rätta egennamn.” Reviderade standardöversättningen säger: ”Det är så gott som, om inte alldeles, säkert att namnet ursprungligen uttalades ’Jahve’.” I artikeln i Evening Star hette det: ”Om namnet skall skrivas ut är det mest korrekt att stava det ’Jahve [Yahweh]’.”

Ja, många lärda män påstår att ”Jahve” är den namnform som kommer närmast det hebreiska uttalet av Guds namn. Men detta visar också hur oursäktligt det är av kristenhetens religioner att ta bort Guds namn ur bibelöversättningar och att inte använda det vid den dagliga gudsdyrkan! Om uttalet ”Jahve” eller något annat uttal påstås vara mest korrekt, varför använder man det då inte? Vad är det för mening med att tillstå att ett uttal är mest korrekt och sedan helt och hållet underlåta att använda det? Det är rent ut sagt skrymteri att hävda att ett uttal är förmer än ett annat och sedan aldrig använda någotdera!

Gör bruk av ditt eget språk

Vilket uttal anser Jehovas vittnen vara det mest korrekta? På sidan 25 i förordet till Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna, som Sällskapet Vakttornet gav ut år 1950, tillkännagav översättarna att de var benägna ”att betrakta uttalet ’Jahve’ såsom det mest korrekta”.

Om Jehovas vittnens förläggare anser att ”Jahve” är det mest korrekta, varför använder då vittnena formen ”Jehova” i sin bibelöversättning, i sina andra skrifter och i sin gudsdyrkan? Därför att formen ”Jehova” har varit känd och använd av folk i många hundra år, och denna form av namnet bibehåller tetragrammatons fyra konsonantljud lika troget som någon annan variant. Vi talar ju inte heller hebreiska nu för tiden! Vi talar andra språk. På svenska använder vi till exempel den svenska uttalsformen Jehova. På andra språk uttalas Guds namn annorlunda, även om likheten är ganska stor i de flesta fall.

De som förkastar det svenska uttalet ”Jehova” och yrkar på att man skall använda det hebreiska uttalet skulle göra väl i att fråga sig själva varför de säger ”Jesus Kristus”, då ju hans namn inte uttalades så på hebreiska. Detta är den svenska formen, som är härledd från grekiskan. På hebreiska skulle namnet Jesus närmast få formen ”Jehóschua”, och Kristus skulle bli ”Maschíach”. Om vi kan säga ”Jesus Kristus” på svenska, så kan vi också säga ”Jehova”; båda uttalsformerna är korrekta, när vi talar svenska.

The Catholic Encyclopedia, band 8, 1910 års upplaga, sidan 329, framhåller hur riktigt det är att använda namnet ”Jehova” på engelska, när den säger: ”Jehova, Guds egennamn i Gamla testamentet.” Det har sitt intresse att denna uppslagsbok tillägger: ”Några nutida lärda män har förfäktat att ordet Jehova endast går tillbaka till år 1520. ... Men såväl katolska som protestantiska skriftställare på 1500-talet är fullkomligt förtrogna med ordet. ... Dessutom har Drusius funnit det hos Porchetus, en teolog på 1300-talet. Slutligen har man också påträffat ordet i Raymundus Martinis ’Pugio fidei’, ett verk som skrevs omkring år 1270. Det är sannolikt att namnet Jehova rentav började användas före R. Martinis tid.”

Alltså är lydelsen i Konung Jakobs bibel fullständigt korrekt, när det heter i Psalm 83:19: ”På det att människor må veta att du, som allena bär namnet JEHOVA, är den högste över hela jorden.” Det är också alldeles korrekt, när andra översättningar, t. ex. Amerikanska standardöversättningen, Moultons Modern Reader’s Bible, Robert Youngs (engelska) översättning, Nya Världens översättning av den Heliga skrift, såväl som Helge Åkesons och O. F. Myrbergs svenska översättningar använder namnet Jehova med något varierande stavning. Översättningar på många andra tungomål använder Guds namn transkriberat till sina respektive språk.

Att Guds namn bör användas framhöll Johann David Michaelis utomordentligt väl i sin tyska översättning av Gamla testamentet, som tillkom på 1700-talet. I sina kommentarer till Första Moseboken sade han bland annat: ”Å andra sidan används namnet Jehova i lika långa avsnitt [av bibeln], och det högsta Väsendet kallas beständigt Jehova Gud, förmodligen i avsikt att underrätta läsaren om att den Gud, som Mose talar om, är just den Gud som hade gjort sig känd för honom under namnet Jehova och som genom detta särskilda namn skilde sig från alla andra gudar. ... Därför ansåg jag det vara en fråga om integritet vid översättningen att göra honom lätt igenkännlig, även om det kanske inte alltid skulle ljuda behagligt för det tyska örat.”

I sitt företal till Jobs bok sade Michaelis: ”Ingenting har oftare gjort mig tveksam vid översättningen än det i hebreiskan så ofta förekommande namnet på Gud, Jehova. Några av mina vänner har yrkat på att jag inte alls skulle taga med detta utländska ord. ... Jehova är ett nomen proprium, och likaväl som jag bibehåller andra nomina propria, [sådana som] Abraham, Isak, Jakob, eller för att taga gudars namn såsom exempel: Baal, Astarot, Dagon — de må vara hur utländska som helst — så kan jag också göra detta med Jehova. När man översätter en klassiker, hyser man inte de minsta betänkligheter mot att använda namnen Jupiter, Apollon, Diana; och varför skulle då den ende sanne Gudens namn ha sämre klang? Jag inser alltså inte varför jag inte skulle använda detta namn, Jehova, i den tyska bibeln.”

Såsom denne författare så klart och tydligt framhåller, förekommer Guds namn, Jehova, så ofta i bibeln att gudfruktiga människor med integritet av samvetsskäl drivs att återge Guds namn i sina översättningar och använda det i sin gudsdyrkan, vilket språk de än talar.

Påståendet att det är korrekt att använda Guds namn på det språk vi talar bör inte heller verka främmande. Det är likadant med andra namn. Heter du möjligen Johannes? I så fall är ditt namn ”Juan” på spanska, ”Jean” på franska, ”John” på engelska och ”Jochanan” på hebreiska. På andra språk uttalas samma namn på åter andra sätt. Men skulle du helt och hållet sluta använda ditt namn på ditt eget språk, bara därför att det uttalas annorlunda på andra språk? Naturligtvis inte! Och inte bör man heller sluta använda Guds namn bara därför att det uttalas olika på olika språk!

Det som verkligen betyder något

Det som verkligen betyder något är inte om uttalet ”Jahve” eller någon annan form av Guds namn är mest korrekt på hebreiska. Det som verkligen betyder något är att du använder det uttal som är vanligt på det språk du talar. En religionsriktning som slutar använda det kan inte vara den sanna religionen, ty Gud har sagt: ”Därför skall mitt folk få lära känna mitt namn.” De äger inte endast kunskap om hur namnet lyder, utan för dem är det också angeläget att detta namn upphöjs, äras och behandlas med respekt. — Jes. 52:6.

De som önskar tjäna Gud troget och önskar vara föremål för hans välsignelse använder Guds namn. De använder Guds namn på sitt eget språk och strävar efter att förhärliga det i största möjliga utsträckning. De är klart medvetna om att Gud har vänt sin uppmärksamhet till ”hedningarna” eller nationerna, för att från dem ta ut ”ett folk, som kunde kallas efter hans namn”, och de vill vara förenade med detta folk. — Apg. 15:14.

Hur lyder nu Guds namn? På svenska, i trogen översättning från de hebreiska skrifterna, svarar bibeln: ”Jag är Jehová, det är mitt namn.” — Jes. 42:8, Åk.

[Fotnot]