Varför Guds namn bör finnas i hela bibeln

DET kan hända att du har sett en bibelöversättningar som har innehållit Guds namn i det så kallade ”Gamla testamentet”. Du kan till exempel ha läst i Helge Åkesons svenska översättning: ”Låt dem veta, att du är, att ditt namn, Jehová, särskilt för dig, den Högste över hela jorden.” — Ps. 83:1918; Jes. 12:2.

Men när du har läst det som kallas ”Nya testamentet” eller de kristna grekiska skrifterna i sådana översättningar har du aldrig träffat på Guds namn. De flesta översättare har utelämnat det, när de översatt denna del av bibeln. Varför det? En orsak är att man hittills inte funnit några forntida handskrifter av den ursprungliga texten till de kristna grekiska skrifterna som innehåller det gudomliga namnet i fullständig form.

Men å andra sidan förekommer Guds namn i sin förkortade form i de gamla grekiska handskrifterna såväl som i översättningar av dem. Har du under din bibelläsning lagt märke till uttrycket ”Halleluja” i Uppenbarelseboken 19:1, 3, 4, 6? Enligt Webster’s New Collegiate Dictionary betyder ”Halleluja”: ”Prisa Jah (Jehova).”

Att Guds namn finns i förkortad form visar att bruket av namnet inte var bortlagt bland de första kristna. Men varför finns då inte Guds namn i sin fullständiga form i något existerande handskriftsexemplar av den grekiska bibeltexten? Tyder frånvaron av Guds namn i dessa gamla handskrifter på att Jesus och hans lärjungar inte använde namnet Jehova?

En förklaring som inte längre är giltig

Man trodde länge att orsaken till att Guds namn i sin fullständiga form inte finns i några kända handskriftsexemplar av de kristna grekiska skrifterna var att de första kristna använde den grekiska översättningen av de hebreiska skrifterna, Septuaginta, och att de helt enkelt följde dess bruk att utelämna det gudomliga namnet. Den grekiska Septuagintaöversättningen hade omkring 280 f.v.t. börjat utarbetas för grekisktalande judar, och man tror att Jesu Kristi första lärjungar använde denna översättning av de hebreiska skrifterna.

Den samstämmiga uppfattningen brukade gå ut på att de som verkställde den grekiska Septuagintaöversättningen på grund av en judisk vidskeplighet beträffande Guds namn satte de grekiska titlarna Kyʹrios (Herre) och ho Theosʹ (Guden) i stället för tetragrammaton, de fyra hebreiska bokstäver (יהוה) som representerar Guds namn Jehova. Men jämförelsevis nyligen gjorda upptäckter har visat att de äldsta fragmenten av den grekiska Septuaginta verkligen innehåller Guds namn i dess hebreiska form!

I en kommentar till detta förhållande säger dr Paul E. Kahle: ”Vi vet att bibelns grekiska text [Septuaginta], i den mån den skrevs av judar för judar, inte översätter det gudomliga namnet med kyʹrios [Herre], utan tetragrammaton, skrivet med hebreiska eller grekiska bokstäver, bibehölls i sådana handskrifter.”

Vilka var det då som i avskrifter av den grekiska Septuaginta ersatte det gudomliga namnet med titlarna ”Herre” eller ”Gud”? Doktor Kahle ger svaret, när han fortsätter: ”Det var de kristna som ersatte tetragrammaton med kyʹrios [Herre], när det gudomliga namnet skrivet med hebreiska bokstäver inte längre blev förstått.” — The Cairo Geniza, sid. 222, 224.

Men när var det som ”kristna” i sina grekiska översättningar av de hebreiska skrifterna ersatte Guds namn i form av tetragrammaton med titlarna Kyʹrios (Herre) och ho Theosʹ (Guden)? Om vi kan avgöra detta, kommer det att sprida ljus över frågan om de som skrev de kristna grekiska skrifterna verkligen använde Guds namn i sina inspirerade skrifter och om de första avskrifterna av deras ursprungliga skrifter innehöll det gudomliga namnet.

När det gudomliga namnet blev ersatt

Ersättandet av Guds namn i form av tetragrammaton i de kristna grekiska skrifterna inträffade tydligen under århundradena som följde på Jesu och hans apostlars död. Det är uppenbart att det är så, eftersom det gudomliga namnet verkligen finns i grekiska översättningar av ”Gamla testamentet” eller de hebreiska skrifterna som gjordes av personer som bekände sig vara kristna. Som exempel kan vi nämna Aquilas grekiska översättning, som härrör från omkring år 128 v.t., där tetragrammaton fortfarande förekom i hebreiska bokstäver.

Omkring år 245 v.t. framställde den välkände lärde Origenes sin Hexapla, ett återgivande av de inspirerade hebreiska skrifterna i sex spalter. På grundval av de fragment av detta verk som nu är kända säger professor W. G. Waddell: ”I Origenes’ Hexapla, ... nämligen i de grekiska översättningarna av Aquila och Symmachus och i LXX [Septuaginta], representerades JHVH överallt av ΠΙΠΙ; i andra spalten i Hexapla var tetragrammaton skrivet med hebreiska bokstäver.”* Andra tror att den ursprungliga texten till Origenes’ Hexapla använde hebreiska bokstäver för tetragrammaton i alla spalterna. Origenes själv framhöll att ”i de trognaste handskrifterna är NAMNET skrivet med hebreiska bokstäver, det vill säga inte på nutida utan på ålderdomlig hebreiska”.

Så sent som på 300-talet säger Hieronymus, den översättare som framställde den latinska Vulgata, i sin Prologus Galeatus, som utgör inledning till Samuelsböckerna och Malaki: ”Vi finner att Guds namn skrivet med fyra bokstäver (dvs.: יהוה) ännu i denna dag i vissa grekiska böcker återges med forntida bokstäver.”

Vad visar sådana upplysningar? De gör det klart att de så kallade ”kristna”, som ”ersatte tetragrammaton med kyʹrios” i avskrifter av Septuaginta, inte var Jesu första lärjungar. Det var i stället människor som levde under senare århundraden, då det förutsagda avfallet hade blivit väl utvecklat och hade fördärvat de kristna lärornas renhet. — 2 Tess. 2:3; 1 Tim. 4:1.

Använt av Jesus och hans lärjungar

Det finns alltså ovedersägliga bevis för att Guds namn fanns i de exemplar av Skrifterna som användes på Jesu och hans lärjungars tid, i hebreiska handskrifter såväl som i grekiska översättningar. Helt visst använde dessa män det gudomliga namnet när de läste ur sådana exemplar av Skrifterna för människor och gav undervisning. Och när Jesu lärjungar skrev de kristna grekiska skrifterna, följde de utan tvivel det av Gud godkända bruket och använde det gudomliga namnet i sina skrifter. Deras mästare, Jesus Kristus, gav helt visst föredömet för dem, eftersom han upphöjde sin Faders namn.

Tänk också på själva namnet ”Jesus”. Detta var det namn som ängeln instruerade Maria att ge det barn som hon skulle föda. (Luk. 1:30, 31) Och detta namn ”Jesus” ger en framskjuten ställning åt Guds namn, eftersom det kommer av ett hebreiskt namn som betyder: ”Frälsning från Jah [Jehova].”

Dessutom framhöll Jesus gång på gång sin Faders namn för människorna i sin förkunnartjänst. Han lärde till exempel sina lärjungar att bedja: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn.” (Matt. 6:9) Han sade om sina gärningar att han gjorde dem i sin ”Faders namn”. (Joh. 10:25) Och i bön under natten före den dag då han dog sade han att han hade uppenbarat sin Faders namn för sina lärjungar. — Joh. 17:6, 26.

Med hänsyn till allt detta är det tydligt att Jesus, när han citerade ur de hebreiska skrifterna eller läste ur dem, använde det gudomliga namnet, Jehova. Han måste till exempel ha gjort detta, när han citerade från 5 Moseboken 8:3 i de hebreiska skrifterna och sade: ”Det är skrivet: ’Människan skall leva inte endast av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun.’” (Matt. 4:4, NW; jämför också Matteus 22:37 med 5 Moseboken 6:5; Matteus 22:44 med Psalm 110:1; och Lukas 4:16—21 med Jesaja 61:1, 2.) Det är alltså logiskt att de av Jesu lärjungar som blev inspirerade att skriva de kristna grekiska skrifterna följde sin Mästares föredöme i fråga om att göra bruk av det gudomliga namnet och att de följaktligen använde det i sina bibliska skrifter.

Men varför finns då inte namnet i de forntida handskrifter av de kristna grekiska skrifterna eller det så kallade ”Nya testamentet”, som vi nu har? Det beror uppenbarligen på att det vid den tid då dessa forntida exemplar framställdes, nämligen från och med 200-talet v.t., hade gjorts ändringar i den ursprungliga texten till apostlarnas och lärjungarnas skrifter. Det var utan tvivel så att det gudomliga namnet (sannolikt i form av tetragrammaton) av senare avskrivare ersattes med Kyʹrios och ho Theosʹ, alldeles som fakta visar att det skedde med senare avskrifter av Septuagintaöversättningen av de hebreiska skrifterna.

Somliga översättare, som har förstått att det måste förhålla sig på detta sätt, har tagit med namnet ”Jehova” i sina översättningar av de kristna grekiska skrifterna. Det finns en säker grundval till detta. Ja, Guds namn hör med till hela bibeln.

[Fotnoter]