Frågor från läsekretsen
● Hur blir någon ”märkt” i den innebörd som kommer till uttryck i 2 Tessalonikerna 3:14, 15? — Amerikanska Samoa.
Aposteln Paulus skrev till församlingen i Tessalonika: ”Om någon inte är lydig mot vårt ord genom detta brev, håll då denne märkt, umgås inte längre med honom, för att han må bli skamsen. Och håll honom ändå inte för en fiende, utan fortsätt att förmana honom som en broder.” (2 Tess. 3:14, 15, NW) Litet tidigare i sitt brev hade han gett liknande anvisningar: ”Nu ger vi er, bröder, i Herren Jesu Kristi namn den förhållningsordern, att ni skall dra er undan från varje broder som vandrar oordentligt och inte i enlighet med den tradition som ni mottog av oss.” (2 Tess. 3 Vers 6, NW) Paulus fortsatte därpå med att redogöra för den ”tradition”, som de hade tagit emot av honom och hans medförbundna genom det föredöme i fråga om hårt arbete, som de hade utgjort, när de var tillsammans med bröderna där i Tessalonika. De flesta i församlingen uppförde sig väl, men det fanns somliga om vilka Paulus sade att de ”vandrar oordentligt och inte alls arbetar, utan blandar sig i sådant som inte kommer dem vid”. — 2 Tess. 3 Verserna 7—11, NW.
De som uppförde sig ”oordentligt” begick således inte svåra överträdelser, sådana som otukt, avgudadyrkan eller utpressning, överträdelser som kunde nödga församlingen att avlägsna dem, utesluta dem, om de inte ångrade sig. (1 Kor. 6:9—13) Dessa personer var likväl dåliga föredömen och utövade ett skadligt inflytande inom församlingen. Åtminstone i vissa betydelsefulla avseenden var de inte representativa för vad sann kristendom bör vara. Deras dåliga uppförande var visserligen inte grovt, men det var ändå inte så oväsentligt eller ringa att det kunde förbises eller överskylas av kärlek. (1 Petr. 4:8) Därför behövdes det att sådana personer hölls ”märkta”. Men genom vilka skulle detta ske och på vilket sätt?
Lägg märke till att Paulus’ brev inte var sänt till en tillsyningsman, en sådan som Timoteus eller Titus, och inte heller är tillsyningsmännen uttryckligen omnämnda (som i Filipperna 1:1), utan brevet är riktat till församlingen i allmänhet. (2 Tess. 1:1) Det var således inte de äldste som officiellt och offentligt skulle beteckna vissa personer som ”oordentliga”, utan det var församlingens medlemmar som individuellt skulle anbringa ett sådant märke. Uttrycket ”håll då denne märkt” formuleras nämligen litet olika i andra översättningar: ”märken ut för eder den mannen” (1917); ”märk då ut den mannen för er” (Hd); ”antecknen honom” (Benelius); ”ge akt på honom” (Jerusalem Bible); ”ge särskilt akt på den mannen” (New American Standard Bible). De skulle alltså ”märka” honom på det sätt som vi menar när vi säger: ”Märk mina ord”, nämligen ge särskilt akt på dem.
Detta att man märker eller ger akt på somliga såsom dåliga föredömen kan illustreras genom att det sätts i kontrast till att märka på ett gynnsamt sätt, vilket krävs i Psalm 37:37. Där uppmanar psalmisten: ”Giv akt på [Märk, Jewish Publication Society] den ostrafflige och se på den redlige, huru fridens man har en framtid.” De kristna uppmanas också att ”hålla blicken fäst” vid dem som utgör ett gott föredöme bland dem, i det de uppmärksammar deras uppförande och efterliknar deras tro. (Fil. 3:17, NW; Hebr. 13:7) Detta kräver naturligtvis inte att sådana som är goda föredömen blir offentligt omtalade. Deras goda uppförande talar för sig självt och blir känt för iakttagare. Likaså blir de oordentligas dåliga uppförande känt, och församlingens medlemmar kan individuellt ”märka ut” dem genom att ge akt på dem såsom personer som inte skall efterliknas.
I vilken utsträckning ”umgås [de] inte längre med” en sådan som är ”märkt”? I 2 Tess. 3 vers 6 i detta kapitel ges uppmaningen: ”Dra er undan från varje broder som vandrar oordentligt.” Detta sätt att dra sig undan är uppenbarligen av det slag som beskrivs i Galaterna 2:12. Där berättas det att Petrus, i detta fall med orätt, ”drog ... sig tillbaka och höll sig undan” från hedningar eller människor av nationerna, medan han tidigare hade brukat äta med dem. Det är alltså uppenbart att församlingsmedlemmarna skulle upphöra att ha sällskapliga förbindelser med dem som de själva märker ut, och detta gör de i syfte att visa att de inte godtar dessa personers vanor eller det handlingssätt de följer.
Vi kan belysa detta genom att tänka på hur somliga i en församling kan underlåta att rätta sig efter bibelns varning beträffande världsligt umgänge, i det de kanske till och med ”stämmer träff” med icke troende. (1 Kor. 7:39; 15:33; 2 Kor. 6:14) De kan göra detta fastän de ofta fått råd i saken. Det kan rentav vara så att de äldste, från podiet och på andra sätt, har framhållit bibelns råd mot sådant uppförande och varningar för det, varvid de dock inte nämnt de personer det gällt. Hur förhåller det sig då? Om medlemmar av församlingen blev kontaktade av en annan medlem i församlingen och inbjudna att ta del i sådant världsligt umgänge, skulle de hålla en sådan person ”märkt” såsom ”oordentlig” i detta avseende. De skulle helt visst inte vilja förena sig med honom i hans handlingssätt. I somliga fall kan föräldrar finna det nödvändigt att säga till sina barn att begränsa sitt umgänge med vissa ungdomar i församlingen, vilka kan visa sig ”oordentliga” på sådana sätt. De äldste bör naturligtvis vara noga med att inte använda sådana personer som föredömen i något avseende.
Detta betyder inte att bröderna skulle vägra att hälsa en sådan, som om han var en person av det slag som beskrivs i 2 Johannes, verserna 9—11. När de är på en kristen mötesplats, skulle de ta emot och behandla en sådan person på ett broderligt sätt. Men de skulle tänka på att han är ett dåligt föredöme och att han underlåtit att ge gensvar på råd, och när det blir lämpligt tillfälle, skulle de ”förmana honom som en broder”. Och det är naturligtvis särskilt viktigt att de själva utgör ett gott föredöme i den sak det gäller. — Tit. 2:7, 8.
Är det då någon skillnad mellan dessa som hålls märkta och personer som kan ha begått allvarliga synder men inte blivit uteslutna, eftersom de visat uppriktig ånger? Ja, det är det. Det är sant att de som har begått synder kan ha blivit offentligen tillrättavisade i överensstämmelse med 1 Timoteus 5:20, men de har redan insett det orätta i sitt handlingssätt, känt skam över det och ångrat sig, ändrat sinne. Så förhåller det sig inte med dem som behöver hållas märkta. Det är av just det skälet att de inte inser det orätta i sitt handlingssätt och ångrar det som de behöver förmås att känna skam, och detta är orsaken till att bröderna slutar upp att umgås med dem annat än när det är nödvändigt, såsom vid kristna möten.
Att vi på detta sätt håller någon broder ”märkt” betyder inte att vi dömer våra bröder — avgör att de inte är kristna eller medlärjungar eller bröder. Inte heller dömer vi dem i sådant som helt och hållet är frågor för den enskildes samvete. (Rom. 14:10) Vi gör invändningar mot en viss sedvänja eller ett handlingssätt som klart och tydligt strider mot bibliska principer. Om dessa personer kommer till rätta med sådant, är vi glada att inte längre behöva betrakta dem som sådana som behöver hållas märkta, och det gläder oss att vi obehindrat kan umgås med dem.
Vi bör därför inte använda denna apostoliska föreskrift som en förevändning att se ned på eller handla kallsinnigt mot någon som inte exakt når upp till vad vi personligen betraktar som ett ”idealiskt” handlingssätt eller föredöme. Somliga är nya i tron och har mycket att lära. Vi måste behandla dem hänsynsfullt och tålmodigt. (Rom. 14:1—4; 15:1) Därför kan man ställa sig själv frågan: ”Är den här personen verkligen ’oordentlig’ i en sak som är så betydelsefull att den förtjänar att han hålls märkt på ett sådant sätt?” Ett enstaka mindre felsteg i uppförandet är inte detsamma som att ihärdigt följa ett handlingssätt som inte stämmer överens med tydliga bibliska råd. Man behöver också visa hänsyn när någon samvetsgrant kämpar med en svaghet och uppriktigt önskar göra framsteg. Vi önskar bevara vår egen andliga hälsa såväl som våra bröders. Men vi önskar också sträva efter ”det som länder till frid och till inbördes uppbyggelse”, i det vi visar varandra verklig kärlek och omsorg. — Rom. 14:19.