Har Gud ett namn?

MÅNGA människor kanske säger: ”Har Guds namn någon betydelse? Det finns ju bara ett högsta väsende.” En präst i Canada sade en gång: ”Det namn människor ger Gud har ingen betydelse.” Denne prästman hävdade att det inte var någon skillnad om man använde ”Allah”, som muslimerna gör, eller ”Manitou”, som vissa nordamerikanska indianer gör. Många av prästerna har samma uppfattning.

Men låt oss begrunda följande frågor: Varför använder vi namn? Vilken innebörd ligger det i ett namn?

Namn används huvudsakligen för att identifiera människor. De är ofta också nära förbundna med personliga bedrifter eller personlig ryktbarhet. När människor hör sådana namn som Alexander den store eller Gandhi, tänker de ofta omedelbart på dessa mäns bedrifter.

Men varför är det nödvändigt att Gud har ett namn? Därför att även om många människor tror på en enda sann Gud, finns det ett stort antal andra som tillber många gudar. Hinduerna har milliontals gudar. I vissa delar av Asien och i Afrika tillber milliontals människor sina förfäder. Många tillber staten, politiska ledare eller ”stjärnor” på scenen eller i TV-rutan. Om åter andra sägs det att ”deras gud är buken”. — Fil. 3:19.

För att den Högste skall vara åtskild från denna ”galax” av gudar har han ett mycket unikt och personligt namn. Och alldeles som vi skall se, är detta namn av betydelse inte bara för att vi skall kunna identifiera honom, utan det är också på ett väsentligt sätt förbundet med hans anseende och rykte. Han har gjort sig själv ett namn.

VAD ÄR DÅ GUDS NAMN?

Skulle Guds namn kunna vara ”Allah”? Nej, absolut inte. Alldeles som det framhålls i vederhäftiga uppslagsverk är ”Allah” en förkortad form av den arabiska term som betyder ”guden”. Det är uppenbart att detta inte är ett namn.

Hur förhåller det sig då med ”Herren”? Detta är inte heller ett namn. Bibeln säger: ”Det finns många ’gudar’ och många ’herrar’.” (1 Kor. 8:5) Det svenska ordet ”herre” används ofta om människor. Hur skulle man då kunna tänka sig att detta skulle vara ett personligt och unikt namn för den Högste?

Somliga kanske säger: ”Är inte Jesus Guds namn?” Då Jesu födelse tillkännagavs för Maria, sade den himmelske budbäraren eller ängeln till henne: ”Du skall ge honom namnet Jesus. Denne skall vara stor och skall kallas den Högstes Son.” (Luk. 1:30—32) Jesus är således namnet på Guds Son och inte på den Högste. Jesus själv sade: ”Fadern är större än jag.” — Joh. 14:28; jämför Ordspråksboken 30:4.

Eftersom Jesus är Guds Son, åtnjuter han en mycket nära samhörighet med sin Fader. Och Jesus framhöll mycket klart att hans Fader har ett namn. När Kristus lärde sina lärjungar den berömda mönsterbönen, som ibland kallas ”Fader vår”, var hans första ord: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn.” (Matt. 6:9, 1917) I en annan bön till sin Fader sade Jesus: ”Jag har gjort ditt namn uppenbart för de människor som du har gett mig ur världen. ... Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt.” (Joh. 17:6, 26) Enligt dessa ord uppenbarade Jesus för dem den fulla betydelsen av Faderns namn.

Det är intressant att lägga märke till att den hebreiska uttalsformen för ”Jesus” är ”Jehoschua”, som är en förkortad form av ”Jehovajeschua”, som betyder ”Jehova är frälsning”. Det är så det förhåller sig — namnet på Fadern, den Högste, är JEHOVA. Och hur lämpligt är det inte att Jesus, som Jehovas representant för frälsning, således skulle uppkallas efter sin Fader!

VAR FÖREKOMMER NAMNET?

Namnet ”Jehova” förekommer på många ställen i ett stort antal skrifter. Men de förnämsta, ursprungliga skrifterna som innehåller namnet är de forntida hebreiska skrifterna i bibeln. Du kanske säger: ”Jag har aldrig sett detta namn i min bibel.” Det är sant att somliga biblar inte använder Guds namn. Men kom ihåg att det som finns nedtecknat i våra biblar är översättningar, och översättarna har olika sätt att återge den ursprungliga texten. Det är fallet inte bara med bibeln, utan också med varje bok eller artikel som översätts av olika människor.

I bibelutgåvan New World Translation of the Holy Scriptures (Nya Världens översättning), som ofta citeras i denna tidskrift, finns namnet ”Jehova” tusentals gånger. Namnet används också i åtminstone två svenska bibelöversättningar, nämligen Helge Åkesons översättning av hela bibeln och O. F. Myrbergs översättning av bl. a. Psaltaren och profeternas böcker.a Om du har tillgång till Åkesons översättning, kan du slå upp 2 Moseboken 6:3 och finna följande ord: ”Och jag har synts för Abraham, för Isak och för Jakob såsom Gud allsmäktig, men mitt namn Jehová gjorde jag icke känt för dem.” Men i den allmänna svenska bibelöversättningen av år 1917 förekommer namnet inte alls i huvudtexten, där det dock markeras med ordet ”HERREN” i stora bokstäver. De alternativa namnformerna ”Jahvé” och ”Jehová” finns dock i en fotnot till 2 Moseboken 3:14, och man kan även finna Guds namn i ”Ordförklaringar och sakupplysningar” under uppslagsorden ”Halleluja” och ”Herren”.

I den välkända Konung Jakobs översättning (på engelska) förekommer Guds namn, Jehova, bara några få gånger, t. ex. i 2 Moseboken 6:3. Katolska översättningar har oftast inte tagit med Guds namn i huvudtexten, men The Jerusalem Bible, en modern katolsk översättning, är ett undantag — den använder namnet ”Yahweh” (Jahve) i stället för ”Jehova”. Hur kommer det sig?

VARFÖR ”JAHVE”?

Att man använder ”Jahve” är helt enkelt ett försök att uttrycka Guds namn med en uttalsform som är närmare den ursprungliga hebreiskan. I forna tider skrevs det hebreiska språket med enbart konsonanter; man använde inte vokaler. I de äldre hebreiska handskrifterna återges Guds namn med de fyra hebreiska bokstäverna יהוה (JHVH), och bibelkommentatorer hänvisar ofta till dessa bokstäver under beteckningen ”tetragrammaton”, som betyder: ”fyra bokstäver”.

Under århundradenas gång har det rätta uttalet av Guds namn på hebreiska gått förlorat. Det är därför ovisst vilka vokaler som bör sättas in när man uttalar namnet. Genom att man sammanställde vokaltecknen för de två hebreiska orden Adonaj (Herren) och Elohim (Gud) med tetragrammaton uppkom uttalet Jehova. Men många hebreiska lärda säger att ”Jahve” är mera korrekt. Rudolph Kittel, utgivare av Biblia Hebraica, använder emellertid i alla sina utgåvor formen ”Yehwah”.

NAMNET ”JEHOVA” ÄR LÅNGT MERA KÄNT

Men namnet ”Jehova” är långt mera allmänt känt. Under århundraden har det förekommit i bibelöversättningar och litteratur av olika slag.b Det förekommer också i olika inskriptioner. I Plymouth i England kan man på stadens vapensköld läsa en latinsk inskription: Turris Fortissima Est Nomen Jehova, som betyder ”Namnet Jehova är det starkaste tornet”. (Se Ordspråksboken 18:10, NW.) Namnet ”Jehova” förekommer därför också på stadens bussar.

Låt oss nu göra ett kort ”besök” på ön Menorca i Medelhavet, utanför Spaniens kust. I huvudstaden, Mahón, förekommer tetragrammaton på väggen till en före detta klosterkyrka som nu används som saluhall. I den närliggande lilla staden San Luis har de fyra hebreiska bokstäverna för namnet Jehova återgetts på kyrktornet i staden.

Låt oss nu gå in i den berömda katedralen i Toledo, ett gammalt kyrkligt centrum i Spanien. Lägg märke till den vackra fresken i den förnämsta sakristians tak. Den är ett verk av Luca Giordano, en berömd italiensk målare från 1600-talet. Där finns, på en framträdande plats, de fyra hebreiska bokstäverna för Guds namn.

Den kanske mest berömda av alla kristenhetens kyrkor är Peterskyrkan i Vatikanstaden. I kyrkan finns en målning som pryder påven Pius X:s grav. (Han levde mellan åren 1835 och 1914.) Målningen föreställer Israels överstepräst med tetragrammaton på huvudbonaden. Tetragrammaton finns också på framsidan av ett band som går runt huvudet på en staty som pryder påven Clemens XIII:s grav. (Han levde mellan åren 1693 och 1769.)

Har du någonsin hört talas om medaljen ”Flavit Jehovah”? Den präglades för att hugfästa minnet av den engelska flottans seger över den spanska armadan år 1588 — då ett våldsamt oväder gjorde slut på angriparna. Inskrivna på denna medalj finns följande ord på latin och hebreiska: Flavit יהוה et dissipati sunt — ”Jehova blåste, och de blev skingrade”.

De som älskar seriös musik känner väl till den mäktiga ”Hallelujakören” från Händels berömda oratorium Messias. Milliontals människor har hört den sjungas alltsedan den först framfördes år 1743. Men hur många känner till att ”halleluja” betyder ”prisa Jehova”?

En annan berömd musiker, Franz Schubert, komponerade musiken till en sång med titeln Die Allmacht (Guds Allmakt). Den har som tema: Gross ist Jehova, der Herr! (Stor är Jehova, Herren!) (Se sidan 16.)

Guds egennamn hedras och framhålls på många andra ställen och i många andra framställningar. Genom att göra en del efterforskningar kommer man förvisso fram till att JHVH är NAMNET på den Högste, alldeles som det framkommer av den hebreiska bibeln. Hur ofta förekommer det heliga namnet där? SEX TUSEN NIO HUNDRA SEXTIO GÅNGER! Är det inte mycket tydligt och klart att Guds namn INTE SKULLE HA UTELÄMNATS?

Och ändå har många bibelöversättningar utelämnat Guds namn. Varför har de gjort det? Låt oss, innan vi besvarar den frågan, undersöka Guds namn i historien.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 7]

Kyrktorn på Menorca (Spanien)

Stadsbussar i Plymouth i England

Statyn på påven Clemens XIII:s grav