Guds namn i tidigare historia

GUD — makten bakom universum — är en verklig person. Vi har dessutom sett att han har ett unikt egennamn — Jehova (eller Jahve — på hebreiska: JHVH).

Men hur förhåller det sig med den historiska bakgrunden till detta namn? Vilket ljus kan historien kasta över Guds namn?

DEN TIDIGA HISTORISKA BAKGRUNDEN

Låt oss gå tillbaka till 1500-talet f.v.t. Israeliterna är i Egypten och lider under Faraos stränga styre. Mose har fått i uppdrag av Jehova att begära frihet för Israels folk. För att visa i vems namn Mose bör handla och tala säger Gud till honom: ”Detta är vad du skall säga till Israels söner: ’Jehova, era förfäders Gud, ... har sänt mig till er.’ Detta är mitt namn till obestämd tid.” — 2 Mos. 3:15, NW.

Men Farao vägrar senare att lyssna och säger: ”Vem är Jehova ... ? Jag känner inte alls Jehova.” (2 Mos. 5:2, NW) Sedan Gud hade sänt många plågor över Egypten, sade han till Farao: ”Men jag skonade dig, just därför att jag ville låta min kraft bliva uppenbarad för dig och mitt namn bliva förkunnat på hela jorden.” — 2 Mos. 9:16.

De fem första böckerna i bibeln, där vi återfinner den ovan nämnda framställningen, är fulla av hänvisningar till Guds egennamn. I enbart den hebreiska texten till Femte Moseboken förekommer namnet 550 gånger. Namnet användes inte bara av prästerna och leviterna. Mose skrev: ”Hör, Israel! Jehová är vår Gud, Jehová är en. Och du skall älska Jehová, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela din kraft. Och dessa ord, som jag bjuder dig i dag, skola vara på ditt hjärta. Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem, när du sitter i ditt hus, och när du går på vägen, och när du lägger dig, och när du uppstår.” (5 Mos. 6:4—7, Åkeson) Det råder inget tvivel om att man på den tiden använde Guds upphöjda namn i sin tillbedjan inom familjen.

KUNG DAVIDS REGERING

Under kung Davids regering upphöjdes Jehovas namn på ett nytt och storslaget sätt. Under gudomlig inspiration skrev David många vackra psalmer eller lovsånger till Jehovas ära. David organiserade också en stor tempelorkester och en kör som inbegrep tusentals sångare och musiker. De spelade regelbundet och sjöng vackra och gripande lovsånger till Jehovas namns ära. — Ps. 68:5.

Misshagade det Jehova att man offentligen och i familjen använde hans namn? Fördömde han David och hans samtida med orden i det tredje av de tio budorden: ”Du skall inte ta upp Jehovas, din Guds, namn på ett värdelöst sätt”? (2 Mos. 20:7, NW) Tydligtvis inte! David blev rikligen välsignad av Gud, och hans regering hade stor framgång.

FÖRÄNDRADE SYNPUNKTER

Omkring fem århundraden senare använde Jehovas trogne profet Malaki tetragrammaton (de fyra hebreiska bokstäverna för Guds namn) 48 gånger i de fyra korta kapitlen i sin profetia. De ord Jehova talade genom Malaki var delvis följande: ”Från solens uppgång ända till dess nedgång är ju mitt namn stort bland folken.” Och för att betona tanken upprepas orden: ”Mitt namn är stort bland folken, säger HERREN [Jehova] Sebaot.” — Mal. 1:1, 11.

Lägg också märke till vad Malaki skrev angående några av prästerna på hans tid: ”En son skall hedra sin fader och en tjänare sin herre. Om nu jag är fader, var är då den heder, som skulle visas mig? Och om jag är en herre, var är då den fruktan, som man skulle hava för mig? — så säger HERREN Sebaot till eder, I präster, som förakten mitt namn.” — Mal. 1:6.

Sammanhanget visar att det inte var så att prästerna försummade att använda Guds namn; nej, i stället var det så att de underlät att visa respekt för namnet genom att de frambar offer som inte var godtagbara för Jehova. De hebreiska skrifterna och andra skrifter från denna tid visar att Jehovas namn användes allmänt. I mycket gamla handskrifter (kallade Elefantinepapyrerna), som daterar sig från 400-talet f.v.t. Och som kommer från en judisk koloni i övre Egypten, finns Guds namn. Men det finns bevis för att före Jerusalems förstöring genom romarna utvecklades en vidskeplig benägenhet att undvika att använda Guds namn.* Detta kan ha berott på en ytterligtgående och fanatisk tolkning av det tredje budordet — att inte ta upp Guds namn på ett värdelöst sätt. (2 Mos. 20:7, NW) Men när Gud gav denna befallning, menade han då att hans namn aldrig skulle användas utom vid sällsynta och speciella tillfällen eller kanske endast i helgedomen? Detta kunde inte ha varit fallet, för då Guds namn var allmänt använt (som på Davids tid), välsignade Gud Israel på ett mycket framträdande sätt. Men då Jesus levde och verkade på jorden var Guds välsignelse tydligt borta från denna nation som helhet, och detta var vid en tid då man hade slutat upp med att använda Guds namn på grund av judarnas religiösa traditioner. De judiska religiösa ledarna på den tiden hade så avlägsnat sig från Gud och hans principer att de inte bara höljde hans namn i dunkel, utan de gjorde sig också ansvariga för hans älskade Sons död. Det var inte många år därefter, år 70 v.t., som judarna fick betala ett fruktansvärt pris för detta. Deras tempel och den heliga staden Jerusalem blev då förstörda av de romerska härarna.

VAD GJORDE DÅ KRISTUS OCH HANS LÄRJUNGAR?

Följde Jesus Kristus och hans lärjungar den judiska traditionen i fråga om Guds namn? Utan att frukta fördömde Jesus fariséernas och de skriftlärdas tradition och gjorde sina lärjungar fria från sådan påverkan, som var andligt dödande. Han sade till dessa ”skrymtare”: ”Och ni, varför överträder ni Guds befallning på grund av er tradition? ... Ni [har] gjort Guds ord ogiltigt på grund av er tradition.” — Matt. 15:3—9.

Använde då Jesus och hans lärjungar Guds namn? Det gjorde de säkerligen, för alla citerade de ofta från de skrifter som innehöll Jehovas namn. De använde ofta Septuagintaöversättningen, en översättning av de hebreiska skrifterna till grekiska, vilken påbörjades i Alexandria under 200-talet f.v.t. I avskrifter av den fanns fortfarande tetragrammaton. Det är sant att beträffande avskrifter av Septuaginta, som gjordes hundratals år därefter, följdes den judiska traditionen med att utelämna Guds namn. Men i skriftrullar eller delar av den grekiska Septuaginta, som daterar sig från Jesu tid på jorden, finns de hebreiska bokstäverna för tetragrammaton. — Se Vakttornet för 1 september 1978, sid. 6—9.

Jesus själv framhöll tydligt och klart att han använde Guds namn. Han sade i bön till sin Fader: ”Jag har gjort ditt namn uppenbart för de människor som du har gett mig ur världen. ... Jag har gjort ditt namn känt för dem och skall göra det känt.” (Joh. 17:6, 26) Jesus lärde dessutom sina efterföljare att bedja: ”Vår Fader i himlarna, må ditt namn bli helgat.” (Matt. 6:9) Varför skulle Jesus säga något sådant, om han inte hade använt Guds namn?

Guds namn användes alltså allmänt av hans nya utvalda folk, det andliga Israel eller den kristna församlingen. (Gal. 6:16) Det är därför som vissa översättningar av de grekiska skrifterna (Nya testamentet) innehåller Jehovas namn. Det är så när det gäller Franz Delitzschs hebreiska översättning av de grekiska skrifterna (1877), The Emphatic Diaglott av Benjamin Wilson (1864), The Christian’s Bible — New Testament av George N. LeFevre (1928) och Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna (1976) såväl som andra översättningar. I motsats till detta har de flesta översättningar följt den judiska traditionen och utelämnat Guds namn.

Det var inte långt efter Jesu tid som det förutsagda avfallet började förvanska den sanna kristna läran och anden. (2 Tess. 2:3; 2 Petr. 2:1—3) Då de ”mörka tidsåldrarnas” långa natt började, avtog användningen av Guds namn och upphörde så småningom.* Under många århundraden var kunskapen om Guds namn huvudsakligen begränsad till klostren — den var tillgänglig bara för sådana forskare som munkarna.

Hur har då Guds namn blivit känt världen utöver, så som det är i dag?

[Fotnoter]