Visar du de döda ära?
HAR du någonsin känt den intensiva saknad som åtföljer en kär väns död? Många sörjande känner sig helt förkrossade av att döden åstadkommit ett definitivt slut och känner därav sin hjälplöshet. Ofta får man en önskan att kompensera detta genom att göra något för att hedra den döde. På grund av tron på en odödlig själ inbegriper begravningsritualerna ofta ceremonier som är avsedda att blidka de döda och bönfalla om deras ynnest eller hjälpa dem i den andliga världen.
Det är naturligt att hålla minnet av en kär vän i ära. Människor med normala känslor kräver att man håller en ”anständig begravning”. Samma rättskänsla gör att man vill verkställa den avlidnes sista önskningar, så länge som dessa inte går emot ens samvete och känsla för vad som är rätt eller fel. På liknande sätt avhåller sig de flesta människor från att göra sådant som skulle kunna bringa vanära över den döde.
Men de som vill bli ledda av Guds normer kommer att göra sig förvissade om att deras handlingssätt inte motiveras av tron på att de döda är medvetna och vet vad som händer och sker. Varför förhåller det sig så? Därför att en sådan tro inte grundar sig på sanningen, utan på den vidskepelse som utgått och brett ut sig från det forntida Babylon. Den grundar sig också på det bedrägeri som demonerna gör sig skyldiga till, när de ger sig ut för att vara den döde.
De rent fysiska bevisen stöder bibelns läror om att döden är ett upphörande av allt liv och att människan inte har en odödlig själ som kan överleva in i den andliga världen. Människan själv är själen, för det sägs i bibeln: ”Jehova Gud grep sig an med att dana människan av stoft från marken och att i hennes näsborrar blåsa in livets andedräkt, och människan blev en levande själ.” Vid döden återvänder människorna till stoft, och deras tankeförmåga upphör. — 1 Mos. 2:7, NW; 3:19; Ps. 146:4; Hes. 18:4.
Naturligtvis finns det trosuppfattningar som står i strid med dessa. Hur kan vi upprätthålla sanningen genom vårt handlingssätt mot de döda? Och hur kan vi göra detta med hänsyn till den djupa sorg vi känner, då vi förlorat en kär vän?
HUR VISAR MAN SORG?
Om man får visa den djupa sorg man känner, får det den verkan att man blir befriad från känslomässiga spänningar, men man kan inte låta känslorna rusa i väg på ett okontrollerat sätt utan att det får till följd att man kommer i känslomässig obalans. Därför är det vist och förståndigt att visa självbehärskning när man sörjer.
Guds tjänare i det förgångna gav uttryck åt sorg, när deras kära anförvanter dog. (1 Mos. 23:2; 5 Mos. 34:8; Joh. 11:33) Men ändå var de i lag förbjudna att ta del i sådana handlingar som gav en antydan om att de trodde att de döda levde vidare i en andevärld. Jehovas folk skulle inte fördärva sin religion genom att härma efter nationerna i sådana handlingar, som återspeglar en felaktig inställning när det gäller de döda. — 3 Mos. 19:28; 5 Mos. 14:1; 18:10—12.
Jesus grät över att Lasarus hade dött och förutsade att hans efterföljare skulle fasta av sorg efter hans, Jesu, egen död. (Joh. 11:35, 38; Mark. 2:20) Men han sade också att de skulle fasta på ett sådant sätt att det var enbart Gud som iakttog detta och inte människor. Det som de gav uttryck åt skulle komma från hjärtat och inte vara ett yttre uppvisande för människor. (Matt. 6:16—18; jämför Joel 2:12, 13.) Jesus sade till sina lärjungar att de inte skulle vara någon del av världen. Och naturligtvis ville han inte att de skulle söka bli godkända av världen genom att handla i strid mot sanningen. — Joh. 15:19.
Detta gör att de kristna tar avstånd från seden att bära svarta kläder som ett yttre tecken på sorg. Men vid sådana tillfällen då det råder sorg på grund av ett dödsfall kommer gudaktiga människor att med största sannolikhet vilja bära en värdig klädsel, när de visar sig offentligt, eftersom det inte hör till god ton att då klä sig på ett nonchalant sätt. — Pred. 3:1, 4.
Innebär detta att man inte heller kan utöva seden att hålla likvaka? I olika religioner åtföljs denna sedvänja ofta av att man sjunger sorgesånger och gråter sig igenom hela natten. Detta skapar en dyster och deprimerande atmosfär för den sörjande familjen. Likvakan härstammar tydligtvis från fruktan för de döda, och seden var ämnad att beveka eller blidka den bortgångne och att skydda sig mot illvilliga, onda andar. Men eftersom bibeln visar att de döda ”inte [är] medvetna om någonting alls”, är en sådan sedvänja grundad på lögn och kan därför inte förenas med sann kristendom. — Pred. 9:5, 10, NW.
Det är emellertid på sin plats att man besöker en familj som har sorg. Man kan göra det även om den avlidnes kropp ännu inte blivit bortförd ur huset och fastän man som kristen inte tar del i någon traditionell likvaka som är grundad på oskriftenliga trosuppfattningar och sedvänjor. Det skulle naturligtvis inte vara till någon tröst eller minska sorgen, om man bara satt tillsammans i en nedstämd atmosfär. Det skulle inte heller vara omtänksamt, om man på den sörjande familjen skulle lägga den ekonomiska bördan att den måste förse de besökande med en stor mängd mat. Det skulle inte heller vara hänsynsfullt att stanna för länge hos den, under förutsättning att man inte är medlem av eller en nära vän till den. Det skulle däremot vara värdefullt, om någon erbjöd sig att ge hjälp och talade ”tröstande till de nedstämda själarna”. (1 Tess. 5:14) Man skulle kanske kunna hjälpa till med något i hushållsarbetet eller när det gäller att handla, eller också skulle man kunna bjuda på mat, måltider som familjen ändå behöver.
Men hur visar du din sorg, om det är du som är den sörjande? De kristna sörjer inte till överdrift och fruktar inte de döda. Inte heller tänker de att den avlidne behöver hjälp av de levande. De kristna har i stället hoppet att de döda skall återföras till liv, för aposteln Paulus sade: ”Vi [vill] inte att ni skall vara okunniga om dem som sover i döden, för att ni inte skall sörja alldeles som de övriga, de som inte har något hopp.” (1 Tess. 4:13) Följaktligen åstadkommer hoppet att de kristna sörjer på ett behärskat och balanserat sätt. — Joh. 11:24; Apg. 24:15.
Om du har förlorat en kär vän i döden, kommer detta hopp om uppståndelsen att hjälpa dig, så att du kan komma över den sorg och saknad du känner. Det kommer att hjälpa dig, så att du kan göra det bästa av dina nuvarande omständigheter och så att du kommer att bli styrkt till att kunna hjälpa andra. Du kan till exempel berätta för andra sörjande människor om ditt hopp om uppståndelsen, och du kan på så sätt hjälpa dem att komma över sin sorg. — Joh. 5:28, 29.
HUR FÖRHÅLLER DET SIG MED BEGRAVNINGAR?
En kristen begravning är en anordning som har syftet att få kroppen undanskaffad på ett sätt som uppfyller de sanitära föreskrifterna enligt lagen och som godkänns av samhället. Den ger tillfälle att ge tröst åt de sörjande och ett hoppets budskap till alla dem som är närvarande. Nej, en kristen begravning är varken ett sakrament för att själen skall få den förmodade vilan eller en handling som har syftet att blidka ”den avlidnes ande”. De kristna anser dessutom att man inte kan ”jordfästa” den döde, vilket man brukar göra vid begravningar. Eftersom de döda ”inte [är] medvetna om någonting alls”, kan inga handlingar vare sig vara till nytta för eller blidka dem eller påverka deras ställning i Guds ögon. (Ps. 6:6; 115:17) Emellertid är begravningsakten (vare sig man har med kistan eller inte) till tröst för de efterlevande släktingarna och visar hur högt man värderade den döde.
Av vilket värde skulle en mycket påkostad begravning vara, om den avlidne inte hade behandlats på ett värdigt sätt medan han levde? Somliga menar att det är nödvändigt att ha en mycket påkostad begravning och en fest i samband med denna för att man skall kunna visa den respekt och uppskattning man känner för det goda liv någon levt. Men det skulle ha varit värdefullare, om man hade visat en sådan uppskattning under den personens livstid, då han eller hon kunde erfara och få nytta av den.
Man kan känna tacksamhet över att en avliden person har fullbordat ett gott liv, men döden är ändå en fiende. (1 Kor. 15:26) Det är en tid av sorg och inte av glädje, en tid då vi lugnt och sansat kan begrunda vikten av att använda livet i överensstämmelse med Guds vilja. — Pred. 7:3; 9:10.
Det är nyttigt att begrunda dessa synpunkter, när man beslutar hur långt man skall gå i att visa respekt för en kär vän som avlidit. Eftersom de döda å andra sidan är omedvetna och ingenting kan göra, är böner eller offergåvor för eller till dem inte enbart meningslösa, utan även orätta. (Jes. 8:19; 38:18) Kung David, till exempel, bad och fastade medan hans sjuka barn levde. Men när David förstod att barnet hade dött, slutade han att be och fasta. — 2 Sam. 12:16—23.
HUR PÅVERKAS DEN KRISTNA FÖRSAMLINGEN?
Om den som har dött var ansluten till den kristna församlingen, brukar det normalt vara så att någon i den lokala församlingen tillfrågas om han vill hålla begravningen. I själva verket kan den avlidne själv ha uttryckt en sådan önskan, och det är självklart att de efterlevande barnen eller andra medlemmar i familjen bör respektera detta. Det är naturligtvis förnuftigt att familjens ansvar utsträcker sig till att omfatta anordningarna för begravningen. Emellertid kan familjen be de äldste ordna med att någon i församlingen håller begravningen, även om familjen står för kostnaderna och ansvarar för att bouppteckning och boutredning m. m. kommer till stånd. — 1 Tim. 5:8.
Men församlingen kan ta på sig ett visst ansvar för begravningen av en trogen kristen, som dör utblottad och utan släktingar som kan stå för denna — om det existerar ett verkligt behov av detta. (Jämför 1 Timoteus 5:9, 10.) Detta kommer att vara något som den lokala äldstekretsen beslutar om. Om icke troende familjemedlemmar tar hand om anordningarna för begravningen, är den kristna församlingen naturligtvis inte tvungen att arrangera något slags gemensam begravningsakt och på så sätt riskera att bli inblandad i något samgående mellan trosriktningar. — 2 Kor. 6:14—17; Upp. 18:4.
I alla frågor som gäller anordningarna för begravning är det viktigt att man handlar i överensstämmelse med sanningen. Följaktligen undviker de kristna allting som även på långt håll hör samman med förfädersdyrkan eller tron på ”de avlidnas andar”. Gudaktiga människor visar att de har tro på uppståndelsen och att de har beslutat att lovprisa Jehova, genom att de tar del i en gudsdyrkan som inte är besmittad av någon form av lögner. — Joh. 4:23, 24; Jak. 1:27.
Jesus Kristus sade: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som utövar tro på mig, han skall få liv, även om han dör.” — Joh. 11:25.
[Bild på sidan 5]
Åstadkommer du en tryckt stämning hos dem som sörjer? ELLER
Uppmuntrar du dem som sörjer med det hopp som är grundat på Guds ord?