Jehova fyller alla mina behov
Berättat av John E. (Ted) Sewell
FÖR varje steg vi tog genom Thailands ångande djungel tänkte jag: ”Det måste finnas lättare sätt att ta sig från Bangkok till Burma!” Med ömma, såriga fötter och genomblöt av svett var jag mest orolig för att vi skulle möta en av tigrarna, svartbjörnarna eller elefanterna som man visste strövade omkring i dessa djungler — för att nu inte nämna giftormarna. Varför företog Frank Dewar och jag denna riskfyllda färd?
Båda var vi missionärer i Thailand, och vi hade just fått veta att en tredagarssammankomst skulle hållas i Rangoon i Burma den 26—28 november 1938. Våra knappa tillgångar krävde att vi kom från Bangkok till Rangoon på billigaste möjliga sätt, och en del av den färden krävde en 80 kilometers vandring genom djungeln.
Vi påbörjade resan från Bangkok med tåg den 16 november, bytte till en liten buss, blev rodda över Pingfloden i en liten kanot som bestod av en urholkad trädstam och började sedan vår långa vandring genom djungeln. Frank hade noggrant studerat kartorna och till sist bestämt sig för en rutt som tycktes genomförbar. Vi hade inga vägar att följa — bara en smal stig, upptrampad av resenärer, som i huvudsak följde en telefonlinje.
Vi var tacksamma för att de enda djur vi fick syn på var otaliga apor i träden. De vidunderligt vackra hängande orkidéerna var en oväntad fröjd. Medan eftermiddagens skuggor förlängdes, började vi fundera på hur tryggt det kunde vara att sova i djungeln. Det skilde sig så fullständigt från Australiens vildmark, där jag ofta hade sovit ute i det fria på natten. Vi hade också blivit varnade för smugglare, som var kända för att råna och även fysiskt skada resenärer.
Vårt mod sjönk, när vi kom att stå ansikte mot ansikte med en grupp män, som såg lite vildsinta ut, var och en med en stor kniv hängande i svångremmen. De hejdade oss och frågade vart vi skulle gå. När vi förklarade att vi var på väg till en kristen sammankomst i Rangoon, tittade de på oss lite misstroget, men fortsatte utan att göra oss någon skada.
Inom kort mötte vi två unga män, som tedde sig lite vänligare. Med vår begränsade kunskap i det thailändska språket lejde vi dem till att leda oss fram till Burma. När mörkret föll, anlände vi till ett stort träd med trappsteg upp till en träplattform bland grenarna. Där sov vi alla fyra.
Framemot kvällen dagen därpå kom vi fram till en liten by, där vi kunde få stanna över natten på verandan till ett enkelt hus. På tredje dagen nådde vi byn Mae Sot vid gränsen till Burma. Här tog vi farväl av våra guider och betalade dem villigt för deras goda tjänster.
Sedan vi farit över floden in i Burma, tog vi en liten buss längs en bergig väg och gick sedan ombord på en flodbåt till Moulmein. Sista delen av vår resa till Rangoon skedde med tåg, vilket tycktes lättsamt efter vår mödosamma fotvandring. Hela färden hade tagit en vecka, men det var väl värt all ansträngning att få glädja sig åt den andliga samvaron med våra bröder. Det var ännu ett av de många bevisen för att Jehova har fyllt alla mina behov. Låt mig berätta om hur det kom sig att jag befann mig i Thailand.
Insikt om andliga behov
Levnadssätt och vanor höll på att förändras, när jag föddes i Västaustralien år 1910. Första världskriget, som började år 1914, tycktes sätta ökad fart på förändringarna. Fast jag bara var omkring 7 år gammal, minns jag tydligt att mor skrev brev till far, som var ute i kriget i Europa. En gång sade mor till mig: ”Du förstår, det sägs i bibeln att det skall bli krig och rykten om krig.” Hon förklarade inte vidare, men jag blev nyfiken.
Åratal senare, i december 1934, när jag på hästryggen var på väg tillbaka hem till den gård där jag arbetade, mötte jag en gammal skolkamrat som berättade för mig att några av Jehovas vittnen nyligen hade kommit från Perth. Hans familj skaffade deras böcker, men hade bestämt sig för att inte läsa dem. Eftersom jag blev nyfiken, skaffade jag boken Liv av honom.
När jag red i den klara nattluften, var månljuset så kraftigt att jag kunde läsa den stora texten i varje kapitelrubrik. När jag kom tillbaka till gården, fortsatte jag att läsa i skenet från en fotogenlampa. Där fick jag för första gången veta att Gud har ett personligt namn — Jehova. Jag gladde mig över att få lära känna att Gud har ett underbart uppsåt med vår jord, ja, att jorden skall bli ett paradis, som det lydiga människosläktet får glädja sig åt. Ja, i den boken fick jag alla mina frågor besvarade!
De första jag ville berätta det för var mina föräldrar, som bodde på en liten gård 140 kilometer därifrån. Detta betydde en och en halv dag på hästryggen. När jag berättade för mor vad jag hade fått veta, överraskade hon mig genom att säga att hon också läste och gladde sig åt samma bibliska litteratur! På den långa ritten hem en vecka senare hade jag mycket att tänka på, för mina studier hade visat mig att kunskap och tro inte är allt vad Gud kräver. Jag visste nu att en sann kristen måste följa Jesus Kristus och personligen tjäna Jehova genom att predika för andra. Därför beslöt jag mig för att försöka göra detta varje veckoslut från och med då.
Hänförande möjligheter öppnar sig
För att vittna på vårt glesbebyggda lantdistrikt köpte jag en T-Ford, som hade gjorts om till en praktisk lastvagn. I det jag förde med mig sängkläder och en del andra nödvändiga ting besökte jag jordbrukarna hela lördagseftermiddagen, sov i bilen och fortsatte sedan att vittna från gård till gård på söndagsförmiddagen. Sent på eftermiddagen återvände jag hem.
I april 1936 symboliserade jag mitt överlämnande genom dop vid en liten sammankomst i Perth. I ett av talen betonades heltidstjänsten som pionjär. Jag visste att jag inte hade någon skriftenlig förpliktelse som hindrade mig från att ta del i detta betydelsefulla verk, så i december 1936 började jag som pionjär.
Två härdade pionjärer, Arthur Willis och Bill Newlands, anlände samma månad till Perth med lastbil. De hade lämnat Sydney på östkusten nio månader tidigare och hade gjort en vittnestur genom Australien. Du kan föreställa dig min hänförelse, när jag blev förordnad av Sällskapet att förena mig med dem på deras återresa. De gav mig ovärderlig övning, som jag aldrig har glömt.
Tvärs över Nullarborslätten
Namnet Nullarbor betyder ”inga träd”. Det är en passande beskrivning av denna torra, trädlösa slätt mitt i Australien. I mitten av 1930-talet var rutten där vi färdades fram omkring 1.600 kilometer av den oländigaste väg som tänkas kan.
Varje natt sov vi i tältsängar, vanligtvis ute under bar himmel. Det förekommer mycket lite regn och praktiskt taget ingen dagg i denna del av landet. När vi varje kväll slog läger under stjärnbaldakinen, som strålade i den klara luften utan föroreningar, blev jag ofta påmind om orden i början av Psalm 19: ”Himlarna förtäljer Guds ära, och fästet förkunnar hans händers verk.”
Järnvägen som genomkorsar Nullarbor sägs vara den längsta raka rälssträckan i världen. Den löper i 480 kilometer utan den minsta kurva eller böjning. Vi gladde oss åt att vittna i de små bosättningarna längs järnvägen och för människor som bodde på fårstationerna eller rancherna. Markinnehavet i den delen av Australien var oerhört. Jag kommer ihåg en station på mer än fyra tusen kvadratkilometer med bostaden omkring 80 kilometer från inkörsgrinden.
Till sist nådde vi fram till Katoomba, i Blue Mountains (Blå bergen) strax väster om Sydney, i tid för Åminnelsen den 26 mars 1937. Vårt resedistrikt hade varit glädjande och andligen givande, men det var en angenäm förändring att stanna en tid hos en församling av Guds folk.
Skall man ta del eller inte?
Vid tiden för Åminnelsen 1937 rådde det fortfarande förvirring beträffande de ”andra fåren”. (Johannes 10:16) En del ansåg att det mått av tro och den kristna nitälskan som en person ådagalade skulle ange huruvida han hade fått den himmelska kallelsen eller inte. I likhet med ett antal andra i liknande omständigheter tog jag därför del av emblemen. Året därpå hade ett antal av oss pionjärer återigen problem beträffande huruvida vi skulle ta del eller inte.
Inom oss blickade vi fram emot livet på en paradisisk jord, men många ansåg att vår nitälskan och pionjärtjänst bar vittnesbörd om att vi var smorda med anden. Precis i rätt tid gav Jehova oss svaret genom sin jordiska organisation. På eftermiddagen själva den dag Åminnelsen skulle firas kom numret för 15 mars 1938 av Vakttornet. Dess huvudartikel, ”Hans hjord”, var ett detaljerat studium av Johannes 10:14—16. Hur glada blev vi inte över den klara utredning som besvarade våra frågor!
I artikeln gavs det exempel på hur Guds ande kraftigt verkade på hans tjänare i forna tider och förmådde dem att utföra mäktiga gärningar långt innan den himmelska kallelsen hade börjat. Gud låter likaledes sin ande komma över sina åt honom överlämnade tjänare på jorden i våra dagar, åt vilka han ger det jordiska hoppet. Vi var därför tacksamma över att förstå skillnaden mellan att bli pånyttfödd av helig ande och att bli påverkad av Guds ande till att göra hans vilja.
Inbjudan att ”trakta efter”
En annan spännande tilldragelse år 1938 var besöket av Sällskapet Vakttornets president, broder Rutherford, och sammankomsten i Sporthallen i Sydney. En kallelse gick ut vid sammankomsten till pionjärer som var villiga att tjäna i Burma, Malaysia, Siam (nu Thailand) och på Java. Hector Oates, Fred Paton och jag gladdes över att bli sända till Burma.
Jag hade aldrig tidigare lämnat Australiens kuster. Men inom två månader befann sig andra pionjärer och jag på ett skepp på väg till vårt distrikt. Vi gick i land i Singapore den 22 juni 1938 och möttes på kajen av Bill Hunter, som redan var pionjär där. Hur främmande och intressant allting tycktes för oss, när vi såg befolkningens kläder och seder och bruk och hörde språk som vi inte kunde förstå!
Broder Hunter gav mig ett telegram från Australien som förändrade mitt förordnande från Burma till Malaysia. Fred Paton och Hector Oates skulle fortsätta till Burma utan mig. Jag var glad över att få veta att jag skulle få arbeta tillsammans med två erfarna missionärer, Kurt Gruber och Willi Unglaube. De var ursprungligen från Tyskland, men hade tjänat i Malaysia under någon tid.
Efter tre månader i Malaysia blev jag sänd till Thailand. Willi Unglaube skulle åtfölja mig tillsammans med Frank Dewar, som tidigare hade utfört missionärstjänst där. Vi anlände med tåg i september 1938, skaffade oss en plats där vi kunde bo tills vidare och började i verket med att vittna. Vi fann att thailändarna var vänliga och tålmodiga, medan vi brottades med deras uttrycksfulla språk.
Stimulerande sammankomst i Rangoon
Det var från Bangkok i Thailand som vi företog vår mycket ansträngande färd till Rangoon i Burma, som jag tidigare beskrivit. Detta var första gången en sammankomst hade hållits i Burma, och det vackra stadshuset var fyllt till sista plats med mer än ett tusen åhörare vid det offentliga föredraget. Dörrarna måste hållas stängda, eftersom det inte fanns plats för fler. Det fanns bara några få vittnen i Burma och de kringliggande länderna, så de flesta av dem som kom för att höra föredraget var folk som hade gett gensvar på de tusentals löpsedelsinbjudningar som delats ut före sammankomsten.
För oss som hade kommit från isolerade missionärsdistrikt var detta sannerligen ett andligen stärkande medel. Men när sammankomsten var över, återvände vi hem till Thailand, den här gången dock via en lättsammare rutt, som inte krävde att vi gick till fots genom djungeln.
Kriget och den japanska invasionen
Krigets stormmoln rörde sig nu olycksbådande mot Sydöstasien. När de japanska militärstyrkorna drog in i Thailand, utfärdades ett förbud mot Jehovas vittnens verksamhet. Alla engelsmän, amerikaner och holländare blev internerade i ett läger till krigets slut. George Powell, en pionjär som hade flyttat upp från Singapore för att förena sig med oss i Bangkok, blev fängslad tillsammans med mig. Vi tillbragte tre år och åtta månader i lägret tillsammans.
Under den tid vi var fängslade, kunde vi inte erhålla någon ny litteratur eller något meddelande från Sällskapet. Men vi erfor psalmistens löfte: ”Herren [Jehova] uppehåller alla dem som är på väg att falla, och han upprättar alla nedböjda.” — Psalm 145:14.
Tillbaka till Australien
När kriget slutade, år 1945, återvände jag till Australien. Med god mat och mera lämpliga levnadsförhållanden återvann jag min goda hälsa och kunde börja som pionjär igen. År 1952 blev jag sedan utsänd i resetjänsten som kretstillsyningsman, och jag åtnjöt det privilegiet under de 22 följande åren. År 1957 gifte jag mig med Isabell, som hade varit pionjär i 11 år, och vi fortsatte i kretsverksamheten som man och hustru.
Hälsoproblem började göra det svårt med ständigt resande, så år 1974 bosatte vi oss som pionjärer i Melbourne. Jag tjänar fortfarande emellanåt som tillfälligt fungerande kretstillsyningsman, och jag hade nyligen privilegiet att få ta del som instruktör vid en av pionjärskolorna. I all denna verksamhet har min hustru varit ett ständigt och glädjefyllt stöd. Nu, vid 78 års ålder, känner jag mig djupt tacksam mot Jehova, medan han fortsätter att fylla alla behov.
När jag ser tillbaka på de år som gått, tänker jag ofta på hur Jehova har fostrat oss, hjälpt oss över misstag och tuktat oss för att rena oss som sina tjänare. Jag påminner mig till exempel fall när Gud har sörjt för medel för mig att komma igenom prövningar som låg utanför mänsklig förmåga att uthärda. Dessa minnen är en källa till styrka och en ständig påminnelse om att Jehova i sanning har fyllt alla behov.
[Bild på sidan 10]
En nyligen tagen bild av mig med min hustru, Isabell
[Bild på sidan 12]
Vittnande i Nullarbor