Orkanen Fifi som ödelade Honduras

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Honduras

”VAR snälla och hjälp oss! Det som pågår här är fasansfullt! Ni kan helt enkelt inte föreställa er det!”

Den bönfallande rösten tillhörde en radioamatör på Honduras’ nordkust. Och han hade rätt. Varje beskrivning av katastrofen förbleknar i jämförelse med den grymma verkligheten. Myndigheterna förklarade Honduras i ”nationellt katastroftillstånd”.

Det var den värsta katastrofen i Honduras’ upptecknade historia. Myndigheterna beräknar att 8.000 till 10.000 personer förlorade livet. Omkring 100.000 personer blev hemlösa, och en halv million andra drabbades av förluster av olika slag. Lantgårdar, boskap och största delen av de ekonomiskt betydelsefulla grödorna blev förstörda. Landsvägar, järnvägar och broar raserades, varigenom kommunikationerna lamslogs.

En man pekade på den plats där hans hus tidigare stått bland hundratals andra hus. Området var nu inget annat än en bred flodbank, och man kunde inte se det minsta spår av något av husen! Torra flodbäddar hade plötsligt förvandlats till rasande störtfloder, som var flera hundra meter breda. När stormen var över hittade man kroppar ända till tio kilometer ifrån hemmet. Man grävde fram bilar, som låg begravda en hel meter under leran. Det var inte ovanligt att de hus som stod kvar var till hälften fyllda med sand och lera.

Vilka krafter åstadkom denna förödelse?

Det drar ihop sig till storm

På tisdagseftermiddagen den 17 september 1974 sände luftfartsverket första gången ut en varning i radion om att orkanen Fifi närmade sig Honduras’ kust mot Karibiska havet. Men folk blev inte särskilt oroade av detta. September är orkanernas månad, och den översvämning de orsakar är önskvärd, eftersom den vanligen är måttlig och lämnar efter sig ett lager av bördig jord som är bra för jordbruket.

Men onsdagen den 18 september omkring klockan 16 började städerna i norra Honduras få känna av Fifis raseri. Fifi passerade inte snabbt längs den norra kusten och vidare in i Guatemala. Orkanens hastighet reducerades nämligen av lågtrycksområden längs Stillahavskusten. Starka regn och översvämningar blev följden längs Stillahavskusten. Men de verkliga katastrofområdena låg i norra Honduras.

På torsdagen fortsatte orkanen till slut in i Guatemala och dog sedan ut i Mexico på fredagen. Under tiden hade 500 millimeter regn fallit i vissa delar av norra Honduras.

Stormen piskade också upp havet och höjde dess nivå. Det ledde till att vattnet inte längre kunde rinna av genom de regnfyllda floderna, utan floderna svämmade i stället över sina bräddar och lade städer under vatten och vållade förvirring och förstörelse.

Skyfallen i bergstrakterna bebådade ännu större förstörelse. Såsom med jättelika klor skrapade och skavde skyfallen bergssidorna och drog med sig otaliga ton lera, sand, vegetation och stora stenblock ner mot de områden som låg nedanför. Denna bråte fyllde igen floderna och blockerade vattnets framfart. När hindren äntligen rasade samman eller vattnet bröt sig fram en annan väg, blev det som en störtflod, som förde med sig otaliga millioner ton stenar, gyttja och trädstammar. De ödeläggande floderna var ofta hundratals meter breda, och om det stod några byar eller hus i vägen, blev de inte bara översvämmade; de spolades bort helt och hållet.

Plötslig skräck

Störtfloderna vållade ofta större skada än de vinande vindarna och orkanens skyfall. Strax före gryningen på fredagen svepte ett väldigt skred av stenbumlingar, trädstammar, jord och vatten ner från de omgivande bergen och ödelade staden Choloma. ”När vi vaknade stod vattnet redan midjehögt”, berättade en ung kvinna. ”Vi klättrade upp på taket till vårt hus, men taket störtade in, och tre av mina småsystrar spolades bort.” Samma sak hände tusentals andra. Enligt en beräkning dog 2.800 personer enbart i Choloma.

Omkring sexton kilometer söder om Choloma ligger San Pedro Sula, den näst största staden i Honduras, som har en befolkning av omkring 150.000 invånare. Ett ögonvittne berättar därifrån: ”Under de första dagsljusa timmarna passerade Fifis öga omkring 55 kilometer norr om oss. Översvämningen var mycket omfattande. Allt man kunde se på flera kilometers håll och hela vägen bort till de branta bergen i närheten var vatten. Folk greps av panik och skyndade sig i största hast till närbelägna byar, som låg högre upp. Men många av dem blev krossade under jättelika jordskred eller drunknade i de sjudande vattenmassorna.”

La Ceiba var en av de första städer som fick känna av orkanens raseri, när den rusade fram längs Honduras’ kust. Det var fasansfullt, särskilt för små barn. En liten åttaårig flicka, vars mor regelbundet tar henne med till Jehovas vittnens Rikets sal för att hon skall få undervisning i bibeln, berättade om sina upplevelser:

”Pappa var inte hemma när orkanen kom, och vi blev rädda, för vi hade aldrig sett någon orkan förut. Men mamma förklarade att orkaner bara var sådant som hände med vädret ibland och att det inte var som en del människor säger, att Gud är arg på människorna.

Vi gick upp på andra våningen i huset, för mamma sade att det var säkrare där. Men vattnet nådde oss nästan där också. Så min storasyster och jag tyckte att det bästa vi kunde göra var att hämta vår bok Lyssna till den store läraren och läsa berättelser från bibeln, så att mamma också kunde höra.

Vi valde kapitel 14, det som handlar om hur Jesus gjorde sjön lugn och stilla. Vi tittade särskilt på bilden av hur han kom gående över vattnet för att hjälpa lärjungarna i båten, när de var skrämda av stormen. Det fick oss verkligen att känna oss bättre till mods, för vi förtröstade på Jehova och Jesus.

Nästa kväll var orkanen fortfarande svår, så vi gjorde samma sak igen. Den här gången läste vi kapitlet om bön. Vi bad mamma att be en bön för oss allesammans, och vi bad mycket den natten. Mamma sade att vi var till hjälp för henne också, för det gjorde henne lycklig att se att vi förtröstade på Jehova.”

Men många var inte lika lyckligt lottade. De som hade förlorat allt samlades i flyktingbaracker. Enligt hjälporganisationerna utgjordes 75 procent av flyktingarna av barn under sju år. Man fick ofta bevittna förtvivlade scener.

Det fanns pojkar som hade sett sina systrar dö. Det fanns föräldrar som hade förlorat sina barn och barn som hade förlorat sina föräldrar. Deras ansikten återspeglade den bedrövelse och förtvivlan de kände i hjärtat. Hela nordöstra delen av Honduras härjades svårt av orkanen.

Häpnadsväckande räddningar

Det är mycket märkligt att över huvud taget någon överlevde i vissa områden. I Omoa beräknade myndigheterna till exempel att 80 procent av staden blev förstörd. Jehovas vittnens Rikets sal, dit många hade tagit sin tillflykt, var översvämmad med omkring 120 centimeter sand och vatten. Men de som befann sig där klarade livhanken genom att klättra upp i takbjälkarna, där vattnet inte nådde dem. En heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen där i staden berättar:

”Mitt i natten, när jag märkte att det höll på att bli farligt, var det första jag kom att tänka på: Hur kan jag hjälpa mina medvittnen? Jag steg hastigt upp och gick ut.

Jag såg att vattnet blev till en rasande ström alldeles framför mig. Det var omöjligt att gå längre, men jag lyckades klättra upp på en mur som fortfarande befann sig ovan vatten. Det var inte mycket jag kunde se i mörkret och det kraftiga regnet. Och det fruktansvärda rytandet av de framrusande vattenmassorna, som var fyllda med allsköns bråte, dränkte skriken av dem som höll på att föras bort av den starka strömmen.

Stadshuset, som var fyllt med människor som sökte skydd, spolades snart bort, precis som de flesta husen i staden. Nu insåg jag att jag inte skulle kunna hjälpa någon och att jag kanske inte själv skulle kunna klara mig undan med livet i behåll.

Det är mycket svårt att veta vad man skall göra i en sådan situation som jag befann mig i. Skulle jag hoppa ner i de sjudande vattenmassorna och försöka sätta mig i säkerhet simmande? Eller skulle jag stanna på muren och vänta tills strömmen sköljde bort mig? Hur högt skulle vattenmassorna stiga?

Den rasande strömmen förde med sig träd, stenar och annan bråte, som blev till hamrande murbräckor som slog emot muren, som om de avsiktligt försökte smula sönder min enda tillflykt. Varje gång jag kände en duns mot muren bankade mitt hjärta fortare, och jag undrade hur länge muren skulle kunna stå emot den här omilda behandlingen — särskilt med tanke på att så många andra murar redan hade förts bort av strömmen. Är det här den sista törnen? Hur många törnar till skall den kunna tåla?

Plötsligt såg jag ett väldigt föremål komma emot mig, till en början utan tydlig form i mörkret, men när det kom närmare kunde jag se vad det var — ett hus som var på väg rakt emot min mur! Med föga hopp om att överleva klamrade jag mig fast vid bortre änden av muren och bad Jehova om styrka och hjälp. Jag var fast besluten att acceptera vadhelst Jehova skulle tillåta. Till min häpnad och glädje svängde huset undan och snuddade bara vid muren.

När dagen grydde var jag tacksammare än någonsin för att jag var vid liv, där jag satt på muren och tackade Jehova för att jag fått överleva. Men jag tyckte synd om alla mindre lyckligt lottade människor, som hade förlorat livet. I hela området omkring platsen där jag hade tillbringat natten på muren fanns det inte mycket annat kvar. Allting var ödelagt.

Min bedrövelse blev större när jag tänkte på att jag måste vara det enda vittnet i staden som var vid liv. Men när jag hade lyckats ta mig fram till Rikets sal och fick se de andra där och fick reda på att alla hade överlevt, så kan du säkert föreställa dig hur glädjetårarna strömmade nedför mina kinder!”

Det förekom många häpnadsväckande räddningar, när störtfloden demolerade vissa platser, men inte andra. I San Pedro Sula spolades till exempel omkring trettio hus bort, som hade stått endast fem kvarter från Rikets sal. En liten by i närheten demolerades fullständigt, och många dog. Man fann emellertid en pojke som fortfarande var vid liv. Han satt uppkrupen i ett träd i närheten.

Fyra familjer av Jehovas vittnen i San Pedro Sula fick reda på att den förintande störtfloden närmade sig deras tillflykt, och de gjorde sig i ordning för att gå ombord på en stor dieseldriven tipptruck och två mindre lastbilar för att fly uppför kanjonen till Sapotal, en by i närheten. En granne som samlade värdesaker blockerade emellertid vägen för dem, och de blev kvarhållna i tio minuter. Men under tiden förvandlades den landsväg de var på väg mot till en rasande störtflod, som förde med sig stockar och stenbumlingar. Om de hade hunnit i väg, skulle de nästan säkert ha blivit dödade! De är mycket tacksamma för att de räddade livet till följd av att de blev fördröjda.

Omsorg om andra

I den fruktansvärda översvämningen av sådana städer som Choloma var det många som överlevde endast tack vare den hjälp de fick av andra. Ett av Jehovas vittnen, vars hus är byggt på pålar omkring 120 centimeter över marken, berättar:

”När jag förstod vilken fara min granne och alla hennes barn befann sig i, ropade jag till henne och uppmanade henne att komma över till mitt hus, där de skulle vara säkrare. Men hon verkade fast besluten att stanna kvar där hon var. Jag band därför ett rep om mig och fäste andra änden stadigt vid huset. Jag kröp sedan genom taggtrådsstängslet och lyckades ta mig fram genom vattnet till hennes hus. Med familjens samtycke tog jag barnen, och vi lyckades ta oss tillbaka lyckligt och väl. När resten av familjen hade tänkt över saken, bestämde också de sig för att komma till mitt hus. De hade tidigare inte varit gynnsamt inställda till Jehovas vittnen, men nu förändrades deras hjärteinställning, för de hade aldrig kunnat föreställa sig att vi skulle riskera våra liv för att rädda dem.

Till slut hade omkring 200 personer tagit sin tillflykt till mitt hus. Jag stod på verandan och såg hur vattenmassorna förde med sig bråte av alla slag. Men det fasansfullaste av allt var de döda kropparna. Jag visste att det skulle vara farligt om kropparna kom upp på verandan eller in i huset, eftersom de kunde bilda ett slags fördämning och få vattnet att stiga. Jag hämtade därför en stör och stod på kanten av verandan och sköt undan kropparna, när de kom drivande.

Jag hade fina möjligheter att förklara bibelns sanningar om de dödas tillstånd — att de är omedvetna och inte plågas på något sätt. (Pred. 9:5, 10) Jag talade också om det hopp som bibeln ger om en uppståndelse för de döda och att de som har dött har möjlighet att återigen bli förenade med sina kära i Guds nya ordning. — Apg. 24:15; 2 Petr. 3:13.”

En annan av Jehovas vittnens heltidsförkunnare försökte också hjälpa andra, men hade upprörande erfarenheter i samband därmed. Han berättar:

”Vi hörde varningarna i radion omkring klockan 10 på kvällen, men vi trodde egentligen inte att orkanen skulle vålla oss, som bodde så långt inne i landet, någon större skada. Men omkring tre på morgonen kom översvämningen med sådan hastighet och styrka att många människor som bodde i områdena närmare floden bokstavligen sköljdes ur sina sängar; andra fördes bort genom att hela huset gav sig i väg.

När jag vaknade stod vattnet redan en hel meter över marken, och det steg omkring 30 centimeter i timmen. Strömmen hade redan ryckt bort en del av staketet framför vårt hus. Jag höll våra båda barn under armarna och bar dem upp på högre belägen mark. Men min hustru, som var svag till hälsan, orkade inte kämpa emot den starka strömmen. Hon började gå tillbaka, men föll. En man i närheten, som såg hennes belägenhet, kom till undsättning. Men han var inte stark nog, men lyckades i alla fall hålla henne uppe. När jag hade fört barnen i säkerhet, återvände jag och hjälpte dem båda upp till den plats där jag hade lämnat barnen.

Sedan började vi gå, för jag visste att vi inte skulle vara säkra så länge till på den platsen. Dagen höll på att gry, men det var fortfarande svårt att se. Vi stapplade fram och klev ibland ner i diken, så att vi fick vatten ända upp till halsen. Till slut kom vi till en bro, som man fortfarande kunde gå över, trots att den var täckt av vatten och stycken av den hade brutits loss. När vi allesammans hade kommit över lyckligt och väl, gick jag för att se hur det stod till med andra vittnen.

Det var en hel meter vatten på vägen, så jag gick längs järnvägsspåret. Snart hörde jag skrik och fick se en familj som var strandsatt på taket av sitt hus. Jag kunde helt enkelt inte gå förbi och lämna dem där, så jag gick för att se vad jag kunde göra för dem. När jag gick ner från spåret blev strömmen så stark att jag förlorade fotfästet och spolades rakt igenom grinden till huset och över ett taggtrådsstängsel, där jag rev sönder byxorna. Min jacka fastnade i taggtråden och blev alldeles insnärjd i den.

Jag lyckades till slut komma ur jackan, och vattnet förde mig då rakt emot ett träd. Jag fick armarna runt trädet och höll i mig för allt vad livet var kärt. När jag hade tagit mig samman något, kastade man till mig ett rep, som jag knöt fast kring två träd. Familjen bestod av sju medlemmar, och alla utom mormodern befann sig uppe på taket. Huset lutade betänkligt, och det verkade nästan färdigt att rasa ihop. Jag fick över barnen till den plats där jag hade knutit fast repet vid träden, och de klättrade upp i ett träd. Det var litet svårare att få ut mormodern, men till slut lyckades jag med det också. När den siste personen kommit ut ur huset och upp i träden, störtade huset samman.

Men vi kände oss inte särskilt säkra där uppe i träden, för det fanns andra varelser där som hade kommit på samma idé som vi — att ta sin tillflykt till en högre belägen plats. Det var giftiga ormar. Jag hörde senare talas om en man som hade tagit sin tillflykt till ett träd, men dött av ett ormbett i halsen. Lyckligtvis behövde inte vi uppleva något sådant.

Efter några timmar började vattnet till slut sjunka. Vi hjälpte varandra ner ur träden, och jag fortsatte min väg för att se hur det stod till med mina medvittnen. Tack och lov! Alla där i grannskapet var all right. Tillsammans med några vänner gick jag sedan för att se till några vittnen som bodde i området Guayabal. När vi kom dit fick vi en fruktansvärd chock — vi såg inget annat än en väldig flod med stockar och bråte och hus som flöt bort med strömmen. Jag var verkligen orolig för den broder som hade bott där. Men det fanns inget vi kunde göra, så vi gick för att se vad vi kunde göra för några andra.

Vi anordnade ett möte klockan 14 följande dag, sedan vi använt hela dagen till att ta vård om olika vittnen. När mötet började hade vi ännu inte fått tag i alla, men när halva mötestiden hade gått, började de återstående komma in, den ena efter den andra. När mötet var slut var alla där, och de var vid gott mod och god hälsa. Hur lyckliga var vi inte över att se varandra igen!

Några av bröderna hade bott i de områden som drabbats allra värst, så vi var verkligen förvånade och tacksamma över att se dem vid liv. Ingen bekymrade sig över förlorade hem eller ägodelar. Vi var bara glada över att vara tillsammans och vid liv. Vi var så fyllda av starka känslor att vi knappast kunde komma igenom avslutningssången; alla grät. Vi tackade Jehova i bön ur djupet av våra hjärtan. Vi kom verkligen att lära känna vad det betyder att förlita sig på Jehova och förtrösta på hans beskydd.”

Uppskattningsvis 1.600 Jehovas vittnen bodde i det område som drabbades av orkanen. Men det mycket märkliga var att inte en enda av dem förlorade livet, trots att många av dem bodde på de hårdast drabbade platserna, till exempel Choloma, Omoa, San Pedro Sula och närbelägna områden.

Undsättningsåtgärder

Från trettiofem länder världen utöver fick Honduras hjälp i form av mat, kläder, medicin, tält, filtar, pengar osv. Bokstavligt talat hundratals ton nödhjälpsmaterial för orkanens offer sändes med båt och flyg och delades ut genom myndigheternas försorg.

Även Jehovas vittnen hade en stor andel i undsättningsarbetet. Redan torsdagen den 19 september, innan stormen var över, begav sig tre representanter från Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Tegucigalpa till San Pedro Sula för att bilda sig en uppfattning om situationen. Samma dag började vittnen i Tegucigalpa bidra med mat, kläder, medicin, redskap, sängkläder och pengar för att hjälpa människor i svårt drabbade områden. Även andra, som hörde talas om vittnenas undsättningsprogram, lämnade bidrag. På lördagsmorgonen var vittnena på avdelningskontoret upptagna med att sortera, packa ner och lasta förnödenheter på lastbilar för distribution till deras kristna bröder i norr. En del kläder sändes till Stillahavskusten, där det också fanns några behövande, även om de var färre.

Första dagen skickade man ut nära sex ton förnödenheter, som donerats där på platsen, och längre fram sändes ytterligare ton. Innan dessa förnödenheter nådde de svårt drabbade områdena, gjorde vittnena där allt som stod i deras makt för att sätta sig i kontakt med varje broder och syster och ta hand om dem som behövde det. Man letade också reda på dem som det hållits bibelstudier med för att ge dem hjälp. I vissa områden tog det ända till fem dagar innan man kunde finna alla vittnen och se att det stod väl till med dem.

På torsdagen, redan innan det värsta var över i Choloma, gick sexton vittnen från San Pedro Sula dit och hade med sig paket med mat och kläder på axlarna. Det mesta av vägen fick de vada genom vatten, som ibland gick ända upp till midjan, och de måste undvika ormar och döda kroppar i vattnet. Längre fram begav sig röjningsmanskap på ända upp till fyrtio vittnen i väg från San Pedro Sula. De hade med sig egna skyfflar och röjningsutrustning för att gräva ut lera och slam ur husen och Rikets salar. En del arbetade i San Pedro Sula, åter andra i Choloma och städer i närheten.

Jehovas vittnen i många andra länder gav också sitt bistånd. Från varje land i Centralamerika gjorde man förfrågan om vad bröderna i Honduras behövde, och man gjorde de mest praktiska anordningarna för att sända förnödenheter till de behövande. En båtlast med tio ton livsmedel och kläder anlände från Belize endast fem dagar efter orkanen. Den lossades av vittnena själva i hamnen i Puerto Cortés. Andra båtar och flygplan, som hade med sig ytterligare många ton förnödenheter, sändes i väg från Miami och New Orleans. Personalen vid Sällskapet Vakttornets huvudkontor i New York bidrog personligen med över 4.000 kilo kläder och sängkläder. Dessutom gav vittnena i många delar av världen spontana penningbidrag, och huvudkontoret sände pengar till avdelningskontoret, som skulle användas till att skaffa förnödenheter och bli till hjälp när det gällde att bygga upp hus åt dem som hade förlorat sina hem i stormen.

Rikets salar tjänade som centraler, från vilka förnödenheterna delades ut till Jehovas vittnen. Vittnena kunde i sin tur dela med sig av det överflöd av förnödenheter som skickats och kunde på så sätt hjälpa släktingar, grannar och bekanta att få mat och kläder. De kunde därigenom visa kärlek och givmildhet mot sina medmänniskor och på så sätt efterlikna Jehova Gud, som visar sådan omsorg om människor av alla slag. — Matt. 5:45.

Orkanen Fifi visade på nytt hur svaga och skröpliga människor är när de ställs inför naturens krafter. Men Fifi tjänade också till att framhäva något annat: att människor som har kärlek i hjärtat kommer till sina medmänniskors undsättning, även om de riskerar sina egna liv.

[Kartor på sidan 12]

(För formaterad text, se publikationen)

Mexikanska bukten

MEXICO

Stilla havet

Karibiska havet

BELIZE

GUATEMALA

SALVADOR

HONDURAS

San Pedro Sula

Tegucigalpa

NICARAGUA

COSTA RICA

PANAMA

[Karta]

Puerto Cortés

Omoa

La Ceiba

Choloma

0 km 100