Är den sedvänjan kristen?
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Salvador
DET var en varm kväll med den för tropikerna typiska fuktigheten. När min fru och jag rundade ett hörn på väg hem, fick vi höra något som avbröt våra tankar och vårt samtal. Det lät som en fiesta, eller en fest.
När vi kom närmare huset, varifrån ljudet hördes, lade vi märke till det som alltid brukar känneteckna en vild fest. Några hade blivit högljudda och råkat i slagsmål därför att de druckit för mycket, och på trottoaren utanför huset grälade män med varandra.
Men någonting var annorlunda med den här samlingen. Alla de närvarande var svartklädda. Sedan vi gått tvärs över gatan för att undvika folksamlingen, var det något inne i huset som fångade vår uppmärksamhet. I ena ändan av rummet stod en liten kista, av allt att döma ett barns. Blomsterkransar (coronas) täckte kistan, och framför den hade man ställt tända ljus.
Allt detta gjorde oss nyfikna. En man som gick på samma sida av gatan som vi och som tydligen hade lagt märke till våra förvånade ansiktsuttryck kom fram till oss och förklarade: ”Es una vela”, som betyder: ”Det är en vaka.” Han tillade: ”De kommer att hålla på hela natten.”
Detta gav upphov till många frågor. Vi undrade: Vad är det för mening med att vara vaken hela natten i närvaro av någon som är död? Varför smycka kistan med blomsterkransar och ställa ljus intill den? Eftersom någon hade dött, var det då passande för de sörjande att hänge sig åt dryckenskap och festande? Är det en kristen sedvänja att vaka hela natten för de döda?
Vi får svar på några av våra frågor
Vi återvände hem den kvällen beslutna att få svar på några av våra frågor. Vi talade därför med några här i Salvador och tittade i olika uppslagsverk. Vad kom vi fram till?
Den spanskspråkiga Enciclopedia Ilustrada Cumbre framhåller att syftet med en vaka är att vara tillsammans med den avlidnes familj och att hylla den avlidne. Det är inte alltid som kroppen ligger i en kista. Ibland får den ligga kvar på dödsbädden. Religiösa föremål och tända vaxljus omger vanligtvis liket. Ibland bränner man örter eller rökelse vid vakan och ställer blommor runt kistan. Familjen bjuder ofta de sörjande som kommit dit på mat och dryck, precis som man gjorde vid den vaka vi såg.
Vi fann att sederna vid vakor skiljer sig något i olika områden. I en del latinamerikanska länder sätter man till exempel det döda barnet i en stol utklädd till en ängel. Detta gör man i tron att barnets ”odödliga själ” går raka vägen till himmelen. En dagstidning i Salvador, El Diario de Hoy, är inne på samma linje, och vi läser:
”När någon i ett samhälle i Salvador eller Centralamerika dör, särskilt om det är ett barn, har man fyrverkerier och sjunger glada sånger till ackompanjemang av gitarrer och fioler. Man gör tamales [en mexikansk kötträtt] och bakverk, som serveras tillsammans med alkohol. ... I dessa samhällen tror människor att barnen omedelbart flyger till himmelen och blir ’små änglar hos Gud’. Enligt dem som känner förhållandena är seden att sjunga under en vaka eller begravningsceremoni en sällsam blandning av kristendom och okänd [indiansk] infödingstradition.”
Icke-kristet ursprung
Det sista uttrycket, ”en sällsam blandning av kristendom och okänd [indiansk] infödingstradition”, riktade uppmärksamhet på en viktig sak. Vakor har inget kristet ursprung. Detta bekräftas av en redogörelse i Encyclopædia Britannica om vakor i England:
”Det verkar som om denna sed, vad England anbelangar, är äldre än kristendomen och till en början var övervägande keltisk. Utan tvekan har den vidskepligt ursprung. Man fruktade för att onda andar skulle skada eller till och med avlägsna kroppen. Och kanske också den praktiska idén att hålla råttor och andra skadedjur borta gjorde sitt till. ... När kristendomen kom införde man bön vid vakorna, som dessförinnan kännetecknats av att man högtidligt mässat och reciterat den dödes levnadshistoria. Man placerade i allmänhet liket, med en tallrik med salt på bröstet, under ett bord, på vilket det fanns spritdrycker för de vakande. Dessa privata vakor urartade snart till dryckesorgier.”
Förutom att vakorna är av icke-kristet ursprung strider ceremonierna som hör ihop med dem mot kristendomen, till exempel att man har blomstergirlander och tända ljus såväl som den underliga sedvänjan att klä ut döda barn så att de ser ut som ”änglar”. Hur så? Därför att allt detta inger många den tanken att människan har en odödlig själ, som fortsätter att leva efter döden.
Men bibeln framställer döden på ett helt annat sätt. Det Jesus sade om en av sina vänner som hade dött är upplysande. Vi läser: ”’Lasarus, vår vän, har gått till vila, men jag är nu på väg dit för att väcka honom ur sömnen.’ Därför sade lärjungarna till honom: ’Herre, om han har gått till vila, kommer han att bli frisk.’ Jesus hade emellertid talat om hans död. Men de föreställde sig att han talade om att vila sig i sömnen. I den stunden sade därför Jesus rättframt till dem: ’Lasarus har dött.’” — Joh. 11:11—14.
Jesus liknade döden vid en sömn. Precis som en människa är omedveten när hon sover, så försäkrar bibeln: ”Men de döda veta alls intet.” — Pred. 9:5; Job 3:11—13; Ps. 146:3, 4.
Betyder detta att vi aldrig kommer att få återse våra älskade som har dött? Tvärtom! Jesus lovade: ”Förundra er inte över detta, därför att den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut.” (Joh. 5:28, 29) Under sin jordiska tjänst visade Jesus sin makt att uppväcka döda. Bibeln redogör för tre tillfällen, då Jesus uppväckte någon. (Luk. 7:11—17; 8:41, 42, 49—56; Joh. 11:1—44) De avlidna kom intressant nog tillbaka som människor när de uppväcktes. Jesus ville således visa hur säkert och visst hoppet om en uppståndelse var och inte att en odödlig själ skall överleva någonstans i det osynliga.
Vår undersökning var verkligen avslöjande. För att sammanfatta, så lärde vi oss att nattlånga vakor för de döda kommer från förkristen, icke-biblisk religion. Denna sedvänja underblåser också den falska uppfattningen att en odödlig själ vid döden övergår till liv i det osynliga. Man överskrider också bibliska principer vid vakor, eftersom det ofta förekommer dryckenskap och tygellöst uppförande. — Rom. 13:13, 14; 1 Petr. 4:3.
Naturligtvis är det utmärkt att söka upp dem som sörjer för att ge tröst. Om man gör detta i samband med begravningen eller vid ett annat tillfälle är en personlig sak. Men att iaktta långvariga sorgebruk och att vaka hela natten är inga kristna sedvänjor.