Vad som inte kunde spolas bort i en tragisk översvämning
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Spanien
ETT efterlängtat regn började falla över sydöstra Spanien och de rika jordbruksområdena i provinserna Valencia, Albacete och Murcia. Den ofta torra provinsen Alicante fick också sin del. Men regnet höll i längre än man hade räknat med. Under några timmar regnade det mer än det hade gjort på tre år! Det efterlängtade regnet förvandlades plötsligt till en mardröm. Regnvattnet strömmade ner från bergen, och floderna började svämma över sina bräddar.
Omkring 50 kilometer från kusten uppstod plötsligt en ny fara. Dammen vid reservoaren Tous började spricka. En varning sändes ut, men för sent för några. Dammen brast, och en mur av vatten, som på en del håll var nästan nio meter hög, rusade nedför floden Júcars dalgång och slukade allt som kom i dess väg.
Översvämningen lämnade spår av svår förödelse efter sig: 60 städer hade drabbats, 3.000 hem hade totalförstörts, ytterligare 8.000 var allvarligt skadade, och 5.000 fordon hade förlorats i gyttjehavet. Omkring 140.000 människor hade lidit förlust på ett eller annat sätt — i några fall hade de förlorat sina närmaste. I provinsen Valencia beräknade man vid ett tillfälle att 42 hade dött och 19 saknades. Enbart i den lilla staden Carcagente hade elva människor omkommit. Ytterligare människoliv hade gått till spillo i provinserna Albacete och Alicante.
Ögonvittnesrapporter
Jehovas vittnen i området drabbades också i stor utsträckning. Även om ingen av dem rapporterades ha förlorat livet, blev flera skadade, omkring 25 förlorade sina hem, och många fler förlorade sina möbler och ägodelar. Tre Rikets salar skadades allvarligt. Alla insåg verkligen sanningen i bibelordet: ”Tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla.” — Predikaren 9:11, NW.
Ett ungt vittne som vadade genom gyttjan och vattnet upptäckte inte ett öppet avloppshål, så hon sjönk ner där. När gyttjan nådde hennes axlar, fick hennes skrik en granne att komma henne till hjälp, och han räddade hennes liv.
Ett annat vittne som befann sig i översvämningsområdet berättar: ”Det var omkring klockan 2 på eftermiddagen, och vi höll just på att avsluta en måltid, då en granne plötsligt stod i dörren och sade att en stor flodvåg var på väg ner mot vår stad. Uppskrämda gick vi ut på gatan. Vi såg en stor vattenflod komma emot oss. Vi rusade tillbaka in i huset, stängde dörren och försökte med säckar och annat hindra vattnet från att komma in, ... men vattnet passerade över barriären med överväldigande kraft.
Då såg och kände vi hur vattnet kröp uppför våra ben. Vi försökte rädda våra böcker och andra tillhörigheter, men vattnet strömmade in så snabbt att det inte gick. Innan vi hann fatta det, stod vattnet oss till midjan. Vi kämpade för livet, och med stora ansträngningar lyckades vi ta oss upp på övervåningen i vår bostad. Därifrån såg vi hur vattnet steg så att det nästan täckte det golvet också. Vi tillbringade den natten i bön till Jehova och önskade att dagsljuset snart skulle komma. Det var oroliga timmar!”
Hjälp sätts in
Lokala organisationer som brandkårerna och Röda korset och även många andra frivilliga kom snabbt till hjälp i det drabbade området. Dagen efter den förödande översvämningen lyckades också en hjälpkommitté, förordnad av Jehovas vittnens avdelningskontor i Spanien, upprätta kontakt med några av vittnena i de drabbade områdena. Två dagar senare lyckades en lastbil, lastad med mat, kläder och andra förnödenheter som församlingarna i Valencia hade samlat in för att hjälpa sina behövande andliga bröder, med stora svårigheter ta sig in i Alcira.
Alcira var med sina 37.000 invånare en av de värst drabbade städerna, eftersom den ligger på floden Júcars stränder och bara 14 meter över havsytan. I några av städerna nådde vattnet en höjd av omkring åtta meter över gatunivån! När vattnet sjönk undan, förvandlades allt till en kloak med ett mer än en halv meter tjockt lager illaluktande gyttja.
På grund av trafiksvårigheterna och faran med epidemier som kunde orsakas av de ruttnande djurkropparna bestämde myndigheterna vilka som fick tillträde till de värst drabbade städerna. Hjälpkommittén fick emellertid tillstånd att komma in i de avspärrade områdena för att sörja för de mest brådskande behoven hos församlingarna av vittnen i området. Förutom att förse dem med mat och kläder var det nödvändigt att rengöra husen från det lager av gyttja som hade kommit in i dem. Under den första helgen efter katastrofen hjälpte omkring 200 medlemmar av församlingarna i staden och provinsen Valencia till med det arbetet. Andra som inte var vittnen blev också hjälpta — till exempel grannar och de som bodde nära någon Rikets sal. Hjälp kom från hela Spanien då bröderna gav gensvar på behoven på olika sätt. Många vittnen med särskilda förmågor erbjöd sig frivilligt att hjälpa till med att återställa hemmen och Rikets salarna.
Äldstebrödernas viktiga roll
Aktuella församlingsregister som upptog alla församlingsmedlemmars fullständiga adresser var till stor hjälp då det gällde att nå de behövande. I nödsituationer är sådana upplysningar mycket viktiga. En kretstillsyningsman som hjälpte till i översvämningsområdet tillade: ”Närvaron av en äldstebroder i församlingen som söker upp bröderna är en källa till uppmuntran och tröst utan motstycke. I sådana här svåra tider finns det ingenting som kan ersätta goda, trogna äldstebröder som en källa till tröst och styrka.”
Han riktade sedan uppmärksamheten på ett annat viktigt behov i tider av nöd. ”Onsdagen den 27 oktober, en vecka efter katastrofen, kunde vi hålla vårt första möte med Carcagenteförsamlingen. Eftersom Rikets sal var skadad, använde vi ett privat hem. Det var en hjärtevärmande upplevelse. Bröderna kom in i lägenheten och såg varandra för första gången efter översvämningen. Deras ögon fylldes av tårar, och de omfamnade ömt varandra.
Mötena fyllde en viktig uppgift i att styrka bröderna. Jag tror att det att man fortsatte den regelbundna teokratiska verksamheten gav bröderna styrka från Jehova. Inte ens en översvämning som når upp till taket inne i husen är tillräckligt stark för att spola bort våra teokratiska vanor. Mötena har utgjort ett första steg mot ett normalt liv, och de har hjälpt bröderna att hålla modet uppe.
Vid mötena gjordes anordningar för predikoverksamhet. Visserligen begränsades den av omständigheterna, men den hjälpte bröderna att känna att de fortfarande var Ordets förkunnare. Dessa tre faktorer — den hjälp som äldstebröderna i församlingen gav, mötena och predikoverksamheten — kan ses som förnödenheter som kom från Jehova själv, ’all trösts Gud’.” — 2 Korintierna 1:3, 4.
En rätt inställning mycket viktig
Dessa översvämningar, som inträffade i oktober 1982, hjälpte vittnena att inse betydelsen av ens inställning till materiella ting. Om någon helt och hållet förlitar sig på sina ägodelar, går allting förlorat i en katastrof som denna. Det är som ett vittne sade: ”Aposteln Paulus’ uttryck ’en hop avskräde’ är verkligen passande. För det är det våra ägodelar i själva verket är — man arbetar hela livet för att skaffa sig dem, och på en halvtimme förvandlar lite vatten dem till avskräde. Sedan läggs de upp i högar på gatan och ruttnar.” — Filipperna 3:8.
Trots sina materiella förluster inser vittnena att de har något som den värsta översvämning inte kan spola bort — kärleken och solidariteten hos deras bröder som kom till deras hjälp. De har också privilegiet att få dela med sig åt andra av det uppmuntrande hoppet om Guds rikes styre över mänskligheten och även välsignelsen att få komma tillsammans för att bygga upp sin tro och förtröstan på Jehova.
[Bild på sidan 24]
Gatorna blev floder
[Bibeltext på sidan 25]
”Ja, visst är den ett medel till stor vinning, denna gudaktiga hängivenhet jämte förmåga att reda sig med vad man har. Vi har ju inte fört med något till världen, och inte heller kan vi föra med något ut. När vi har vad som när och skyler, skall vi vara nöjda med dessa ting.” — 1 Timoteus 6:6—8.