Enhetssträvanden

Från Vakna!:s korrespondent i Frankrike

SKAM! Ja, det var det som gav impulsen till den ekumeniska rörelsen. Skam över vad? Över den sorgliga anblick som kristenheten på grund av sin splittring erbjöd den icke-kristna världen.

Vid det allra första möte som hölls av Kyrkornas världsråd förklarade dess generalsekreterare, dr W. A. Visser ’t Hooft: ”Vi är ett kyrkornas råd, inte Rådet i en hel och odelad kyrka. Vårt namn är ett tecken på vår svaghet och skam inför Gud, för till sist kan det bara finnas och finns bara en enda Kristi kyrka på jorden.”

En nyutkommen fransk katolsk encyklopedi medger: ”Medvetenheten om den skandal som de splittrade kyrkorna utgjorde blev mer uttalad under 1800-talet. Detta var i synnerhet fallet bland missionärerna, vars ömsesidiga antagonism stod i öppen strid med det evangelium som de hade kommit för att predika för icke-kristna. ... Den slutliga chocken kom i och med uppkomsten av de afrikanska och asiatiska missionsfälten, vilka bragte i dagen splittringar mellan de kristna som lade hinder i vägen för evangeliseringsarbetet.”

Begynnelsen

Ordet ”ekumenik” kommer från det grekiska ordet oi·kou·mé·ne (bebodd jord). Den ekumeniska rörelsen, som hade sin begynnelse i mitten av 1800-talet, har till syfte att åstadkomma världsvid enhet inom kristenhetens kyrkor. Väl medvetna om avigsidorna med den kyrkliga splittringen bildade reformivrare under 1800-talet och början av 1900-talet en rad olika samkyrkliga organisationer.

Missionärer som sänts ut för att omvända icke-kristna var särskilt känsliga för motsättningarna inom kristenheten. De kunde knappast peka på kyrkans blodbefläckade historia som ett bevis på sin religions överlägsenhet. Hur skulle de kunna förklara förekomsten av alla dessa kyrkor som påstår sig vara kristna, samtidigt som de citerade Jesus eller aposteln Paulus, som båda framhöll behovet av kristen enhet? — Johannes 13:34, 35; 17:21; 1 Korintierna 1:10—13.

Denna situation bidrog utan tvivel till bildandet av den moderna ekumeniska rörelsen, som sammankallade den första världsmissionskonferensen i Edinburgh i Skottland år 1910. Längre fram, år 1921, bildades Internationella Missionsrådet. New Catholic Encyclopedia förklarar: ”Internationella Missionsrådet bildades inte bara för att sprida information om effektiva missionsmetoder, utan också för att tona ner den skandal som den kristna splittringen utgör genom att undvika konkurrerande verksamhet i icke-kristna länder.”

Katolikernas reserverade hållning

Vad gjorde då romersk-katolska kyrkan för att minska den skandalösa splittringen inom kristenheten? År 1919 inbjöds romersk-katolska kyrkan till samkyrkliga överläggningar över temat ”Faith and Order” (tro och författning), där man skulle dryfta läromässiga och organisatoriska tvistepunkter. Påven Benedictus XV avvisade dock detta erbjudande. När den första världskonferensen med detta tema hölls i Lausanne i Schweiz år 1927, blev katolska kyrkan ännu en gång inbjuden. Delegater från ett stort antal protestantiska och ortodoxa kyrkor träffades där för att dryfta olika hinder för kristen enhet, men påven Pius XI vägrade att godkänna något som helst katolskt deltagande.

I en artikel om påven Pius XI sägs det i New Catholic Encyclopedia: ”Påvestolen intog en negativ hållning till den ekumeniska rörelsen i den icke-katolska delen av kristenheten.” Denna negativa hållning övergick i öppen fientlighet, när påven år 1928 utfärdade sin encyklika Mortalium animos, där han fördömde den ekumeniska rörelsen och förbjöd katolikerna att stödja de ekumeniska strävandena.

År 1948 bildades Kyrkornas världsråd. Vid bildandet omfattade rådet närmare 150 kyrkor, de flesta av dem protestantiska. Ett antal ortodoxa kyrkor anslöt sig redan vid bildandet, och andra ansökte om medlemskap längre fram. Alla dessa kyrkor accepterade deklarationen: ”Kyrkornas världsråd är en gemenskap av kyrkor, vilka bekänna sig till vår Herre Jesus Kristus såsom Gud och Frälsare.” Trots denna avgjort trinitariska bekännelseformel avvisade påven Pius XII en inbjudan att ansluta katolska kyrkan till detta ekumeniska råd.

En förändrad inställning bland katoliker?

När Johannes XXIII valdes till påve år 1958 vid nära 77 års ålder, betraktades han av många katoliker som blott och bart en papa di passaggio, en interimspåve. Det visade sig emellertid att han skulle bli den som öppnade Vatikanens fönster för de förändringens vindar som än i denna dag vållar oro i katolska kretsar. Ett av påven Johannes XXIII:s första beslut, som fattades redan i början av år 1959, var att sammankalla ett ekumeniskt konsilium, vilket enligt katolskt språkbruk betydde ett allmänt biskopsmöte för hela katolska kyrkan.

Syftet med detta konsilium var för det första att ”förnya kyrkan” och för det andra att ”öppna vägen för en återförening av de separerade bröderna i öst och väst till Kristi enda fålla”. I linje med det sistnämnda syftet grundade påven Johannes XXIII år 1960 Sekretariatet för de kristnas enhet. Detta hälsades som ”romersk-katolska kyrkans första officiella erkännande av den ekumeniska rörelsens existens”.

Ja, förändringens vindar tycktes verkligen ha börjat blåsa. Men var den romerska kurian, den inflytelserika grupp prelater som utgör kyrkans administrativa ledning, positiv till dessa förändringar? Och vad var i så fall deras uppfattning om kristen enhet?