1926 inleder en tid av stor lycka

”Lycklig är den som förbidar, till dess han når fram till de ett tusen tre hundra trettiofem dagarna!” — Dan. 12:12, AT.

 1. Vad måste vi göra för att förstå styrkan i den stora lycka som kom över Jehovas folk år 1926?

INSIKTEN och begreppet om Jehovas vägar fördjupas hos hans åt honom överlämnade tjänare, som med eftertanke jämför nuvarande och förgångna prov som han sänt över sitt folk, väldiga gärningar som han utfört och uppenbarelser som han givit av sina syften och sitt majestät. För att förstå styrkan i den stora lycka, som började bland Jehovas teokratiska folk år 1926 e. Kr., måste vi ge akt på kontrasten mellan deras tillstånd vid den tiden och det tillstånd de förut hade befunnit sig i. Vidare måste vi jämföra dessa olika tillstånd med de välsignelser som Jehova utlovar åt sitt folk, som framgångsrikt består prov som han anställer och som utan att kompromissa följer hans utstakade vägar och troget strävar framåt, utan att bekymra sig om följderna. I Jehovas stora tidsschema har dessa prov en bestämd uppgift. Han anställer proven i samband med verkställandet av sina fullkomliga syftemål. Låt oss med dessa förhållanden i minnet först betrakta det som Jehovas villiga tjänare fick uthärda mellan den tid då han började härska som konung (år 1914 e. Kr.) och året 1926 och därvid söka få reda på Jehovas syfte med att tillåta detta.

 2. Vad måste vi få fullt klart för oss och komma ihåg för att få stor hjälp i vårt kristna vandringslopp?

² Hos Jehova finns det ingen förvirring. Han lämnar ingenting åt tillfället eller slumpen. ”Nu veta vi, att Gud låter allt sitt verk samverka till gagn för dem som älska Gud, dem som äro de kallade enligt hans uppsåt.” (Rom. 8:28, NW) Om vi alltid försöker ha detta klart för oss, blir det till ovärderlig hjälp för oss i vår av Gud givna uppgift som efterföljare och flitiga medarbetare till hans på tronen insatte konung, Kristus Jesus. I själva verket måste vi komma att till fullo inse detta för att kunna stå emot fiendens anlopp.

 3. Om vilket stort verk ägde Jehova i förväg kännedom och förutsade, att det skulle utföras av hans folk?

³ Jehova kände i förväg och lät nedteckna sitt uppsåt att föra sitt organiserade folk fram inför denna gamla världs konungar och domare för att vittna inför dem om hans rike, när detta fullkomliga herradöme håller på att upprättas för att för beständigt ersätta deras. Varken de osynliga eller de synliga härskarna i Satans värld trivdes med denna tanke, och de beslöt sig för att bekämpa den med allt som stod i deras makt. — Matt. 24:14; Dan. 2:44; Ps. 2:2, 3; Upp. 12:17.

 4. a) Var hans tjänare skickade för detta verk år 1914? b) Vad måste ske ibland dem, innan de kunde bli skickade för detta?

⁴ Det krävde stort mod, stor tro och förtröstan på Jehova att stå upp och utan fruktan kungöra Jehovas domar över djävulens synliga organisation, som hade fört spiran under de 2.520 åren. Denna grad av tro och mod hade Jehovas folk som ett helt inte vid den tiden. Organisationen var inte helt och hållet ren. Många befann sig där för att tjäna sina egna själviska syften och dra efterföljare med sig. (Matt. 7:15; Apg. 20:29, 30; 2 Petr. 2:1—3) Dessa förhållanden kunde Jehova inte tolerera. När han väl hade satt sin konung på hans tron, måste dessa människor rensas bort. De som gjorde obstruktion kunde inte tillåtas att i någon grad lägga hinder i vägen för vår Guds höga och upphöjda uppsåt. För att pröva sina tjänare och utröna deras verkliga halt påbjöd Jehova, att hans tjänare skulle utföra ett väldigt arbete för att frambära vittnesbördet; det krävdes av dem att de skulle göra detta, och samtidigt måste vittnenas liv och handlingar stå på samma höga plan som det budskap de frambar. De fick aldrig förlora ur sikte, att de var kallade till att återspegla Jehovas härlighet. — Jes. 60:1, 2; 1 Petr. 2:9.

 5. Vad var Jehovas tjänare blinda för vid den tiden?

⁵ Stod allt som detta inbegrep klart för Jehova, när han utfärdade detta påbud? Kände han i förväg till de ondskefulla angrepp som djävulen och hans hantlangare, synliga och osynliga, skulle rikta mot den levande Gudens folk, vilket uppfordrades till att avge vittnesbördet? Ja, han kände på förhand dessa förhållanden in i minsta detalj och lät nedskriva dem i bibeln till upplysning och tröst för oss: ”Se, djävulen skall fortsätta med att kasta några av eder i fängelse, för att ni må bliva till fullo satta på prov och för att ni må hava bedrövelse i tio dagar.” (Upp. 2:10, NW; Rom. 8:28) Men hans folk hade inte dessa förutsägelser i minnet. De insåg varken sitt eget orena tillstånd eller allt som behövdes för att rena dem och rusta dem för den storslagna tjänst som Jehova hade i beredskap åt dem.

”Dagar” som måste uthärdas tills lyckan kom

 6. Vad var det som Daniel, i Daniel 12:1—3, sade skulle äga rum bland Jehovas folk, innan deras stora privilegier i fråga om teokratisk tjänst skulle utvidgas?

⁶ I Daniel 12, verserna 1, 2 och 3, har Jehova för hundratals år sedan förutsagt precis vad hans folk skulle få lov att gå igenom vid sitt fullgörande av detta uppdrag. Han talar om för oss att Mikael träder upp. Därpå talar han om en stor tid av nöd och om sina tjänares slutliga befrielse ur den. Då skulle det ske att deras stora privilegium i fråga om teokratisk tjänst skulle utvidgas.

 7. Vad skulle vederfaras det heliga folket under de 1.260 dagarna och de 1.290 dagarna, och vad utlovades skola följa efter de 1.335 dagarna?

⁷ I vers 7 talar han om de 1.260 dagar, under vilka detta ”heliga folks” makt skulle krossas. Efter detta, i vers 11, beskriver han en period på 1.290 dagar som skulle följa från den tid då det dagliga offret skulle avskaffas och ”förödelsens styggelse” ställas upp. En tredje period, som beskrivs som en tid av 1.335 dagar, skulle följa, varefter en era av lycka eller sällhet skulle inbryta. Vad alla dessa perioder skulle innebära och hur de skulle förstås var något som förblev gömt och förseglat intill ”ändens tid”. Nu befinner vi oss just i den tiden, och trogen sitt löfte har Jehova upplåtit sina profetior och gjort dem klara och förståeliga.

 8. När fick dessa tre perioder på 1.260, 1.290 och 1.335 dagar sin uppfyllelse?

⁸ Perioden på 1.260 dagar med sin förödande verkan på Jehovas folks makt fick sin uppfyllelse under tiden från oktober 1914 till april 1918. Perioden på 1.290 dagar löpte från januari 1919 till september 1922, och perioden på 1.335 dagar sträckte sig från september 1922 till maj 1926. En utförlig, biblisk behandling av dessa tidsangivelser och deras tillämpning finner vi i Vakttornet för 1 och 15 november 1951.

 9. Vad är vår avsikt med att här ta dessa tidsperioder i betraktande?

⁹ Det är inte vår avsikt att här gå in på en undersökning av dessa tidsangivelsers riktighet och innebörd och att bevisa våra påståenden beträffande dem. Detta har redan skett i de förut nämnda numren av vår tidskrift. I stället ämnar vi nu fastslå det faktum, att Jehova i förväg visste om det ondskefulla motstånd som hans folk skulle råka ut för, och huvuddragen av detta såväl som av dess verkan på han folk framställde han klart och tydligt, för att hans tjänare skulle bli styrkta till att möta dessa kritiska situationer. Han drog också upp konturerna till deras därpå följande period av sällhet, lycka, efter denna period av provsättning.

10. a) Vilken nytta finner vi, när vi nu ser tillbaka, att dessa prövningar hade med sig? b) Vad åstadkom dessa prövningar?

¹⁰ När vi nu ser tillbaka, faller det sig inte svårt för oss att förstå det reningsverk som måste ske bland dem som på den tiden bekände sig vara Jehovas folk, men då för tiden insåg de inte behovet av detta som vi gör i våra dagar. Det var en stor prövning för de trogna. Men var de övergivna av Jehova? Vad betydde alltsammans? Verkan av dessa prov var att de otrogna och ogudaktiga blev drivna ut ur organisationen och in i djävulens läger, dit de hade hört hela tiden, och att det blev uppenbart för alla insiktsfulla iakttagare med urskillningsförmåga, vilka som verkligen var den Högstes trogna tjänare.

11. Vilka bibliska skäl har vi till att tro, att Jehova var fullt underkunnig om Satans makt och inflytande?

¹¹ Jehova var fullt underkunnig om den makt och det inflytande som djävulens organisation, både dess synliga och dess osynliga del, äger och utövar. Alldeles som Jehova var fullt underkunnig om den desperata kamp som den osynlige demonfursten för det persiska riket kämpade för att hindra detta rikes synlige härskare, Cyrus, från att låta den judiska kvarlevan återvända till sitt land år 537 f. Kr. (Dan. 10:1, 13, 20), så visste han också att samme djävul och dennes demonfurstar skulle komma att ondskefullt kämpa en tusen gånger hårdare kamp för att motstå befrielsen av de sanna israeliterna, den kristna församlingen, för att hindra dem från att förkunna Rikets upprättande och dess välsignelser för de människor som har en god vilja gentemot Gud. Icke desto mindre tillstadde han det, ty han är alltid herre över vilken situation som helst, alltid redo att utföra det som är hans goda behag.

12. Vilket bevismaterial ger till känna, att Jehovas konung skulle vara situationen vuxen?

¹² Denna förhandskunskap om de demoniska ansträngningar som Satan och hans horder skulle göra oroade inte på något sätt Jehova och hans förnämste furste, Mikael, som då stod som försvarare för hans folks barn. Förhållandena skulle komma att utveckla sig i enlighet med Jehovas i förväg bestämda syften, varigenom han skulle rena sin organisation och avslöja fienden. Samme Mikael som kom Jehovas ängel till hjälp och ledde Jehovas förebildliga folks befrielse år 537 f. Kr. är den som nu står som försvarare för Jehovas folks barn. Av Jehova har han, Mikael, nu blivit utsänd till att härska mitt ibland sina fiender och till vår befrielse. (Ps. 110:1, 2; Upp. 12:7, 8) Han är att lita på. Jehova har obetingat förtroende för honom, och det kan vi också ha. Han är nu beklädd med myndighet som konung och domare till att verkställa Jehovas domar på hans fiender. (Upp. 19:11—16) Han känner alla djävulens och hans osynliga furstars ränker. Han besegrade dem på jorden, medan han stod som befriare av Jehovas ängel och Israels nation, och han har sedan besegrat dem i himmelen, i det han för inte så länge sedan har drivit dem ut ur himmelen och störtat dem hit ned till jorden. Dessa stora sanningar känner vi nu. Men den befriade kvarlevan kände dem inte då. Denna brist på exakt kunskap utgjorde ett verkligt prov för deras tro, men de som uthärdade under detta prov blev storligen välsignade, lyckliggjorda.

13. Har vi något vägande skäl till att nu lägga dessa stora sanningar på hjärtat?

¹³ Att klart se Jehovas framblixtrande sanningar, att förstå dem och handla i överensstämmelse med dem medför den största lycka som kan komma några människor till del. Och var och en som har överlämnat sig åt Jehova som hans slav bör nu skynda sig att lägga dessa sanningar på hjärtat, eftersom det är mycket möjligt att vi blir satta på ett liknande eller till och med ännu hårdare prov i framtiden. Vårt säkra beskydd kommer att bestå i att vi känner vår Gud och hans Kristus och förlitar oss på dem, vad som än händer.

14. Varför har vi ägnat så mycken tid och uppmärksamhet åt motståndet mot Jehovas folk?

¹⁴ Hittills har vi här huvudsakligen ägnat uppmärksamhet åt det motstånd och den förföljelse som Jehovas vittnen fick röna under perioden mellan 1914 och 1926. Inte därför att detta på något sätt är det viktigaste, utan därför att det väl tjänar till att fastslå, alldeles som Jesus förutsade, att Jehova i förväg visste om allt det hat och den illvilliga förföljelse som hans folk skulle bli föremål för från fiendens sida. (Luk. 21:12, 13) Likväl tillät han detta, då han visste att det skulle tjäna hans storslagna syften och bli till evigt gagn för hans åt honom överlämnade tjänare.

Jehovas namn hävdas och verket utvidgas

15, 16. Nämn några av de stora ting som Jehova utförde i det flydda genom att hans tjänare troget uthärdade under provsättning.

¹⁵ Lägg nu märke till andra viktiga ting som har verkställts av Jehova i det flydda och i det närvarande och som otvivelaktigt kommer att verkställas i framtiden, genom att hans tjänare har uthärdat och uthärdar under denna förföljelse. Först och främst bidrar trohet under provsättning till att Jehovas namn och ord hävdas. Det har varit så i fråga om Jesus och alla andra Jehovas slavar, både förr och nu. Och man kan se att det verkligen är så, när man betraktar de erfarenheter som Jehovas folk uthärdade från 1914 till 1926. Man lär sig lydnad, och lydnaden fullkomnas, under sådant uthärdande. Det förhöll sig så i Jesu fall, och det förhåller sig också så i fråga om hans efterföljare, ty han lämnade oss ett föredöme, för att vi skulle följa i hans fotspår. (Hebr. 5:8—10; 1 Petr. 2:20—25) Genom Jesu trogna uthärdande åvägabragte Jehova också en lösen för de lydiga bland människorna och gjorde sin trogne Son kompetent att bära fram denna lösen inför rättvisans tron i himmelen.

¹⁶ Till och med den fega och lömska, ondskefulla förföljelse, som Jesus blev utsatt för och som resulterade i att han blev fastnaglad vid träet på Golgata, överskuggades eller bortskymdes helt och hållet i hans liv av det storslagna och välsignelserika i hans uppståndelse och Jehovas erkännande av honom och slutligen hans himmelsfärd till härlighet vid sin Faders sida på den himmelska tronen. (Apg. 13:32, 33; Hebr. 1:3; 1 Petr. 3:22; Upp. 3:21) Inte en tillstymmelse till ett ärr eller märke fanns kvar efter all den förföljelse som Jesus hade uthärdat.

17. Hur har utvidgningen av Jehovas församling påverkats av dessa prövningar?

¹⁷ De prövningar som kom över Jesu apostlar och deras medbröder fick till följd att de blev kringspridda. Så blev evangeliebudskapet inom dem buret till många länder. Som resultat härav uppstod många församlingar i alla delar av Israel såväl som i Italien, Grekland, Macedonien, Egypten och andra länder. (Matt. 10:23; Apg. 8:1; 11:19) Just detta resultat hade Jesus förutsagt. (Apg. 1:8) På samma sätt har Jehova, genom hela den kristna eran, handlat med sina tjänare, som överlämnat sig åt honom. (Joh. 15:18—21; 2 Tim. 3:12, 13) Detta har i själva verket fått till följd, att den kristliga kunskapen blivit spridd vida omkring på hela jorden. Då aposteln Paulus alltså betraktar dessa prov från Jehova ifrån denna gudaktiga och praktiska synpunkt, resonerar han så här: ”Följaktligen anser jag, att den nuvarande tidens lidanden icke betyda någonting i jämförelse med den härlighet som skall uppenbaras på oss.” — Rom. 8:18, NW.

18. Vilka ytterligare syften å Jehovas sida har tjänats genom prov som han låtit komma över sina vittnen i det flydda och i nutiden?

¹⁸ I alla tidsåldrar, under alla förhållanden, har Jehova sett till att han inte har varit utan trogna vittnen på jorden. De skulle alla inför både människor och änglar, såväl som inför djävulen, ådagalägga sin trohet under provsättning. De prov som kom över Jehovas folk under den prövosamma perioden mellan 1914 och 1926 bidrog till denna rad av vittnesbörd. Sedan Paulus räknat upp de trogna handlingar som Jehovas vittnen från Abel till Johannes döparen utförde (Hebr. 11), kommer han med denna enträgna maning: ”Då vi alltså hava en så stor sky av vittnen som omgiver oss, må vi då också lägga av allt som tynger och synden som lätt insnärjer oss, och må vi med uthållighet löpa det lopp som är oss förelagt.” (Hebr. 12:1, NW) Dessa forntida trogna vittnen kan verka kraftigt sporrande på oss i våra dagar. I varje särskilt fall utförde dessa prov ett luttrande och renande verk bland tjänarna själva och gjorde dem skickade och väl rustade för något ännu mera storslaget verk, som Jehova efteråt hade i beredskap åt dem. Jesus gjorde sig kompetent till att bli Jehovas överstepräst och konung, som sedan han genomgått dessa prövande mänskliga erfarenheter med medkänsla kunde betrakta våra svagheter. — Hebr. 2:17, 18; 4:15, 16.

19, 20. a) Vilken tröstande försäkran till de trogna finner vi i Sakarja 14:1, 2? b) I Malaki 3:1—4?

¹⁹ I vår tid medför provsättningar också en rening av Jehovas organisation. Den förföljelse, som kom över Jehovas folk sedan Riket blivit upprättat år 1914 och som profetiskt beskrivs i Sakarja 14:1, 2, visar att Jehova på detta sätt förde alla nationer till strid mot det himmelska Jerusalem, representerat av dem på jorden som utgjorde folket för hans namn. ”Se, en dag skall komma, en HERRENS [Jehovas] dag, då man i dig skall utskifta byte. Ty jag skall församla alla folk till strid mot Jerusalem; och staden skall intagas, och husen skola plundras och kvinnorna skändas. Och hälften av folket i staden skall föras bort i fångenskap. Men återstoden därav skall icke bliva utrotad ur staden.” Detta förutsäger att organisationen skulle bli alltigenom renad, varvid den skulle bli fullständigt befriad från allt som behövde avlägsnas, men återstoden eller kvarlevan av folket skulle inte bli utrotad ur Jehovas stad eller organisation.

²⁰ En annan bild av detta renande prov över Jehovas folk finner vi i Malaki 3:1—4 (AS): ”Se, jag sänder min budbärare, och han skall bereda vägen framför mig, och den Herre, som I söken, skall plötsligt komma till sitt tempel; och förbundets budbärare, som I åstunden, se, han kommer, säger härskarornas Jehova. Men vem kan uthärda hans tillkommelses dag? Och vem kan bestå, när han framträder? Ty han är såsom en guldsmeds eld och såsom valkares såpa. Och han skall sitta såsom en renare och luttrare av silver, och han skall luttra Levi söner och rena dem såsom guld och silver; och de skola frambära åt Jehova offergåvor i rättfärdighet. Då skall Juda och Jerusalems offergåva vara välbehaglig för Jehova såsom i de forna dagarna och såsom i förgångna år.” I detta har vi vår återvände Herre och konung, som övervakar luttrandet och renandet av ”silvret” (sanningen) och renandet och luttrandet av ”Levi söner” (hans trogna tempeltjänare).

21. Blir bestående skada för Jehovas tjänare någonsin följden av dessa prov?

²¹ Aldrig vid något tillfälle får dessa prov bli sådana, att de inte kan bemästras, och inte heller blir Jehovas folk utlämnat på nåd och onåd åt djävulen och hans horder. Under hela provsättningen är samme Mikael ständigt på vakt för att se till, att elden hålls fullständigt inom gränserna för hans kontroll.

22, 23. Vem leder och manövrerar den händelseutveckling som beskrivs i Hesekiel 38:4, 12, och för vilket ändamål?

²² När vi nu blickar framåt, ser vi det slutliga renande angreppet i striden vid Harmageddon, som i Hesekiel 38: 4, 12 beskrivs så, att Jehova sätter krokar i käftarna på Gog, dvs. Satan, och tvingar honom att komma fram och ge sig själv och sitt motstånd mot Jehova och Jehovas folk till känna. Detta angrepp kommer att uppenbara, vilka som är Jehovas hängivna folk, som bevarar sin ostrafflighet, och å andra sidan, vilka inom denna organisation som är olämpliga, fördärvade, otrogna, utan tro och onda. Dessa glödheta prövningar kommer inte att för beständigt skada Jehovas trogna folk. Tvärtom kommer de i stället att verka till deras slutliga välsignelse och till Jehovas ära.

²³ Mogen begrundan av alla dessa olika exempel på Jehovas sätt att handla med folket för sitt namn skänker oss tröst och tillförsikt. Vi urskiljer klart att de enda som får bestående skada av Satans förföljelse är de fördärvade, otrogna och trolösa individer, som väljer att kapitulera för honom. Hans gärningar leder till hans egen tillintetgörelse och tillintetgörelse för alla som följer honom, medan Jehova bevarar dem som sätter sin lit till honom. — Ps. 145: 18—20.

Insikt om nuvarande lycka

24. Vilket gagn har vi av att vi på rätt sätt förstår den roll som dessa händelser spelade i fråga om att bereda Jehovas folk för de välsignelser som skulle följa?

²⁴ Vid det här laget kanske du undrar, vad allt detta har att göra med året 1926 såsom inledningen till en tid av lycka. Först när vi lägger märke till dessa händelser, som ägde rum före 1926, ser dem i deras rätta ljus och fattar den roll de spelade i fråga om att bereda Jehovas folk för välsignelserna år 1926 och därefter, intill nu — först då kan vi inse omfattningen av vår lycka. Först då kan vi av hjärtat dela och instämma i de känslor och tankar som kommer till uttryck i Uppenbarelseboken 15:2—4 (NW): ”Och jag såg ... dem som vinna seger över vilddjuret och dess bild och dess namns tal stå vid glashavet med harpor från Gud. Och de sjunga Mose, Guds slavs, sång och Lammets sång och säga: ’Stora och underbara äro dina gärningar, Jehova Gud, den Allsmäktige. Rättfärdiga och sanna äro dina vägar, evighetens Konung. Vem skall icke verkligen frukta dig, Jehova, och förhärliga ditt namn, ty du allena är en Gud av kärleksfull godhet? Ty alla nationer skola komma och tillbedja inför dig, emedan dina rättfärdiga påbud hava gjorts uppenbara.’ ”

25. Hur renade och välsignade Jehova sitt folk genom dess erfarenheter mellan 1914 och 1919?

²⁵ Först när vi betraktar de 1.260 dagarna av uthärdande, vittnandet i säcktyg och aska och borttagandet av det dagliga offret (vilket skedde med Jehovas tillstädjande), och när vi ser hur Jehova manövrerade folket för sitt namn till att tjäna hans heliga syften och slutligen välsignade sitt folk med det storslagna tillfället att representera honom och hans konung — först då kan vi fröjdas, upphöja och prisa honom i vårt trångmål. Det är först när vi inser det storslagna syftet med att Jehova tillät sina två vittnen att ligga döda på gatorna ”i den stora stad, som i andlig bemärkelse kallas Sodom och Egypten”, och sedan efter tre och en halv dagar tillät sin livsande att komma in i dem och resa upp dem, så att de åter stod på sina fötter, till stor fruktan och harm för deras fiender — det är först när vi ser dessa ting som vi i ödmjukhet kan säga: ”Ske din vilja.” (Upp. 11:7—13, NW) Det är först då som vi kan se och uppskatta den ömma och noggrant urskiljande omsorg, som Jehova utövade, i det han såg till att den organisation han hade hållit på med att dana först blev tillbörligt ödmjukad och renad, innan han grep sig an med att upprätta den och utrusta den för det som var hans heliga uppsåt. Samtidigt ådagalades hans stora vishet och ekonomiska hushållning, när han begagnade sina tjänares belägenhet till att avslöja Satan och dennes skändliga anslag mot folket för Jehovas namn.

26. a) Vad gjorde Jehova för dem, sedan de hade blivit ödmjukade, renade och uppresta till att stå på sina fötter? b) Vilken verkan hade denna syn på dem?

²⁶ Efter denna serie av erfarenheter och prov utgöt Jehova över denna organiserade ”slav”-klass ett dubbelt mått av sin ande. Han upplyste dem, så att de kunde se att deras tidigare uppfattning om att de skulle bereda sig för himmelen genom så kallad karaktärsutveckling var helt och hållet felaktig. För att de nu skulle bli så att säga föryngrade och upplysta för att kunna utföra hans heliga tjänst, ledde Jehova dem framåt steg för steg och lät ljus falla över deras stig, allteftersom de blev i stånd till att absorbera ljusstrålningen. Åren 1919 och 1922 förde han dem till konventen i Cedar Point i Ohio och lärde dem där att förstå vad oförskräckt predikan, beständig predikan innebar. (Jes. 6:11, 12; Luk. 12:32) Där uppenbarade Jehova också för dem, att han är i sitt heliga tempel med himmelska härskaror som prisar honom men att de som utgjorde kvarlevan av hans folk, trots allt det verk som han hade utfört för och i dem, fortfarande var förhållandevis stumma, tysta. Ja, tysta, när de redan borde ha varit upptagna av att kungöra Jehovas ära och förkunna hans konung och rike. När de insåg denna sin brist, kände de sig i hög grad ödmjukade och förskräckta. ”Då sade jag: ’Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, HERREN Sebaot [härskarornas Jehova, AS].’ Men en av seraferna flög fram till mig, och han hade i sin hand ett glödande kol, som han med en tång hade tagit på altaret. Och han rörde därmed vid min mun. Därefter sade han: ’Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad [förlåten, AS].’ ” — Jes. 6:5—7.

27. Fanns det någonting som tydde på att den i Daniel 12:12 omnämnda lyckan nu var inom räckhåll för rikesslavarna?

²⁷ Sålunda förde Jehova dem framåt, mot början av perioden på 1.335 dagar, och denna periods fullbordan är beskriven i dessa ord, i Daniel 12:12 (AT): ”Lycklig är den som förbidar, till dess han når fram till [slutet av] de ett tusen tre hundra trettiofem dagarna!” (Rotherham har liknande lydelse.) Dessa dagar var i sig själva en välsignad och säll tid. Steg för steg fortfor Jehova att leda dem genom dessa år, 1922, 1923, 1924 och 1925, och det kulminerade med det som uppenbarades i mars 1925 om Rikets födelse.

28, 29. Vilka påtagliga bevis farms det för att en ny känsla av ansvar i samband med Riket nu kom över Jehovas folks församlingar?

²⁸ Under denna period blev vetskapen om Jehovas närvaro i sitt heliga tempel och om det tillstånd hans vittnen hade kommit i, genom att deras läppar hade blivit renade, och om det stora verk av lovprisning, som de måste utföra, allt klarare för individerna och genomträngde hela organisationen. Medvetandet om vad de vid den tiden behövde kom över dem mer och mer. Med undantag för att församlingsförkunnarna efter av så kallade pilgrimbröder hållna offentliga föredrag hade utfört en smula arbete för att tillvarata det intresse, som hade uppstått, hade före denna tid allt hörbart vittnande från hus till hus verkställts av en liten skara ”kolportörer”, som pionjärer eller heltidsförkunnare kallades på den tiden. Den verksamhet, som församlingstjänare och några andra insiktsfulla bröder utförde, var i allmänhet begränsad till regelbunden traktatutdelning från hus till hus. Men efter konventet i Cedar Point år 1919 började många bli mera aktiva som församlingsförkunnare, i det de grep sig an med att sprida sjunde delen av Studier i Skriften.

²⁹ Sedan började man också ta upp prenumerationer på tidskriften The Golden Age (Den Gyllne Tidsåldern), och efter detta arbete från hus till hus spreds på liknande sätt boken Guds Harpa — med vilken följde frågekort, som skickades per post. På det sättet kom vittnandet från hus till hus gradvis i förgrunden bland församlings- (eller deltids-) förkunnare. Men från och med konventet i Cedar Point år 1922 blev de mera vakna för det tvingande behovet av att var och en skulle vittna. Medvetna om allt vad detta inbegrep, förklarade de offentligen inför Jehova och i varandras närvaro, att de skulle göra så som det blivit dem befallt: ”Förkunna, förkunna, förkunna om Konungen och hans rike.” De vaknade till insikt om vad den syn betydde, som de vid detta konvent i Cedar Point år 1922 hade fått sin uppmärksamhet riktad på. Med ständigt växande nit hörsammade de, för varje månad som förgick, kallelsen till verket att förkunna om Riket. Denna oavlåtligt ökande verksamhet innebar i själva verket att de sade: ”Se, här är jag, sänd mig.” — Jes. 6:8.

30. Hur fick kvarlevans medlemmar den tanken, att de omedelbart skulle komma till himmelen, avlägsnad ur sinnet?

³⁰ När de först hörde kallelsen från höjden: ”Vem vill vara vår budbärare?” ljöd alltså svaret: ”Se, här är jag, sänd mig”, skäligen svagt. Men allteftersom dagarna och månaderna skred framåt, fick det allt större kraft och omfång. Den gamla uppfattningen om att de snart skulle komma till himmelen fanns alltjämt kvar i sinnena, och med någon otålighet uppsände de till Gud denna fråga: ”För huru lång tid?” Han svarade: ”Till dess att städerna bliva öde och utan någon invånare och husen utan folk och till dess att fälten ligga öde och förhärjade.” (Jes. 6:11) På detta sätt förjagade han sina tjänares tanke på att omedelbart få ”komma hem” (till himmelen) och inriktade deras uppmärksamhet på den stora betydelsen och omfattningen av det storslagna verk som skulle utföras på jorden under hans ledning.

31. På vilken stor händelse fick Jehovas tjänare sin uppmärksamhet riktad i Vakttornet för 1 mars (på svenska 15 maj) 1925?

³¹ Därpå kom den tidens stora händelse. Den 1 mars 1925 kom Vakttornet (moderupplagan) med artikeln ”Nationens födelse” (på svenska 15 maj), vilken så klart som man då kunde se saken framlade betydelsen av de födslosmärtor som kom över Jehovas kvinna, den födelse som följde och därefter frambringandet av hennes barn. Denna syn från tronen verkade elektriserande på de trogna slavarna och kom de knotande och knorrande individer, som alltjämt fanns kvar i Sion, att ta synnerligen illa vid sig. Nu skulle ingenting få lov att hejda den frambrusande vågen av Rikets återupplivade tjänare. Nu gällde det att gå framåt, stadigt framåt, in i det klart strålande ljuset av deras kunskap och uppfattning om Rikets upprättande i himmelen och deras lyckliga förhållande till det här på jorden. — Jes. 66:10—14; Upp. 14:1—3.

32. Vari bestod huvudsakligen det verk som utfördes inom Jehovas folk mellan 1914 och 1926?

³² När vi betraktar saken från denna synpunkt, ser vi att större delen av det verk som utfördes mellan 1914 och 1926 var av förberedande art, att det beredde Jehovas organisation och folket för hans namn för det väldiga hela jorden omfattande predikoarbete som återstår att utföra före denna gamla världs ände. — Matt. 24:14; Ps. 110:3.

Ett höjdpunktens år

33. Vilken verkan fick den rätta uppfattningen av frågan om karaktär eller förbund på varje uppriktigt Jehovas vittne?

³³ I maj 1926 inträffade en annan händelse, som utgjorde en höjdpunkt för Jehovas frivilliga tjänare, och den bestod däri att artikeln ”Karaktär eller förbund — vilketdera?” stod att läsa i Vakttornet (moderupplagan; på svenska 1 juli). Detta gjorde också ärliga Jehovas tjänare mycket lyckliga, vilka i åratal hade försökt ”utveckla karaktär” och visste med sig att de inte hade någon framgång. Nu började de inse sina förbundsförpliktelser och förstod att trohet mot dessa skulle medföra Jehovas godkännande. Detta lärde de sig förstå och uppskatta. Denna upplysning gjorde lyckliga och glada kämpar av dem som förut hade varit, åtminstone i viss mån, ”karaktärsutvecklare” med en urskuldande och avbedjande uppsyn. Nu var deras strävan inte längre att bara försöka te sig älskliga! Nu såg de sig som åt Gud överlämnade, gentemot honom förpliktade tjänare med ett av honom givet arbete att utföra, en teokratisk uppgift. Men de behövde något att arbeta med.

34. Vilket arbetsmaterial var tillgängligt för Rikets förkunnare, när det gällde att kungöra de stora sanningar som uppenbarades mellan 1922 och 1926?

³⁴ Före 1926 hade Jehovas folk mycket litet material att arbeta med. De sju delarna av Studier i Skriften hade tjänat sitt ändamål och började ta slut i lagret. Broschyrerna Vad säger skriften om helvetet? och Vår Herres återkomst hade också fyllt sin uppgift och var föråldrade, så att de inte längre var fullt lämpliga för arbetet med att kungöra Riket. De senare broschyrerna Talking with the Dead? (Kan man tala med de döda?) och Millioner som nu leva skola aldrig dö! tjänade sitt syfte. Broschyren Kan man tala med de döda? var ett utmärkt medel till att skydda människor mot den våg av spiritism, som då översvämmade jorden och vid slutet av det första världskriget kom många att försöka träda i förbindelse med sina döda, medan broschyren Millioner som nu leva skola aldrig dö! på ett livfullt sätt framställde Riket som en kommande realitet och klargjorde de storslagna möjligheterna till evigt liv på jorden under detta härliga herradöme.

35. Vilket arbete, som var mycket effektivt, åstadkoms med boken Guds Harpa?

³⁵ Därefter, fram till 1926, var böckerna Comfort for the Jews (Tröst för judarna) och Guds Harpa, av vilka den senare innehöll bibelns grundsanningar, i nära nog ett halvt decennium de förnämsta hjälpmedlen vid vittnandet från hus till hus. Det är sant att boken Guds Harpa på den tiden utförde ett ofantligt verk. Men vad en verklig tidsenlig kunskap om Jehovas uppsåt beträffade, var hela världen barn, som behövde undervisning i grundläggande bibliska läror. Människor av en god vilja blev som små barn och tillägnade sig biblisk undervisning, blev välsignade och upplysta och gjorde som följd därav framsteg. Emellertid fanns det ingenting som kungjorde det upprättade Riket, dess regerande konung och de skrivna domar, som Jehova krävde skulle tillkännages. Det fanns ingenting som på ett fullt tillräckligt och mot tidens krav svarande sätt återgav det stora ljus som hade gått upp över Jehovas folk sedan 1922.

Tid för vittnesbörd och varning

36, 37. a) Vad för slags budskap krävdes för den tiden? b) Hur tillhandahöll Jehova det just i rätt tid?

³⁶ Detta var en domens tid. En mera dynamisk förkunnelse skulle komma och var nödvändig. Tiden var inne; organisationen befann sig på ett stadium där den kunde åtaga sig dessa mera krävande förpliktelser. Herrens folk hade blivit upplyst för att kunna tjäna sin Skapares heliga sak. (Jes. 43:21) År 1926 lät Jehova därför, i sin speciella tillsyn över sitt folk, just vid den rätta tidpunkten frambringa boken Befrielse, som var tillägnad Guds heliga namn med orden ”I ären mina vittnen ... att jag är Gud.” — Jesaja 43:12. Detta gav nu, kan man säga, hans beredda folk bemyndigande att gå framåt som fria, befriade utropare av hans nya värld. Vilken utomordentligt lycklig tilldragelse var inte detta!

³⁷ I ett uttalande angående boken Befrielse sade Sällskapet Vakttornets dåvarande president: ”Den tiden har kommit då ett oförtrutet vittnesbörd måste avgivas inför jordens folk om att Jehova är universums store Gud, och att han har satt sin Konung, Jesus Kristus, på sin tron.” Nästan samtidigt tillkännagav moderupplagan av Vakttornet (15 juli 1926, sid. 210) följande: ”Det har befunnits lämpligt att göra anordningar för att avge ännu ett världsomfattande vittnesbörd ... och därför har söndagen den 1 augusti blivit fastställd för detta ändamål. Det ämne som skall användas vid detta tillfälle är ’En ny värld inbryter’. Grupperna bereder sig på att hålla många offentliga möten den dagen, så att folket måtte få ytterligare ett särskilt tillfälle att höra om Konungen och hans rike, som nu är mitt ibland oss.” Det stod nu klart, att befrielsens tid, länge väntad och högeligen åstundad, var här. Jehovas synliga organisation rörde sig nu framåt med ännu större iver och kraft, utrustad för sitt storslagna arbete och bemyndigad att utföra det.

38. a) Vilka glödheta domar från Jehova kungjordes före 1926? b) Hur var de otillräckliga som undervisningsmaterial?

³⁸ Emellertid vill vi inte här ge våra läsare det intrycket, att inga glödheta domar från Jehova hade uttalats av hans organisation före år 1926. Det skulle inte vara sant. Några mycket eftertryckliga och upplysande budskap hade framburits hela tiden från 1922, men de var i traktatform, mycket kortfattade och begränsade till sitt undervisande innehåll. Vi skall här nämna några av dem: År 1922 kom en ”Resolution”, som avslöjade djävulsreligionen och som det året spreds till ett antal av över 10.000.000 exemplar, varpå ytterligare 13.000.000 exemplar delades ut år 1923; ”Ett hoppets budskap” år 1925 fick en vidsträckt spridning; likaså fortfor tidskriften Vakttornet att i sina spalter oförskräckt avslöja Nationernas förbund. Men det mesta av detta material passade endast att lämna hos människorna som upplysande underrättelser. De som arbetade från hus till hus hade ingenting, som lämpade sig att ingående studera och dryfta, att placera hos folk, förrän boken Befrielse kom med allt detta och mera därtill.

39. Nämn några exempel på hur artiklarna i Vakttornet för 1926 återspeglade det upplysta framåtskridande som var nödvändigt för den tiden.

³⁹ Vakttornet för 1926 återspeglade också detta den teokratiska organisationens återupplivade och upplysta framåtskridande med sådana ämnen som ”Vem vill ära Jehova?”, ”Lydnad leder till liv”, ”Helighet åt Herren”, ”Offer och tjänst”, ”Offer och lydnad”, ”Vinpressen”, ”Vad friden kostar”, ”Stenen i Sion”, ”En stötesten”, ”Frihet för de fångna” och ”Jordens rättmätige härskare”. (En del av dessa artiklar på svenska 1926, en del 1927. — Övers, anm.) Allt mer och mer öppnade sig himmelens slussportar, och den ständigt växande strömmen av Rikets sanningar forsade oavlåtligt fram, först över Jehovas förkunnare och sedan ut till hela den bebodda jorden. — Sak. 14:8.

40. Vilka betydelsefulla händelser ägde rum i London under konventet på sommaren år 1926?

⁴⁰ Till detta kom så konventet på sommaren år 1926 i London i England, där ”Ett vittnesbörd till världens styresmän” frambars, vilket senare blev tryckt och utdelat i millioner exemplar. Och vidare det offentliga föredraget där, ”Varför världsmakterna vackla — Räddningen”, vari det frimodigt tillkännagavs och underströks att när kristenhetens nationer nu hade valt sitt avskyvärda Nationernas förbund i stället för Jehovas upprättade rike med Kristus Jesus som regent, var de nu på väg mot sitt fall ned i slutgiltig och total tillintetgörelse, men att det för beständigt upprättade Riket, som de hade förkastat, verkligen skulle bevisa sig vara det enda ljuset, den enda räddningen för alla människor av en god vilja. — Vakttornet, 15 september 1928.

41. Vilken verkan hade alla dessa händelsers kulmen på Jehovas folk?

⁴¹ Då alla dessa fängslande händelser inträffade 1926, präglade de detta år som ett år av utomordentlig lycka och glädje för det församlade folket för Jehovas namn. Detta år utmärkte slutet på de 1.335 dagarnas period av väntan eller förbidan. Det inledde en ny era, en aldrig upphörande tid av ordnad tjänst, av systematisk, bestämd undervisning med avseende på realiteter i samband med det upprättade Riket. En ringa begynnelse visserligen i jämförelse med vad vi nu ser, men icke desto mindre för sin tid av väldiga, exempellösa mått. — Sak. 4:9, 10.

42, 43. Hur visade åren 1927 och 1928 en fortsättning av verkets utvidgning?

⁴² Följande år, 1927, tog Jehovas på frammarsch stadda rikesförkunnare med stor glädje emot boken Skapelsen för studium och världsvid spridning. Det året grep de också möjligheten att bruka radion, som då plötsligt började kunna användas i större utsträckning, till att jorden runt förkunna budskapet om Riket.

⁴³ År 1928 kom så ytterligare glädjebringande utrustning för Rikets oemotståndligt framryckande härolder:böckerna Försoningen och Framtidens regering. Och medan skaran av rikesförkunnare åter och åter har tillväxt, har deras arbetsredskap och arbetsmetoder fortsatt att vidare och vidare, på ett storslaget sätt utvecklas och utvidgas för varje år som gått. När vi nu ser tillbaka, finner vi året 1926 utmärkt som den tidpunkt, då denna ständigt fördjupade särskilda lycka och glädje började hos dem som, sedan de hade uthärdat, äntligen nådde fram till slutet på de förutsagda 1.335 dagarna, vilka utlöpte just detta markerade år.

Jämförelser

44. Hur påverkades tillväxten i fråga om rikesförkunnarnas antal av sanningens framåtskridande ljus?

⁴⁴ Låt oss, som hör till de hundra och åter hundra tusentalen nu regelbundna läsare av denna tidskrift, vars närvarande upplaga belöper sig på 1.825.000 exemplar — låt oss här till sist stanna och begrunda den överflödande lycka, som de flesta av oss blev delaktiga av i anden, medan andra tjogtals tusenden av oss, av samma enda hjord under den ende Herden, fick dela denna gränslösa lycka både i anden och genom vår personliga närvaro vid Jehovas vittnens sammankomst ”Den nya världens samhälle” under de gyllene dagarna i juli 1953 på och i närheten av Yankee Stadium i New York. Denna sammankomst nådde sin höjdpunkt på den underbara åttonde dagen i och med det offentliga föredrag, som hölls för de därvarande 165.829 åhörarna, men inte endast för dem, utan också för de många fler, oräknade, vilka just i den stunden hade sina radiomottagare inställda på och lyssnade till ”Efter Harmageddon — Guds nya värld”, som sändes ut av Nya Världens radiostation WBBR!

45, 46. a) I vilket förhållande står det lyckliga året 1926 till våra dagars vittomfattande organisation, som ständigt utvidgar sig? b) På vad beror det om en individ skall i fortsättningen få ha del i Jehovas nya världs samhälle?

⁴⁵ Av denna stora skara i och i närheten av New York var det jämförelsevis få, kanske fem eller tio tusen, som då kunde påminna sig att det år 1914, i Förenta staterna, endast var omkring tre hundra heltids-”kolportörer” (nu pionjärer) som regelbundet utspred bibelns sanningar under ledning av Sällskapet Vakttornet. Då fördes ingen som helst statistik över tillfälligt eller regelbundet predikande från hus till hus av några deltidsförkunnare (dvs. församlingsförkunnare). Åtta år senare (1922) uppgick den lilla skaran av både heltids- och deltidsförkunnare, som predikade Riket från hus till hus, till 2.814. Fram till 1926 överskreds inte detta antal. Men år 1927, omedelbart efter den förutsagda början av den stora lyckan eller sällheten, vilken skulle komma vid slutet av perioden på 1.335 dagar (år 1926), var det 3.357 pionjärer och församlingsförkunnare, som arbetade från hus till hus och med glädje tog del i att förtälja om Jehovas rike. Året därpå, 1928, hade denna lyckliga skara åter nära nog fördubblats i Förenta staterna, så att den omfattade 6.040 individer. Men i hela världen var det 23.988 förkunnare som predikade. Och under de följande tjugofem åren fram till närvarande stund har så, i alla jordens länder och på fjärran öar, denna synliga skara, som utvidgas i oändlighet (och som år 1953 uppgick till ett antal av över 519.982), med nit och med glädje fortsatt och fortsätter alltjämt att ”förkunna Jehovas rike”!

⁴⁶ Året 1926 inledde i sanning en tid av lycka, som kommer att visa sig vara utan slut. Lycklig är i sanning de människors lott, som nu villigt intar sin plats inom Jehovas rena organisation och där av allt hjärta tar del i dess fortskridande verksamhet. Om Gud skall beskydda och bevara alla oss lyckliga förkunnare, som flitigt talar om den nya världens samhälle, vilket den lycklige Guden har frambragt, och om han skall slutgiltigt befria och rädda oss in i sin eviga nya värld, det beror på om vi tacksamt förblir i hans upprättade rike under hans oövervinnelige konung, Kristus Jesus, och är lydiga mot det. Låt oss därför samfällt fortsätta att underordna oss denna gudomliga myndighet, på det att Jehovas namn må bli mer och mer prisat. — Rom. 13:1, NW.

Och det skall ske i kommande dagar, att det berg, där HERRENS hus är, skall stå där fast grundat och vara det yppersta ibland bergen och upphöjt över andra höjder; och alla hednafolk skola strömma dit, ja, många folk skola gå åstad och skola säga: ”Upp, låt oss draga åstad till HERRENS berg, upp till Jakobs Guds hus, för att han må undervisa oss om sina vägar, så att vi kunna vandra på hans stigar.” — Jes 2:2, 3

(The Watchtower, 1 juni 1954)