Har Gud glömt människorna?
Anger de problem människorna har att brottas med att Gud har glömt oss? Vilket svar ger bibeln?
I SITT enkla hems avskildhet dryftade en allvarlig järnvägsman och hans hustru olika livsproblem med en Ordets förkunnare, som kommit på besök. De hade fått pröva på sjukdom, oro och bekymmer och tagit del i kampen för tillvaron som alla andra, men de klagade inte. Mannen hade emellertid en fråga att ställa, som han ofta funderat på: ”Hur kommer det sig att en människa som försöker leva rätt och ärligt har det så besvärligt, under det att onda människor tycks ha det så bra?” Att det förhåller sig så hade kommit honom att undra om Gud har glömt människorna. Hur skulle du svara på detta?
Förkunnaren hade fått den här frågan förut. Ja, folk frågade ungefär detsamma på profeten Malakis tid. Och så här svarade profeten sina landsmän: ”I haven sagt: ’Det är fåfängt att tjäna Gud. Eller vad vinning hava vi därav att vi hålla, vad han har bjudit oss hålla, och därav att vi gå i sorgdräkt inför HERREN Sebaot? Nej, de fräcka vilja vi nu prisa sälla; ty de som göra, vad ogudaktigt är, bliva upprättade, de gå fria, huru de än fresta Gud.’” (Mal. 3:14, 15) Till och med människor som älskade Gud och troget tjänade honom frågade stundom: ”Har Gud förgätit att vara nådig eller i vrede tillslutit sin barmhärtighet?” — Ps. 77:10.
I våra dagar upprepar lagöverträdare alltjämt de onda människornas oförskämda ord, då de skrytsamt sade: ”Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.” (Ps. 10:11) Ja, järnvägsmannen framställde en mycket vanlig fråga. Såväl goda som onda människor har inbillat sig att Gud har glömt människorna. I våra dagar kommer några till den slutsatsen inte bara på grund av sina personliga problem utan på grund av de förhållanden som allmänt råder i världen.
De tänker till exempel på att trots de många bönerna om fred har det under 1900-talet utkämpats två världskrig. De hör talas om bönekampanjer för det ateistiska Rysslands omvändelse, men det farliga kalla kriget fortsätter. Faran tillspetsas av det ständiga hotet om kärnvapenkrig. Också det problemet kan komma att få en svår konkurrent inom bara några år, enligt vad dr Firuz Kazemzadeh, som är professor i historia vid Yaleuniversitetet, har sagt, nämligen att överbefolkningen ”inom femton år kommer att vara ett lika allvarligt problem som atombomberna”.
Människors fruktan och tvivel förvärras av att det begås allt flera grova brott, av att ungdomsbrottsligheten snabbt tilltar och av att den vittutgrenade hungersnöden är så ihållande. Dessa ting utgör de främsta orsakerna till den oro som folk går och bär på i kristenheten, som ståtar med så många kyrkor — men vars kyrkomedlemmar ofta frågar: Har Gud glömt människorna?
Vem har glömt vem?
I all uppriktighet frågar vi: Vem är det som har glömt? Är det Guds fel att världen befinner sig i sitt nuvarande tillstånd? Är det inte så, att Gud i begynnelsen drog försorg om värme och ljus från solen för vårt välbefinnandes och vår bekvämlighets skull, ja, till gagn för vårt liv? Skapade han inte vattnets förunderliga ”kretslopp”, som sänder regn över den växande säden och ger oss dricksvatten? Och hur är det med själva luften, som vi andas? Alla dessa rika håvor njuter vi alltjämt av. (Matt. 5:45) Gud har också planterat många olika slag av ljuvliga växter, och han har skapat djuren för att de skulle tjäna oss och vara till föda åt oss. Den förste mannen, som fick Guds lagar till vägledning, började ett underbart liv såsom jordens tillsyningsman. Men så var det någon som glömde. Var det Gud?
Den heliga skildringen visar att det inte var Gud som glömde. Nej, det var inte Gud som införde synd, lidande och död i världen. Jehova hade meddelat det första människoparet hur de skulle kunna förbli lyckliga och vid liv, men de hade inte tillräcklig kärlek till honom för att lyda. Mannen och kvinnan ignorerade avsiktligt Guds lagar, och när de ignorerade hans lagar, ignorerade de honom. Deras överträdelse av Guds lag medförde det fastställda straffet: döden. Men inte ens då glömde Gud människorna. Han tänkte på att Adams ofödda barn skulle behöva ett hopp i sitt syndiga, döende tillstånd. Han beslöt att förhärliga sitt namn och rentvå det från den smälek, som den upproriske andesonen, Satan, djävulen, vilken använde en ringa orm för att bedra Eva, hade dragit över detta namn. (Upp. 20:2) Jehova Gud inskred genom att ge ett löfte om att sända en förlossare och befria människosläktet ur dödens snara.
När efterföljande släkten föddes, bekräftade Gud sitt löfte om befrielse genom att ge föreskrifter och uppmuntran åt sådana rättfärdiga män som Noa, Abraham, Isak och Jakob. I överensstämmelse med sitt ord gjorde Gud dessa mäns avkomlingar till en stor nation. Genom Mose gav han Israels nation många underbara lagar, som skulle leda dem fram till Jesus Kristus, den utlovade Messias. Lagen skulle undervisa dem, alldeles såsom en lärare undervisar sin elev. (Gal. 3:24) Jämte lagen uttalade Gud många inspirerade profetior för att stärka människors tro på den kommande Messias, Jesus. Gud förutsade till exempel Jesu födelse i Betlehem, hans förkunnargärning i Galileen, det sätt på vilket han skulle dö och hans förunderliga uppståndelse. (Mik. 5:2; Jes. 9:1, 2; 53:1—12; Sak. 11:12; Ps. 22:2, 19; 16:10) Allt detta bevisade att Gud inte hade glömt människorna, men kunde människorna tala lika väl om sitt minne?
Beklagligt nog glömde ofta till och med den utvalda nationen, Israel, bort Gud. Bibelns skildring i Jeremia 3:21 lyder: ”De hava gått på förvända vägar och förgätit HERREN, sin Gud.” Hans råd föreföll dem inte goda, lika litet som de föreföll Adam och Eva goda. Jehova använde sin profet Hosea till att meddela dem exakt varför de skulle komma att gå miste om hans ynnest: ”Det är förbi med mitt folk, därför att det ej får någon kunskap. Men eftersom du har förkastat kunskap, därför skall ock jag förkasta dig, så att du upphör att vara min präst. Och såsom du har förgätit din Guds lag, så skall ock jag förgäta dina barn.” (Hos. 4:6) När Jehova slutligen lät sitt beskydd vika, föll det norra riket, Israel, år 740 f. Kr., och år 607 f. Kr. fördes de som tillhörde Juda rike bort till sjuttioårig fångenskap i Babylon. En återställelse följde, men en sådan härlighet och välgång som den man åtnjöt under konung Salomos regeringstid upplevde man inte mera. Ett hopp kvarstod dock: ankomsten av Messias, vars framträdande blivit förutsagt i Eden. Profetian i Daniel 9:25 antydde att Messias skulle framträda år 29 e. Kr. Skulle Gud komma ihåg det?
Guds kärlek till människorna
Vid den fastställda tiden kom Jesus i världen och började sin betydelsefulla förkunnargärning vid trettio års ålder. Hur hänförande var inte hans ord och underverk! Efter tre och ett halvt år dog han — och därpå blev han uppväckt. Detta utgjorde övertygande bevis för Guds kärlek till människovärlden. (Joh. 3:16) Men detta inträffade för nästan 2.000 år sedan. Hur förhåller det sig då med alla de många vedermödorna som har drabbat jorden alltsedan första världskriget? Har Gud glömt bort att besvara Jesu bön om att Guds rike måtte komma och att hans vilja måtte ske på jorden och i himmelen?
Såsom aposteln Petrus förutsade är det många som inbillar sig det. Han skrev: ”I de yttersta dagarna skall det komma bespottare med sin bespottelse, vilka vandra efter sina egna begärelser och säga: ’Var är denna hans utlovade närvaro? Från den dag då våra förfäder somnade in i döden fortfar ju allt precis som från skapelsens början.’” (2 Petr. 3:3, 4, NW) Så säger dessa bespottare, men har de rätt?
Nej, visst inte! Vår tids skräckinjagande händelser — och bespottarna — utgör påfallande uppfyllelser av bibelns profetior, vilka anger att Guds rike blivit upprättat i himmelen under Kristus, den regerande konungen. Detta är den sanna innebörden av de händelser och förhållanden utan motstycke, som kännetecknar vår tid: världskrig, stora jordbävningar, epidemier, livsmedelsbrist, tilltagande laglöshet och vånda över nationerna jämte fruktan för det som skall övergå jorden. (Matt. 24:3—12; Luk. 21:11, 25, 26) Jesus förklarade detta, då han sade: ”Men när dessa ting börja inträffa, så räta upp eder och lyft upp edra huvuden, ty eder befrielse nalkas.” ”Därmed framställde han en liknelse för dem: ’Lägg märke till fikonträdet och alla de andra träden: När de redan äro i knopp kunna ni, genom att giva akt på detta, av eder själva veta att sommaren nu är nära. På detta sätt må ni också veta, när ni se dessa ting inträffa, att Guds rike är nära. Jag säger eder i sanning: Detta släktled skall ingalunda försvinna, förrän allt inträffar.’” — Luk. 21:28—32, NW.
De hemsökelser som drabbat vårt släktled är inte bevis för att Gud har glömt människorna. Nej, de är i stället en försäkran om att Gud har kommit ihåg sitt löfte att återföra paradiset till jorden genom sitt rike. (Jes. 65:17; Dan. 2:44) När nation reste sig mot nation i första världskriget, var detta inte den enda strid som utkämpades vid den tiden. Uppenbarelsebokens tolfte kapitel anger att Mikael, som är Kristus i himmelen, tillträdde sin himmelska tron i Guds rike vid den tiden och utkämpade en strid mot den store ormen, Satan, djävulen, och fördrev honom från himmelen. Att denne onde motståndare slungades ned till jorden har inneburit ytterligare ”ve över jorden ... ty djävulen har kommit ned till eder i stor förbittring och vet att han har en kort tidsperiod”. (Upp. 12:5—12, NW) Sporrade därtill av Satan förtrycker människor och nationer varandra, sätter i gång blodiga krig, vållar fruktansvärd livsmedelsbrist och oerhört lidande bland människorna. Allt detta utgör nödens våndor, som har hemsökt vår generation alltsedan Guds rikes födelse i himmelen. Hur förhåller det sig då? Har Guds konung glömt att uppträda som en förlossare?
Nej, visst inte. Gud har i sin kärlek berett tillfälle för människor som nu lever att få lära känna att Guds rike blivit upprättat. Jehova har upprest en internationell skara av kristna, som med kraft och iver bär vittnesbörd om det förhållandet att Guds rike blivit upprättat. De uppmanar alla att tillbedja Jehova, den sanne Guden, med hopp om att få överleva hans Harmageddonkrig in i Guds nya värld. (Matt. 24:14; Upp. 16:14, 16) Till människornas egna dörrar har Gud sänt dessa vittnen med försäkran om att han inte har glömt dem. Deras budskap kungör att Kristus snart skall krossa ormen, Satan, och ”göra om intet djävulens gärningar”. (Hebr. 2:14; 1 Joh. 3:8) Efter denna segerrika Harmageddonstrid skall ”konungarnas konung” lägga alla fiender under sig, den adamitiska döden inbegripen, och införa ett fredens och lyckans paradis, som skall sträcka sig till jordens ändar. (1 Kor. 15:25, 26; Ps. 46:10; 72:7) Till och med de döda, som befinner sig i Guds minne, skall få sin utlovade uppståndelse. Djävulen eller djävulska människor skall inte längre förtrycka de ringa, ty ”de ödmjuka skola besitta landet”. (Joh. 5:28, 29; Ps. 37:11) ”Se”, säger Jehova, ”jag gör allting nytt.” — Upp. 21:5.
Vem kommer ihåg Gud?
Eftersom det är klart och tydligt vad Jehovas uppsåt är och eftersom hans tålamod är till nytta för oss, har vi ingen orsak att tänka att Gud har glömt människorna. Frågan är nu denna: Vem är det som kommer ihåg Gud eller tänker på honom och som skall få överleva Harmageddon? Jehova säger: ”Onda människor skola vända tillbaka till scheol, ja, alla de nationer som förgäta Gud.” (Ps. 9:18, NW) Fördenskull är det viktigt att vi påminner oss profeten Malakis ord och tänker på i vilket förhållande vi står till Gud. Malaki skrev: ”Därunder hava också de som frukta HERREN [Jehova] talat med varandra; och HERREN har aktat på dem och hört dem, och en minnesbok har blivit skriven inför hans ansikte till åminnelse av dessa som frukta HERREN och tänka på hans namn. Och dessa, säger HERREN Sebaot, skall jag hava såsom min egendom på den dag, då jag utför mitt verk; och jag skall skona dem, såsom en fader skonar sin son, som tjänar honom. Och I skolen då åter få se, vilken skillnad det är mellan den rättfärdige och den ogudaktige, mellan den som tjänar Gud och den som icke tjänar honom.” (Mal. 3:16—18) Snart kommer ingen att ställa järnvägsmannens fråga: ”Hur kommer det sig ... att onda människor tycks ha det så bra?”
När Harmageddons raseri bryter ut i vår generations tid, skall Gud komma ihåg dem som har tjänat honom, alldeles som han kom ihåg att rädda den rättfärdige Noa och hans familj vid tiden för syndafloden. Vi har denna försäkran nedtecknad i Guds eget ord: ”Gud är icke orättfärdig, så att han glömmer edert arbete och den kärlek ni hava visat för hans namn.” (Hebr. 6:10, NW) Vi har alla skäl att hysa tillförsikt till detta påstående. Det finns bevis för att Jehova har gjort föranstaltningar för människans förlossning eller befrielse, att han har givit troende människor sina lagar till vägledning och förelagt människosläktet ett verkligt hopp. Dessutom visar bibeln att Gud, fastän flertalet bland människorna har glömt honom, inom kort skall avlägsna förtryckaren, återställa fullkomligt liv för lydiga människors räkning och uppväcka de döda. Detta är några av de välsignelser som finns i beredskap åt dem som kommer ihåg Jehova Gud nu och ärar hans namn.
Hör du till dem som vill göra det?