Frågor från läsekretsen

● Innebär det som sägs i 2 Krönikeboken 16:14 att kung Asa kremerades?

Nej, den ”förbränning” som omtalas här gällde välluktande kryddor.

När den trogne kung Asa dog, fick han en hedrande begravning, såsom vi läser: ”Man begrov honom i den grav som han hade låtit hugga ut åt sig i Davids stad; och man lade honom på en bädd som man hade fyllt med vällukter och kryddor av olika slag, konstmässigt beredda, och anställde till hans ära en mycket stor förbränning.” — 2 Krön. 16:14.

Somliga har, när de läst detta, trott att det betydde ”förbränning” av hans kropp. Men hebréerna kremerade inte i allmänhet sina döda; de begravde dem i grottor, klippgravar eller gravar grävda i jorden. Det var tydligen bara i undantagsfall som man tillgrep kremering såsom en del av en ärofull begravning, vilket skedde i Sauls och hans söners fall. — 1 Sam. 31:8—13.

Vad hebréerna däremot verkligen använde i samband med begravningar var välluktande kryddor och salvor. (Joh. 19:40) När det alltså i skildringen har talats om att sådana ”vällukter” användes vid Asas begravning, heter det vidare att man ”anställde till hans ära en mycket stor förbränning”. Det var alltså en förbränning ”till hans ära”, inte ”av honom”. Av själva versen framgår det alltså att det var de välluktande kryddorna man brände, varigenom luften uppfylldes av väldoft.

Sådan ”förbränning” omnämns bara i samband med kungar. När Jeremia förutsade kung Sidkias fridfulla död, sade han: ”Likasom man har anställt förbränning till dina fäders, de förra konungarnas, ära, ... så skall man ock anställa förbränning till din ära.” (Jer. 34:5) Men sedan Gud slagit ner den otrogne kung Joram i Juda, fick kungen ingen storslagen begravning. Om detta läser vi: ”Hans folk anställde ingen förbränning till hans ära”, och han blev inte begravd i ”konungagravarna”. (2 Krön. 21:18—20) Inga välluktande kryddor brändes vid hans begravning.

● Hur skall man förstå det som sägs om att Hosea av allt att döma förvägrade sin återförda hustru Gomer sexuellt umgänge? — Hos. 3:3.

Vakttornet för 1 augusti 1976, sidan 352, paragraf 25, kommenterar denna vers, och det antyds där att Hosea tuktade sin återförda hustru ”med sexuella restriktioner, som av allt att döma inbegrep att han avhöll sig från att visa en äkta mans uppmärksamhet”. Den bibliska innebörden i hebreiskan stöder slutsatsen att Hosea förvägrade Gomer sexuellt umgänge.

Åkesons svenska översättning återger Hosea 3:3 ganska ordagrant enligt den hebreiska texten. ”Och jag sade till henne: ’I många dagar [en icke närmare angiven tid] skall du sitta hos mig [för min räkning, 1917] ... och icke tillhöra någon [annan] man; så skall även jag vara mot dig.’” Vad tycks vara innebörden i denna sista sats: ”så skall även jag vara mot dig”? Alldeles som den återförda hustrun, Gomer, förbjöds att ha utomäktenskapliga förbindelser med någon som helst annan man, så skulle också Hosea förhålla sig till henne genom att inte ha könsumgänge med henne under en tid. Andra bibelöversättningar gör det om möjligt ännu tydligare att Hosea skulle förvägra henne könsumgänge under någon tid: ”Inte heller skall jag vara din” (Jewish Publication Society, utgiven år 1917), ”och jag skall bete mig sammalunda mot dig” (1917; Jerusalem Bible), ”inte heller skall jag själv komma nära dig” (An American Translation), ”och inget umgänge ha med en man, inte heller jag med dig” (New English Bible).

Vad var då skälet till denna restriktion? Hosea hade barmhärtigt tagit tillbaka sin hustru, ”en otuktens hustru”, återköpt henne för den summa man betalade för en slav och förlåtit henne. Likväl var Hosea, naturligt nog, intresserad av att hans hustru underkastade sig en period av äktenskaplig rening. Det skulle bli en reningsperiod, under vilken Gomer skulle befinna sig i ett slags internering, i overksamhet med avseende på äktenskapligt samliv, utestängd från umgänge också med sin laglige äkta man, Hosea.

Hur kan detta vara förenligt med det som vi läser i 1 Korintierna 7:2—5, där det heter att man och hustru inte skall beröva varandra äktenskapsrätten utom efter inbördes samtycke? Det som hände här i Hoseas fall skall inte tas som ett mönster för kristna äkta makar att förvägra varandra sexuellt umgänge såsom ett slags personligt straff. Nej, fallet Hosea—Gomer är i stället ett exempel på barmhärtighet från en förlåtande äktenskapspartners sida i ett fall där det förekommit otrohet i äktenskapet. Den oskyldiga kontrahenten går med på att den verkligt ångerfulla andra parten får återvända såsom en som blivit renad.

På ett liknande sätt, enligt den bild som framställdes av Hosea och hans hustru, tog Jehova tillbaka det otrogna Israel under den tid av återställelse som följde på år 537 f.v.t., och sedan renade han det. Israel förbjöds att ingå någon som helst utomäktenskaplig förbindelse igen med hedniska furstar, avgudapräster eller andra ting som hörde samman med avgudadyrkan. Jehova själv lät bli att förordna en kung, som inte var av Davids ätt, att sitta på någon som helst tron, tills Messias, den rättmätige kungen, skulle komma. (Hes. 21:27) Under en reningsperiod började därför den tuktade, ångerfulla kvarlevan av det köttsliga Israel tålmodigt se fram emot sin messianske befriare från hedniskt herravälde.

På motsvarande sätt fördes den darrande och bävande kvarlevan av det sanna andliga Israel från och med 1919 in i ett förnyat förbund med Jehova, i ett förnyat äktenskapligt förhållande till honom. Följaktligen avstängdes kvarlevan från varje andligt utomäktenskapligt förhållande till avfällingar, världshärskare eller religiösa ledare, förhållanden som kristenheten alltjämt framhärdar i, likt en äktenskapsbryterska. Först efter en reningstid återställde Jehova det nära, förtroliga förhållandet till kvarlevan av det andliga Israel. Slutligen kom kvarlevan att livligt uppskatta att Jehova verkligen är dess kärleksfulle äkta man och beskyddare och att den befann sig i trygghet hos honom under det nya förbundet, som Jesus Kristus är medlare för. — 1 Tim. 2:5, 6.