Frågor från läsekretsen

● Hur uppfylldes orden i Mika 1:6, 7 på Samaria?

Genom sin profet Mika förklarade Jehova Gud: ”Jag ... [skall] göra Samaria till en stenhop. ... Alla hennes beläten skola bliva krossade, alla hennes skökoskänker uppbrända i eld, alla hennes avgudar skall jag förstöra; ty av skökolön har hon hopsamlat dem, och skökolön skola de åter bliva.” — Mik. 1:6, 7.

I uppfyllelse av denna profetiska dom tillintetgjorde assyrierna år 740 f.v.t. Samaria, varigenom dess många beläten också tillintetgjordes. Dessa avgudar gav inte de trolösa israeliterna något skydd mot de erövrande härarna.

Men hur förhöll det sig med de skänker eller gåvor som de avgudiska israeliterna förde till de platser där falsk tillbedjan utövades? Dessa gåvor kunde kallas ”skökolön”. Varför det? Därför att de frambars till stöd för falsk tillbedjan och innebar en överträdelse av deras förbund med Jehova Gud, som de var bundna vid alldeles som en hustru är bunden vid sin man. Det var en vanlig sedvänja på den tiden att dyrbara föremål, som tagits från besegrade folks helgedomar, förvarades i segrarnas tempel. (Jämför Esra 1:7.) Detta angav att segrarnas gudar hade triumferat över de underkuvade folkens gudar. Lönen för Israels andliga prostitution eller skökoliv (avgudiska tillbedjares offergåvor) upphöjde alltså assyriernas falska religion. De gåvor som avgudiska israeliter frambar till sina gudar blev alltså åter ”skökolön” genom att de blev gåvor åt assyriska gudar.

● Betyder Paulus’ råd i 1 Korintierna 11:3—16 att en syster måste ha sitt huvud betäckt när hon tolkar för de döva?

Eftersom den syster som tjänar som tolk inte är upphov till de tankar som kommer till uttryck, undervisar hon inte i församlingen så att det därför skulle krävas att hon hade en huvudbonad på sig. Hon vidarebefordrar bara upplysningar på ett annat språk, i detta fall teckenspråket. Det skulle vara på samma sätt när hon tolkar en bön. Men hon kan känna sig bättre till mods, om hon har sitt huvud betäckt. Hon befinner sig i viss mån i en framträdande ställning inför åhörarna, och det förväntas att hon lägger känsla och iver i talet, allteftersom detta krävs, för att troget förmedla talarens känslor. Hon kan också tycka att om hon har sitt huvud betäckt, så skulle detta hjälpa till att förhindra eventuella oriktiga uppfattningar om att hon undervisade eller frambar bön i församlingen utan att bära någon huvudbonad. Systrar som tjänar som tolkar kan på ett omdömesgillt sätt avgöra detta i överensstämmelse med omständigheterna i varje situation och deras eget samvete.

Ibland händer det vid ett församlingsmöte att den ende överlämnade broder som är närvarande är döv. Om han är i stånd att tala hörbart och klart, så att alla de närvarande förstår, skulle det vara passande att han presiderade och frambar bön, om han i övrigt är kvalificerad. Om han talar bara genom teckenspråket, kan han presidera såväl som frambära bön, om det finns en syster närvarande, som är i stånd att tolka för de övriga närvarande. Det är inte obligatoriskt att ha någonting på huvudet, men enligt vad som dryftats här ovan kan omständigheterna och hennes eget samvete göra detta tillrådligt. Men om brodern inte talar väl eller inte talar alls och det inte finns någon kvalificerad tolk närvarande, bör en kvalificerad syster presidera och även frambära bön och då i enlighet med kravet ha sitt huvud betäckt. Aposteln Paulus ger rådet att den som talar ett ”tungomål” som inte förstås av de övriga närvarande bör förbli tyst, om det inte finns en tolk närvarande. (1 Kor. 14:27, 28) För att undvika förlägenhet och missförstånd, där det är tänkbart att situationer av detta slag kan uppstå, kan de äldste på förhand göra tillbörliga anordningar.