”Vandra i Jehovas, vår Guds, namn alltid och evinnerligen”

”Ty alla folk vandra vart och ett i sin guds namn, och vi vilja vandra i Jehovas, vår Guds, namn alltid och evinnerligen.” — Mik. 4:5, AS och Da.

I förbindelse med efterföljande föredrag av presidenten för Bibel- och Traktatsällskapet Vakttornet blev den nyutkomna del I av New World Translation of the Hebrew Scriptures (Nya Världens översättning av de hebreiska skrifterna) tillgänglig för deltagarna i Jehovas vittnens internationella sammankomst, ”Den nya världens samhälle”, i Yankee Stadium i New York, onsdagen den 22 juli 1953 på eftermiddagen.

 1. Vad måste ske i de ”yttersta dagarna”, enligt vad som förutsagts, och hur kan man veta, att man därvid handlar rätt?

OM DENNA gamla världs ”yttersta dagar” eller sista dagar har det förutsagts, att de skulle vara en det mest betydelsefulla avgörandes tid. Detta avgörande kommer att påverka varje individs eviga öde. Det kommer att ådagalägga, huruvida han är värd att få evigt liv i en rättfärdig ny värld eller inte. Hur kan en individ veta, att hans avgörande är det rätta? Han kan veta detta med absolut säkerhet, om han väljer att tillbedja den rätte Guden. Det är detta som gör avgörandet eller beslutet till det viktigaste av alla. Om en människa väljer den Gud, som har lovat — och som också kan med visshet förväntas uppfylla sitt löfte — att skapa en ny värld utan krig och strid, då är den människans beslut eller avgörande det rätta. Att det skulle finnas många gudar att välja emellan och att några människor skulle välja den Gud som erbjuder varaktig fred, säkerhet och välgång, det angav den inspirerade profetian, när den sade:

 2. Hur anger Mika 4:1—5 att några skulle välja den rätte Guden?

² ”Men i de yttersta dagarna skall det ske, att det berg, där Jehovas hus är, skall bliva fast grundat på bergens topp, och det skall bliva upphöjt över höjderna, och folken skola strömma dit. Och många nationer skola gå åstad och säga: Kommen och låtom oss draga upp till Jehovas berg och till Jakobs Guds hus; och han skall lära oss sina vägar, och vi skola vandra på hans stigar. Ty från Sion skall lagen utgå och Jehovas ord från Jerusalem; och han skall döma mellan många folk och skall besluta angående starka nationer långt borta; och de skola smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar; nation skall icke lyfta svärd mot nation, icke heller skola de mer lära sig att kriga. Men de skola sitta var man under sitt vinträd och sitt fikonträd, och ingen skall göra dem rädda, ty härskarornas Jehovas mun har talat det. Ty alla folk vandra vart och ett i sin guds namn, och vi vilja vandra i Jehovas, vår Guds, namn alltid och evinnerligen.” — Mik. 4:1—5, AS.

 3. Vilket folk i våra dagar vandrar i Jehovas namn och ger därmed till känna att han är deras Gud, och hur visas detta?

³ Både himmelska och mänskliga händelser sedan år 1914 e. Kr. utmärker vår tid såsom denna gamla världs ”yttersta dagar” eller sista dagar. (Matt. 24: 3—39) Må därför var och en som läser Mikas profetia och spanar efter dess uppfyllelse nu fråga sig: Vilket av alla folk är det som vandrar i Jehovas namn, i det att det hyllar honom såsom Gud? Är det Israels nyupprättade republik, eller är det kanske det judiska folket som ett helt, genom vars trogna förfäder vi har erhållit de heliga hebreiska skrifterna? Svaret måste bli nej, ty under de senast förflutna nitton hundra åren har den levande och sanne Gudens namn inte kommit att bli känt för mänskligheten genom dessa naturliga judar. Vilka är det då, som genom autentiska protokoll, förda vid landets domstolar, Förenta staternas högsta domstol inte undantagen, och genom meddelanden i tidningar, tidskrifter, bulletiner och böcker, både världsliga och religiösa, både välvilliga och fientliga, ja, vilka är det som genom alla dessa skriftliga vittnesbörd på ett odisputabelt sätt visas vara det folk, som har valt att vandra i Jehovas namn och därmed ge till känna att han är deras Gud alltid och evinnerligen? Det ärliga, fördomsfria svaret måste bli: Jehovas vittnen. Dessutom ger den ofantliga mängd litteratur, som dessa människor har spritt, och de hundratusentals offentliga föredrag, som de har hållit i dessa yttersta dagar, samma svar. Till och med fienderna är tvungna att medge, att det endast är på dessa Jehovas vittnen som den nämnda profetian hos Mika går i uppfyllelse i våra dagar.

 4. Hur har man ansträngt sig att rycka undan all grund för det namn, varunder dessa kristna vittnen är kända?

⁴ Fördenskull har Guds, den Högstes, namn under de båda senaste decennierna blivit föremål för en hel del diskussion, och vittnenas motståndare påstår, att vittnena inte har det riktiga namnet, fastän detta namn har förekommit i bibelöversättningar under hundratals år. Nyligen har en ansträngning gjorts att rycka undan all grund för det namn, varunder dessa kristna vittnen är kända. Hur? Genom att man ur bibelöversättningen tog bort själva namnet på Gud, den Högste. Detta skedde i den reviderade upplagan av Amerikanska standardöversättningen av den heliga bibeln, vilken kom ut 1952 och i kommersiellt syfte annonserades som ”den största bibelnyheten på 341 år”.

 5. Vilket avgörande av stor vikt måste de som åstadkom Reviderade standardöversättningen träffa, särskilt i betraktande av vilket tidigare tillkännagivande?

⁵ Bibeln skrevs ursprungligen på hebreiska, arameiska och på folklig grekiska, och i de hebreiska skrifterna är det gudomliga namnet skrivet som ett tetragrammaton eller fyra hebreiska konsonanter, som på latin svarar mot JHVH och på engelska mot YHWH. Under århundraden har namnet uttalats ”Jehova” (på engelska skrivet ”Jehovah”), men under det senaste århundradet har de bibellärda föredragit uttalet ”Jahve” (på engelska skrivet ”Yahweh”) såsom mera korrekt. De översättare som åstadkom Reviderade standardöversättningen utgjorde en amerikansk kommitté och var efterträdare till den kommitté som hade frambragt Amerikanska standardöversättningen av år 1901, och i denna egenskap hade de ett oerhört viktigt avgörande att träffa med avseende på sin översättning, och det gällde Guds, den Högstes, namn. Det avgörande de ställdes inför hade sin grund i det som säges i paragraf 8 i förordet till Amerikanska standardöversättningen. Vi läser där:

I. Den ändring som först föreslogs i tillägget [till Engelska reviderade översättningen] — den som sätter in ”Jehova” för ”HERREN” och ”GUD” (tryckt med kapitäler [i Konung Jakobs bibel]) — kommer att vara ovälkommen för många, därför att de utträngda termerna är så vanliga och man är förtrogen med dem. Men de som utfört den amerikanska revideringen har efter noggrant övervägande enhälligt kommit till den övertygelsen, att en judisk vidskepelse, som betraktade Guds namn såsom alltför heligt för att uttalas, inte längre borde få dominera i den engelska översättningen eller i någon annan översättning av Gamla testamentet, såsom den lyckligtvis inte gör i de talrika översättningar som utförts av nutida missionärer. Detta åminnelsenamn, eller namn till en åminnelse, som förklaras i 2 Moseboken 3:14, 15 [där det i AV såväl som AS heter: ”Detta är min åminnelse.”] och såsom sådant eftertryckligt framhålles om och om igen i Gamla testamentets grundtext, betecknar Gud såsom den personlige Guden, såsom förbundets Gud, uppenbarelsens Gud, Befriaren, sitt folks vän; — inte endast den på ett abstrakt sätt fattade ”Evige” i många franska översättningar, utan den alltid levande Hjälparen för dem som är i nöd. Detta personliga namn, med dess rikedom av heliga associationer, har nu blivit återinsatt på den plats i den heliga texten, som det har obestridlig rätt till.

 6. Vilken åtgärd med avseende på Guds namn vidtog den kommitté som frambragte Reviderade standardöversättningen, och vilka skäl har angivits?

⁶ När Reviderade standardöversättningen, efter mycken förhandsreklam och med stor publicitet, utkom av trycket den 30 september 1952, bekantgjorde översättningskommittén sitt beslut för världen: Guds namn hade blivit förvägrat sin ”obestridliga rätt” till en plats i den heliga texten och hade helt och hållet uteslutits. I paragraf 17 i förordet till denna nya översättning av 1952 förklarar kommittén sitt skäl för detta beslut, och i vad den säger driver den fullständigt gäck med den kommitté, som stod bakom Amerikanska standardöversättningen, beträffande Guds namn. Paragraf 17 lyder:

En större avvikelse från bruket i Amerikanska standardöversättningen är återgivandet av Guds namn, ”tetragrammaton”. Amerikanska standardöversättningen använde termen ”Jehova”, Konung Jakobs bibelöversättning hade begagnat denna på fyra ställen, men överallt annars, utom i tre fall där den begagnades såsom en del av ett egennamn, gjort bruk av ordet HERREN (eller i vissa fall GUD), tryckt med kapitäler. Den föreliggande revideringen har återvänt till förfarandet i Konung Jakobs bibelöversättning, vilken följer forntida grekiska och latinska översättares föredöme och det hävdvunna bruket vid läsning av de hebreiska skrifterna i synagogan. Medan det är så gott som, om inte alldeles, säkert att namnet ursprungligen uttalades ”Jahve”, så antyddes dock inte detta uttal, när massoreterna tillade vokaltecken till den konsonantiska hebreiska texten. ... Av två orsaker har kommittén återvänt till det mera förtrogna tillvägagångssättet i Konung Jakobs bibel: 1) Ordet ”Jehova” återger inte exakt någon form av namnet som någonsin brukats i hebreiskan, och 2) bruket av ett egennamn över huvud taget, när det gäller den ene och ende Guden, som om det funnes andra gudar, från vilka han måste särskiljas, upphörde inom judaismen före den kristna eran och är helt och hållet olämpligt för den kristna kyrkans universella tro.

 7. Vilken fråga angående detta ställdes av talaren till de kristna konventbesökarna i Yankee Stadium?

⁷ Ni tusentals konventbesökare här i Yankee Stadium, som är döpta efterföljare till Herren Jesus Kristus och som därför representerar en ansenlig del av vad som kallas ”den kristna kyrkan” eller församlingen, talar detta förord till Reviderade standardöversättningen å edra vägnar? Instämmer ni i att ”bruket av ett egennamn över huvud taget, när det gäller den ene och ende Guden, som om det funnes andra gudar, från vilka han måste särskiljas, ... är helt och hållet olämpligt för den kristna kyrkans universella tro”?

 8. Vad sade aposteln Paulus, som har tillämpning på detta, och hur skulle han alltså svara på det gjorda påståendet?

⁸ Hur skulle aposteln Paulus svara på detta påstående? Han sade: ”Fastän det kan finnas så kallade gudar i himmelen eller på jorden — såsom det i sanning finnes många ’gudar’ och många ’herrar’ — så finnes det likväl för oss en enda Gud, Fadern, från vilken allting är och för vilken vi existera, och en enda Herre, Jesus Kristus, genom vilken allting är och genom vilken vi existera.” (1 Kor. 8:5, 6, RS) Aposteln Paulus framhöll här, att det finns många skapelser i himmelen och på jorden, som kallas antingen ”gudar” eller ”herrar”. Var det då, mitt ibland alla de rivaliserande anspråken på gudomlighet, nödvändigt för Paulus’ Gud att utmärkas genom ett namn, som skulle ge honom en särställning såsom den ”ende Guden”? Vi kristna bekänner att det finns endast den ende Guden, men andra ifrågasätter och förnekar att han är den ende Guden, och det finns en och en halv milliard människor i våra dagar, som tillbeder otaliga andra gudar och för vilka dessa gudar är lika verkliga som den ende sanne Guden är för bibliska kristna. Det är därför synnerligen lämpligt att den kristne Guden utmärkes genom ett namn. Likaså finns det i universum många som kallas ”herrar”, fastän det finns bara en verklig Herre för de kristna, och därför är det också lämpligt och nödvändigt för de kristna att ge till känna vem deras Herre är genom namnet Jesus Kristus.

Den viktiga punkt som vi kritiserar

 9. Hur har Reviderade standardöversättningen blivit kritiserad av några präster, och hur i fråga om dess sätt att behandla Guds namn?

⁹ En hel del kritiska anmärkningar har framförts mot Reviderade standardöversättningen, i det att somliga präster har kallat den för ”den där modernistiska bibeln” eller ”den där nya modernismbibeln”. Men hur många bland alla dem som har kritiserat denna bibelöversättning har visat någon insikt om Guds namn och har anmärkt på översättningen för att den utelämnar hans namn och döljer det för läsarna? Vi har åtminstone en sådan kritisk framställning här, som stod införd i den i New York utkommande tidningen Daily Compass, i dess nummer för den 28 oktober 1952, och den härrör från en judisk redaktör. Så här lyder en del av vad han skriver om Reviderade standardöversättningen: ”De 32 protestantiska lärde må ha bemödat sig om att revidera Skriften på ’vår tids klaraste, mest exakta engelska’, men när de har gjort detta, har de i själva verket fördunklat den ursprungliga innebörden. Dessutom har översättarna, genom att återge några ursprungliga hebreiska namn, såsom t. ex. ’Jehova’, med engelska ord som aldrig uttrycker den ursprungliga meningen (’Jehova’ är en sammansättning av tre tempus: ’Jag var, jag är, jag skall vara’), begått en allvarlig överträdelse och en svår synd. Ty genom att bruka ordet ’Herren’ för ’Jehova’ framkallar de endast förvirring hos läsarna, som nu inte kommer att veta när [det är fråga om] Jehova, allas Skapare, eller om den av de kristna erkände Sonen, som omtalas på detta sätt överallt i de evangeliska verken. ’Herre’ har dessutom åtskilliga allmänna betydelser.”

10. Hur behandlades namnet i Katolska brödraskapets första del av dess bibelöversättning, och vilken kommentar gjordes där med avseende på det?

¹⁰ Två dagar innan Reviderade standardöversättningen kom ut, hade Roman Catholic Confraternity of Christian Doctrine in America (Romersk-katolska brödraskapet för den kristna läran i Amerika) gjort del I av sin utgåva av den heliga bibeln tillgänglig för allmänheten. Denna del omfattar bibelns åtta första böcker, från och med Första Moseboken till och med Ruts bok. Men denna nya amerikanska katolska översättning följer Douay-översättningen, och Douay-översättningen använde aldrig namnet ”Jehova” i sin egentliga text. Därför gör vi ingen kommentar i detta sammanhang, utan citerar endast denna översättnings fotnot till 2 Moseboken 3:14 med avseende på Guds namn, som i den hebreiska texten representeras av tetragrammaton: ”Av vördnad för detta namn blev uttrycket Adonai, ’min Herre’, senare använt som en ersättning. Ordet HERRE i denna översättning svarar mot detta traditionella bruk. Ordet ’Jehova’ uppkom genom en felaktig läsning av detta namn, såsom det är skrivet i den allmänt gängse hebreiska texten.”

11. Har man med rätta förväntat någon kommentar från Jehovas vittnen beträffande Reviderade standardöversättningen, och med avseende på vad?

¹¹ Emellertid har någon kommentar beträffande Reviderade standardöversättningen med rätta förväntats från Jehovas vittnen. De som har lagt märke till, att det heliga namnet har utelämnats ur denna översättning, har varit på spänn för att se, vad vittnena skulle säga om detta. De har väntat sig att vi skulle råka i något slags ursinne över det. Vi har här en förutsägelse som den religiösa tidskriften The Christian Century kom med för tre år sedan, den 28 juni 1950, där det säges angående den bebådade Reviderade standardöversättningen: ”Men Jehovas vittnen har ett sätt att omfatta sina trossatser med passionerad övertygelse. Om den nya översättningen framträder med namnet på den gammaltestamentliga gudomligheten i någon annan form än ’Jehova’, så kan de som har verkställt denna översättning bereda sig på att få det hett om öronen alltifrån den dag då det första exemplaret kommer ur tryckpressen.” Fem dagar efter det att den nya översättningen hade givits ut offentliggjorde en religiös präst en artikel med titeln ”Reviderad, mera lättläst bibelöversättning” i Chicago Sunday Tribune för den 5 oktober 1952. I det sjätte stycket sade han följande: ”Det finns mer än 300 ord, framhåller förordet till Reviderade standardöversättningen, som har en helt annan innebörd i vår tid än på 1600-talet. Namnet Jehova, för Herre eller Gud, ett helt och hållet tillverkat ord som förekom några få gånger i Konung Jakobs översättning, användes inte. [Jehovas vittnen är mycket upprörda över att det blivit utelämnat.]”

12. Varför känner vi oss inte upprörda över att namnet blivit utelämnat, och vad känner vi oss berättigade till att kritisera?

¹² Här, inför denna ofantliga internationella sammankomst av Jehovas vittnen i Yankee Stadium, med representanter för 91 länder tillstädes, anser vi det vara det lämpliga tillfället för oss att säga någonting å Jehovas vittnens vägnar, och det gör vi också. Om vi vore ett av de 29 religiösa samfund som är medlemmar av Nationalrådet för Kristi kyrkor i Amerikas Förenta stater, vilket har ”auktoriserat” Reviderade standardöversättningen och har förlagsrätten till den, så skulle vi ha giltiga skäl till att bli mycket upprörda över att Guds namn har blivit utelämnat. Men vi är glada att vi inte är med i detta Nationalråd. Vi kritiserar inte Nationalrådet för att det har frambragt en ny och modern översättning av bibeln. Detta är ett lovvärt bemödande och arbete, och vi väntar att finna den ifrågavarande översättningen användbar, så att vi då och då kommer att citera från den i Vakttornets publikationer. Vad vi känner oss berättigade till att kritisera är den stora skymf som översättningskommittén har tillfogat det största och värdigaste namnet i universum och de motiv, både nämnda och onämnda, som har drivit den till att göra detta.

13. Varför fortsätter vi med att bruka formen ”Jehova” [”Jehovah”], och på vilken grund kritiserar vi Reviderade standardöversättningen, till skam för dess protestantiska översättare?

¹³ Om vederbörande hade valt att i Reviderade standardöversättningen bruka namnformen ”Jahve” [”Yahweh”] i stället för ”Jehova” [”Jehovah”], så hade det inte funnits någon anledning till kritik. Vi tror själva att formen ”Jahve” är närmare det verkliga uttalet. Men då ingen nu vet exakt hur namnet skall uttalas, vilket beror på en falsk vördnad i forna dagar, som tog sig uttryck i att man inte alls uttalade det heliga namnet, så fortsätter vi med att använda formen ”Jehova” [”Jehovah”] för vårt nuvarande behov, till dess namnets gudomlige bärare själv uppenbarar dess korrekta uttal, vare sig det kommer att ske genom att han uppväcker profeten Mose, för vilken han själv uttalade namnet, eller på något annat sätt. Den grund på vilken vi kritiserar Reviderade standardöversättningen är alltså inte det förhållandet, att man inte brukar formen ”Jehova”, utan det, att man utelämnar Guds namn i vilken som helst form, på alla de 6.823 ställen i den hebreiska texten där det förekommer, och i stället använder en förvirrande och vag titel, nämligen ”HERREN”. Ett sådant tillvägagångssätt skulle vara en skam för vilka översättare det vara må som ger sig ut för att vara kristna. Och i ännu högre grad drar det kraftigt ogillande över den översättningskommitté som påstår sig vara protestantisk, när många moderna översättningar, som nyligen har kommit ut eller ännu är under utgivande på engelska och andra språk och som har romersk-katolska översättare till upphovsmän, brukar namnet ”Jehova” [”Jehovah”] eller andra former, sådana som Yahvé, Yahweh, Iahve, Yahveh, Yave och Javé. Vi kunde nämna fem sådana franska romersk-katolska översättningar, två spanska och två brittiska.a

14. Vad sade en verkställande styrelseledamot i Nationalrådet till försvar för att man utelämnat namnet?

¹⁴ En verkställande styrelseledamot i det nämnda Nationalrådet, vilket ju innehar förlagsrätten, sade till försvar för att man utelämnat namnet: ”Vi kan aldrig enas angående bruket av Guds namn, så det är onödigt att diskutera det. När jag säger ’Herren’, betyder det automatiskt Gud. Det beror på vad man önskar framhäva. Gud är Gud. Han behöver inget namn för mig. Jag känner mig mycket nära honom och kallar honom min Fader. Jag skulle aldrig kalla min jordiske fader vid hans namn — endast de som inte känner honom såsom jag gör behöver göra det — för att skilja honom från andra jordiska fäder — det finns bara en Gud!” — 8 oktober 1952.

15. Om det var nog för Jesus att tilltala Gud såsom ”min Fader” och ”Herre”, vad frågar vi då beträffande Jesu böner?

¹⁵ Som svar på detta säger vi, att Jesus Kristus stod närmare Gud än denne verkställande styrelseledamot gör, och han kallade också Gud för ”min Fader”. Men om det var nog för Jesus Kristus och hans efterföljare att kalla Gud ”min Fader”, varför lärde oss då Jesus, Guds Son, i sin bergspredikan att bedja: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn”? Jesus kallade också sin himmelske Fader ”Herre”, i det han sade: ”Jag prisar dig, Fader, du himmelens och jordens Herre.” (Matt. 6:9; 11:25) Men om detta var tillräckligt, varför bad då Jesus med sina apostlar den sista natten han var hos dem som människa på det sätt han gjorde? Han sade ju: ”Jag har uppenbarat ditt namn för de människor, som du har tagit ut ur världen och givit åt mig. ... Helige Fader, bevara dem i ditt namn — det som du har förtrott åt mig — för att de må vara ett, likasom vi äro ett. Medan jag var hos dem, bevarade jag dem i ditt namn, det som du har förtrott åt mig. ... Jag har kungjort för dem ditt namn och skall kungöra det.” Varför bad han, några dagar tidigare: ”Fader, förhärliga ditt namn”, varpå en röst från himmelen svarade: ”Jag har redan förhärligat det, och jag skall ytterligare förhärliga det”? (Joh. 17:6, 11, 12, 26; 12:28) Varför allt detta?

16. Varför bad Jesus som han gjorde, och vad tillkännager det, om vi kallar vår himmelske Fader vid hans personliga namn?

¹⁶ Det var därför att Jesus visste, att hans Fader hade ett utmärkande namn. Såsom den profet som var större än Mose sade han att han hade kommit i sin Faders namn och inte i sitt eget namn, och han ville att hans efterföljare skulle känna Faderns namn. Det var därför som han i Uppenbarelseboken visade att hans äkta, trogna efterföljare hade hans Faders namn skrivet på sina pannor. (Joh. 5:43; Upp. 14:1) Att det bara finns en Gud är ingenting som förnekar att han har ett namn. Inte heller förbjuder han sina söner på jorden att kalla honom vid hans personliga namn, ty att man kallar honom vid det namn som han är ensam om betecknar inte någon otillbörlig förtrolighet eller någon vanvördnad. Tvärtom tillkännager det större vördnad, respektfylld fruktan och tillbedjan än vad det mera barnalika uttrycket ”Fader vår” gör.

En bibelöversättning som ärar Gud

17. Vilken ställning intar barn till sin faders namn, och vilken kommentar kom Jakob med, när Gud började föra in oomskurna hedningar i församlingen?

¹⁷ Den förut omnämnde verkställande styrelseledamoten i Nationalrådet tycks blygas för sin guds namn, den guds som han kallar ”Fader”. Om han inte blygs för det, varför vill han då inte att andra människor skall få reda på hans Faders namn? Det skulle vara till stor nytta att ha reda på det, ty när då folk, som tillbeder andra gudar med personliga namn, önskade tala om denne ledamots Fader, kunde de klart och bestämt nämna hans namn i stället för att helt tafatt säga: ”Herr T :s Gud.” Sanna söner till en fader blygs inte för hans namn.

I stället för att vilja dölja det för andra, som inte är söner och som kan smäda och skymfa det och framställa det i felaktig dager eller missbruka det, dvs. begagna det som en falsk skylt, så är de glada åt att kunna träda upp till försvar för det och hölja det med ära. De visar att de inte är illegitima barn i och med det att de kan tala om, vad deras Fader har för namn. De som utgör den levande Gudens sanna församling eller kyrka är hans andliga söner. När Gud började taga ut troende bland de oomskurna hedningarna och göra dem till en del av den kristna församlingen, insåg lärjungen Jakob att profetian i Amos 9:11, 12 gick i uppfyllelse. Därför sade han till apostlarna och andra äldre lärjungar, som hade samlats till en särskild konferens i Jerusalem: ”Simeon [Petrus] har berättat, hur Gud först besökte hedningarna för att bland dem taga ut ett folk för sitt namn. Och med detta överensstämma profeternas ord, såsom det är skrivet: ’Efter detta skall jag komma tillbaka, och jag skall åter bygga upp Davids boning, som har fallit; ... på det att resten av människorna må söka Herren och alla hedningar, som äro kallade vid mitt namn, säger Herren, som har gjort dessa ting kunniga från fordom.’ ” — Apg. 15:13—18, RS.

18, 19. a) Hur skulle denna profetia vara meningslös, men hur har Gud givit oss bevis för att profetian går i uppfyllelse i våra dagar? b) Hur har Jehova gjort sitt folk oberoende, när det gäller grunden för deras namn, och vad visade konventtalaren upp för de församlade till bevis härför?

¹⁸ Om Gud inte hade ett namn, vore det meningslöst för honom att förutsäga, att de oomskurna hedningarna skulle kallas vid eller med hans namn och att han skulle taga ut dem ur nationerna till att vara ”ett folk för hans namn”, inte för Jesu namn, lägg märke till detta! Profetian kunde inte slå fel. Gud lovade att ur alla nationer taga ut ett folk för sitt eget namn, och vare sig människor inom eller utom kristenheten tycker om det eller ej, har han ovedersägligen ett folk för sitt namn i denna tid, nämligen Jehovas vittnen! Det gudomliga namn, som de står som förkämpar för och varom de bär vittnesbörd, kan inte utplånas genom att det utelämnas ur några moderna bibelöversättningar, vilka det än må vara. Om de engelsktalande av Jehovas vittnen vore beroende av 1952 års engelska översättningar av bibeln för att ha en skriftenlig grund för det som de kallas för, så skulle det vara någonting att känna sig mycket upprörd över. Men den allsmäktige Guden, Jehova, har gjort sitt folk oberoende av alla översättare som väljer att fördunkla hans namn. Han har inte endast sörjt för en översättning som återger hans namn rätt i de kristna grekiska skrifterna, utan nu låter han också en översättning göras, som framhåller hans heliga namn i de hebreiska skrifterna.

¹⁹ Som bevis för detta kan jag nu till min utomordentliga glädje för denna sammankomst med deltagande från 91 nationer visa upp Nya Världens översättning av de åtta första böckerna i bibeln, översatta direkt från den hebreiska grundtexten. Denna volym återger på modern engelska nära en tredjedel av de hebreisk- arameiska skrifterna eller böckerna från och med Första Moseboken till och med Ruts bok. Till Jehova Gud frambär vi genom Jesus Kristus våra hjärtans varma tacksägelser för att han har sörjt för att ge oss så här mycket av sitt ord på nutida engelska genom Nya Världens bibelöversättningskommitté. Vi kan förvänta att få resten längre fram.

Utmärkande drag

20, 21. a) Hur gick det till, att Gud blev kallad vid detta namn, och hur har detta, att han blev kallad så, blivit hävdat och fastställt i vår tid? b) Vilken inställning har han till sitt namn, och hur skulle vi dra förtörnelse över oss?

²⁰ Nya Världens översättning av de hebreiska skrifterna upphöjer och ärar Guds, den Högstes, värdiga namn, hans som har givit oss sitt skrivna ord för att göra sig känd för oss. Vad han kallas är inte vad människan har funnit på och kallat honom, det är vad han själv kallade sig, när hans profet Mose frågade, vem han skulle säga hade sänt honom till Israels söner, som hade blivit slavar i Egypten. (2 Mos. 3:3—16, AS, som har ”Jehova” i stället för ”HERREN”) Nu, i dessa ”yttersta dagar” före Harmageddons universella krig, har Gud hävdat och fastställt det som han då kallade sig genom att nu frambringa ett folk för sitt namn, alldeles som han gjorde i apostlarnas dagar.

²¹ Han har återupprättat detta folk för sitt namns skull, såsom hans profetia för dessa yttersta dagar tillkännagav: ”Därför säger Herren Jehova så: Nu skall jag föra tillbaka de fångna av Jakob och visa barmhärtighet mot hela Israels hus, och jag skall nitälska för mitt heliga namn. ... Och de skola veta, att jag är Jehova, deras Gud.” (Hes. 39:5—28, AS; Da) Den alltid levande Guden är fylld av nitälskan i detta hänseende, såsom 2 Moseboken 34:14 (Fentons översättning) ytterligare understryker, i det att Jehova där säger: ”Du skall icke tillbedja någon annan gud, ty den ALLTIDLEVANDE nitälskar för SITT NAMN; han är en nitälskande Gud.” Eller som Nya Världens översättning återger; denna vers: ”Ty du får icke böja dig ned för en annan gud, ty Jehova är odelat hängiven sitt namn. Han är en Gud som kräver odelad hängivenhet.” Då han alltså nitälskar för sitt namn eller är det odelat hängiven och inte kommer att tolerera någon konkurrens från namnet på någon annan gud bland hans folk, så skulle det förvisso dra över oss Guds förtörnelse, om vi gåve en framträdande plats åt namnen på falska gudar och på bemärkta män och kvinnor och samtidigt föraktade namnet på den sanne Guden, som nitälskar för det, är det odelat hängiven.

22. Hur återger Nya Världens översättning det i den massoretiska hebreiska texten förekommande tetragrammaton, och hur handskas den med de ändringar som gjordes av soferim, och med vilket resultat?

²² Vi kan därför, med trygghet för oss själva och till Guds behag, bruka denna Nya Världens översättning av de hebreiska skrifterna. Med tillbörlig respekt för den nitälskande Guden, den Gud som kräver odelad hängivenhet, återger den det heliga tetragrammaton, på varje ställe där det förekommer i de åtta första hebreiska böckerna, med dess acceptabla motsvarighet, Jehova [engelska: Jehovah]. Att den gör detta är en garanti för att tetragrammaton skall bli rätt återgivet på de återstående av de 6.823 ställen där det förekommer i den bästa massoretiska hebreiska bibeltexten. Men inte nog därmed, utan Nya Världens översättning tar också notis om de 134 fall där de forntida hebreiska soferim eller bibelavskrivarna ändrade den hebreiska grundtexten, så att tetragrammaton eller ”Jehova” kom att lyda Adonaʹi eller ”Herren”, och också några andra fall där de ändrade det till Elohiʹm eller ”Gud”. I de åtta första hebreiska böckerna förekommer sjutton sådana fall, och alla dessa ställen har återfått sin ursprungliga lydelse ”Jehova”. Resultatet härav blir, att när Nya Världens översättning av de hebreiska skrifterna till slut, genom Guds ynnest, föreligger färdig i tre delar, kommer den att innehålla åtskilligt fler ställen där ”Jehova” förekommer än den allmänt gängse hebreiska massoretiska texten gör. — Se 1 Moseboken 18: 3, fotnot^a.

23. Vilkas exempel följer Nya Världens översättning, något som gör oss glada att ha den, och hur visar vi vördnad för det heliga namnet?

²³ Vi är alltså gränslöst glada över att ha en bibelöversättning som inte har tagit efter den protestantiska översättning, vilken ”har återvänt till förfarandet i Konung Jakobs bibelöversättning, som följer forntida grekiska och latinska översättares föredöme och det hävdvunna bruket vid läsning av de hebreiska skrifterna i synagogan”. Gud vare tack att Nya Världens bibelöversättningskommitté inte följer det hävdvunna bruket hos den judiska synagoga som förkastade Jesus Kristus och hans tolv apostlar och andra lärjungar, utan i stället följer dens exempel, som är Gud Jehovas förnämste förkämpe, nämligen hans Son Jesus Kristus, och således träder fram för att hävda och upphöja Guds namn. Vi visar vördnad för detta heliga namn, inte genom att vidskepligt vägra att uttala det och begagna en svag och förvirrande ersättning för det, nej, utan genom att uttala och kungöra namnet, aldrig nämna eller taga det på ett fåfängt eller värdelöst sätt, utan visa alla de underbara och härliga ting som är förbundna med detta namn, alla de ting som har sagts, skrivits och gjorts i detta namn, alla de dyrbara löften, som har givits i detta namn och som uppfylles just i våra dagar eller kommer att bli uppfyllda i den välsignade framtiden, och på detta sätt upphöja detta namn och bygga upp människors respekt för det och deras tro på det.

24. Hur visar 5 Moseboken 10:17, att Jehova är värdig att utmärkas framför andra, och vilket särskilt uttryckssätt i Nya Världens översättning ger honom denna distinktion?

²⁴ I vår nya översättning lyder 5 Moseboken 10:17 så: ”Ty Jehova, eder Gud, är gudars Gud och herrars Herre, den store, mäktige Guden, som ingiver fruktan.” Således är Jehova värd att utmärkas framför alla andra och särskiljas från dem, och vår nya översättning ger honom också denna utmärkelse eller distinktion förmedelst ett särskilt uttryckssätt på en hel del ställen. I 1 Moseboken 1:1, bibelns första vers, läser vi: ”I begynnelsen skapade Gud himlarna och jorden.” Där är, som fotnoten i bibeln visar, det hebreiska ordet för ”Gud” Elohiʹm, och det står utan bestämda artikeln ha, som svarar mot ”the” i engelskan (och mot bestämda vidfogade artikeln en i svenskan). Det finns emellertid talrika ställen i den hebreiska texten, där Elohiʹm föregås av bestämda artikeln. På många ställen har Nya Världens översättning funnit det vara tillbörligt och effektivt att översätta denna bestämda artikel ha framför Elohiʹm till engelska.

25. Vad säger fotnoten i bibeln om de två första fall där ha-Elohiʹm förekommer, varför kunde det ha återgivits ännu starkare, och vad framhäver det såsom lämpligt för Gud?

²⁵ De första fall där detta förekommer finner vi i verserna 22—24 i 1 Moseboken 5, där det talas om den trogne profeten Enok. Vi läser där: ”Och sedan Enok hade frambragt Metusela, fortsatte han att vandra med Guden i tre hundra år. Under tiden blev han fader till söner och döttrar. Så uppgingo alla Enoks dagar till tre hundra sextiofem år. Och Enok fortsatte att vandra med Guden. Därpå var han icke mer, ty Gud tog honom.” Om uttrycket ”Guden” säger fotnoten i bibeln: ”Här har vi det första och det andra fall, där den hebreiska termen Elohiʹm föregås av bestämda artikeln ha. Bruket av artikeln här är avsiktligt, utan tvivel på grund av den ansats till falsk tillbedjan, som det som säges strax innan i 1 Moseboken 4: 26 tyder på. Därför betonas det här, att Enok vandrade med den sanne Guden. Vi anser oss därför berättigade att använda bestämda artikeln (’the’) här för att åstadkomma eftertryck och identifikation.” Nya Världens översättning kunde ha återgivit uttrycket ännu starkare än genom det ordagranna ”Guden” [”the God”], ty den bemärkte kännaren av hebreisk grammatik Wilhelm Gesenius återger ha-Elohiʹm med orden ”den ende sanne Guden”. I 5 Moseboken 4:35 (NW) säger Mose till israeliterna: ”Du — du har fått det visat för dig, för att du skulle veta att Jehova är Guden; det finnes ingen annan jämte honom.” Detta uttryck ”Guden” framhäver att Jehova skall särskiljas från andra gudar; följaktligen är det lämpligt, att han har givit sig själv ett namn.

26, 27. Hur studsar det argument, som treenighetslärans förespråkare kommer med angående den bokstavliga betydelsen av Elohiʹm, tillbaka mot dem, och hur slår fotnoterna till 1 Moseboken 1:1 och Domarboken 16:23, 24 undan den grund som de står på?

²⁶ En sak är säker: de religiösa prästerna, som tror på den hedniska läran om en treenighet, kommer inte att tycka om Nya Världens översättning av de hebreiska skrifterna. De på treenigheten troende prästerna påpekar att titeln Elohiʹm, som användes om Skaparen, står i pluralis och bokstavligen betyder ”Gudar”. De påstår detta vara ett bevis för att en treenighet förkunnas i de hebreiska skrifterna, nämligen att det finns ”tre personer” i en Gud. Men deras eget argument studsar tillbaka mot dem som ett motbevis, ty som de själva påpekar betyder Elohiʹm ”Gudar” och inte ”personer”. Om man drar ut konsekvensen av deras eget argument, skulle alltså titeln Elohiʹm ge till känna, att det är två eller fler Gudar i en, i stället för ”tre personer i en Gud”. Således skulle treenighetslärans anhängare göra sig skyldiga till det påståendet, att det finns en mångfald gudar, tvärtemot vad de själva gör gällande, nämligen att det inte finns tre Gudar, utan endast en Gud, fastän denne ende Gud har tre personer i sig. Redan i början slår den fotnot, som Nya Världens översättning har vid 1 Moseboken 1:1, undan den grund som treenighetslärans målsmän har att stå på, i det den säger: ”Titeln Elohiʹm har pluralform, den pluralis som ger uttryck åt utomordentlighet eller majestät, inte en som betecknar en mångfaldig personlighet. Den grekiska LXX [Septuaginta] återger Elohiʹm med ho Theoʹs, vilket visar att det har avseende på en individuell ’Gud’. Jämför Domarboken 16:23, 24, fotnot.”

²⁷ Denna senare fotnot visar att Elohiʹm inte har avseende på ett flertal gudar eller personer, ty i Domarboken 16:23, 24 användes elohiʹm om den falske guden Dagon, bara en falsk gud, inte många, och alltså måste titeln elohiʹm vara en s.k. pluralis majestatis, som betecknar majestät eller en utomordentlig ställning. Vidare åtföljes elohiʹm av ett verb i singularis, och detta visar att en enda gud avses. Ja, när Mika 4:5 (AS) säger: ”Alla folk vandra vart och ett i sin guds namn”, så är det hebreiska ord som översatts med ”gud” just detta elohiʹm i en utomordentlighetens eller majestätets pluralis.

28. Hur är Nya Världens översättning anmärkningsvärd, vad beträffar ordet tro?

²⁸ En annan anmärkningsvärd sak: Nya Världens översättning upphöjer tron på Gud. I Hebréerna 11 framhåller aposteln Paulus, att Jehovas trogna vittnen alltifrån den förste martyren, Abel, utmärkte sig genom sin tro på Gud. I Konung Jakobs bibelöversättning förekommer emellertid substantivet ”tro” endast två gånger i hela dess ”Gamla testamente” (5 Mos. 32:20; Hab. 2:4) och endast två gånger i Amerikanska standardöversättningen (Jes. 26:2; Hab. 2:4). Men Nya Världens översättning ställer i de åtta första böckerna av bibeln fram ordet tro för läsaren på ett påfallande sätt genom att använda det på sju ställen, där det är lämpligt och tillbörligt. Om Abraham, som Paulus kallar ”fadern till alla dem som hava tro”, läser vi, för att nämna ett exempel, i 1 Moseboken 15:6 (NW): ”Och han satte tro till Jehova, och han begynte tillräkna honom det såsom rättfärdighet.” Om israeliterna, då de gick torrskodda igenom Röda havet, läser vi i 2 Moseboken 14:31(NW): ”Israel fick också se den stora hand som Jehova satte i verksamhet mot egyptierna, och folket började frukta Jehova och sätta tro till Jehova och till hans tjänare Mose.” Att döma av de sju fall, där substantivet ”tro” förekommer i de åtta första böckerna,b kan vi förvänta att ordet skall få den plats som tillkommer det i resten av översättningen av de hebreiska skrifterna.

29, 30. Hur ges en exakt betydelse åt det hebreiska ordet olaʹm, och hur visas detta vara lämpligt i fråga om förebilderna i den judiska tingens ordning?

²⁹ Ett annat exakt återgivande är det som vederfarits det hebreiska ordet olaʹm, vilket Konung Jakobs bibelöversättning (liksom också en del andra översättningar) återger med ”evinnerligen”, ”evärdlig”, ”evig”, ”för evig tid”, ”alltid” eller ”för beständigt”, ”förblivande”, ”av evighet”, ”sedan gammalt” etc. Ordet betyder i verkligheten ”dold tid” och syftar alltså på tid vars gräns är dold, obestämd tid i det förflutna eller i framtiden, en tid som naturligtvis också kan vara evig. Det är därför intressant att se, att ordet ibland återges med ”till obestämd tid”, i synnerhet i förbindelse med temporära, förebildliga ting i den forntida judiska tingens ordning.

³⁰ Aposteln Paulus säger, att dessa ting endast var skuggor av bättre ting som skulle komma, och alltså var de inte beständiga eller eviga, utan var temporära. Den tid då de skulle upphöra och lämna rum för verkligheterna var emellertid inte känd för människan och hörde därför den obestämda framtiden till. (Hebr. 10:1; Kol. 2:17) Judarnas varje vecka återkommande sabbat upphörde när deras lagförbund med Gud utlöpte på pingstdagen år 33 e. Kr., då den heliga anden utgöts och Kristi lärjungar inträdde i Guds stora sabbat genom tro på Kristi lösenoffer. Hur lämplig är inte då den lydelse som Nya Världens översättning ger åt 2 Moseboken 31:16, 17: ”Och Israels söner skola hålla sabbaten, så att de genomföra sabbaten under sina släktled. Det är ett förbund för obestämd tid. Mellan mig och Israels söner är det ett tecken för obestämd tid, ty på sex dagar gjorde Jehova himlarna och jorden, och på sjunde dagen vilade han och övergick till att vederkvicka sig”! Hur lämpligt är inte också återgivandet av 2 Moseboken 40:15 angående Arons släkts prästadöme, som skulle upphöra och ersättas av Kristi prästadöme: ”Så skola de verka såsom präster åt mig, och deras smörjelse skall beständigt tjäna för dem såsom ett prästadöme för obestämd tid under deras släktled”!

31. Hur behandlar Nya Världens översättning det hebreiska ordet Sheoʹl?

³¹ Nya Världens översättning av de hebreiska skrifterna lovar att sätta dem som förkunnar människosjälens eviga pina efter döden i stor svårighet. Det hebreiska ordet Sheoʹl, som den katolska Douay-översättningen huvudsakligen återger med ”helvetet” och som Konung Jakobs bibelöversättning återger med ”graven” och ”gropen” såväl som med ”helvetet”, förekommer sju gånger i de åtta första böckerna. Varje gång transkriberar emellertid Nya Världens översättning det hebreiska ordet till engelska och återger det konsekvent med ”Sheʹol” (på svenska vanligen skrivet ”Scheol”). Så har till exempel, första gången ordet förekommer, i 1 Moseboken 37:35, de ord, som Jakob uttalar sedan han blivit berövad sin älskade son Josef, blivit översatta på följande sätt: ”Jag skall sörjande gå ned i Scheol till min son!” En artikel i tillägget till översättningen ger värdefulla upplysningar beträffande det hebreiska ordet Sheoʹl och säger: ”Det är i jorden och är alltid förbundet med de döda och är helt enkelt detsamma som hela människosläktets gemensamma grav, eller begravda tillstånd, eller de dödas område i jorden (inte i havet) — i motsats till det hebreiska ordet qeʹber, som betecknar en individuell grav eller begravningsplats. (1 Mos. 23:4, 6, 9, 20 [där NW använder ordet ’begravningsplats’])” Dessa upplysningar och detta sätt att återge det hebreiska ordet kommer att vara till mycken tröst för dem som helt grymt har blivit lärda att helvetet är en plats av djävulsk pina för människosjälar efter döden, till smälek för Jehova Gud, som är kärleken. — 1 Joh. 4:8, 16; Joh. 3:16.

32. Hur har nutida översättare lämnat sina läsare i okunnighet om vad som verkligen menas med ordet själ, t. ex. i 1 Moseboken 2:7?

³² Vi vet också, av vad de hebreiska skrifterna såväl som de kristna grekiska skrifterna lär beträffande själen, att evig pina för människosjälar efter döden är en omöjlighet och att en sådan lära skändligen vanärar Guds namn. Förvisso kan människosjälen inte pinas för evigt i en osynlig värld, om den inte är odödlig, utan är förstörbar, dödlig. Nutida översättare förvirrar sina läsare och lämnar dem i okunnighet om vad en själ är och lämnar dem således försvarslösa mot de hedniska lärorna om själen och mot spiritismens faror. Det hebreiska ord, som översatts med ”själ” av alla översättare, är neʹfesch. Guds ord lär, att människan är en neʹfesch, en själ, och inte har en själ, som blivit inblåst eller inandad i hennes kropp såsom ett från kroppen tydligt åtskilt ting. Men hur skall bibelläsare kunna lära känna detta förhållande, när den år 1952 av Katolska brödraskapet utgivna översättningen av bibelns åtta första böcker återger 1 Moseboken 2:7 så här: ”Då danade HERREN Gud människan av markens stoft och andades livets andedräkt in i hennes näsborrar, och människan blev en levande varelse”? Reviderade standardöversättningen av 1952 har likaså denna lydelse: ”Och människan blev en levande varelse.” (Också 1917 års sv. övers. har ungefär samma lydelse. — Övers, anm.) Det hebreiska ord, som här har översatts med ”varelse”, är ne’fesch, och den inspirerade aposteln Paulus skriver, när han citerar 1 Moseboken 2:7, så här: ”Den första människan, Adam, blev en levande själ.” — 1 Kor. 15:45, Kat. brödr. övers.

33. Hur döljer nutida översättare det faktum, att djur är själar och att den mänskliga själen dör?

³³ Guds ord lär, att djur, som är lägre än människan, är själar, men hur skulle bibelläsare någonsin kunna få veta det, när Reviderade standardöversättningen återger 1 Moseboken 1:20, 21, 24 så här: ”Och Gud sade: ’Må vattnen frambringa ett vimmel av levande skapelser. ...’ Så skapade Gud de stora havsvidundren och varje levande skapelse som rör sig. ... Och Gud sade: ’Må jorden frambringa levande skapelser efter deras arter’ ”? Det hebreiska ord, som där återgivits med ”skapelse”, är neʹfesch, samma ord som används om den första människan. När ett djur dör, så är det en själ eller skapelse som dör. Likaså är det, när människan dör, en mänsklig själ som dör och upphör att finnas till. Men hur skall bibelläsare få reda på detta, när Reviderade standardöversättningen låter profeten Bileam säga, i 4 Moseboken 23:10: ”Låt mig dö den rättfärdiges död, och låt mitt slut bli likt hans!” och låter Simson säga, i Domarboken 16:30: ”Låt mig dö med filistéerna”? I båda fallen brukas pronomenet ”mig” till att återge det hebreiska uttrycket nafschiʹ, som ordagrant betyder ”min själ”.

34. Varför måste vi låta Guds ord tala på sitt eget språk om själen?

³⁴ När en som studerar bibeln och som redan har sitt sinne fyllt av allmänt utbredda hedniska teorier om människosjälen läser dessa moderna bibelöversättningar, får han alltså inte sin uppfattning beträffande detta viktiga ämne rättad. Den falska läran om själen får stå kvar, och bibelöversättningarna förser honom inte med några tillräckliga hjälpmedel till att vederlägga de hedniska lögnerna. Jehova Gud, som har skapat människosjälen, vet mer om den än Pytagoras, Sokrates, Platon, den ”helige” Augustinus eller någon nutida religiös präst eller predikant eller spiritist någonsin har gjort. För att lära känna sanningen om själen måste vi därför låta Guds ord tala på sitt eget inspirerade språk. På det sättet döljer inte en bibelöversättare den fullständiga, tillfredsställande lösningen på det så kallade mysteriet beträffande själen, och läsaren kommer att bli i stånd till att fatta den mest vetenskapliga förkunnelse som finns angående denna läropunkt, vilken påverkar hans förmåga att tillbörligt och riktigt förstå andra väsentliga bibliska läropunkter, såsom odödligheten, straffet för synd, människans framtidslott, lösenoffret, uppståndelsen, Satans, djävulens, öde etc.

35. Vad har Nya Världens översättningskommitté lyckats göra med avseende på neʹfesch, och hur visar det sig att detta inte är någon primitiv framställning?

³⁵ Här är det alltså som ett särskilt drag eller kännetecken hos Nya Världens översättning av de hebreiska skrifterna framträder. I dess första del, som omfattar de åtta första böckerna i bibeln, har översättningskommittén lyckats att på ett förståeligt sätt återge det hebreiska ordet neʹfesch med ”själ” på vart enda ett av de 231 ställen där det förekommer. Varje sådant återgivande av neʹfesch ger god engelska och god mening, till och med nu på 1900-talet. Det sätt varpå bibelns åtta första böcker beskriver själen är inte någonting omoget, någonting primitivt, som man senare övergav och reviderade, när den hedniska grekiska filosofien utvecklades och hebréerna kom i beröring med den. Tvärtom är dessa framställningar fundamentala, stabila och oföränderligt korrekta och är i fullständig överensstämmelse med de läror som förkunnades av Jesus och av hans lärjungar, vilka skrev de kristna grekiska skrifterna. Man får belägg härför, om man jämför vad som säges om ”själ” i tillägget till de åtta första böckerna med det som vi läser i tillägget till Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna, vars utgivande tillkännagavs just här i Yankee Stadium under den internationella sammankomst som Jehovas vittnen höll år 1950.

36. Vilka omständigheter i fråga om själen visas i en skriftställesförteekning i tillägget till Nya Världens översättning?

³⁶ Enbart med avseende på de åtta första böckerna anger tillägget 14 ställen i Skriften som visar att djuren enligt bibeln är själar, 57 ställen som visar att en levande person eller individ är en själ och inte har en avskiljbar platonisk själ inuti sig, 49 ställen som visar att den skapade själen är dödlig, förstörbar, 12 ställen som visar att en död kropp eller ett lik är en ”död själ”, 50 ställen som visar att någons liv såsom förnuftsbegåvad skapelse eller som djur kallas ”själ” och att det därför säges att själen är i blodet, därför att vårt liv är beroende av denna vätska i våra blodkärl, och 48 ställen där en person talar om sig själv eller tilltalas eller omtalas av andra såsom en själ. Det finns också tre ställen i dessa åtta första böcker, där Gud talar på detta sätt om sig själv, som om han hade själ.

37. Hur är detta konsekventa återgivande av det hebreiska ordet neʹfesch till ovärderlig nytta?

³⁷ Detta konsekventa återgivande av det hebreiska ordet neʹfesch blir inte ålderdomligt, klumpigt eller obegripligt i någon enda bibelvers, utan det blir ovärderligt, därför att det återställer det korrekta bibliska uttryckssättet om själen och vederlägger av människor åstadkomna, av djävulen inspirerade, filosofiska spekulationer om den. Beträffande denna punkt är kristenhetens präster och predikanter i stort behov av att komma bort från hedendomen och tillbaka till bibeln, och psykologerna, psykoanalytikerna och psykiatrikerna skulle i bibeln kunna inhämta vederhäftiga principer angående själen och lära känna hur ”själen” skall behandlas effektivt.

Kända såsom sådana som kallas vid detta namn

38. Varifrån förväntar vi en vederbörligen auktoriserad översättning av bibeln, och varför?

³⁸ Mycket mera kunde sägas om särdragen i Nya Världens översättning av de hebreiska skrifterna, men det har redan sagts tillräckligt för att det skall stå klart, på vilket sätt eller i vilka avseenden andra översättningar har kommit till korta och varför de som söker efter livgivande biblisk sanning behöver Nya Världens översättning. Kristenhetens och judenhetens religiösa präster i allmänhet kommer inte att godkänna denna bibelöversättning, men vi förväntar inte av dem, att de skall förklara den för en ”auktoriserad översättning”. Vem är det som ger en bibelöversättning, vilken det vara må, den verkliga auktorisationen, det verkliga bemyndigandet? Religiösa samfund och religiösa överhuvuden och potentater kan endast auktorisera bibelöversättningar för bruk i sina respektive kyrkor eller synagogor, och det kan förväntas att religiösa präster och predikanter kommer att förbjuda sina församlingar att läsa eller begagna Nya Världens översättning eller kommer att råda dem att undvika den. Men vi förväntar inte en bibelöversättning som är auktoriserad av denna världens religionsutövare. Vi förväntar en som är auktoriserad av bibelns Skapare, Jehova Gud. Han brukade människor som var hans vittnen till att skriva bibeln, och han auktoriserar eller bemyndigar människor som nu är hans vittnen och som tillhör det folk, som har tagits ut ur nationerna för hans namn, till att förse oss med en översättning som upprätthåller hans namns ära. (Apg. 15:14) Det är över detta folk för hans namn som han utgjuter sin heliga ande, och det är för detta folk för hans namn som hans bud gäller, att de skall predika ”dessa goda nyheter om riket” på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer. Dessa båda omständigheter utgör ett högre och giltigare bemyndigande att frambringa en översättning till modernt språk av hans heliga ord än någon religiös sekt, potentat eller hierarki kan förläna.

39. På vad för slags språk ges Nya Världens översättning ut i vår tid. och hur svarar detta mot förhållandet i det första århundradet, och vad hoppas vi för denna översättning med avseende på Harmageddon?

³⁹ Jehovas nya världs samhälle kommer att med glädje begagna denna Nya Världens översättning av Skriften och tar tacksamt emot den från honom och ger också i kärlek uttryck åt sin tacksamhet mot honom för den. Sedan de som utgör detta samhälle har läst den, kommer de att känna sig drivna till att anbefalla den åt människorna. I apostlarnas dagar blev de kristna grekiska skrifterna skrivna av de inspirerade lärjungarna på det första århundradets internationella språk, koineʹ, ett slags allmängrekiska. Nu i vår tid ges Nya Världens översättning först ut på 1900-talets universella eller internationella språk, engelska. Vi är förvissade om att denna bibelöversättning kommer att överleva det kommande Harmageddonkriget tillika med andra goda bibelöversättningar på engelska, jämte alla användbara översättningar på andra språk, som begagnas av den nya världens samhälle, för att åtminstone temporärt brukas av de överlevande från Harmageddon, vilka talar olika tungomål.

40. Vad är det rimligt att förvänta under Guds rike, vad en bibelöversättning angår, och varför?

⁴⁰ Det är emellertid rimligt att förvänta, att det under Guds rike skall utföras en enhetlig översättning av alla de heliga skrifterna, grundad på de mest autentiska handskrifter, på det ena och enda universella språk som kommer att skapas av Gud och som alla jordens inbyggare kommer att få lära sig. På det sättet kan alla få Skriften tillbörligt och rätt återgiven på detta gemensamma språk, så att den exakta meningen och innebörden i Guds bok kommer fram, denna bok som åvägabragts för att på mirakulöst sätt hävda och upphöja hans evigt förblivande ord. Säkert kommer alla som lever att vilja en gång för alla få en fullkomlig bibel och förstå varje ord i den. Säkert kommer också alla de av människorna i allmänhet, som uppstår ur minnesgravarna, att vara alldeles oupplysta beträffande mycket eller allt i bibeln och kommer att vilja få veta vad bibeln lär och vad Gud sade i den och hur exakt han sade det. Bibeln bör inte få bli en ”död bok” vid någon framtida tidpunkt. För evigt kommer den att bli ett vittnesbörd till hans lov och pris, en åminnelse av honom, ett oförgängligt dokument för alla dem av människosläktet som vinner evigt liv i den rättfärdiga nya världen.

41. Vad sade Jehova i 5 Moseboken 28:9, 10 till sitt förbundsfolk, och om vilka skulle detta med sanning kunna sägas i denna tid?

⁴¹ Det folk, som kallades med Jehovas namn och som för århundraden sedan var i förbund med honom under Mose lag, var förebildligt. Det utgjorde en profetisk bild av dem i våra dagar som Gud har tagit ut ur alla nationer till ”ett folk för sitt namn”, de andliga israeliterna. Till sitt forntida folk sade han genom Mose mun: ”Jehova skall upprätta dig såsom ett heligt folk åt sig, alldeles såsom han svor dig, emedan du fortsätter att hålla Jehovas, din Guds, bud och du har vandrat på hans vägar. Och alla jordens folk skola få lov att se, att Jehovas namn har blivi nämnt över dig, och de skola i sanning vara rädda för dig.” (5 Mos. 28:9, 10, NW) Detta är en profetisk skugga av något som med sanning måste kunna sägas om de andliga israeliter, vilka i denna tid befinner sig i det nya förbundet med Gud genom Medlaren Jesus Kristus. Då de naturliga israeliterna för nitton hundra år sedan förkastade Guds namn, har dessa andliga israeliter blivit folket för hans namn.

42. Vad kungör olika folk i vår tid genom sitt handlingssätt, men vad förutsade Guds ord beträffande en kvarleva?

⁴² Nu lever vi i denna världens avgörande ”yttersta dagar”. Tiden för nationernas dom är inne, då alla folk måste besegla sitt öde genom att besluta sig för i vilken guds namn de vill vandra eller inrätta sitt liv. Genom sitt handlingssätt kungör de olika folken på ett vältaligt sätt i vilken guds namn de har beslutat att vandra. De gudar de har valt åt sig kommer att svika dem på den eldsglödande dag då sann gudom kommer att sättas på prov, och de falska gudarna kommer att bevisa sig oförmögna att hjälpa människorna och kommer att förgås. Men Jehova förutsade i sitt profetiska ord, hur kvarlevan av folket för hans namn skulle bli återställd till hans ynnest i de yttersta dagarna, och sade: ”Och de skola vandra i hans namn, säger Jehova.” — Sak. 10:12, Åkeson.

43. Vilket avgörande har kvarlevan träffat, och med vilken verkan på alla jordens folk, och varför har det haft denna verkan?

⁴³ Det förhåller sig också så, att de som utgör folket för hans namn i denna tid har träffat sitt avgörande, ett val som är olikt det som världens folk gör, och de har gjort de ord till sina, som vi finner i Mika 4:5 (AS), och säger: ”Vi vilja vandra i Jehovas, vår Guds, namn alltid och evinnerligen.” De strävar efter att bevisa sig i sanning vara hans folk genom att hålla hans bud och vandra på hans vägar och vitt och brett ropa ut hans rike, konungadömet över den nya världen. Som följd härav har alla jordens folk, till och med fienderna, kommit att se att Jehovas namn har blivit nämnt över dem, och de är rädda för dem. Nej, inte rädda för dem för att de är så mäktiga till antalet, ty de är jämförelsevis få, och de är inte heller politiskt populära eller kommersiellt rika eller starka i militärt hänseende, så att de har några köttsliga vapen att utgjuta blod med, utan folken är rädda för dem på grund av det oövervinneliga budskap, som de har hämtat från Guds heliga ord, och på grund av den allmakt, som på ett uppenbart sätt har trätt i verksamhet från himmelen till godo för dem.

44. Vad gör de som utvecklar en vis fruktan, och vad har det att nu och alltid vandra i Jehovas namn för betydelse för dem som gör det?

⁴⁴ De individer inom nationerna, som utvecklar en vis fruktan, lär sig att frukta den Gud, med vilkens namn hans folk kallas. De sluter sig till hans vittnen och blir en del av den nya världens samhälle, som nu håller på att danas, och också de fattar det beslutet eller träffar det avgörandet, att de skall vandra i Jehovas namn, och därmed ge till känna att han är deras Gud alltid och evinnerligen. Och de kommer i sanning att vandra i detta namn för evigt, ty deras Gud kommer att dölja dem i sin hands skugga och föra dem igenom in i sin nya värld, som är utan ände. Att vi nu och alltid vandrar i Jehovas, vår Guds, namn betyder liv för all framtid genom Jesus Kristus, vår Herre.

[Fotnot]

Den franska översättning som nu håller på att utföras under ledning av l’École Biblique de Jérusalem brukar formen Yahvé. (1948— )

Den franska översättningen av A. Crampon brukar Yahweh. (1939)

Den franska översättningen av kardinal Lienart brukar Yahweh. (1951)

Den franska översättningen av Edouard Dhorme (le Pére Paul Dhorme des Fréres Préeheurs) brukar Iahve. (1910—1946)

Den franska översättningen av munkarna i Maredsous brukar Yahweh. (1949)

Den spanska översättningen av Bover-Cantera brukar Yhaveh. (1947)

Den spanska översättningen av Nacar-Colunga brukar Yave. (1944)

Den engelska Westminsteröversättningen av de heliga skrifterna av C. Lattey, S. J., brukar Jehovah. (1934— )

Den heliga bibeln, översatt av Monsignore Ronald A. Knox, (1949) brukar Javé många gånger, såsom i 2 Moseboken 33:19; Psalmerna 68:5, 21; 74:18; 83:19; Jesaja 42:8; 45:5, 6 etc.

(The Watchtower, 1 september 1953)