”Ditt ord är sanning”

Vem skrev Pentateuken?

BEGREPPET ”Pentateuken” har avseende på de fem första böckerna i de inspirerade hebreiska skrifterna — de fem Moseböckerna. Vem skrev dessa böcker?

I Pentateukens egen skildring kan man finna uttalanden om att Mose är skribenten (medan Josua troligen tillfogat upplysningarna kring hans död). (2 Mos. 17:14; 4 Mos. 33:2; 5 Mos. 31:9) Andra delar av bibeln vittnar också om att Mose är skribenten. (Jos. 1:7, 8; Dom. 3:4; 1 Kon. 2:3) Jesus Kristus godtog uppenbarligen detta som ett faktum. Han sade till judarna: ”Om ni trodde Mose, skulle ni tro mig, ty denne skrev om mig.” — Joh. 5:46, NW.

Många forskare i våra dagar förkastar emellertid detta vittnesbörd och för i stället fram sin så kallade ”urkundshypotes”. De hävdar att de urkunder på vilka Pentateuken är grundad skrevs av olika personer och långt efter Mose tid. The Interpreter’s Dictionary of the Bible säger i band 3, sidan 726: ”Urkunderna själva sammanställdes vid olika tidpunkter, den tidigaste under det tionde århundradet f.v.t. och den senaste vid mitten av det sjätte århundradet f.v.t., då hela den inledande historien var fullbordad.”

Enligt urkundshypotesen finns det fyra grundläggande källor (somliga vill tillfoga ännu fler) till de upplysningar som finns i Pentateuken. De kallas ”J” (Jahvisten), ”E” (Elohisten), ”P” (Prästkodex) och ”D” (den källa på vilken mycket av Femte Moseboken [Deuteronomium] sägs vara grundat). Grundvalen för urkundshypotesen är att användningen av olika benämningar på Gud tyder på olika skribenter. Men är detta förnuftigt? Kan inte en enda skribent logiskt göra bruk av olika benämningar för omväxlingens skull eller för att framhålla olika egenskaper hos Gud?

Vid en undersökning av bara några få kapitel i Pentateukens första bok, Första Moseboken, finner man sådana titlar som ”Gud den Högste”, ”himmelens och jordens skapare”, ”Herre”, ”Seendets Gud”, ”Gud den Allsmäktige”, ”Gud”, ”den sanne Guden” och ”hela jordens domare”. (1 Mos. 14:18, 19; 15:2; 16:13; 17:1, 3, 18; 18:25) Om man skulle tillskriva olika skribenter vart och ett av dessa avsnitt på grundval av de olika benämningarna på Gud, skulle man hacka sönder skildringen i intetsägande brottstycken.

Om man å andra sidan betraktar skildringen som ett sammanhängande helt, kan man lätt se att de olika titlar som ges Gud används ändamålsenligt, för att uppenbara Jehova i hans olika egenskaper och i hans olika verk och handlingar i förbindelse med sitt folk.

Man bör också förvänta omväxling i uttryckssättet. Omväxlande uttryckssätt är, som professor Segal vid Jerusalems hebreiska universitet framhöll, ”ett stående drag i all hebreisk berättande stil och särskilt när man använder benämningar på personer”. För att illustrera detta riktade han uppmärksamheten på Andra Mosebokens artonde kapitel, där ”Jetro” och ”svärfader” används omväxlande, tydligen för att få variation.

Egyptologen K. A. Kitchen klandrade skarpt urkundshypotesen för dess orimlighet och sade: ”Vid kritik av Pentateuken har man länge haft för vana att dela upp skildringen på separata urkunder eller ’händer’. ... Men detta bruk vid kritik av Gamla testamentet att hänföra dessa kännemärken till olika ’händer’ eller urkunder blir en uppenbar orimlighet, när man tillämpar det på andra forntida, orientaliska skrifter, som uppvisar exakt motsvarande fenomen.” Han anför sedan som exempel en egyptisk biografi som, med användning av de teoretiska metoder som tas i anspråk av Pentateukens kritiker, skulle kunna tillskrivas olika ”händer”. Men denna egyptiska biografi ”utarbetades, avfattades, skrevs ner och höggs ut inom några månader, veckor eller till och med på ännu kortare tid. Det kan inte finnas några ’händer’ bakom dess stil, som helt enkelt varierar med ämnet i fråga och för att ge stoffet en passande behandling.” — The New Bible Dictionary, sidan 349.

Inte nog med att urkundshypotesen är orimlig, den gör faktiskt också våld på bibelns berättelse. Den vill göra skildringen av hur Josef blir såld av sina halvbröder till en klumpig sammanfogning av två motsägande historier. The Interpreter’s Dictionary of the Bible förklarar till exempel i band 3, sidan 713: ”Det finns två skildringar av vad som hände, och de har blandats samman till obegriplighet. Enligt den ena kastades Josef ner i en brunn och lämnades att dö där. Han hittades av midjaniter, fördes till Egypten och såldes där (1 Mos. 37 verserna 22—24, 28a [t.o.m. ’brunnen’], 1 Mos. 37:28c—30, 36; källan är E). Enligt den andra såldes han till ett följe ismaeliter som drog förbi (1 Mos. 37 verserna 25—27, 28b [t.o.m. ’ismaeliterna’], 1 Mos. 37:31—35; källan är J). Ruben figurerar som böneman för Josef i den ena (E), Juda i den andra (J). Endast en sådan uppdelning erbjuder en begriplig skildring av denna händelse.”

Men kräver berättelsen verkligen en sådan uppdelning för att bli ”begriplig”? Leder inte i stället denna uppdelning till förvirring och gör det omöjligt för läsaren att veta vad som egentligen hände? Om denna uppfattning är riktig, skulle detta innebära att det är omöjligt att förståndsmässigt uppfatta denna berättelse som ett harmoniskt helt. Men ändå har millioner förståndiga människor, däribland lärda vetenskapsmän, kunnat göra detta århundradena igenom.

Detta är i korthet vad som hände. När Josefs halvbröder fick syn på honom på avstånd, började de smida planer mot honom och sade: ”Se, där kommer drömmaren. Upp, låt oss nu dräpa honom och kasta honom i en brunn.” Den förstfödde Ruben ville emellertid omintetgöra den mordiska komplotten och yrkade på att de inte skulle döda Josef utan kasta honom i en torr brunn. När Josef kom fram tog de av honom hans långa, randiga livklädnad och följde Rubens råd. Medan de därefter höll på att äta kom en karavan ismaeliter inom synhåll. Ruben hade nu lämnat platsen. I hans frånvaro övertalade Juda de andra att i stället för att döda Josef (som de skulle ha gjort genom att lämna honom i brunnen) skulle det vara bättre att sälja honom till köpmännen som kom förbi. ”Då nu midjanitiska köpmän kommo där förbi, drogo de [Josefs halvbröder, vilket framgår av sammanhanget] upp Josef ur brunnen; och de sålde Josef för tjugu siklar silver till ismaeliterna. Dessa förde så Josef till Egypten. När sedan Ruben kom tillbaka till brunnen, se, då fanns Josef icke i brunnen.” (1 Mos. 37:18—29) Är denna skildring svår att förstå?

Man behöver sannerligen inte hävda att Ruben var bönemannen enligt den ena skildringen och Juda enligt den andra. Det rörde sig om två olika tillfällen. Bibeln säger: ”När sedan Ruben kom tillbaka”, vilket visar att han inte var närvarande när Juda rekommenderade att man skulle sälja Josef.

Det utgör inget problem att orden ”midjaniter” och ”ismaeliter” tycks användas utan egentlig åtskillnad. Eftersom de båda folken var avkomlingar av Abraham genom hans båda söner Ismael och Midjan, var de utan tvivel mycket lika i sitt levnadssätt, och ingifte kan ha lett till en ytterligare sammansmältning. Det kan också ha varit så att de midjanitiska köpmännen färdades tillsammans med den ismaelitiska karavanen.

”Obegripligheten” eller förvirringen finns alltså inte i bibeln, utan hos dem som håller fast vid urkundshypotesen. Bibelns vittnesbörd om att Mose skrev Pentateuken förblir oangripligt.