Varför innebar keruberna ingen avgudadyrkan i Israel?
DE TIO budorden gavs under det att en vördnadsbjudande manifestation av Guds makt och härlighet ägde rum i bakgrunden. Det som hände var att Gud ”kom ned därpå [Sinai berg] i eld; och en rök steg upp därifrån, lik röken från en smältugn, och hela berget bävade storligen”. Vid detta tillfälle sade Gud: ”Du skall inte göra åt dig en skuren bild eller en gestalt lik någonting som finns i himlarna där ovan eller som finns på jorden där under eller som finns i vattnen under jorden. Du skall inte böja dig ned för dem eller låta förmå dig till att tjäna dem, ty jag, Jehova, din Gud, är en Gud som kräver odelad hängivenhet.” (NW) Enligt vad Mose sade hade den sanne Guden kommit på ett så storslaget sätt ”för att I skolen hava hans fruktan för ögonen, så att I icke synden”. — 2 Mos. 19:18; 20:4, 5, 20.
Med tanke på att denna lag mot avgudadyrkan framhävdes så starkt kanske någon frågar hur det då kunde komma sig att Israel samtidigt fick befallning om att göra två gyllene keruber, som skulle sättas på locket till förbundsarken inne i det allraheligaste i tabernaklet. Dessutom var stommen till tabernaklet klädd med linnetyg, på vars insida man hade broderat keruber i vackra färger. — 2 Mos. 25:18; 26:1.
När detta tabernakel senare ersattes av Salomos tempel, utsirades ”alla husets [templets] väggar ... med snidverk i form av keruber”, och ”till koret [det allraheligaste] gjorde han två keruber av olivträ. Den ena av dem var tio alnar hög.” Dessutom var dörrarna till templet och sidostyckena av bäckenställen av koppar dekorerade med keruber och andra figurer. — 1 Kon. 6:29, 32, 23; 7:27—29.
Hur kan det komma sig att keruber och andra snidade bilder i templet inte utgjorde avgudadyrkan?
Inte alla bilder är avgudabilder
En avgud är en bild, en symbol eller över huvud taget något som människor dyrkar. Det kan vara en materiell eller symbolisk sak. Avgudadyrkan med bilder och symboler är någonting som förekommer allmänt. Till och med i 10-stammarsriket Israel ställde man upp två guldkalvar i det syftet att dessa skulle tillbedjas, och under en av de senare kungarnas regering upprättades Baalsdyrkan, och med den följde att man reste ett altare och ställde upp en helig påle, en Asera. — 1 Kon. 12:28; 16:29, 31—33.
Guds lag, som förbjöd avgudabilder, innebar emellertid inte att man inte alls fick göra några bilder, statyer eller snidade föremål. Som vi har sett här ovan användes bilder av keruber som dekoration både i tabernaklet ute i öknen och i Salomos tempel i Jerusalem. Enligt gammal judisk tradition hade dessa keruber mänskliga drag. De representerade änglar. De som stod på locket till förbundsarken beskrivs som ”härliga keruber”. (Hebr. 9:5) I varje detalj var de gjorda ”efter de mönsterbilder” som Mose hade fått av Jehova. — 2 Mos. 25:9.
Dessa keruber vittnade om att Jehova var närvarande i sin härlighet; Jehova sade nämligen: ”Där skall jag uppenbara mig för dig; från nådastolen, från platsen mellan de två keruberna som stå på vittnesbördets ark skall jag tala med dig.” (2 Mos. 25:22) Följaktligen sägs det att Jehova på ett symboliskt sätt ”tronar på [eller ”mellan”] keruberna”. (1 Sam. 4:4; 2 Kon. 19:15) Med andra ord inskärpte Jehova hos nationens tjänstgörande överstepräst, som var den ende som fick gå in i det allraheligaste en gång om året, att han som Gud var ”härskare” eller ”konung” i Israel. — Hebr. 9:7; Jes. 33:22.
De andra bilderna av keruber som fanns inne i tabernaklet och i templet kunde dessutom ses av de underpräster som tjänstgjorde där. Därför blev det även hos dem ordentligt inskärpt att Jehova var närvarande i sin helighet.
Som vi sett var dessa bilder av keruber ingenting som människor själva hittat på. Det var Jehova själv som hade gett befallning om att de skulle placeras i templet i det syftet att de skulle göra prästerskapet fullt medvetet om att han var närvarande där. Dessutom kunde de inte bli föremål för dyrkan av folket, eftersom folket i gemen inte kunde se keruberna och därför inte kunde lockas till att behandla dem som gudar. (4 Mos. 4:4—6, 17—20) I stället för att vara en uppmuntran till avgudadyrkan var syftet med dessa bilder av keruber att de ständigt skulle påminna prästerna i Israel om i vilket förhållande de stod till den Högste, den regerande Konungen i Israel, Honom som krävde odelad hängivenhet. — 5 Mos. 6:13—15.
Den första gången människor kom i kontakt med verkliga keruber var då de träffade på dem utanför Edens lustgård. Det hände när Adam och Eva hade syndat och Jehova drev ut dem ur lustgården ”och satte öster om Edens lustgård keruberna jämte det ljungande svärdets lågor för att bevaka vägen till livets träd”. Människan hade satt sig upp mot Guds ställning som den suveräne härskaren, och keruberna fick nu som upprätthållare och försvarare av Jehovas tron ställa sig och blockera vägen tillbaka till det nära, förtroliga förhållandet till Jehova i det jordiska paradiset. — 1 Mos. 3:23, 24.
Keruberna som längre fram kom att överskugga försoningslocket på arken visade emellertid att Jehova återigen var mitt ibland sitt folk, Israel. Gud satt mellan keruberna, vilket vittnade om att han hade öppnat vägen för människor så att de skulle kunna komma i ett rätt förhållande till honom.
Prästerna i Israel bar det största ansvaret för att folket skulle stå i ett rätt förhållande till Jehova, ”ty en prästs läppar är det som skall bevara kunskap, och lagen är vad folk skall söka från hans mun”. (Mal. 2:7, NW) ”HERRENS fruktan”, som är ”begynnelsen till kunskap” och ”vishetens begynnelse”, var något som skulle ingå i den undervisning de skulle ge. (Ords. 1:7; 9:10) Deras tjänstgöring i tabernaklet, och senare i templet, gjorde att de ständigt påmindes om Jehovas närvaro, och det förde med sig att en rätt fruktan för Jehova ingöts i deras eget hjärta, så att de i sin tur kunde ingjuta denna fruktan i folkets hjärta.
Men vad hände på profeten Hesekiels tid? Jo, sorgligt nog vände sig folket i landet, under de äldstes ledning, bort från Jehovas närvaro. I en syn fördes Hesekiel in på den inre förgården till templet, och där fick han se 70 män som var äldste i Israels hus hänge sig åt avgudadyrkan i ett av de inre rummen i templet. De sade: ”HERREN ser oss icke, HERREN har övergivit landet.” (Hes. 8:9—12) Detta hände mitt inne i templet utan att prästerna gjorde någonting åt saken. På grund av denna avgudadyrkan lät Gud Jerusalem och dess tempel, med dess dekorationer av keruber, bli förstört år 607 f.v.t. Israel drabbades inte av denna förstörelse därför att folket i sin avgudadyrkan hade dyrkat bilder av keruber, utan därför att det hade glömt vad keruberna borde ha påmint dem om, nämligen att Jehova var närvarande och att han som Gud krävde odelad hängivenhet.
Må vi därför i vår tid som kristna hålla fast vid vår tro och ständigt hålla Jehovas dags närvaro i tankarna. Må vi handla i tro som om vi såg Jehova, den osynlige. — Hebr. 11:27; 2 Petr. 3:12.