Upplevelser på fältet

En ny grupp organiseras i Burma

Det kom ett brev till Sällskapets expedition i Rangoon, i Burma med underrättelse om att det fanns en skara intresserade personer i byn Thing-an-aing, som ligger långt in i djunglerna, omkring 14,5 km från staden Henzada. Denna skara hade lämnat katolska kyrkan åtta eller tio år tidigare och hade studerat Sällskapets litteratur sedan dess. Omedelbart fick dessa människor av en god vilja Jehovas vittnens Årsbok och almanacka sig tillsända och fick veta att Sällskapet hade en avdelningsexpedition i Rangoon. Dessa intresserade personer skickade genast ett meddelande till expeditionen om den innerliga glädje de kände över den första ”mat i rätt tid” som de fått på åtta år. Till en sammankomst som nyligen hölls i Rangoon sände dessa välsinnade människor en delegation på tre, som med glädje tog del i Herrens tjänst. Dessa bröder ville att landstjänaren skulle följa med dem hem till deras by och ville ha ytterligare instruktioner om hur de skulle kunna vara verksamma i Herrens tjänst. En vecka efter sammankomsten återvände två av bröderna till sin by och tog med sig landstjänaren och en annan från Gilead utexaminerad broder.

Att resa i Burma är inte riktigt detsamma som i Amerika. Till följd av de upp och nedvända förhållandena i Burma är det omöjligt att resa mer än ungefär 16 km från Rangoon med tåg. De bussar som trafikerar landsvägarna i Burma är ingenting annat än lastbilar som ändrats om till bussar för att kunna frakta passagerare. De har långa säten utmed vardera sidan, och folk sitter på dessa säten såväl som överallt på golvet. Allt bagage stoppas in i dessa bussar och allt som folk köper och säljer på torget, t. ex. levande kycklingar och allt möjligt annat. Alla tycks prata på samma gång, och det var därför under mycket skrik och prat och en väldig oreda som bussen rullade ut från Rangoon. Ett kort stycke utanför Rangoon stannade den för att förena sig med en konvoj, som bestod av en del lastbilar med varor och en del med passagerare. I Letpadan, nära 129 km från Rangoon, fick bröderna byta från buss till tåg. Det fanns inga säten i det här tåget, så de satt på plattformen med benen hängande ned utmed sidorna. En och en halv timme senare nådde de slutet på järnvägslinjen vid floden Irrawaddy. De färjades över floden och for därpå med buss till staden Henzada.

Fortskaffningsmedlen blev nu ännu mera besynnerliga, ty från Henzada företogs en färd på cirka 8 km med ”tri-shaw” (en cykel med sidvagn). Därefter möttes bröderna av två andra vittnen i oxvagnar. Vittnena med oxvagnarna hade skrivit många brev till expeditionen, men dessa båda ”gileaditer” var de första av Jehovas vittnen söm dessa bröder i djungeln hade träffat på åtta år. I skuggan av en bild av den vilande Buddha klättrade så bröderna upp på sina sittplatser av halm i oxvagnarna för att fullborda den sista etappen av sin resa, som nu gick över risfälten. Med ungefär nio meters mellanrum är fälten avdelade genom en 2,5 dm hög jordvall, vars uppgift är att hålla kvar vattnet under regntiden. För var nionde meter stöter man alltså på en av dessa jordvallar, och oxvagnen hoppar upp i luften och kommer ner med en duns på andra sidan. En halvtimme senare började de resande bröderna möta olika personer av en god vilja, som var utspridda utmed vägen.

Till sist sade broder U Po Lay: ”Här har vi mitt hus, bröder. Välkomna!” Hans hem med sitt halmtak låg inbäddat i dungar av bananplantor och kokospalmer, och för att komma in i huset måste man klättra uppför en bambustege, som var en knapp meter hög, eftersom huset är något upplyft över marken med tanke på regntiden. Ett varmt bad, en mättande måltid och ett glädjande samtal med vännerna, och därpå fick bröderna dra sig tillbaka för en natts vila. Nästa morgon fann ”gileaditerna”, att de isolerade vännerna hade stort nöje av att se på när de rakade sig. Byinvånarna i Burma plockar vanligen bort sina morrhår med hjälp av två slantar. Nästan allt vad bröderna från Gilead gjorde var nytt och ovanligt för vännerna, och de hade alltid åskådare.

Då det var söndag, skulle veckans bibelstudium hållas, och vid detta var 15 närvarande, som alla var i sanningen men av vilka endast tre kunde engelska. Studiet hade brukat gå till så, att man läste upp skriftställen ur den burmanska bibeln och en av bröderna gjorde en utläggning av dem, men nu fick dessa bröder påvisat för sig, hur Vakttornsstudiet bör ledas, och sedan varje paragraf blivit studerad, översattes den till burmanska och lästes sedan upp. Detta studium håller de nu varje vecka. Efter Vakttornsstudiet hölls ett tjänstetal, och det tillkännagavs att tillfälle till symbolisering skulle ges nästa dag för alla som önskade bli döpta. Efter detta möte uttryckte alla sin önskan att ta del i tjänsten och att bli döpta och att bli en grupporganisation. Sedan tillbragtes eftermiddagen tillsammans med de två mest mogna bröderna, och de fick lära sig hur de skulle kunna hålla reda på vars och ens prestationer i tjänsten och hur de skulle rapportera tjänsten på fältet till expeditionen och också hur de skulle studera Informationer efter Vakttornsstudiet.

Nästa dag kunde man i arla morgonstunden se en lång rad oxvagnar komma över risfälten, fyllda med människor av en god vilja, som till sist hade funnit Jehovas organisation. Skaran församlade sig vid en flod, och sedan doptalet hade blivit översatt till burmanska, kom tolv stycken fram och symboliserade sin invigning. Följande dag tillbragtes i tjänsten på fältet, och var och en av de båda bröderna från Gilead tog två andra förkunnare med sig och visade dem, hur arbetet skulle gå till. Morgonen därpå lämnade ”gileaditerna” byn Thing-an-aing klockan 4:30 och färdades den ungefär 193 km långa vägen tillbaka till Rangoon, dit de anlände 17:30. Att det tog så lång tid berodde till stor del på att bussen så många gånger måste stanna och bli genomsökt av beväpnat vaktmanskap, för att man skulle försäkra sig om att inga vapen fördes in i Rangoon.

Denna resa har sannerligen visat sig vara mödan värd, ty månaden därpå fick expeditionen en rapport från den nya gruppen, och det var tolv förkunnare som hade rapporterat. Det kommer att bli en verklig glädje för landstjänaren att återvända dit i maj som kretstjänare och återigen ta del i tjänsten på fältet med vännerna i byn Thing-an-aing.

Brev

Döda själar?

Käre Broder!

Härmed svar på Ditt brev av den 12 februari.

När Vakttornet för den 1 maj 1949 framställde frågan: ”Finns det döda själar?”, så använde det samma uttryckssätt som den hebreiska texten av den Heliga skrift. Så till exempel citerar The Englishman’s Hebrew and Chaldee Concordance of the Old Testament ( — Engelsmannens hebreiska och kaldeiska konkordans till Gamla testamentet) på sidan 829 4 Moseboken 6:6 på följande vis: ”Han skall icke komma vid någon död kropp [ordagrant död själ].” Rotherhams översättning av bibeln återger 4 Moseboken 6:6 så här: ”Till ingen död person skall han gå in”, men hans fotnot till uttrycket ”död person” lyder: ”Ordagrant: ’ingen själ av en död’.”

Vakttornet har gång på gång påpekat, att i den vanliga engelska bibeln är det hebreiska ordet nefesch för det mesta (nämligen 428 gånger) översatt med det engelska ordet för ”själ”. Emellertid har samma ord 8