Behovet av trygghet
”Du allena, Jehová, låter mig bo i trygghet.” — Ps. 4:9, Åk.
1. Vad är det som har gjort människans liv ovisst under så gott som hela den tid det har funnits människor här på jorden?
MÄNSKLIGHETENS liv har kännetecknats av otrygghet under så gott som hela den tid det har funnits människor här på jorden. Historien redogör för de många faror som de har utsatts för. Sjukdom i alla dess former har ryckt bort människor. Katastrofer och hungersnöd har krävt sin tribut av oräkneliga människoliv. Krig, smärre och större, har ödelagt många länder och fört millioner människor ned i en förtidig grav. Brottsligheten har också varit allestädes närvarande, och ett oräkneligt antal människor har fallit offer för den.
2. Hur har de vetenskapliga framstegen påverkat människans säkerhet och trygghet?
2 Trots de framsteg som människor har gjort till följd av vetenskapen, som försett dem med många nyttiga saker som de inte tidigare haft tillgång till — t. ex. läkemedel för behandling av sjukdomar — har likväl livet inte blivit tryggare för människan nu i denna vetenskapsålder. Det är snarare tvärtom. Den vetenskapliga utvecklingen på rustningsindustrins område är så kolossal — tänk bara på atomvapnen och de biologiska och kemiska vapnen som man låtit framställa — att människornas liv, inte bara i ett fåtal länder, utan runt hela jorden, nu hotas i en utsträckning som aldrig förr i människans hela historia. Visst har livsföringen blivit modernare, men samtidigt har livet blivit mycket ovisst och farligt. Därför är det inte att undra på att statsmän och andra bemärkta personer i sina tal, som världspressen publicerar med fetstilsrubriker, gång på gång återkommer till begreppen ”fred” och ”säkerhet” eller trygghet. Det är uppenbart att dessa tal är en återspegling av den rådande ovissheten i världen.
3. Vilka förutsägelser finner vi i bibeln av den stora ovisshet som präglar våra dagar?
3 Trots all den möda som världsligt inställda människor gör sig uppnås ingen verklig säkerhet och trygghet. Knappt har en konflikt bilagts förrän en annan bryter ut. Många människor ser ingenting annat för sin inre syn än ett stort frågetecken, när de tänker på framtiden. Ovissheten och osäkerheten ökar. Så här exakt beskrev bibeln på förhand just de förhållanden som nu råder: ”Det skall också bliva tecken i sol och måne och stjärnor och på jorden vånda över nationerna, som icke se sig någon utväg på grund av havets dån och dess upprördhet, medan människor bliva vanmäktiga av fruktan och väntan på det som skall komma över den bebodda jorden.” — Luk. 21:25, 26, NW.
4. a) Varför kommer den nuvarande världen aldrig att uppleva verklig fred och trygghet? b) Vem är upphovet till sann trygghet och säkerhet?
4 Enligt bibeln kan vi inte förvänta att den nuvarande upprörda världen skall få fred och trygghet. Hur kommer det sig? Därför att den söker trygghet på fel håll och på ett felaktigt sätt. Människor i allmänhet har inte lärt sig att människor och mänskliga organisationer inte kan bereda verklig trygghet och säkerhet. De förkastar bibelns klara, tydliga råd: ”Sätt icke din förtröstan till ädlingar, ej heller till jordemänniskans son, som ingen frälsning tillhör.” (Ps. 146:3, NW) Ingen människa, aldrig så framträdande och med aldrig så stor religiös eller politisk makt, ingen av denna världens nationer och ingen internationell organisation kan skänka verklig trygghet och frälsning åt mänskligheten. Sådana dyrbara, eftertraktade mål kan uppnås endast tack vare Gud, den Allsmäktige, som bär namnet Jehova, och endast i överensstämmelse med de föranstaltningar som han har gjort. — Jes. 43:11.
Den trygghet man åtnjöt i det forntida Israel
5. a) Vad visar Israels historia beträffande tryggheten? b) Beskriv konung Salomos välsignade regering.
5 Som de flesta vet var israeliterna, dvs. avkomlingarna av hebréen Abraham genom dennes son Isak och sonson Jakob, en gång i tiden Jehovas utvalda folk. Genom Jehovas sätt att handla med Israel uppenbaras för oss på förhand tydliga glimtar av hur tryggheten kan uppnås och hur den kan gå förlorad. Det framgår av Israels historia att den nationella tryggheten såväl som den individuella tryggheten förmodligen var allra störst under den regering som utövades av den vise, fridsamme och ryktbare konung Salomo, en av de mänskliga konungar som härskade såsom representanter för den osynlige konungen Jehova. En krönikeskrivare använder följande målande ord, då han redogör för denna välsignade tid: ”Och han hade fred på alla sidor runt omkring, så att Juda och Israel sutto i trygghet, var och en under sitt vinträd och sitt fikonträd, ifrån Dan ända till Beer-Seba, så länge Salomo levde.” — 1 Kon. 4:24, 25.
6. a) Nämn några faktorer som bidrog till Israels välgång och trygghet, b) Vad visar Israels senare historia?
6 Denna frid, trygghet och välgång under konung Salomos regering var inte ett resultat av mänsklig vishet. De var tvärtom ett resultat av himmelsk vishet. Israels folk hade fått en förträfflig samling lagar. Flera hundra år tidigare hade Jehova kungjort dessa lagar för Mose och genom honom för Israels nation. Det var enhetliga lagar som skulle gälla överallt inom denna nations område, och de gällde i stort sett lika för israeliter och utlänningar. Dessa lagar fastställde förhållandet mellan detta folk och dess Gud såväl som förhållandet mellan enskilda individer. Det var en god lag. Den kristne aposteln Paulus bekräftar detta med orden: ”Alltså är ... lagen helig och budordet heligt och rättfärdigt och gott.” (Rom. 7:12) Ju strängare folket, styresmän såväl som underlydande, tillämpade denna lag, desto mer gynnade blev de av sin Gud, Jehova, och desto större var den frid och trygghet som de åtnjöt. Men ju mer de avvek från lagen, vanligen anförda av en styrande klass som hade blivit ond, desto större blev deras otrygghet. Ett mycket tragiskt exempel på detta finner vi i vad som hände Israel sedan flertalet hade förkastat Messias, honom som Gud hade sänt till dem såsom deras återlösare. År 70 v.t., när romarna förstörde Israels mångomtalade huvudstad, Jerusalem, förlorade detta högt gynnade folk sin ställning såsom en nation. Judarnas historia under de nitton hundra år som följt därpå saknar motstycke vad otrygghet och olyckor beträffar. Allt detta vittnar om att man inte kan uppnå verklig trygghet om man inte befinner sig i ett rätt förhållande till människans Skapare. — Ps. 91:2.
Fristaden — en skyddsanordning
7. Varför är Mose lag fortfarande av intresse för oss?
7 Låt oss nu litet närmare begrunda en av den mosaiska lagens föranstaltningar. Det är sant att den mosaiska lagen med dess många påbud och straffbestämmelser inte längre äger gällande kraft. När Messias, Jesus Kristus, kom hit till jorden för nitton hundra år sedan, var tiden ute för denna lag. Syftet med den hade uppnåtts. Genom att den uppfylldes blev den undanskaffad. Bibeln upplyser oss om detta med orden: ”Han förlät oss i sin godhet alla våra försyndelser och utplånade det handskrivna dokumentet [den mosaiska lagen] emot oss, vilket bestod av stadgar och lade hinder i vägen för oss; och Han har undanskaffat det genom att fastnagla det vid tortyrpålen”, som Jesus Kristus hängdes på. (Kol. 2:13, 14, NW) Men denna gamla lagsamling, som visserligen inte ägde laga kraft sedan Jesus Kristus blivit använd till att göra ände på lagen den 14 Nisan 33 v.t., innehåller många lärorika bilder eller ”skuggor” såväl som principer, vilka kan vara de kristna till upplysning och gagn. Veckosabbaten, vilodagen, som det gavs föreskrift om i den mosaiska lagen, var till exempel en sådan skugga av goda ting som skulle komma, eftersom den pekade framåt mot någonting i framtiden, nämligen de tusen åren av frid, lugn och ro under Kristi, Messias’, regering. — Kol. 2:16, 17; Hebr. 10:1.
8. Hur många fristäder fanns det, och vad hette de?
8 En mycket intressant föranstaltning i den mosaiska lagen var den som gällde fristäderna. Var låg dessa städer, och vad var syftet med dem? I lagen gavs det föreskrifter om inalles sex sådana städer, tre på östra sidan om floden Jordan och tre på västra sidan. Josua, Mose efterträdare såsom Israels synlige ledare, ger oss upplysningar om namnen på dessa städer och om deras geografiska läge: ”Så helgade de då härtill Kedes i Galileen, i Naftali bergsbygd, Sikem i Efraims bergsbygd och Kirjat-Arba, det är Hebron, i Juda bergsbygd. Och på andra sidan Jordan mitt emot Jeriko, på östra sidan, utsago de därtill inom Rubens stam Beser i öknen på slätten, inom Gads stam Ramot i Gilead och inom Manasse stam Golan i Basan.” — Jos. 20:7, 8.
9. a) Hur var dessa städer fördelade utöver landet? b) Vilket syfte tjänade de i själva verket?
9 Om man betraktar kartan över det utlovade landet, finner man att dessa städer var ganska jämnt fördelade utöver landet. Varför var det så? Jo, dessa städer skulle lätt kunna nås av alla invånare i landet — israeliter såväl som bofasta utlänningar och inflyttade — som kunde vara i behov av en sådan stads skydd. Dessa städer var tillflyktsorter, orter där man kunde få skydd, och till dem kunde de människor bege sig, vilkas liv var i fara, och därför var de så belägna att det skulle vara möjligt för dem som sökte skydd att ha tillräckligt med kraft och styrka och tid att kunna fly till en av dem. Landets lag fastställde vem som var berättigad att få skydd. Vem som helst kunde fly till en av dessa städer, om han genom en olyckshändelse, utan ont uppsåt, hade råkat döda en annan människa eller flera människor, vare sig det hade hänt under arbete eller under andra förhållanden.
10. Ge exempel på omständigheter, under vilka en människa kunde fly till en av dem.
10 Som en illustration anför vi här ett exempel på en sådan situation, som gjorde flykt till fristaden nödvändig. ”Under följande villkor må en dråpare fly till någon av dem och så bliva vid liv: om någon dödar sin nästa utan vett och vilja och utan att förut hava burit hat till honom — såsom när någon går med sin nästa ut i skogen för att hugga ved och hans hand hugger till med yxan för att fälla trädet och järnet då far av skaftet och träffar den andre, så att denne dör — då må en sådan fly till någon av dessa städer och så bliva vid liv.” — 5 Mos. 19:4, 5.
Människolivets helgd
11. a) Varför skulle en människa behöva fly till fristaden? b) Vad får vi veta av Jehovas ord till Noa?
11 Men man skulle kunna fråga: Varför skulle den här mannen behöva fly till en ort där han kunde få skydd? Därför att han, sedan han hade vållat en medmänniskas död, nu själv stod i fara att mista livet. Den närmaste släktingen hade rätt att uppträda som blodshämnare å den persons vägnar som blivit dödad; han hade rätt att uppträda som skarprättare, och i denna egenskap kunde han handla snabbt, utan dröjsmål. Vid denna tid erkändes blodshämnarens rätt helt och fullt. Utan tvivel hade den sitt ursprung i den stadga som vi finner i bibelns första bok, i 1 Moseboken 9:4—6. Där finner vi de ord som Jehova uttalade till Noa och hans söner, vilka hade överlevt den världsomfattande syndafloden, och dessa ord framhäver vilket stort värde människolivet har för Skaparen. ”Endast kött med sin själ — sitt blod — få ni icke äta. Och — förutom detta — edert blod av edra själar skall jag återkräva. Ur varje levande varelses hand skall jag återkräva det; och ur människans hand, ur vars och ens hand som är hennes broder, skall jag återkräva människans själ. Envar som utgjuter människans blod, av människan skall hans eget blod bliva utgjutet, ty till sin avbild gjorde Gud människan.” (NW) Från denna gamla stadga härrörde rättigheten att ålägga de människor dödsstraff, som utgöt människoblod i strid mot lagen.
12. Var det bara den uppsåtlige mördaren som bar på blodskuld?
12 Denna gamla stadga införlivades med den mosaiska lagen. Vemhelst som uppsåtligt och i strid med lagen utgöt människoblod måste betala med sitt eget liv, sedan det hade bevisats och bekräftats av vittnen att han gjort sig skyldig till mord. (5 Mos. 17:6) Också den människa som ofrivilligt, utan ont uppsåt, vållade en medmänniskas död ådrog sig blodskuld. Men i ett sådant fall erbjöd lagen den möjligheten att denna olyckliga människa kunde undgå döden genom att fly till den närmaste fristaden. Lagens föreskrifter om detta lyder så: ”Och Jehova fortsatte att tala till Mose och sade: ’Tala till Israels söner, och du skall säga till dem: ”Ni skola nu gå över Jordan till Kanaans land. Och ni skola utse städer som ligga väl till för eder. Till fristäder skola de tjäna eder, och den mandråpare skall fly dit, som ouppsåtligt slår en själ till döds. Och städerna skola tjäna eder som tillflykt undan blodshämnaren, för att mandråparen icke må dö, förrän han har stått till rätta inför menigheten. Och de städer som ni skola giva, de sex fristäderna, skola vara till eder tjänst. ... För Israels söner och för den bofaste utlänningen och för den inflyttade ibland dem skola dessa sex städer tjäna som tillflykt, så att envar kan fly dit, som ouppsåtligt slår en själ till döds.”’” — 4 Mos. 35:9—15, NW; Jos. 20:1—6.
13, 14. a) Kunde en uppsåtlig mördare tillåtas få skydd i fristaden? b) Hur avgjordes det om flyktingen var berättigad att få skydd eller var en uppsåtlig mördare?
13 Av de här orden framgår det att för alla som uppfyllde dessa villkor fanns det en lagenlig föranstaltning, för att dyrbart mänskligt liv skulle kunna räddas. Dessa sex städer var samtidigt levitstäder, och en av dem, Hebron, tillhörde de aronitiska prästerna. Men hur gick det med en människa som begagnade sig av det lagenliga skyddet i en av de sex städerna men som i själva verket inte var berättigad till detta, t. ex. en ondskefull mördare? Lagen uteslöt varje möjlighet till skydd för en mördare; en sådan person ansågs ovärdig att komma inom dessa städers skyddande hank och stör. För att säkerställa att ingen ovärdig människa skulle få skydd krävdes det i lagen att ett förhör skulle anställas och att omständigheterna skulle prövas, innan en person definitivt blev omhändertagen i den skyddande staden. Det var de äldste i mandråparens hemort som skulle pröva fallet och fatta det avgörande beslutet. Om beslutet var gynnsamt för den som hade flytt till fristaden, då åtnjöt han därefter det skydd som fristadens helgd garanterade. Härom läser vi:
14 ”Men om det var oväntat, utan fiendskap, som han har stött till honom eller har kastat något föremål mot honom utan att ligga i försåt eller någon sten, med vilken han kunde dödas, utan att se honom, eller han fick den att falla på honom, så att han dör, under det att han icke levde i fiendskap med honom och icke sökte skada honom, då skall menigheten döma mellan den som gav slaget och blodshämnaren i enlighet med dessa rätter. Och menigheten skall rädda mandråparen ur blodshämnarens hand, och menigheten skall återlämna honom till hans fristad, den som han hade flytt till, och han skall vistas där till översteprästens död, hans som blivit smord med den heliga oljan.” — 4 Mos. 35:22—25, NW.
15. Hur länge måste den ouppsåtlige mandråparen stanna kvar i fristaden?
15 Den sista delen av det här citatet talar om precis hur länge den ouppsåtlige mandråparen måste stanna kvar i denna av lagen föranstaltade asyl. Han kanske inte skulle behöva stanna där hela sitt liv, utan bara till dess översteprästen dog, vilken överstepräst som än innehade detta ämbete vid den tid då flyktingen flydde till en av dessa fristäder. När översteprästen dog, var alla som hade flytt till någon av dem genast berättigade att lämna staden och vända åter till sina forna boningsorter. Var det inte då fara värt att blodshämnaren skulle komma över dem? Nej, inte nu längre. Blodshämnaren hade inte nu någon rätt att skada de frisläppta flyktingarna. Saken var utagerad. Det fanns inte längre någon blodskuld att ta hänsyn till. ”Ty han bör vistas i sin fristad till översteprästens död, och efter översteprästens död får mandråparen vända åter till den jord han äger.” — 4 Mos. 35:28, NW.
16. Vad lär oss föranstaltningen om fristaden beträffande människolivets värde?
16 Föranstaltningen med fristaden lär oss flera saker. Den visar oss klart och tydligt att människans Skapare, Jehova, anser människolivet vara värdefullt, dyrbart. Han har full och obestridlig rätt att utplåna människoliv, om människor motsätter sig hans suveräna vilja och ignorerar hans uppsåt. Men människan befinner sig sannerligen inte i samma ställning som sin Skapare, och därför har hon ingen rätt att utsläcka människoliv såsom det behagar henne. Livet är så dyrbart. Man kan rentav säga att det är heligt. Den mosaiska lagen föreskrev att också den ouppsåtlige mandråparen drog blodskuld över sig, och därigenom framhävs Guds stränghet i vad det gäller blodsutgjutelse. Syftet med denna stränghet var säkert att den skulle göra kraftigt intryck på israeliterna och ge dem en rätt uppfattning om människolivets helgd. Den lärde dem också att i allt de hade för händer visa den allra noggrannaste omsorg om detta det dyrbaraste en medmänniska ägde — livet. Psalmisten vände sig till den stora källan, då han skrev: ”Ty hos dig är livets källa.” — Ps. 36:10.
17. Vilka två stora egenskaper som Jehova äger kommer till uttryck i denna speciella lagenliga föranstaltning?
17 Å andra sidan framgår det av denna föranstaltning med fristaden att Jehova är en barmhärtig Gud och att han, såsom den suveräne domaren, känner människors hjärtan och gör åtskillnad mellan den som ouppsåtligt gör sig skyldig till något orätt och den som är ondskefull i sitt hjärta och som medvetet och övermodigt bryter mot Guds lag. Föranstaltningen med tillflyktsstaden, sådan den existerade i det forntida Israel, uppenbarar alltså Jehovas två stora egenskaper: hans rättvisa och hans barmhärtighet. Psalmisten skrev: ”Rättfärdighet och rätt äro din trons fäste, nåd [kärleksfull godhet, NW] och sanning stå inför ditt ansikte.” — Ps. 89:15.
18. Vilka frågor uppstår nu, eftersom denna föranstaltning utgjorde en profetisk bild?
18 Eftersom föranstaltningen med fristaden hade profetisk innebörd och syftade på större ting som skulle komma, uppstår följande frågor: Vad är denna stad en bild av? Vem framställdes i bild genom den ouppsåtlige mandråpare som tilläts fly dit, och vem var blodshämnaren en bild av, han som sökte hinna upp den ouppsåtlige mandråparen? Vad var vägen som ledde till dessa fristäder en bild av? Vem är översteprästen? Och vad är det som visas av det förhållandet att flyktingarna kunde lämna staden sedan översteprästen dött? Alla dessa frågor kan bli tillfredsställande besvarade, i det att vi låter Guds heliga ande leda oss ”fram till hela sanningen”. (Joh. 16:13) Dessa frågor dryftas ingående i den efterföljande artikeln.
[Karta på sidan 7]
(För formaterad text, se publikationen)
Fristäder
Kedes
Golan
Ramot i Gilead
Sikem
Beser
Hebron