-
Gott uppförande — ett mäktigt vittnesbördVakttornet – 1973 | 1 augusti
-
-
Som ett döpt Jehovas vittne ägnade han sig sedan åt heltidstjänsten som ”pionjär”. Under tretton år har han nu tjänat som resande tillsyningsman.
● Ett vittne från Kalifornien berättar om sina personliga erfarenheter och säger: ”När de flesta tänker på Jehovas vittnen, tänker de på deras arbete från dörr till dörr. Men detta var inte fallet med mig. Jag kom i kontakt med ett vittne i skolan. Vi var inte klasskamrater eller bekanta med varandra. Men jag observerade henne på avstånd. Jag kunde försäkra att hon var annorlunda, och detta fängslade mig.
En dag kom detta vittne fram till mig och min tvillingsyster och frågade om vi skulle vilja studera bibeln tillsammans med henne. Jag samtyckte gärna till det, men min syster ’hängde bara med’. Under våra studier, då jag lärde känna detta vittne bättre, kunde jag se att hela hennes syn på livet var annorlunda. Hon var så trygg, lycklig och tillfredsställd. Hon förde ett moraliskt rent liv och deltog inte i några aktiviteter utanför läroplanen.
Efter en tid slutade min tvillingsyster att studera, men jag fortsatte. Min syster försökte alltid att slå ned modet på mig och gjorde det mycket svårt för mig. Min bror försökte också hindra mig, speciellt då han lade märke till hur jag började förändra mitt sätt att klä mig. Till och med min far försökte se till att jag inte skulle bli indragen.
Med tiden började jag se mer av skillnaden mellan Jehovas vittnen och världen. Vid min första områdessammankomst började jag till exempel se skillnaden mellan den anständiga längden på vittnenas kjolar och klänningar och längden på mina klänningar. Jag kände mig i själva verket så generad på grund av detta att jag under hela sista dagen under sammankomsten bar en lång kappa för att dölja min klänning.”
I dag tar denna flicka, tillsammans med vittnet som hon träffade i skolan, del i heltidstjänsten som pionjär. Hon är mycket tacksam för att hon funnit någon i skolan som var annorlunda, någon som återspeglade kristendomen i alla avseenden.
Man ser klart hur ett gott kristet uppförande leder till ett mäktigt vittnesbörd och ger stor kraft åt det offentliga förkunnandet av bibelns sanning. Skulle inte detta ge sanna kristna ökad uppmuntran för att låta deras kärlek till Gud och nästan driva dem till att bevara ett gott uppförande vid alla tillfällen?
-
-
Frågor från läsekretsenVakttornet – 1973 | 1 augusti
-
-
Frågor från läsekretsen
● Enligt 5 Moseboken 6:8, 9 befalldes israeliterna att ”binda” Guds lag som ”ett tecken” på sin hand och låta den vara som ”ett märke” på sin panna. Skall detta förstås bokstavligt? — USA.
Många judiska kommentatorer har tillämpat denna föreskrift bokstavligt. Detta är också ett av de bibelställen som använts till stöd för sedvänjan att bära fylakterier (små skrin med texter från den Heliga skrift). En granskning av sammanhanget och av andra skriftställen visar emellertid avgjort att detta ställe skall ha en bildlig tillämpning.
I 5 Moseboken 6:6—9 läser vi: ”Dessa ord, som jag [Jehova] i dag giver dig, skall du lägga på ditt hjärta. Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du står upp. Och du skall binda dem såsom ett tecken på din hand, och de skola vara såsom ett märke på din panna [vara till ett pannband mellan dina ögon, Åk]. Och du skall skriva dem på dörrposterna i ditt hus och på dina portar.”
Man bör lägga märke till att detta skriftställe inte säger att befallningarna skulle skrivas på någonting och sedan bäras mellan ögonen eller på handen eller fästas vid dörrposterna och portarna. Det var själva befallningarna som skulle bindas som ”ett tecken” på handen och som skulle tjäna som ”ett pannband” mellan ögonen. Det är därför tydligt att den tanke som förmedlas i huvudsak är densamma som kommer till uttryck i Ordspråksboken 7:2, 3: ”Håll mina bud, så får du leva, och bevara min undervisning såsom din ögonsten. Bind dem vid dina fingrar, skriv dem på ditt hjärtas tavla.” Det är tydligt att detta inte är bokstavligt. Det skulle vara omöjligt att bokstavligen skriva buden på hjärtat, och om man band skrivna befallningar vid sina fingrar, skulle det bara hindra en från att utföra något arbete. Det skulle inte tjäna något nyttigt ändamål.
På liknande sätt var det med hänsyftning på påsken, åminnelsen av israeliternas befrielse från Egypten, som Jehova befallde dem: ”Det skall vara dig till tecken på din hand och till en åminnelse mellan dina ögon, på det att Jehovás lag skall vara i din mun; ty med stark hand utförde Jehová dig ifrån Egypten.” (2 Mos. 13:9, Åk) Också här är det tydligt att åminnelsen själv inte kunde bokstavligen bindas på deras händer och inte heller tjäna som en bokstavlig åminnelse mellan deras ögon. Men israeliterna kunde ständigt hålla det som Gud hade gjort för dem inför sina ögon, som om det vore skrivet på en tavla mellan deras ögon eller som om det vore ett tecken på deras händer.
På samma sätt kunde de alltid hålla Jehovas
-