Högmod går före fall

 1. Vem uttalade orden i Ordspråksboken 16:18, och för vilka gäller de?

”STOLTHET går före undergång, och högmod går före fall.” Dessa ord stammar från forntidens visaste konung. Denne vise man insåg att principen gällde för honom såsom konung. Den gäller också i vidare bemärkelse och med samma kraft för en nation. — Ords. 16:18.

 2. Hur visade sig Israels tiostammarsrikes stolthet och högmod, och vad blev följden?

² I tidigare nummer av denna tidskrift har vi talat om att Israels tiostammarsrike, det nordliga riket, med huvudstad i Samaria frigjorde sig från det kungahus eller den kungaätt, som tagit sin början med David, vilken satt på ”Jehovas tron” i Jerusalem. Dessutom lockade det folket i Israel bort ifrån att dyrka Jehova i templet i Jerusalem, varigenom det förkastade Jehovas tillbedjan och hans ord och blev högmodigt i sitt förhållande till honom. Det var oundvikligt att nationen började förfalla. Det började gå utför med den, ty Gud tillät fiendenationerna runt omkring att invadera landet. Efter 257 år råkade riket ohjälpligt på fall, då det besegrades av Assyrien och landets folk fördes bort och förskingrades i avlägsna länder.

 3. a) Hur underlät man i Juda rike att dra fördel av det som man såg att Samaria fick uppleva? b) Vilka symboler använde Jehova i sin domsprofetia, och hur skulle hans domar verkställas?

³ Samarias systerrike, Juda, lärde ingen läxa av Samarias fall utan visade ett likartat högmod gentemot Jehova. Gud sände slutligen sin profet Jeremia att frambära den dittills kraftigaste varningen. I sin profetia liknade Gud sin vrede mot Juda vid vin, och denna vrede skulle utgjutas i och med att hans domar skulle gå i verkställighet. Kalken med vinet svarade mot det redskap, som Gud skulle använda för att verkställa domarna. Nebukadnessar skulle bli den kalk, förmedelst vilken Guds vrede skulle utgjutas över Juda och Jerusalem och många andra nationer. Men längre fram skulle Babylon självt på grund av sin ondska och sitt högmod gentemot Jehova och hans folk tvingas dricka av Guds vredesvin förmedelst en annan kalk, ett annat redskap, dvs. en annan konung. Vad följden skulle bli för den som drack av kalken, det beskrivs i Guds ord till Jeremia:

Vredens symboliska kalk iskänkt åt Juda

 4. Vilken verkan skulle drickandet av den symboliska vinkalken få, och vilka skulle få dricka av den?

⁴ ”Du skall säga till dem: Så säger HERREN Sebaot [härskarornas Jehova], Israels Gud: Dricken, så att I bliven druckna, och spyn och fallen omkull utan att kunna stå upp; ja, fallen, när det svärd kommer, som jag skall sända bland eder. — Men om de icke vilja taga emot kalken ur din hand och dricka, så säg till dem: Så säger HERREN Sebaot: I måsten dricka. Ty se, med den stad som är uppkallad efter mitt namn skall jag begynna hemsökelsen. Skullen då I [andra nationer] bliva ostraffade? Nej, I skolen icke bliva ostraffade, utan jag skall båda upp ett svärd mot jordens alla inbyggare.” — Jer. 25:27—29.

 5. a) Hur lät Jeremia nationerna få dricka av kalken? b) När och varför lät Jehova Jeremia teckna upp hans profetia mot Israel och Juda i en bokrulle?

⁵ På ett symboliskt sätt måste Jeremia först låta Jerusalem och Juda land och dess furstar få dricka av kalken, nämligen genom att delge dem detta profetiska budskap om Guds vrede. Det skulle inte behaga nationerna att få höra dessa ord. Det skulle vara som om de finge en försmak av den symboliska bräddfulla vinkalken. Medan Jojakim, den tredje konungen från slutet, satt på Juda tron, inträffade några händelser som särskilt framhäver detta. Jehova sade till Jeremia: ”Tag dig en bokrulle och teckna däri upp allt vad jag har talat till dig angående Israel och Juda och alla hednafolk [andra nationer] från den dag [under år 647 f. Kr.], då jag först talade till dig i Josias tid, ända till denna dag. Kanhända skall Juda hus, när de höra all den olycka, som jag har i sinnet att göra dem, vända om, var och en från sin onda väg, och så skall jag förlåta dem deras missgärning och synd.” — Jer. 36:1—3.

 6. Vem läste upp rullen offentligt, var och när skedde det?

⁶ Jeremia dikterade Jehovas budskap för sin sekreterare, Baruk. Jeremia kunde inte själv vid detta tillfälle frambära budskapet, varför han bjöd Baruk att ta det skrivna budskapet med sig till templet i Jerusalem och läsa upp det för alla som samlats där på fastedagen. Denna fastedag hade utlysts minst nio månader efter det att Jeremia hade börjat diktera sitt budskap och framställa rullen. Då Baruk modigt läste upp profetian i templets övre förgård, vid ingången till nya porten på templet, stod Mika, som var son till en av furstarna, Gemarja, där och hörde på.

Boken bränns upp

 7. a) Hur reagerade furstarna, när de hörde rullen läsas? b) Vilken fråga uppstod beträffande konung Jojakim?

⁷ Mika omtalade för furstarna vad som hade hänt, och Baruk tillkallades för att han skulle läsa upp profetian för dem. Därefter tog de hand om rullen och uppmanade Baruk och hans herre, Jeremia, att gå och gömma sig. När konung Jojakim fick höra talas om rullen med profetian, sände han bud efter den. Skulle konungen nu lyssna och visa respekt för profetian, eller skulle han visa sig högmodig och handla emot det som nu inte endast var Guds talade ord utan därtill Guds inspirerade, skrivna eller upptecknade ord?

 8. a) Hur reagerade konungen, då han drack denna profetiska ”kalk”? b) Hur visade Jojakim stort högmod genom det sätt, på vilket han handlade vid detta tillfälle?

⁸ Alla furstarna stod omkring konungen, när Jehudi läste upp rullen. ”Konungen bodde då i vinterhuset, ty det var den nionde månaden [november—december]. Och kolpannan stod påtänd framför honom; och så ofta Jehudi hade läst tre eller fyra spalter, skar han av rullen med pennkniven och kastade stycket på elden i kolpannan.” Tre av furstarna bad konungen att han inte skulle bränna upp Jeremias rulle, men han lyssnade inte till dem; hela rullen brändes upp. Jojakim gick verkligen till yttersta gränsen i sitt högmod gentemot Jehova, när han nu gick så långt att han dristade sig att bränna Guds skrivna ord. Jojakim sökte också gripa Jeremia och Baruk, vilket dock inte lyckades honom. Jehova ”gömde dem undan”. — Jer. 36:4—26.

 9. a) Vad bjöd Jehova därpå Jeremia att göra, och vilka domsord uttalades över Jojakim? b) Vilken lärdom bör nationerna dra av det som inträffade vid denna tid?

⁹ Den här skildringen kan ge de nationer en lärdom, vilka söker förinta Guds ord genom att bränna det eller mala sönder det eller förbjuda det inom sitt välde, en lärdom som visar att deras ansträngningar är fruktlösa, ja, fullkomligt verkningslösa; och därtill denna lärdom: Jehovas ord förblir evinnerligen och kan inte förintas av ogudaktiga människor. Jehova sade till Jeremia: ”Tag dig nu åter en annan rulle och teckna däri upp allt vad som förut stod i den förra rullen, den som Jojakim, Juda konung, brände upp. Men angående Jojakim, Juda konung, skall du säga: Så säger HERREN: Du har bränt upp denna rulle och sagt: ’Huru kunde du skriva däri, att konungen i Babel förvisso skall komma och fördärva detta land och göra slut på både människor och djur däri? Därför säger HERREN så om Jojakim, Juda konung: Ingen ättling av honom skall sitta på Davids tron; och hans egen döda kropp skall komma att ligga utkastad, prisgiven åt hettan om dagen och åt kölden om natten. Och jag skall hemsöka honom och hans avkomlingar och hans tjänare för deras missgärnings skull, och över dem och över Jerusalems invånare och över Juda män skall jag låta all den olycka komma, som jag har förkunnat över dem, fastän de icke hava velat höra.”

10. När innehållet i rullen tecknades upp på nytt, vad lades då till denna symboliska ”kalk”?

¹⁰ Jeremia lydde. Han dikterade för sin sekreterare ”allt vad som hade stått i den bok som Jojakim, Juda konung, hade bränt upp i eld. Och till detta lades ytterligare mycket annat av samma slag.” — Jer. 36:27—32; 45:1—5.

Juda blir lydland under Babylon

11. a) Under vilket år av Jojakims regering inträffade detta? Under vilket år av Nebukadnessars regering? b) Hade Jojakims tre år såsom lydkonung under Babylon börjat vid den tiden? c) Hur började Juda rike undergå straff innan Jojakims regering var till ända?

¹¹ Detta inträffade mot slutet av femte året av konung Jojakims regering och under Nebukadnessars andra regeringsår, dvs. år 624 f. Kr. Konung Nebukadnessar i Babylon hade ännu inte dragit upp mot Jerusalem, vilket framgår av det förhållandet att Jojakim gjorde invändningar mot Jeremias profetia, som förutsade Nebukadnessars angrepp. (Jer. 36:9, 29) Detta gör det möjligt för oss att fastställa tiden för de händelser som skildras i 2 Konungaboken 24:1—6: ”I hans tid drog Nebukadnessar, konungen i Babel, upp, och Jojakim blev honom underdånig och förblev så i tre år; men sedan avföll han från honom. Då sände HERREN över honom kaldéernas, araméernas, moabiternas och Ammons barns härskaror; han sände dem över Juda för att förgöra det — i enlighet med det ord som HERREN hade talat genom sina tjänare profeterna. Ja, det var efter HERRENS ord, som detta kom över Juda. ... Och Jojakim gick till vila hos sina fäder. Och hans son Jojakin blev konung efter honom.”

12. Vid vilken tidpunkt var det som Nebukadnessar kom upp emot Jerusalem första gången? När kom han för andra gången?

¹² Det var inte år 628 f. Kr., under Jojakims första regeringsår, utan år 620 f. Kr. som konung Nebukadnessar gjorde Jojakim till sin lydkonung och denne ”blev honom underdånig”. Under det tredje året av sin tid som lydkonung (inte under sitt tredje regeringsår, utan under sitt elfte) avföll Jojakim från Nebukadnessar och slutade upp med att betala skatt till Babylon. Då kom Nebukadnessar för andra gången upp emot Jerusalem för att straffa Jojakim. Detta inträffade år 618 f. Kr. — Se Harper’s Bible Dictionary, av M. S. och J. L. Miller, 1952 års upplaga, sidan 306, under ”Jojakim”.

13. a) Vad hade Nebukadnessar för avsikt beträffande Jojakim, då han kom upp emot Jerusalem för andra gången? b) Fullföljde han denna avsikt? Förklara.

¹³ I Guds profetia hade det sagts följande om Jojakim: ”Såsom man begraver en åsna, så skall han begravas; han skall släpas ut och kastas bort, långt utanför Jerusalems portar.” (Jer. 22:18, 19; 36:30) Nebukadnessar hade för avsikt att ta konung Jojakim till fånga levande, fängsla honom med fjättrar och föra honom till Babylon, såsom 2 Krönikeboken 36:6 (NW) säger: ”Mot honom kom Nebukadnessar, konungen i Babylon, upp för att han skulle binda honom med två kopparfjättrar och så bortföra honom till Babylon.” Nebukadnessar tog emellertid aldrig Jojakim till fånga, och Jojakim slöt aldrig fred med Nebukadnessar, utan han dog innanför Jerusalems murar. Bibeln talar emellertid inte om hur han dog. För ”de styggelser som han gjorde” kastades hans kropp ut utanför Jerusalems murar. — 2 Krön. 36:8.

Fångenskap för de förnämsta i Juda land

14. a) Hur stämmer det förhållandet att Jojakin kom på tronen med orden i Jeremia 36:30? b) När började och när slutade Nebukadnessars åttonde regeringsår, det år då Jojakin blev tillfångatagen?

¹⁴ Jojakin, Jojakims son, regerade bara i tre månader och tio dagar, en så kort tidsperiod att man knappast behöver räkna med den i förbindelse med Jehovas ord i Jeremia 36:30. (2 Krön. 36:9, 10) ”På den tiden” kom ”Nebukadnessar, konungen i Babel, ... till staden, medan hans tjänare belägrade den. Då gav sig Jojakin, Juda konung, åt konungen i Babel ... och konungen i Babel tog honom så till fånga i sitt åttonde regeringsår.” Nebukadnessars åttonde regeringsår började på första dagen i den första judiska månaden, Nisan, och slutade på 29:e dagen i den tolfte judiska månaden, Adar. Denna sista dag motsvarade den 19 mars år 617 f. Kr. enligt gregorianska kalendern.

15. Hur omfattande blev judarnas bortförande i landsflykt vid den tiden, och hur fortsatte konungaväldet att utövas i Jerusalem?

¹⁵ Så här heter det om de judars bortförande, som togs till fånga den gången: ”Inga andra lämnades kvar än de ringaste av folket i landet. Han förde Jojakin bort till Babel; därjämte förde han konungens moder, konungens hustrur och hans hovmän samt de mäktige i landet såsom fångar bort ifrån Jerusalem till Babel. ... Men konungen i Babel gjorde hans farbroder Mattanja till konung i hans ställe och förändrade dennes namn till Sidkia.” — 2 Kon. 24:8—17.

16. a) När inträffade denna belägring av Jerusalem enligt Daniels skildring? b) I vilken bemärkelse var detta Juda konungs tredje regeringsår, och vilket år var det då i själva verket? c) Hur bekräftar Josefos det som sagts här om tiden för en del judars landsflykt?

¹⁶ Det är denna händelse som profeten Daniel skildrar: ”I Jojakims, Juda konungs, tredje regeringsår kom Nebukadnessar, konungen i Babel, mot Jerusalem och belägrade det.” (Dan. 1:1) Detta ”tredje regeringsår” syftade på hans tredje år såsom Babylons lydkonung och var i själva verket Jojakims elfte regeringsår med tanke på hela den tid han suttit vid makten, och detta år skulle utlöpa den 29 Adar, dvs. den 19 mars, år 617 f. Kr. Han dog innan detta hans elfte regeringsår gått till ända.a

17. a) Vilka betydelsefulla händelser kan inte sägas ha inträffat år 625 f. Kr.? b) Kan de sjuttio åren av ödeliggande, som förutsades av Jeremia (25:11), sägas ha börjat år 617 f. Kr.? Varför inte? c) Hur kan den händelse, som är omnämnd i Jeremia 52:28, sägas ha ägt rum under det ”sjunde året” och samtidigt under Nebukadnessars ”åttonde regeringsår”, såsom det heter i 2 Konungaboken 24:12? d) Hur blir detta en hjälp att fatta överensstämmelsen mellan tidsangivelsen ”adertonde” året, i Jeremia 52:29, och ”nittonde” året, i 2 Konungaboken 25:8?

¹⁷ Landsflykten och fångenskapen för judarna där borta i Babylon började alltså inte år 625 f. Kr., vid slutet av konung Jojakims oavhängiga styrelse i Jerusalem, nej, inte ens för en del av judarna. Den sjuttioåriga tidsperiod, som profeten Jeremia hade förutsagt, började inte heller det året, 625 f. Kr. Profetian om att Juda land skulle vändas upp och ned såsom en skål eller ett fat och sköljas tomt genom att berövas sina invånare gick förvisso inte i uppfyllelse då. Åtta år senare, år 617 f. Kr., då Jojakin fördes i fångenskap jämte Jerusalems mäktiga eller framstående män, var det bara en liten del av folket som också fördes bort. Det stora flertalet av judarna blev kvar i Jerusalem och Juda städer, och landet blev inte alls en obebodd ödemark.b

18. a) Hur kan vi, tack vare insikten om det som här har sagts, undvika att begå samma misstag som kristenhetens kronologer har begått? b) Vad är det som fört dem på avvägar?

¹⁸ På grund av att kristenhetens kronologer begår det misstaget att de fastställer att början på det sjuttioåriga ödeliggandet för Jerusalem och Juda land inföll sedan konung Jojakim regerat i Jerusalem endast i tre år, slår deras tidsberäkningar fel med åtminstone nitton år, i det att de så att säga förkortar tidens ström med så många år. De gör detta därför att de söker få bibelns skildring att stämma med Klaudios Ptolemaios’ astronomiska data. Denne alexandrinske eller egyptiske astronom levde på 100-talet e. Kr. Hans astronomiska system har man nu för länge sedan förkastat, och vi gör inte gemensam sak med dessa kronologer.

19. a) Vilka anordningar beträffande konungaväldets utövande i Juda gjorde Nebukadnessar vid tiden för den fångenskap som började år 617 f. Kr.? b) När skulle då ödeläggelsen komma för Juda och Jerusalem?

¹⁹ Även om den här omtalade fångenskapen alltså tog sin början år 617 f. Kr., dröjde det med ödeläggelsen av Juda land fram till det elfte året av Juda siste konungs, Sidkias, regering. Nebukadnessar lät Sidkia avlägga ed på att vara honom underdånig. — 2 Krön. 36:13; Hes. 17:12—14.

Den profetiska kalken med vredesvin räcks åt Babylon

20. a) Beskriv hur den falske profeten Hananja motstod Jeremia. b) Vilket politiskt betonat besök avlade Sidkia? c) Inför vilken ståthållare trädde förmodligen Sidkia fram? d) Hur drog Jeremia fördel av Sidkias besök i Babylon?

²⁰ Den högmodige konung Jojakim hade fått en vanhedrande död. Men den lydige prästen Jeremia förblev vid liv för att profetera å Jehovas vägnar. I konung Sidkias fjärde regeringsår, dvs. år 614 f. Kr., nedskrev Jeremia en profetia, i vilken han i detalj talade om Babylons kommande fall. Den skulle utgöra en motvikt mot den profetia, som den falske profeten Hananja hade framburit för att omintetgöra verkan av Jeremias profetia mot Jerusalem. (Jer. 28:1—4) Samma år for konung Sidkia jämte sin kvartermästare Seraja på besök till Babylon av politiska skäl, otvivelaktigt för att ställa konungen i Babylon helt tillfreds genom att personligen överlämna den skatt han var skyldig betala Nebukadnessar. Det verkar som om ståthållaren i Babylon vid den tiden var en man vid namn Nabonid, som konung Nebukadnessar ämnade förmäla med sin älsklingsdotter, Nitokris.c Jeremia drog fördel av detta besök, som Sidkia var i färd med att göra, och sände med Seraja den bokrulle, som innehöll profetian om Babylons fall, för att Seraja skulle läsa upp den i Babylon. Jeremia säger oss:

21. Genom vem och förmedelst vilka ord och vilken handling räckte Jeremia på ett symboliskt sätt Babylon kalken med Jehovas vredesvin?

²¹ ”Och Jeremia tecknade i en och samma bok upp alla de olyckor, som skulle komma över Babel. ... Jeremia sade till Seraja: ’När du kommer till Babel, så se till, att du läser upp allt detta. Och du skall säga: ”HERRE [Jehova], du har själv talat om denna ort, att du vill fördärva den, så att ingen mer skall bo där, varken någon människa eller något djur; ty den skall vara en ödemark för evärdlig tid.” Och när du har läst upp boken till slut, så bind en sten vid den och kasta den ut i Frat och säg: ”På detta sätt skall Babel sjunka ned och icke mer komma upp, för den olyckas skull, som jag skall låta komma över det mitt under deras ävlan.”’” — Jer. 51:59—64.

22. Hur kan vi, av de händelser vi här har dryftat, inse sanningen i orden i 1 Korintierna 10:12?

²² Av dessa händelser, som utspelades under den sista tiden för Juda rike, i vilket konungar av Davids ätt hade suttit på Jehovas tron i Jerusalem, drar vi denna lärdom: ”Den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller.” (1 Kor. 10:12) Jerusalem, den store konungens stad, som rönt så rik välsignelse från Jehova Gud och som ägt hans beskydd, ja, i många år efter det att dess ”syster”, Samaria, och dess rike, hade fallit, hade nu nått en höjdpunkt i fråga om högmod och stolthet, i det att man gått så långt att man bränt upp Jehova Guds skrivna ord. Efter denna händelse började hela nationen snabbt förfalla, det gick utför med den på allvar, så att den förlorade sin frihet och blev ett lydrike under en hednisk konung, och rikets fall och fullständiga omstörtande var nära förestående. Hur detta slutligen skedde kommer vi att dryfta i följande nummer av denna tidskrift.

23. Vilken tröst får Jehovas folk i denna tid av den bibliska skildringen, i synnerhet av det som sägs om Jojakim och verkningarna av att han brände bokrullen?

²³ För sådana regeringar, som bränner biblar och som på annat sätt söker förinta Guds ord, bibeln, eller som söker undanhålla folk denna bok genom att förbjuda den och genom att fängsla dem som äger en bibel och förfölja dem som tror bibelns budskap och förkunnar det, kommer det snabbt att gå utför, och på grund av sin stolthet och sitt högmod, som de visar mot Jehova, kommer de inom kort att ohjälpligt falla och råka ut för en ödeläggelse, som de aldrig skall återhämta sig ifrån.

[Fotnoter]

På tredje året förde babyloniernas konung krig mot egyptierna, och då Jojakim erhöll underrättelse härom, uraktlät han att betala skatten, men hans hopp om hjälp av egyptierna svek honom, ty de vågade ej deltaga i striden på den tiden. ...

En kort tid därefter företog konungen i Babel krig mot Jojakim, ... och sedan han därpå förordnat hans son Jojakin till landets konung, gjorde han de förnämsta personerna, utgörande ett antal av 3.000, till fångar och bortförde dem till Babel, bland vilka jag särskilt nämner Hesekiel, som då var helt ung. På detta sätt slutade konung Jojakim sitt liv, efter att hava levat i trettiosex år och regerat i elva. Han efterträddes av Jojakin ...” [Se också Hes. 1:1—3]

Man kan alltså säga att Nebukadnessars maktutövning såsom konung i Babylon blev ett speciellt hot mot Jerusalem och Juda från och med år 624 f. Kr., dvs. året efter hans seger över Farao Neko vid Karkemis. I överensstämmelse härmed skulle det ”sjunde året”, som nämns i Jeremia 52:28, infalla under delar av åren 618 och 617 f. Kr., och det var också Jerusalems konungs, Jojakims, elfte regeringsår. Men räknat från den tid, då Nebukadnessar verkligen började regera i Babylon, blir året 618—617 f. Kr. hans ”åttonde regeringsår”. (2 Kon. 24:12) Det var alltså i själva verket i sitt åttonde regeringsår såsom konung i Babylon som Nebukadnessar förde de här ovan nämnda 3.023 judarna bort i landsflykt; deras hustrur och barn som uppgick till flera tusen medräknades uppenbarligen inte. — 2 Kon. 24:14—16.

I överensstämmelse med det som här har sagts har Nebukadnessars ”adertonde regeringsår”, som omnämns i Jeremia 52:29, avseende på det ”adertonde” året av hans herravälde över Palestina, men samma år var också hans ”nittonde regeringsår”, såsom det heter i 2 Konungaboken 25:8, dvs. räknat från den tid då han började regera i Babylon.

[Bild på sidan 91]

Jojakim bränner Guds skrivna ord