”De kan ses i hans gärningar”
Om primitiva stenredskap bevisar att det finns en formgivare, visar då inte levande varelser av mycket sinnrik utformning att det finns en vis och mäktig Skapare?
OM DET blir ett skred i bergen, väntar vi oss att få se en massa stenblock där skredet stannat nedanför berget. Vi skulle inte tro våra ögon om alla stenblocken tillsammans bildat ett vackert hus. Ett hus kräver nämligen formgivning och målmedvetet arbete. Och det förekommer inte någon formgivning utan en formgivare och inget målmedvetet arbete utan en förnuftsbegåvad arbetare. Detta stämmer överens med bibelns ord i Hebréerna 3:4: ”Nu uppförs ju vart och ett hus av någon.”
En vetenskapsman gräver bland stenskärvorna i jorden och hittar en rund, avlång sten som är slät och har en skåra som löper runtom. Han tvivlar inte på att den formats av en primitiv människa. Han är övertygad om att den varit fäst vid en käpp med hjälp av en läderrem och använts som hammare eller vapen. Han finner också en flat sten med skarp egg och är säker på att den tillverkats av en ”stenåldersmänniska” för att användas som kniv eller skrapa. Eller ett litet skarpt flintstycke påminnande om en pilspets övertygar honom om att den utformats av en människa för att användas som spets på en pil eller ett spjut. Vetenskapsmannen drar slutsatsen att sådana ändamålsenliga, utformade ting inte är slumpens verk.
Verket vittnar om upphovsmannen. De här redskapen och vapnen är primitiva. Följaktligen anser man att de som tillverkat dem måste ha varit primitiva människor, eftersom apor inte tillverkar några vapen och den nutida människans vapen är mycket sinnrikt utformade. Vetenskapsmannen placerar därför den människa som gjort stenföremålen i en stenålder och förmodar att hennes utseende och hjärnkapacitet måste befinna sig någonstans mellan apans och nutidsmänniskans. Han tänker sig alltså en kutryggig, hårig apmänniska med låg panna och släpande steg. Denna apmänniskas verk vittnar om mera uppsåt och formgivning än käppen som apan kan ta till då och då, men mycket mindre än den nutida människans uppfinningar. Vetenskapsmannen ser upphovsmannen genom hans verk och bedömer hans egenskaper efter hans verk.
MAN KASTAR LOGIKEN ÖVERBORD
Men när det blir fråga om det myllrande växt- och djurlivet på jorden ändrar vetenskapsmännen uppfattning. Nu vittnar inte längre formgivning om att det finns en formgivare. De enklaste av alla levande organismer är långt mera komplicerade än grovt tillyxade stenredskap. Ja, inte ens det encelliga urdjuret kan betraktas som enkelt. Inom denna enda cell finns nämligen förmågan att utföra alla de kroppsfunktioner som sköts av de många organen hos ett ryggradsdjur. Urdjuret är i sig självt en komplicerad organism. Evolutionistiska vetenskapsmän hävdar att sådana komplicerade organismer inte haft någon formgivare, utan kommit till genom en slump. Det skulle vara oändligt mycket lättare för primitiva stenredskap att uppstå genom ett jordskred eller i ett brusande vattendrag, ja till och med lättare för ett stenhus att byggas av en lavin av stenblock, än för ett urdjur att uppstå helt av sig självt!
Är det känslomässiga fördomar som får många intelligenta människor att kasta den logiska regeln överbord att ett ändamålsenligt verk vittnar om en intelligent upphovsman, när det blir tal om de mest komplicerat utformade skapelserna på jorden? Bibeln stöder denna regel, men de ryggar tillbaka för bibelns tillämpning av den: ”Ända sedan Gud skapade världen, kan hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och hans gudom, uppfattas med förståndets öga: de kan ses i hans gärningar.” (Rom. 1:20, Hedegård) De skulle aldrig acceptera att slumpen gett upphov åt ett primitivt stenredskap, men de sätter gärna tro till att den skapat inte bara urdjur, utan allt liv på jorden, också människan! De skyggar för att se universums store formgivare och skapare i dessa förunderliga verk. Låt oss tänka på några sådana underverk. Tänk efter om den blinda slumpen har de egenskaper som dessa underverk vittnar om.
JORDEN DU TRAMPAR PÅ
På den tredje skapelsedagen sade Jehova: ”Samle sig det vatten, som är under himmelen, till en särskild plats, så att det torra bliver synligt.” (1 Mos. 1:9) Nu kunde landväxterna bli till. Men för att dessa växter skulle kunna frodas måste det finnas jord. Jorden är något mycket vanligt, men den är ändå ett underverk. Den är en livsviktig tillgång, och i våra dagar oroar man sig över jordförstöring, som leder till att öknarna breder ut sig. Det har ofta tagit tusentals år för stenar att förvandlas till bördig jord. De utsätts för vittring. Svampar slår sig ner och gror och sänder ut svamptrådar som omger alger, och så förenas svampen och algen till en lav. Lavarna växer på ytan av stenblock och löser upp dem och bildar ett tunt jordlager, där mossor kan växa. Mossorna i sin tur lever och dör och frambringar mer jord, där så småningom frön kan gro. Naturkrafterna flyttar jorden till platser där den kan samlas till sådana djup att högre växter och slutligen träd kan växa där.
När växterna fäller sina blad och dör, bryts de ner av bakterier och bildar en bördig jordmån. Mikroorganismer bryter sedan ner de organiska föreningarna från de förmultnande växtdelarna till de enkla näringsämnen som växterna behöver. Marken vi går på består av jord, men jorden är inte solid. Den är fylld med luft, vatten och mängder av levande organismer. Tio gram jordpartiklar kan tillsammans ha en yta som uppgår till ett helt hektar. I tempererade trakter kan en tesked jord innehålla mer än 5.000.000.000 levande organismer! Var och en av dem är ett under av formgivning och ändamålsenlighet, och allesammans behövs för att ”jorden skall giva sin gröda”. (Hes. 34:27) Är jorden bara något man trampar på? Utan den skulle livet inte kunna existera!
NAVIGATÖRER SOM ÖVERGÅR MÄNNISKANS FÖRSTÅND
Många fåglar flyttar för att komma undan den kalla årstiden och för att finna föda. Deras navigationsförmåga är vördnadsbjudande och är ännu inte helt utforskad. Hur kan fåglarna veta att det varma vädret och födan befinner sig söderut och inte österut eller västerut, när det börjar bli kallt på norra halvklotet? Och hur kan de veta att de skall flyga norrut när de återvänder på våren? Olika hormoner som släpps ut i blodet underrättar dem om detta. En del fåglar flyttar hundratals kilometer och andra tusentals kilometer till samma plats som de lämnade sex månader tidigare. Tärnor och pipare flyger omkring 6.500 kilometer i ena riktningen. Ungfåglarna flyger ensamma redan första gången. Ända fram på medeltiden vägrade biologerna att tro att fåglarna flyttar, och de hittade i stället på fantastiska historier för att förklara varför fåglarna visade sig på våren och försvann på hösten. Men redan på 600-talet före Kristus talade bibeln om att fåglarna flyttar: ”Till och med hägern under himmelen känner ju sin bestämda tid, och turturduvan, svalan och tranan taga i akt tiden för sin återkomst.” — Jer. 8:7.
Men också sedan biologerna godtagit att de större fåglarna flyttar hävdade de att småfåglarna färdades över haven genom att åka snålskjuts på de större fåglarnas ryggar. Men de små nordamerikanska skogssångarna flyger helt på egen hand, precis som så många andra småfåglar. En viss art lämnar Alaska på hösten, flyger i etapper till New Englands kust, väntar på de rätta väderförhållandena och ger sig sedan i väg över Atlanten och flyger mellan tre och fem dygn till Sydamerikas nordostkust. Denna fågel som endast väger omkring 20 gram flyger utan uppehåll i flera dygn mer än 3.800 kilometer över havet! Vilken förunderlig dator det måste finnas i det där lilla huvudet, som kan ange tiden, ta hänsyn till solens rörelser och använda stjärnornas läge för att orientera sig på en inbyggd karta med destinationsorten utsatt! Ja, fågeln hittar faktiskt fram till och med när det är mulet. Kan någon verkligen innerst inne tro att slumpen skapat denna lilla skogssångare?
Experiment med brevduvor ledde till att man upptäckte ett annat navigationssystem som fåglarna använder. Om duvorna transporteras i en mörk låda på vägar som går i ”kringelkrokar” och släpps ut 1.000 kilometer från sin bur där hemma, återvänder de hem på en dag. Om det är klart väder använder de sitt vanliga navigationssystem. Men de kan också återvända när det är mulet eller flyga på natten. De kan uppfatta jordens magnetfält och använda det som vägledning. Man släppte ut en flock duvor. Hälften av fåglarna hade små magneter fastknutna på ryggen, och magneterna gjorde att fåglarna inte kunde uppfatta jordens magnetfält på rätt sätt. När det var klart väder kom hela flocken tillbaka ganska snart. Men när det var mulet kom de fåglar tillbaka som inte hade några magneter, men de som hade magneter flög bara runt på måfå. Under många år trodde man att det var omöjligt för någon varelse att uppfatta jordens magnetfält. Det är så svagt. Numera vet vetenskapsmännen att inte bara fåglar kan uppfatta det, utan också bin. Experiment som utförts på senaste tiden tycks tyda på att till och med en del sniglar är känsliga för det.
Inte bara fåglarna flyttar, utan också valar, sälar, sköldpaddor, ålar, krabbor, fiskar, fjärilar och renar. Men en del sömntutor föredrar att falla i dvala för att komma undan den stränga vintern. Den lilla leopardsiseln kan tas som ett exempel på vilka märkliga fysiologiska förändringar som inträder hos djur som faller i dvala. Kroppstemperaturen sjunker till bara några få grader över temperaturen utanför hålan. Hjärtat slår bara en eller två gånger i minuten. När den här siseln är i verksamhet, kan den andas några hundra gånger i minuten, men när den ligger i dvala, tar den bara ett långsamt andetag var femte minut. Men ändå förblir blodet mättat med syre, och de overksamma musklerna bibehåller sin spänning. Vad är det som får den att somna in på hösten och vakna till liv på våren? Inte bara vädret. Ett kemiskt ämne som släpps ut i blodet får den att falla i dvala, och ett annat kemiskt ämne får den att vakna till liv igen. Med hjälp av sådana kemiska ämnen har forskarna fått djuren att börja sin långa sömn redan vid midsommar.
Job utbrast om dessa under: ”Jag ordade ju om vad jag icke begrep, om det som var mig för underbart och det jag ej kunde förstå.” — Job 42:3.
EN BROKIG BLANDNING AV SINNRIKA FUNKTIONER
Kommer du ihåg det primitiva stenredskapet som inte kunde komma till av en slump? Tänk på det nu, när du överväger om det som här följer kan ha kommit till av en slump.
De flesta känner till att kameleonten kan slunga ut tungan åtskilliga centimeter för att fånga insekter. Men vet du hur det egentligen går till? Baktill i munnen ligger ett horisontellt, konformigt ben med spetsen framåt. Vid basen är den långa, ihåliga tungan förankrad. Långa muskler håller tungan sammantryckt kring benet, hopveckad som en dragspelsbälg. I tungspetsen sitter ringmuskler som vilar mot spetsen av benet. Kameleontens ögon, som kan vridas individuellt, får syn på en insekt inom räckhåll. De långa musklerna sammandrar sig kraftigt och håller tillbaka tungan över benet som en hoptryckt fjäder. Sedan sammandrar sig plötsligt ringmusklerna, som omger den hala tungbensspetsen, och samtidigt slappnar de långa musklerna, som hållit ”fjädern” sammantryckt, och tungan skjuter ut. Insekten fastnar på den klibbiga tungspetsen, och den långa, böjliga tungan dras långsamt in igen. Det är ungefär som när man skjuter i väg plommonkärnor genom att klämma ihop tummen och pekfingret. Men i det här fallet stannar det hala benet kvar, och tungspetsen, som anbringar trycket, skjuter i väg. En sådan sinnrik funktion kräver utan tvivel en konstruktör.
Bombarderbaggarna använder explosiva ämnen för att skrämma bort fiender. Tre olika kemiska ämnen, som avsöndras av körtlar, förvaras i en reservoar. När en fiende närmar sig släpps dessa ämnen in i en kammare med kraftiga väggar. Ett enzym där får dem att explodera, och ett frätande rökmoln skjuts ut genom en mynning som kan sikta åt vilket håll som helst. Skalbaggen kan avfyra sina salvor gång på gång, tiotals gånger i minuten, och varje gång hörs en liten smäll. Fienden drar sig tillbaka, ibland under krampryckningar. Den här skalbaggen har ett laboratorium, framställer explosiva ämnen och använder dem på ett ändamålsenligt sätt. Det är en respektingivande liten bombfabrik!
Virvelbaggarna har dubbelfokuserade ögon, så att de samtidigt kan se både ovanför och under vattenytan i en damm, men det är den obetydligaste av deras förunderliga förmågor. De kan flyga, krypa, gå på vattnet eller dyka. När en virvelbagge dyker tar den med sig en luftbubbla som fungerar som en lunga. Luftbubblan tar emot koldioxid från baggen och sänder ut detta avfallsämne i vattnet. Samtidigt överför den syre från vattnet till baggen. Djuret kan stanna under vattnet i flera timmar. De undre delarna av skalbaggens kropp tycker om vatten, men de övre delarna, däribland övre halvorna av fasettögonen, hålls insmorda med fett som avsöndras av körtlar, så att vattnet stöts bort. Den pilar kvickt omkring åt alla håll på vattnets ythinna, så att det bildas ringar på vattenytan. När dessa krusningar når stranden eller föremål på vattenytan — kanske en annan virvelbagge eller en ätlig insekt — reflekteras de tillbaka igen. Skalbaggen tar emot vågornas budskap om dess omgivningar med hjälp av två antenner som den håller ner mot vattenytan. Den fångar smådjur och undviker kollisioner med de hundratals andra virvelbaggar som till synes planlöst irrar omkring på vattenytan. Allesammans framkallar små vågor, men var och en av dem tar bara emot budskapen från sina egna vågor. Detta system fungerar både natt och dag. Virvelbaggen åstadkommer samma sak med hjälp av vattenvågor som fladdermössen gör med hjälp av ljudvågor — vilken dator den måste ha i sitt lilla huvud!
”INTET NYTT SKER UNDER SOLEN”
Människor ser på tekniska underverk och beundrar uppfinnarna. De betraktar samma principer, som utnyttjas ändamålsenligt av levande varelser, och säger att detta kommit till av en slump. Men för det mesta är det så att mänskliga uppfinnare bara gjort efter något som redan finns. Det är som Salomo uttryckte saken: ”Intet nytt sker under solen.” (Pred. 1:9) I boken Bionics av Daniel Halacy j:r läser vi på sidan 19:
”Ett kommersiellt flygplan marknadsfördes med en vingkontur hämtad från en fågelvinge. Ett gummibolag experimenterade med en konstgjord ’hud’ för båtar som skulle motverka virvelbildning och minska vattenmotståndet, efter mönster av däggdjur som lever i havet. En ny markhastighetsmätare för flygplan gjordes på samma sätt som ett skalbaggsöga, och en förbättrad TV-kamera hade en mekanism som liknade den man finner i kungskrabbans öga.”
Människor fördjupar sig i Jehova Guds skapelser för att upptäcka hur sinnrikt de fungerar och utnyttja dessa idéer i mänskliga uppfinningar. Det får oss att tänka på orden i Job 12:7—9: ”Fråga du boskapen, den må undervisa dig, och fåglarna under himmelen, de må upplysa dig; eller tala till jorden, hon må undervisa dig, fiskarna i havet må giva dig besked. Vem kan icke lära genom allt detta, att det är HERRENS [Jehovas] hand, som har gjort det?” Uppfinnarna sätter värde på att de röner erkännande för sina fyndiga anpassningar, men alltför ofta vägrar de att ge äran åt honom som ”med vishet” skapat allting. — Ps. 104:24.
Bibeln talar om skördemyran i Ordspråksboken 6:8: ”Hon [bereder] om sommaren sin föda och samlar under skördetiden in sin mat.” I flera hundra år betvivlade man att det fanns myror som skördade och lagrade sädeskorn, men år 1871 upptäckte en brittisk biolog deras kornbodar. Myror odlar också kulturväxter, håller slavar och idkar boskapsskötsel. Termiter ordnar med luftkonditionering i sina bon, precis som bina gör i sina kupor. Genom en dans i mörkret kan bina visa andra bin var det finns nektar, åt vilket håll och hur långt borta. Insekterna uppvisar förbluffande förmågor som människan inte kan kopiera. Som bibeln säger är ”stor vishet dem beskärd” av Jehova Gud, som gett dem deras instinkt. — Ords. 30:24.
”Vatten, vatten, överallt, men inte en droppe att dricka”, säger ordstävet om havet. Men vissa sjöfåglar har körtlar som kan avsalta havsvatten. Somliga fiskar och ålar kan alstra elektricitet med en spänning som kan uppgå till 400 volt. Många fiskar, maskar och insekter sänder ut ett kallt ljus och gör vetenskapsmännen avundsjuka, eftersom deras artificiella ljus förlorar energi i form av värme. Fladdermöss och delfiner använder ekolodning, getingar tillverkar papper, myror bygger broar, bävrar bygger dammar, vissa ormar har termometrar som är så känsliga att de kan uppfatta temperaturförändringar på en tusendels grad Celsius. Insekter som lever i dammar använder snorkel och dykarklocka, bläckfiskar utnyttjar jetdrift, spindlar spinner sju olika slags nät, tillverkar falldörrar och lassor och har småttingar som är ballongfarare och färdas tusentals kilometer på stor höjd. En nattfjärilshona sprutar ut en parfym som en hanne tio kilometer därifrån kan upptäcka, om bara en enda molekyl av den når hans antenner. Lax återvänder till sin födelseflod efter flera år ute i havet. Varje lax kommer nämligen ihåg hemflodens karakteristiska lukt och kan upptäcka den när den simmar i kustbandet.
Jehova riktade Jobs uppmärksamhet på sina många underverk i skapelsen. Hur reagerade Job? Så här: ”Ja, jag vet, att du förmår allt och att intet som du besluter är dig för svårt.” — Job 42:2.
Det är omöjligt att sådana häpnadsväckande funktioner skulle kunna existera utan att det fanns en konstruktör. Evolutionisterna hävdar att konstruktören är ”det naturliga urvalet” och det förhållandet att ”de bäst rustade överlever i kampen för tillvaron”. Men problemet är inte hur de bäst rustade överlever, utan hur de kommit till. Man kan inte börja välja förrän det finns något att välja på. Man kan inte bygga ett hus förrän man har byggnadsmaterialet. Som bibeln säger: ”Nu uppförs ju vart och ett hus av någon, men Gud är den som har byggt allting.” Bevisen finns överallt. Många som ser en apmänniska som upphovsman till ett primitivt stenredskap kan ändå inte se hur Guds egenskaper återspeglas av alla hans häpnadsväckande gärningar. ”De är oursäktliga.” (Rom. 1:20) Men låt oss ha ögon som ser Jehovas existens genom alla hans skaparverk. — Matt. 13:14—16.
[Bild på sidan 11]
KAMELEONT
tungbenet
ringmuskler
tungbensmuskler
tungbenets mittparti
insekter fastnar på den klibbiga tungan
[Bild på sidan 12]
bombarderbagge
[Bild på sidan 13]
Navigation, ekolodning, jetdrift, trädgårdsskötsel, kommunikation — vem var först?