Jehovas ställning såsom Gud förfäktad trots babylonisk fientlighet

”Jehová sade till Satan: ’Har du givit akt på min tjänare Job? Ty hans like finnes icke på jorden.’” — Job 1:8, Åk.

1, 2. a) Finns det alltjämt en oavgjord stridsfråga, och vad gäller den i så fall? b) Vilka vittnesbörd kommer att läggas fram i den här undersökningen? Varför sker det?

FRÅN Adams dagar till vår tid har det funnits en stridsfråga som alltjämt är oavgjord, en fråga som gäller vem som med rätta intar ställningen som den suveräne Guden i universum, över både himmelen och jorden. Om det är den allsmäktige Guden, Jehova, som gör detta, kan han då utvälja pålitliga vittnen här på jorden som förfäktar hans ställning som den suveräne Guden, i det de bevarar sin ostrafflighet? Och kan sådana utvalda vittnen dessutom upprätthålla hans ställning som den suveräne Guden och vara ståndaktiga inför hånfull fientlighet? Tänk på dessa ord: ”’Ni [äro] mina vittnen’, är Jehovas uttalande, ’och jag är Gud.’” — Jes. 43:12, NW.

² I Nimrods dagar, någon tid efter syndafloden, började Satan frambringa en avfällighetens kraftcentral, som hade sin upprinnelse i den forntida staden Babylon. Därifrån utvecklade sig det babyloniska falska religiösa tänkesättet och bredde ut sig till jordens fyra hörn. Denna babyloniska utveckling har en viss anknytning till den bibliska skildringen av Jobs dramatiska historia, som utspelades på 1600- och 1500-talen f.v.t., med dess märkliga himmelska och jordiska ”tablåer”. Denna skildring har åt oss bevarat verkligt klarläggande vittnesbörd om det babyloniska falska religiösa tänkesättet, som har eggat upp människor till att visa fientlighet mot Jehova Guds sanna tillbedjare. Från denna forntida kraftcentral har Satan sänt ut en ström av försåtlig avfällighet för att vidmakthålla en mycket långvarig tvist mellan dem som låtit sig ledas av babylonisk falsk religiös vishet och dem som låtit sig ledas av den rena vishet som kommer ned från den sanne Guden, Jehova. (Jak. 3:17) Vår uppmärksamhet skall nu riktas mot dessa häftiga utbrott av babylonisk religiös verksamhet från Satans sida ned genom tiderna under den mänskliga historiens gång, vilka varit avsedda att dra smälek över Jehova Gud genom att ideligen ifrågasätta om det finns en suverän Gud som ingriper i de mänskliga angelägenheterna.

Jobs bok

 3. Kan man påstå att Jobs bok är tillförlitlig? Ge skäl för svaret.

³ Nu när ”hämndens dag från vår Gud” (Jes. 61:2) närmar sig, den dag då denna stridsfråga, som gäller vem som intar ställningen som suverän Gud, skall avgöras på ett storslaget sätt, söker våra dagars bibelkritiker ständigt bringa skildringen av Jobs levnad i vanrykte i ett bemödande att dölja denna skildrings tillämpning och fortskridande uppfyllelse för människor. De säger ungefär så här: ”Mose är inte den inspirerade nedskrivaren, och Job var inte heller någon historisk person, och vad Jobs bok beträffar, så är den bara en vacker dikt, som tillhör vishetslitteraturen och som skrevs mellan åren 600 och 400 f.v.t.”a Bibelkritikerna förbiser de inre bevisens rika vittnesbörd: beskrivningen av ett nomadsamhälle med stora rikedomar, som endast kan höra till patriarkernas tid, 1600-talet f.v.t, och inte till 400-talet f.v.t., då de nationella staternas stadsliv med den fastare organisation som då rådde skulle göra det osannolikt att en man sådan som Job — med de rikedomar och den omfattande boskapsskötsel som bibeln omnämner — skulle ha kunnat leva och verka. Jobs boks höga ålder såväl som dess tillförlitlighet och äkthet är klart fastställda.b Skildringen i Jobs bok, som utgör en del av den Heliga skrift, tjänar såsom en hållbar utgångspunkt för en noggrann undersökning av den stridsfråga som gäller ställningen såsom Gud nu i de yttersta dagarna.

Forntidens Job

 4. Vem var Job? Hur var han släkt med Abraham, och vilket handlingssätt följde han i likhet med Abraham?

⁴ Låt oss nu gripa oss an med att undersöka innehållet i Jobs bok, där vi får en klar och tydlig bild av stridsfrågan, som gäller ställningen såsom Gud, genom det som Job erfor under sin levnad såsom en som förfäktade Jehovas sak. Job, en mycket rik man, som blivit välsignad med sju söner och tre döttrar, var avkomling av Abrahams brorson Us och bodde öster om det land, som Jobs avlägsne släkting Abraham hade fått löfte om. (1 Mos. 22:20, 21; Job 1:1) Denne Job, som tjänade samme Gud, Jehova, som Abraham dyrkade, blev föremål för uppmärksamhet någon tid innan hans avlägsne frände Mose blev Jehovas profet bland israeliterna under deras fångenskap i Egypten på 1500-talet f.v.t. Jehova kunde alltså med rätta säga om detta sitt vittne, Job, att han var ”mäktigare än någon annan i Österlandet” eller ”mäktig framför alla österns söner” (Melin, fotnot) och även: ”På jorden finnes icke hans like”, dvs. bland hans samtida. (Job 1:3; 2:3) Långt före Jobs tid hade hans avlägsne äldre släkting Abraham dragit bort ifrån en i religiöst avseende babyloniserad trakt, det kaldeiska Ur. (1 Mos. 11:28, 31) Abraham hade vänt ryggen åt Babylons hedniska avgudadyrkan och avfälliga religiösa ritualer, som i hög grad hade kommit att påverka livet i Abrahams hemstad Ur. (1 Mos. 15:7) Längre fram kom rentav benämningarna kaldéer och babylonier att bli fullständigt synonyma. (Hes. 23:15) Abraham vägrade alltså i sina unga dagar att bli babyloniserad i religiöst avseende, men dessutom hade han gjort sig fri från varje bundenhet av Babylons tänkesätt och ande. För att inte bli delaktig i Babylons synder och få del av de plågor som dessa skulle medföra hade Abraham klokt och förståndigt dragit sig undan Babylons inflytande och hade slagit sig ned i Kanaan, det utlovade landet, under Jehovas, den sanne Gudens, ledning. (Upp. 18:4) Job levde visserligen också i Österlandet, där den babyloniska religionen var förhärskande, men i likhet med sin avlägsne äldre släkting Abraham vägrade också Job att bli babyloniserad i sitt religiösa tänkesätt. Han höll i sitt hjärta ostraffligt fast vid att förfäkta den sanne Gudens, Jehovas, ställning som den suveräne Guden.

Satan tillåts sätta Job på prov

 5. Bevisa att ordet ”Satan” har avseende på en bestämd individ. Vem är detta?

⁵ Vi vänder nu blicken mot den första tablån i Jobs bok, där en majestätisk syn av det himmelska hovet framträder för oss. Änglarna inställer sig inför den sanne Guden, Jehova. Tvistefrågan om vem som med rätta intar ställningen såsom Gud dras fram på ett slående sätt genom att han som kallas ”Satan” (Åk) också finns med bland dem. Det har sin betydelse att Jehovas store motståndare eller vedersakare, som också är människans störste fiende, i Job 1:6 och därefter är framställd såsom en person som därtill benämns på ett visst sätt. Det hebreiska verbet satán betyder ”att motstå”, och det används första gången av Mose i 4 Moseboken 22:22, 32 (Åk).c Men i den hebreiska texten i Job 1:6 förekommer substantivet satán, föregånget av den bestämda artikeln ha. Det heter där: has-satan.d Den bestämda artikeln poängterar alltså att Satan är en person och gör om intet den uppfattning som många hyser att Satan är något ont, ett motstånd eller hinder, i abstrakt bemärkelse. På detta sätt fastställer bibeln att Satan är en bestämd person och att ordet ”Satan” är en av de lämpliga benämningarna på honom. — Se även Sakarja 3:1, 2, Åk; NW.

 6. Vilken gudomlig förmåga äger Jehova, och hur vet vi det?

⁶ Jehova, som prövar sina om ädelstenar påminnande tjänare, kan läsa änglars och människors hjärtan. ”Jag, Jehova, utforskar hjärtat ... för att giva åt var och en enligt hans vägar, enligt hans gärningars frukt.” (Jer. 17:10, NW) ”Jehova bedömer hjärtan.” (Ords. 21:2, NW) När vi känner till denna Guds förmåga, förstår vi att Jehova kan läsa Satans hjärtas innersta tankar. Jehova sade nu till Satan: ”Har du givit akt på min tjänare Job? Ty på jorden finnes icke hans like i [1] ostrafflighet och [2] redlighet, ingen som så [3] fruktar Gud och [4] flyr det onda.” (Job 1:8) Dessa ord anger också att Jehova rätt och riktigt hade utläst vad som fanns i Jobs hjärta, ty alla dessa fyra berömvärda drag, som Jehova säger fanns hos Job, är frukter som härrör ur ett rent hjärtas förråd. ”En god människa bär ur sitt hjärtas goda förråd fram, vad gott är, och en ond människa bär ur sitt onda förråd fram, vad ont är; ty vad hennes hjärta är fullt av, det talar hennes mun.” — Luk. 6:45.

 7. a) Vilken anklagelse framför Satan falskeligen mot Job? b) Vad antyder detta indirekta vittnesbörd?

⁷ Denna första, inledande, scen i himmelen är inte slut i och med detta. Satan framför nämligen därpå den anklagelsen att Job dyrkar Jehova på grund av det som han i själviskhet får ut av detta, nämligen rikedom, och inte på grund av sitt hjärtas ostrafflighet eller på grund av sin kärlek till Gud. Satan svarade Jehova: ”Är det då för intet, som Job fruktar Gud? Du har ju på allt sätt beskärmat honom och hans hus och allt vad han äger;e du har välsignat hans händers verk, och hans boskapshjordar hava utbrett sig i landet. Men räck ut din hand och kom vid detta allt som han äger; förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig.” Jehova sade då till Satan: ”Välan, allt vad han äger vare givet i din hand; allenast mot honom själv må du icke räcka ut din hand.” Därpå gick Satan bort ifrån Jehovas ansikte. — Job 1:9—12.

Under Satans hand

 8. a) Redogör för hur orden arm och hand används i symbolisk bemärkelse i bibeln. b) Vilken makt har Satan tillåtits att utöva?

⁸ Människans hand såväl som hennes arm figurerar i många bibliska talesätt för att förmedla vissa tankar. Armen betecknar förmågan att frambringa, utveckla eller hopa kraft och styrka eller makt. I människans arm ligger till exempel förmåga att frambringa stor kraft, makt och styrka till att slunga i väg ett sådant föremål som en boll. Men det är handen som är en bild av den praktiskt tillämpade styrkan, makten eller förmågan. Det är handen som gör bruk av den kraft som armen har frambringat, och det i en bestämd riktning. När man slungar i väg en boll, är det handen som avgör hur den kraft eller styrka som armen frambringar skall åstadkomma bollens båge eller bana eller rotation. Jehovas arm, den av honom frambragta makten eller kraften, beskrivs i Jesaja 51:9—11, under det att hans dirigerande hand, den praktiska tillämpningen av denna kraft, omnämns i 1 Petrus 5:6. Vad nu Job beträffar, så begär Satan att Jehova skall använda sin makts hand annorlunda gentemot Job än han förut gjort och förfölja honom. Jehova går med på att bara för en tid lyfta undan sin hand och låta Job komma under Satans motståndarhand, så att Satan kan tillämpa sin makt, dvs. göra bruk av den, och vålla nöd och lidande.

 9. a) Hur börjar Satan ta sin hand i bruk? b) Vilka vittnesbörd om babyloniskt inflytande ges i detta sammanhang?

⁹ Den andra tablån inleds med en scen som visar vad som nu sker på jorden. Satan, som befinner sig i den osynliga världen, drar härnäst en mängd fruktansvärda olyckor över Job. Satans hand, hans tillämpade makt, tas nu i bruk. Under någon tid lät Satan babyloniskt övade hopar av sina redskap här på jorden stå redo att utföra fientliga handlingar. Först hugger Satans villiga tjänare, de kringströvande sabéerna, in på Jobs rikedomar och rövar bort Jobs stora boskapshjordar. I förbigående kan nämnas att sabéerna var avfälliga tillbedjare av himlakropparna, solen, månen och stjärnorna, en tillbedjan som de fått från babylonierna.f (Jes. 47:1, 13) Job själv var öppen motståndare till sådan dyrkan av solen och månen. (Job 31:26, 27) Jobs rikedomar utplånades undan för undan av förödande eld, som kom ned från atmosfären och förtärde Jobs stora fårhjordar. (Ef. 2:2) Slutligen går Job förlustig all sin återstående rikedom genom att tre hopar av kaldéer rövar bort hans många kameler. Lägg här märke till att kaldéerna, som var ett babyloniskt, av religiösa uppfattningar behärskat folk, också utgjorde Satans redskap för att bekämpa Jehovas sanna vittne Job. Att det var ”tre” hopar utgör ett första vittnesbörd om att de babyloniska religionsanhängarna på ett eftertryckligt sätt var emot Jehova, ty talet tre är ett tal som anger eftertryck. — Job 1:13—17.

10, 11. a) Hur reagerar Job inför Satans ytterligare angrepp? b) Varifrån kommer förföljelse, och varför tillåts förföljelsen?

¹⁰ Men detta var inte allt — Satans fientliga hand är alltjämt i verksamhet. Jobs tio barn måste slås ned av en stark storm, som Satans arm frambringade, och så bli dödade av Satans hand, hans praktiskt tillämpade makt eller kraft. (Hebr. 2:14) Vilka hemska underrättelser om förödande slag, som utblottade Job! (Job 1:18—20) Fastän Job inte visste varför all denna olycka drabbade honom, förblev han likväl fast i sitt hjärta och förfäktade alltjämt lojalt Jehovas ställning såsom Gud. När Job nu fann sig utblottad, sade han: ”Jehova själv har givit, och Jehova själv har tagit. Må Jehovas namn fortfara att vara välsignat.” — Job 1:21, 22, NW.

¹¹ Denna skildring har en gång för alla fastslagit att när förföljelse och andra olyckor drabbar Jehovas trogna vittnen, kommer sådant aldrig direkt från Jehovas hand. Nej, sådant kommer alltid från helt annat håll, i det att det medges Satan och hans medförbundna motståndare, demonerna och i synnerhet de religiösa, babyloniserade mänskliga redskapen, att få dem i sin hand. När man prövar ädelstenar, kommer deras fina kvalitet i dagen. Så förhåller det sig också med Jehovas trogna tjänares prövade hjärtan. (Jak. 1:2, 3) Jehova vet hur han skall ge andlig uppmuntran och föda, som behövs för att hjärtat skall bli uppbyggt. Jehova vet hur det rätta hjärtat kan få den övning, som gör det möjligt för människan att vinna uthållighet och kunna stå emot sådana övernaturliga, sataniska påtryckningar som Job uthärdade. — 1 Kor. 10:13.

Ett fasthållande vid Jehovas ställning som den suveräne Guden

12. Vilka ytterligare olyckor drabbar Job? Varför?

¹² Satan hade nu misslyckats i att bevisa att Job var materialistisk i sin hängivenhet och tjänst för Jehova. I den tredje tablån, som nu följer, får vi åter se en scen i himmelen, där Satan framslungar nästa anklagelse: ”Hud för hud; allt vad man äger giver man ju för att själv slippa undan.g Men räck ut din hand och kom vid hans kött och ben; förvisso skall han då mitt i ansiktet tala förgripliga ord mot dig.” Då sade Jehova till Satan: ”Välan, han vare given i din hand; allenast hans liv må du skona.” (Job 2:4—6) Förmedelst sin hand, sin praktiskt tillämpade makt, vållar Satan åter Job lidande, som denna gång tar formen av direkt kroppslig plåga och pina. Det heter att Satan gick bort ifrån Jehovas ansikte ”och slog Job med svåra bulnader, ifrån fotbladet ända till hjässan. Och han tog sig en lerskärva att skrapa sig med, där han satt mitt i askan.” (Job 2:7, 8) Det är nu dags för den fjärde tablån. Denna scen, som utspelas här på jorden, är ett långvarigt eldprov, under vilket Satan söker bevisa att han med rätta angripit Jehovas ställning såsom Gud genom att nu till det yttersta pröva Jehovas tillbedjare Job.

13. Hur reagerade Jobs hustru inför Jobs prövningar? Förklara.

¹³ Vi fortsätter att iaktta prövoscenen. Job och hans hustru hade inte någon andlig televisionsanordning, sådan som den vi nu har i den fullständiga, inspirerade bibliska redogörelsen i Jobs bok, så att de med sina ”hjärtans ögon” kunde se vad som var orsaken till att Job drabbats av denna hemsökelse. (Ef. 1:18) Det var visserligen många ting som Job inte kunde förstå beträffande sin provsättning, men hans tro var stark, så att han kunde hålla fast vid Jehova och under hela tiden förfäkta Jehovas ställning såsom Gud. Ett nytt slag drabbar Job — den människa som står Job närmast och är honom kärast, hans hustru, vacklar i sin tro. Hon säger till Job: ”’Håller du ännu fast vid din ostrafflighet? Tala fritt ut om Gud [Förbanna Gud, NW] och dö.’h Men han [Job] svarade henne: ’Du talar, såsom en dåraktig kvinna skulle tala. Om vi taga emot det goda av Gud [den sanne Guden, NW], skola vi då icke också taga emot det onda?’ Vid allt detta syndade Job icke med sina läppar.” — Job 2:9, 10.

Tre babyloniserade ”vänner”

14. a) Vilka använde Satan härnäst för att pröva Job? b) Vilken babylonisk bakgrund tycks Jobs tre vänner ha?

¹⁴ På 1600-talet f.v.t. hade det babyloniska religiösa tänkesättet fått kraftigt inflytande på alla folk i och omkring Palestina. Bevis framkommer nu som tyder på att Jobs så kallade vänner hade blivit påverkade av den babyloniska avfälligheten. Sådana falska vänner var nu redo att gå Satans ärenden och utöva särskilda påtryckningar på Job. För att Jobs lidanden skulle gå honom riktigt djupt till hjärtat lät Satan dessa tre babyloniserade redskap framlägga filosofisk vishet för att trötta ut Jobs sinne med avseende på hans lojalitet mot Jehova. Att det var tre så kallade tröstare framhäver att Satan gjorde en verklig kraftansträngning på detta försåtliga sätt. Den förste falske vännen var Elifas från Teman, och hans namn anger att han var avkomling av Abraham genom dennes avfällige sonson Esau. (1 Mos. 36:2, 10, 11) Temaniterna blev kända för sin avfälliga vishet, ty de hade inte hållit fast vid Abrahams sanna religion. (Jer. 49:7) Bildad från Sua var den andre falske vännen, och även han var avkomling av Abraham genom den sjätte son, Sua, som Abrahams andra hustru, Ketura, födde åt honom. (1 Mos. 25:2) Också Bildad hade avfallit från Abrahams sanna religion. Hans namn, Bildad, betyder antingen ”stridens son” eller ”Bel har älskat”, och den senare betydelsen skulle kunna ge en antydan om den kraftiga babyloniska bakgrund som präglade den fostran han fått av sina föräldrar, eftersom Bel var den titel som bars av Marduk, babyloniernas förnämste gud. (Jer. 50:2)i Den tredje i den här trion av förmenta ”tröstare” var Sofar från Naama, och genom det som han sade i sina tal förrådde han att också han hade avfallit från Abrahams sanna religion. I Septuagintan kallas han ”Sofar, minéernas konung”. Minéerna var ett arabiskt folk, och araberna anses allmänt vara avkomlingar av Abraham.

15. Vad verkar det som de sju dagarnas tystnad skulle antyda? Varför svarar du så?

¹⁵ När de tre ”vännerna” anlände, inledde de sitt program för att bereda Job ”tröst” med att i sju dygn sitta där tysta hos honom. (Job 2:13) Vid Jakobs begravning anställde visserligen Abrahams avkomlingar en sorgefest med en mycket stor och högtidlig dödsklagan i sju dagar (1 Mos. 50:10), men det finns inga bevis för att det var vanligt bland israeliterna att man satt tyst under sju dagar. De sju dagarnas tystnad tycks fördenskull ha haft att göra med en babylonisk sedvänja att besvärja Satans och demonernas osynliga makter att ge förklaringar till vad förhållandena tydde på.j Åtminstone då de sju dagarna led mot sitt slut visade sig de tre delaktiga i Satans anslag, som gick ut på att försvaga Job såsom en förfäktare av Jehovas ställning som den suveräne Guden.

Benämningar på Gud

16. Redogör för hur de hebreiska orden för Gud användes a) av hedningarna, b) av Jehovas sanna tillbedjare.

¹⁶ Låt oss nu begrunda en del ytterligare bevis för att Jobs tre falska tröstare framlade babyloniserad vishet med avfällighetens sibbolet i stället för att medelst ren vishet bereda Job verklig tröst med den sanna religionens schibbolet. (Dom. 12:6) Deras babyloniserade vishet hade med andra ord ett visst tilltalande ljud, som i stort påminde om den gudomliga visheten, men den hade inte helt dess klang av äkthet. Eftersom den egentliga stridsfrågan gäller vem som intar ställningen som den suveräne Guden, bör vi lägga märke till att alla tre sade sig vara monoteister, dvs. tro på en enda gudomlighet. Dessa tre avkomlingar av Abraham, vilka hade avvikit från den rätta vägen, använde orden ”den Allsmäktige” (schaddaj) och ”Gud” (el; eller: elóah, singularformen, eller elohím, formen pluralis majestatis, också kallad härlighetspluralis), såsom deras förfader Abraham hade gjort och Job nu gjorde. (1 Mos. 17:1; Job 4:17; 6:4; 8:3; 11:7) Men nu gäller det! Alltifrån den tid, då man började dyrka avgudar i Enos’ dagar, tog människor sig för att använda benämningen gud (el eller elohim) om sina avgudar. Den palestinska targumen innehåller följande kommentar till 1 Moseboken 4:26: ”Det var det släktledet, i vars dagar de började fara vilse och göra sig avgudar och som tillnamn gav sina avgudar Herrens ords namn.”k Efter syndafloden i Noas dagar gjorde de babyloniserade hedningarna detsamma, i det att de om sina avfälliga gudar även använde formen pluralis majestatis: elohim, gud. (Lägg märke till att det förhåller sig så beträffande guden Dagon i Domarboken 16:23, 24, beträffande guden Kemos och guden Milkom i 1 Konungaboken 11:33 och guden Baal-Sebub i 2 Konungaboken 1:2, 3, 16.) I redogörelsen för Noas historia, som också berättar om Hanoks eller Enoks dagar, satte de sanna gudsdyrkarna, efter omnämnandet att man hade börjat dyrka avgudar, vanligen den bestämda artikeln ha före el eller elohim för att ange att det var fråga om ”den sanne Guden”, Jehova, och så särskilja honom från de falska gudar, som man också kallade el eller elohim, men inte ha-el eller ha-elohim.l — 1 Mos. 5:22; 2 Kon. 1:6, 9; NW.

17, 18. Gör en jämförelse mellan det sätt, på vilket orden för Gud och Jehova användes a) av Abraham och Job, b) av de tre vännerna. Vad har detta med stridsfrågan om vem som intar ställningen såsom Gud att göra?

¹⁷ Abraham följde denna sedvänja från Hanoks eller Enoks dagar genom att också om Jehova använda den om härlighet vittnande, särskiljande formen ha-elohim (t. ex. i 1 Moseboken 17:18; 20:6, 17 och 22:9). Till gagn för dem som önskar göra en mera ingående undersökning av den bibliska texten har man under arbetet med Nya Världens översättning sökt bevara eller bibehålla detta bruk av ha-el och ha-elohim i den hebreiska texten genom att rätt och riktigt återge dessa ord med ”[den sanne] Guden”. I sina tal följer Job Abrahams sedvänja, i det att också han förfäktar Jehovas ställning som Gud, till åtskillnad från de hedniska gudarna, genom att då och då använda orden ha-el och ha-elohim. (Se Job 2:10; 13:8; 21:14; 31:28; NW) Men Bildad och Sofar följer i sina tal de babyloniska religionsanhängarnas sedvänja, i det att de rätt och slätt använder den allmänna formen, el eller elohim, för Gud. Inte ens Elifas, som påstår sig vara ortodox (Job 15:10), dvs. renlärig, gammaltroende, använder formen ha-el, ”den sanne Guden”, mer än en enda gång, nämligen i Job 22:17, och då gör han det bara på ett förklenande sätt med hänsyftning på dem som håller fast vid Jehova såsom den sanne Guden. — Job 22:15.

¹⁸ De tre falska tröstarna visar sig följa en annan babylonisk sedvänja, nämligen att dölja gudomens person- eller egennamn, ty de använder inte Guds namn, Jehova, en enda gång i något enda av sina många tal, under det att Job använder namnet Jehova fem gånger. (Job 1:21; 12:9; 28:28; Åk; NW) I berättelsen om Abraham, deras förfader, används namnet Jehova ett sjuttiotal gånger från och med 12:e till och med 24:e kapitlet i Första Moseboken. Dessutom är Job den ende som tillgivet kallar Jehova för den Helige. — Job 6:10.

En spiritistisk erfarenhet

19. Förklara vad Elifas’ spiritistiska erfarenhet bevisar.

¹⁹ Ett annat tydligt kännetecken på den babyloniska religionen är bruket att söka förbindelse med andar eller demoner. Dessa andar eller demoner kunde inte materialisera sig såsom de trogna änglar gjorde, vilka uppenbarade sig för Abraham. (1 Mos. 18:1—8) Detta innebar att demonerna måste anlita indirekta metoder, spådom och orakler. ”I inspirerad eller naturlig spådomskonst anses mediet stå under direkt inflytande av någon ande eller gud, som gör det möjligt för spåmannen att blicka in i framtiden och att ge orakelsvar beträffande det som han ser. ... Det kan bevisas att bland de forntida babylonierna och egyptierna den uppfattningen var förhärskande att inte bara orakelsvar utan också tecken eller omen av alla slag ges åt människor av gudarna och att de är uttryck för vad dessa gudar har i sinnet.”a Lägg märke till att Elifas i sitt första tal åberopar en av sina spiritistiska erfarenheter, som vittnar om babylonisk påverkan, för att ge kraft åt sin argumentering. (Job 4:15—17) Varken Abraham eller Job hade någonsin sådana demonistiska erfarenheter till förnekande av Jehovas ställning såsom Gud, hans som vägledde dem direkt.

Den dödliga människan — uppståndelsehoppet

20. Påvisa att Job hade exakt kunskap om vad människan är. Hur talar Job om sitt framtidshopp?

²⁰ I sina svar använder Job uttrycket ”den dödliga människan” (NW; hebreiska: enósch) flerfaldiga gånger. Job förstod att människan var en levande själ. Han förkastade den babyloniska uppfattningen att människan har en odödlig själ. Han trodde att människan är dödlig och att människan, när hon dör, verkligen är död. (Job 7:1, 17; 9:2; 10:4, 5; 13:9; 14:1, 2; 28:13) Vidare framhåller Job att människan efter sin död har givit upp andan. (Job 10:18, NW; 14:10; 27:5, Melin; 29:18, NW) Eftersom Job hade den rätta uppfattningen i denna grundläggande fråga, kunde han anspela på sitt hopp om en uppståndelse, tala om att han hoppades komma till liv igen såsom människa här på jorden. (Job 14:13, 14, Åk; NW) Det är värt att lägga märke till att hans tre falska vänner inte hade något att säga om uppståndelsen.

Babyloniska filosofiska uppfattningar

21. Redogör för några av de fientliga, känslomässiga framställningarna som de tre falska vännerna gjorde med avseende på Job.

²¹ De tre ”vännerna” framlägger med en viss variation den babyloniska, materialistiska livssynen att det bara är de kloka och förståndiga som har framgång och att de skyldiga drabbas av olycka. (Job 4:7, 8) Lögnaktigt säger de om Jehova: ”Ej ens på sina tjänare kan han förlita sig.” (Job 4:18) I en ortodox anda förfäktar de att man bör hålla sig till tidigare släktens traditioner. (Job 8:8, 9) De talar för att man skall låta religionen förbli enkel och inte gå för djupt i att söka lära känna det som har med Gud att göra. (Job 11:7) De klagar över att Job (ett av Jehovas vittnen) i sin inbilskhet menar sig ha större insikt än de religiösa visa männen i flydda dagar. (Job 15:9, 10) Vad beträffar Jobs orubbliga ostrafflighet i sitt ställningstagande såsom förkämpe för den sanne Gudens sak, så harmas hans ”vänner” över att de i motsats härtill framställs såsom orena inför Gud. (Job 18:3, Åk) De säger ungefär så här: ”Job, du tar din religion för högtidligt då du söker vidmakthålla en rättfärdig ställning inför Gud.” (Job 22:2—4) Om man skall döma av de yttre förhållandena, måste Job vara en ond människa, och därför måste Gud mot Job avkunna en ogynnsam dom. (Job 22:5—10) Burdust påstår dessa babyloniserade visa män slutligen att det är omöjligt för Job, som säger sig vara en ”dödlig människa” (Job 7:1, 17, NW), att uppnå en rättfärdig, ren ställning inför Gud. — Job 25:4.

Job skärskådar sig själv

22. Hur tvingades Job att skärskåda sig själv, och vad sade han då?

²² Genom dessa tre långrandiga framställningar, som präglats av materialistiska uppfattningar, tvingar alltså denna oheliga trio Job att försvara sig och att skärskåda sig själv för att förklara sin egen själ rättfärdig i stället för att upphöja den sanne Guden, såsom den som har rätt att anställa denna rannsakande prövning, som gäller hans ställning som den suveräne Guden. I djupet av Jobs hjärta försiggick denna oroande, prövande process, under det att frågor och svar utgick från hans läppar. ”Om jag har syndat, vad kan jag då göra mot dig, du som giver akt på människorna? Varför har du gjort mig till din måltavla, så att jag skulle bliva en börda för dig?” (Job 7:20, NW) ”Jag vet, att min förlossare lever.” (Job 19:25) ”Ack, att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig.” (Job 31:35) Ja, genom denna långvariga kamp under Satans hand, som han tillåtits göra bruk av, blev Job prövad ända in i hjärtegrunden förmedelst dessa Satans jordiska villiga redskap, men hans hjärta förblev sant, rent, fullt av hopp och förtröstan på Gud.

Elihus värdering

23. a) Vilken värdering gjorde Elihu, sedan den långrandiga religiösa ordstriden väl var över? b) Hur inskred Jehova, och hur reagerade Job?

²³ Slutligen tog den neutrale iakttagaren Elihu till orda och gjorde en rätt värdering av de båda ”skolorna”, den sanna respektive den falska visheten, sedan båda parterna nu hade sagt sitt. ”Mot Job flammade hans förbittring, därför att denne förklarade sin egen själ rättfärdig i stället för Gud. Också mot hans tre kamrater flammade hans förbittring, därför att de icke hade funnit något svar men ändå togo sig till att förklara Gud för ondskefull.” (Job 32:2, 3, NW) I den här frågan om vem det är som intar ställningen såsom Gud visade sig alltså de tre falska tröstarna ha fullständigt fel, under det att Job hade kommit att tänka för mycket på sig själv, även om han inte i något avseende hade brustit i sin ostrafflighet inför den sanne Guden. Dramat slutar så med förunderliga manifestationer av vishet, som den sanne Guden ger, i det han talar ur stormvinden. Jehova poängterar att han på ett överväldigande sätt intar ställningen såsom Gud genom att hänvisa till skapelsens under och till naturliga ting som har med jorden att göra och som är alltför underbara för att den dödliga människans sinne skall kunna fatta dem. (Job, kapitel 38—41) På detta fantastiska flöde av himmelsk vishet är Jobs rena hjärta redo att genast svara: ”Jag vet, att du förmår allt och att intet som du besluter är dig för svårt. Därför tager jag det tillbaka och ångrar mig i stoft och aska.” — Job 42:2, 6.

24, 25. a) Vilket utslag fällde Jehova mot de båda ”sidorna” i denna strid, som gällde vem som intar ställningen såsom Gud? b) Hur slutar detta drama om Job? c) Vilken fråga uppstår, och hur kommer den att besvaras?

²⁴ Därpå bekräftar Jehova det berättigade i Elihus tillrättavisning av de tre falska vännerna, i det han säger: ”Min vrede är upptänd mot dig [Elifas] och dina båda vänner, därför att I icke haven talat om mig, vad rätt [eller sant] är, såsom min tjänare Job har gjort. Så tagen eder nu sju tjurar och sju vädurar och gån till min tjänare Job och offren dem såsom brännoffer för eder; och låten min tjänare Job bedja för eder. Till äventyrs skall jag då, av nåd mot honom, avstå från att göra något förskräckligt mot eder, till straff därför att I icke haven talat om mig, vad rätt [eller sant] är, såsom min tjänare Job har gjort.” (Job 42:7, 8) Jehova själv avslöjade alltså dessa babyloniserade visa mäns avfälliga religion, i det han två gånger förklarade dem icke sannfärdiga. Deras så kallade vishet framstod såsom dårskap. Satan förlorade ömkligen i denna strid, som hans utmaning hade uppväckt. De tre ”kamraterna” eller ”vännerna” måste ödmjuka sig, bättra sig och erkänna att de för sitt liv var beroende av Jobs prästerliga tjänster genom att godta den sanna religionen. Vad Job själv beträffar, så ”upprättade HERREN [Jehova] åter honom själv” och välsignade honom med dubbelt så stor materiell rikedom som han från början hade förlorat. Och vad hans familj angår, så fick han sju söner och tre sköna döttrar, och detta fastän både han och hans hustru kommit till hög ålder. — Job 42:10—15.

²⁵ Jehova bevisade sig verkligen vara den sanne Guden, som kan utvälja pålitliga vittnen till att här på jorden förfäkta hans ställning som den suveräne Guden. Job var alltså den rättfärdigade förfäktaren av Guds sak på sin tid. Får detta drama någon profetisk uppfyllelse eller äger det någon tillämpning av intresse för människor som håller fast vid den sanna visheten under senare tidsskeden? Bevis för att det verkligen förhåller sig så kommer att ges i de följande artiklarna.

[Fotnoter]