Psaltaren

Hur väl känner Gud sina tjänare?

JEHOVA GUD känner verkligen sina tjänare. Varken föräldrar, barn, syskon eller våra närmaste vänner känner oss lika bra som den Högste gör. Han känner oss till och med bättre än vad vi gör själva. Psalm 139 ger en vacker beskrivning av hur väl Gud känner oss som individer.

Psalmisten David erkände: ”HERRE [Jehova], du utrannsakar mig och känner mig. Evad jag sitter eller uppstår, vet du det, du förstår mina tankar fjärran ifrån. Evad jag går eller ligger, utforskar du det [har du mätt upp det, NW], och med alla mina vägar är du förtrogen. Ty förrän ett ord är på min tunga, se, så känner du, HERRE, det till fullo.” — Ps. 139:1—4.

Som det framgår av dessa ord var Jehovas kännedom om David av sådan art att han ingående måste ha utforskat eller utrannsakat David. Den Högste kände till allt vad David företog sig under dagen, antingen han vilade eller steg upp. David skulle inte kunna göra någonting utan att Jehova visste om det. Fastän den Allsmäktige var på så långt avstånd, därför att hans boning är i de högsta himlarna, så kände han ändå till Davids tankar. Att Jehova utforskade om psalmisten gick eller låg åsyftar av allt att döma att Gud ingående rannsakade allt vad David företog sig, precis som om han mätte upp det för att riktigt kunna avgöra vad det var David höll på med — gärningarnas natur. Den högste Suveränen hade alltså fullständig kännedom om psalmistens ”vägar”, hans levnadslopp. David insåg att han inte kunde säga någonting som vore gömt för Jehova. Förrän ett ord var på Davids tunga, visste Skaparen om det. Verkliga känslor kunde inte heller döljas för Jehova genom skrymtaktigt tal. Människor kan kanske bli förda bakom ljuset genom inställsamt tal, men inte den Allsmäktige.

David insåg att det fanns gränser för vad han kunde göra under sitt liv. Han insåg också att det vore omöjligt att undgå Skaparens vaksamma öga och att fly bort från hans hand eller överinseende. Det är antagligen detta psalmisten menar, när han säger: ”Du omsluter mig på alla sidor och håller mig i din hand.” — Ps. 139:5.

Den ingående kunskap, som Jehova hade om psalmisten, fyllde denne med vördnad och fick honom att utropa: ”En sådan kunskap är mig alltför underbar; den är mig för hög, jag kan icke begripa den.” (Ps. 139:6) Gud har en sådan ingående kännedom om oss som individer att det övergår mänskligt förstånd. Det finns ingen människa, varken man eller kvinna, som kan fatta ens bråkdelen av den kunskapen.

AVSTÅNDET UTGÖR INGET HINDER

Ingenting kan hindra Jehova från att ha fullständig kunskap om sina tjänare. Vart de än kan bege sig, kan Guds ande verka till förmån för dem. Psalmisten förklarade: ”Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte? Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där. Toge jag morgonrodnadens vingar, gjorde jag mig en boning ytterst i havet, så skulle också där din hand leda mig och din högra hand fatta mig.” — Ps. 139:7—10.

Lägg märke till att psalmisten talade om Guds ande parallellt med Guds ansikte. Eftersom Guds ande eller hans verksamma kraft kan nå ut till det vidsträckta universums avlägsnaste delar, så kan ingen fly bort från den Högstes ansikte, det vill säga ingenting kan undgå hans uppmärksamhet. Att gå upp till himmelen var på psalmistens tid detsamma som att bestiga de höga bergen, vars toppar ofta är skymda av moln. Så även om en människa befann sig på den högsta bergstoppen, var hon ändå inte utom räckhåll för Guds ande. Inte heller skulle hon kunna undgå Jehovas ansikte eller uppmärksamhet genom att hon bäddade åt sig i dödsriket, det som i symbolisk bemärkelse ligger lägst på jorden. Även om hon kunde ta ”morgonrodnadens vingar”a och färdas till den mest avlägsna delen i väster, skulle hon fortfarande vara underställd Guds hand eller hans överinseende och vägledning. Genom sin ande skulle Jehova vara där och vägleda henne. — Jämför 5 Moseboken 30:12, 13; Amos 9:2, 3, där det förekommer liknande uttryckssätt.

MÖRKER OCH FÖRDOLDHET VÅLLAR INGA PROBLEM

Precis som långa avstånd inte kan hindra Jehova från att nå en, så kan inte heller mörker eller dunkel göra det. Psalmisten fortsätter: ”Och om jag sade: ’Mörker må betäcka mig och ljuset bliva natt omkring mig’, så skulle själva mörkret icke vara mörkt för dig, natten skulle lysa såsom dagen: ja, mörkret skulle vara såsom ljuset.” (Ps. 139:11, 12) En människa skulle plötsligt kunna bli insvept i fullständigt mörker, som om hon vore uppslukad eller betäckt av det. Men för Jehova är personen lika synlig som om det vore mitt på ljusa dagen.

Psalmisten utvecklar den här tanken ytterligare och säger: ”Ty du själv frambragte mina njurar; du höll mig avskärmad i min moders liv. Jag skall lova dig, ty på ett sätt som inger fruktan är jag underbart danad. Dina verk är underbara, såsom min själ mycket väl vet. Mina ben var inte dolda för dig, då jag danades i det fördolda, då jag vävdes i jordens lägsta delar. Dina ögon såg till och med embryot av mig, och i din bok blev alla dess delar nedtecknade beträffande de dagar då de [kroppsdelarna] bildades och det ännu inte fanns någon [tydligt framträdande kroppsdel] av dem.” — Ps. 139:13—16, NW.

Det är intressant att lägga märke till att psalmisten särskilt nämnde njurarna som frambragte av Gud. Eftersom njurarna är belägna djupt inuti kroppen, hör de till de mest otillgängliga organen. Men Jehova Gud kan se rakt in i livmodern och ett växande fosters innersta gömställen. När David tänkte på hur förunderligt han blev danad inne i livmodern, uppväckte detta inom honom en önskan att lovprisa sin Skapare. Embryot hade blivit gömt för mänsklig synförmåga, precis som om det utvecklades i jordens lägsta gömställen. Därför syftade psalmisten tydligtvis på sin mors livmoder som ”jordens lägsta delar”. Den dolda utvecklingen av ben, senor och muskler därinne i livmodern kunde liknas vid att väva samman ett barn. Men alltsammans var synligt för den Högste.

Det är fantastiskt att tänka på att innan de olika delarna av Davids kropp blev tydligt framträdande i livmodern, så visste Gud redan hur David skulle komma att se ut. Det är så därför att embryots utveckling följde ett bestämt mönster, precis som om det lydde föreskrifter nedtecknade i en bok.

HUR GUDS KÄNNEDOM BÖR PÅVERKA EN

Psalmisten måste ha insett att ett barns utveckling var ett enastående bevis på Guds oöverträffade vishet. Denna insikt kunde mycket väl ha förmått David att begrunda Guds tankar, som när han skrev: ”Hur dyrbara är alltså inte för mig dina tankar! O Gud, hur mycket går inte summan av dem upp till! Skulle jag räkna dem, så vore de flera än sanden; när jag uppvaknade, vore jag ännu hos dig.” (Ps. 139:17, 18; v. 17 enl. NW) Så talrika var Jehovas tankar att om David började räkna dem vid gryningen och fortsatte till dess han gick och lade sig, så vore han ändå inte färdig. När han vaknade upp på morgonen, skulle han fortfarande vara hos den Högste, det vill säga han skulle fortfarande räkna Skaparens tankar.

Eftersom Jehova är en sådan storslagen Gud, har de onda förvisso ingen ursäkt. David ber att de må få erfara rättvis vedergällning: ”Gud, o att du ville dräpa de ogudaktiga! Ja, måtte de blodgiriga vika bort ifrån mig, de som tala om dig med ränker i sinnet, de som hava bragt dina städer i fördärv [de har tagit upp ditt namn på ett värdelöst sätt — dina fiender, NW]!” (Ps. 139:19, 20) På grund av dessa onda människors skuldregister, när det gällde att utgjuta blod och bringa smälek över Guds namn, så betraktade David dem med avsky. Vi läser hans ord: ”Hatar jag inte dem som intensivt hatar dig, o Jehova, och känner jag inte vämjelse för dem som gör uppror mot dig? Med ett fullständigt hat hatar jag dem. De har för mig blivit verkliga fiender.” — Ps. 139:21, 22, NW.

David önskade inte på något sätt bli lik dessa onda människor. Han önskade att Jehova skulle rannsaka honom, uppenbara för honom eventuella hemliga brister, och därefter önskade han bli ledd av den Högste på den rätta vägen. Psalm 139 avslutar med denna tanke. Vi läser: ”Utforska mig, o Gud, och känn mitt hjärta. Rannsaka mig och känn mina oroande tankar, och se om det i mig finns någon smärtfylld väg, och led mig på den obestämda tidens väg.” — Ps. 139:23, 24, NW.

Psalm 139 bör ge oss verklig uppmuntran. Eftersom ingenting undgår vår himmelske Faders uppmärksamhet, kan han alltid komma till vår hjälp, när vi behöver det. Hans ingående kunskap om människor ger en stark försäkran om att han, genom sin Son, kan återföra de döda till liv, eftersom han har bevarat alla detaljer om dem i sitt fullkomliga minne. Jehovas kunskap om oss personligen bör påverka vårt liv i rätt riktning, förmå oss att lovprisa honom och att uppföra oss på ett sätt som visar att vi är medvetna om att vi alltid är iakttagna av honom.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 25]

”Fore jag upp till himmelen, så är du där.”

”Mina ben var inte dolda för dig, då jag danades i det fördolda.”