Guds ande nödvändig för mognad
”Hur mycket mera skall då icke Fadern i himmelen giva helig ande åt dem som bedja honom!” ”Fortsätt med att bedja Gud, ty han giver frikostigt åt alla och utan förebråelse.” — Luk. 11:13; Jak. 1:5; NW
1. Finns det bevis i Skriften för att tillbedjan av Jehova är ett grundläggande krav?
TILLBEDJAN av Jehova är en livsviktig nödvändighet för alla som vill åtnjuta Jehovas ynnest och vinna ändlöst liv i hans rike. Samtidigt som Jehovas hängivna folk nu lyder befallningen: ”Sägen bland nationerna: Jehova regerar”, hörsammar de också denna vädjan: ”O tillbedjen Jehova i helig skrud.” (Ps. 96:9, 10, AS) Ja, i Riket kommer tillbedjan att bli regel och bli prövostenen för individerna, ty ”det skall ske att var och en. . . skall draga upp år efter år för att tillbedja Konungen, härskarornas Jehova, och för att hålla lövhyddohögtiden. Och det skall bliva så, att vilken det vara må av alla jordens släkter, som icke drager upp till Jerusalem för att tillbedja Konungen, härskarornas Jehova, över dem skall det icke komma något regn.” (Sak. 14:16, 17, AS) Jesus betonade också vikten av tillbedjan såsom ett grundläggande krav, vilket kommit till uttryck i den lag som givits åt Israel, när han visade ifrån sig Satans frestelse : ”Gå bort, Satan! Ty det är skrivet: ’Det är Jehova, din Gud, du skall tillbedja, och det är åt honom allena du skall ägna helig tjänst.’” — Matt. 4:10, NW.
2. Hyste Jesus en annan uppfattning om tillbedjan än judarna och särskilt i vilket avseende?
2. Judarna ansåg sin form av tillbedjan helt och hållet tillfredsställande och påstod att den stämde överens med Guds ursprungliga anvisningar. Men Jesus tillkännagav något annat, när den samaritiska kvinnan vid brunnen väckte frågan genom att säga: ”Våra förfäder tillbådo på detta berg, men ni människor säga, att i Jerusalem är den plats där man bör tillbedja.” Han svarade, att i den tvistefråga som hon uttalade hade judarna företrädet, ty ”vi tillbedja vad vi känna, ty frälsningen har sitt ursprung hos judarna”, men ”ni tillbedja vad ni icke känna”. Men fastän judarna hade bättre insikt än samariterna i fråga om Guds fordringar med avseende på tillbedjan, gav Jesus i fortsättningen uttryck åt en mycket djupare och alltigenom olika syn på tillbedjan. Han sade: ”Den stund kommer, och den är nu, då de uppriktiga tillbedjarna skola tillbedja Fadern med ande och sanning, ty Fadern söker just människor av det slaget till att tillbedja honom.” Vilken kontrast mot alla tidigare uppfattningar! I sin form av tillbedjan bekymrade judarna sig i främsta rummet om yttre ting, sådana som tiden och platsen och sättet för tillbedjan, men nu sade Jesus, att uppriktig tillbedjan gick djupare än de ting som man ser, och den måste ske ”med ande och sanning”, vilket betyder inte endast ren, utan mogen tillbedjan. — Joh. 4:20—24, NW.
3. Vilka tre orsaker eller skäl kan anföras, som visar hur viktigt det är att förstå innebörden i att tillbedja ”med ande och sanning”?
3. Förvisso är det av högsta vikt att så klart som möjligt förstå allt vad det innebär att tillbedja förmedelst det som är osynligt för det yttre ögat, nämligen ”med ande och sanning”! Det är viktigt av två orsaker: För det första, därför att ”de ting som synas äro tillfälliga, men de ting som icke synas äro eviga”. (2 Kor. 4:18, NW) För det andra, därför att det som inte syns inte kan så lätt förstås och uppskattas som det som syns. Och ur en annan synvinkel betraktat kan vi tillägga ett tredje starkt skäl, ty om vi brister i vishet och förstånd, kommer vi att bli ostadiga på våra vägar, såsom Jakob gör gällande i Jakob 1:5—8. Vi kommer också att befinna oss i allvarlig fara för att bli bedragna beträffande denna livsviktiga fråga om uppriktig, välbehaglig tillbedjan av den sanne och levande Guden, ty ”när ni icke kände Gud, då voro ni slavar åt dem, vilka av naturen icke äro gudar”. (Gal. 4:8, NW) Då vi alltså ställes inför den viktiga roll som Guds ande utför, både då det gäller tillbedjan och då det gäller att vinna ett moget förstånd, bör vi nu först med Skriftens hjälp undersöka frågan varför Guds ande är nödvändig för att man skall kunna vinna mognad till förståndet.
Till förståndet
4. a) Visar Psalm 147 att dess uppfyllelse sker nu i vår tid? b) Hur betonar denna psalm den hjärteinställning som är nödvändig för att man skall vinna mognad till förståndet?
4. All ande och allt förstånd har sitt ursprung hos Jehova, ”av vilken allting är”. Det finns ingen gräns för vare sig ande eller förstånd, vad honom angår. ”Vår Herre är stor och väldig i kraft, hans förstånd har ingen gräns.” Och när vi nu citerar denna femte vers i Psalm 147, kommer vi att få behållning av att helt hastigt betrakta några av de övriga verserna i denna profetiska psalm, som har direkt samband med detta ämne. Psalmen börjar med en uppmaning till att lovsjunga Jehova, vilket ”höves oss”, därför att lovprisning är ett uttryck för tillbedjan. Sedan visar verserna 2 och 3 att psalmen har sin uppfyllelse nu i vår tid, när Jehova bygger upp sin rikesorganisation (Jerusalem) och samlar in både kvarlevan av den ”lilla hjorden” och alla sina ”andra får” till att bli ”en hjord” och i sin nåd helar dem fullständigt från deras förutvarande sjuka andliga tillstånd. Senare framhåller verserna 10 och 11 kontrasten mellan två slags människor: världens människa, som Jehova inte finner något behag i, men som förtröstar på sin egen styrka och sitt eget förstånd, vilka symboliseras av hästen och dess ryttare, och den människa som fruktar Jehova och inser sitt ytterliga beroende av hans godhet och nåd. Sedan följer en livfull beskrivning av den rikedom av välsignelse och omsorg som kommer Sions barn till del, vilka finner tillflykt i hans organisation och i vilka han har sin lust, när de ägnar honom välbehaglig lovprisning och tillbedjan. De blir mättade med bästa vete, dvs. andlig föda och förstånd av utomordentlig förträfflighet. Ja, endast för dem uppenbarar och förkunnar Jehova verkligen sitt ord och dess dolda innebörd. I sanning, han ”har icke handlat så med någon [annan] nation”. (Ps. 147:20, AS) På detta sätt ger psalmen till känna, vilken hjärteinställning som är nödvändig för att man skall vinna förstånd genom Guds ande. Den uppenbarar också den enda kanal eller förbindelseled, varigenom anden och förståndet ges, dvs. Herrens organisation, ”Sion”, under ledning av Kristus Jesus, ”genom vilken allting är”. — 1 Kor. 8:6, NW.
5. Hur visar 1 Korintierna 2:6—10 att Guds ande är nödvändig för att man skall kunna vinna förstånd, och vilka två saker är oumbärliga i detta sammanhang?
5. Vi kommer nu till den del av Skriften, där det i särskild grad visas varför Guds ande är nödvändig för att man skall få förstånd. Aposteln Paulus förklarar i 1 Korintierna 2:6—10 (NW), att rikedomen av Guds vishet, som kommer till uttryck i hans eviga uppsåt, är inhöljd i en ”helig hemlighet”, den ”dolda visheten”, som ”ingen av denna tingens ordnings härskare lärt känna” eller förstå. Ja, denna rikedom är så säkert dold, att det är alldeles omöjligt för människan att av sin egen vishet göra sig en ”föreställning” om dessa ting. Därpå förklarar Paulus varför: ”Ty det är för oss som Gud har uppenbarat dem genom sin ande, ty anden tränger in i allt, till och med i Guds djupheter.” O ja! Guds vishets och kunskaps rikedom sträcker sig djupt ned. (Rom. 11:33) Två saker är oumbärliga, om vi skall kunna få förstånd och insikt: För det första måste Gud ge en uppenbarelse, och för det andra måste vi vara i kontakt och överensstämmelse med den kanal, varigenom hans ande förmedlar och klargör den uppenbarelse som ges av Gud åt hans folk. Av oss själva kan vi inte tränga in i Guds djupheter; det är endast Guds ande som kan göra det. Här lägger vi märke till tre bevis för apostelns påstående.
6. Hur illustreras det förhållandet, att Guds ande behövs för att man skall förstå ”djupheterna”, i a) Matteus 16:17, b) Efesierna 3:5—9 och c) 1 Petrus 1:10—12?
6. 1) Vi kommer ihåg, att när Människosonen var på jorden, blev den djupa sanningen om hans verkliga identitet förstådd endast genom en särskild uppenbarelse från Gud till Petrus. Den blev inte förstådd genom någon vishet som tillhörde ”kött och blod”. (Matt. 16:17, NW) 2) I Efesierna 3:5—9 (NW) förklarar Paulus,., hur den heliga hemlighet, ”som från den förgångna evigheten har varit fördold i Gud”, nu har ”blivit uppenbarad av anden”. I slutet av detta kapitel (v. 18—21) skildrar Paulus därpå i glödande och högstämda ordalag den härliga framtidsutsikt som kommer att förverkligas för den sanna församlingen, när denna — medan den alltjämt är på jorden — uppnår mognad, nämligen att få en sådan förståndets fullhet, att den blir ”grundligt i stånd till att med sinnet fatta ... bredden odh längden och höjden och djupet och att känna Kristi kärlek, som övergår kunskap”. Paulus slutar med ett uttryck av tillbedjan till ”honom, som enligt sin kraft — vilken är verksam i oss — kan göra mer än i överflöd utöver allt det som vi bedja eller uttänka”. Guds ande är i sanning nödvändig för att man skall få denna oanade rikedom av moget förstånd! 3) En slutlig bekräftelse får vi, när vi lägger märke till vad Petrus säger om att forna tiders profeter och till och med änglarna inte var i stånd till att förstå vissa drag av Guds uppsåt, inte ens sedan de ”ihärdigt forskat och noggrant rannsakat”. Men dessa ting har nu blivit uppenbarade av anden och har blivit tillkännagivna ”genom dem [apostlarna, en del av Guds kanal eller förbindelseled] som hava kungjort de goda nyheterna för eder med från himmelen utsänd helig ande”. — 1 Petr. 1:10—12, NW.
7. Vilket syfte har Paulus’ framställning i 1 Korintierna 2:11—16?
7. Om vi nu återvänder till 1 Korintiernas 2:a kapitel, så lägger vi där märke till att Paulus tydligtvis insåg, att det som han hade sagt i vers 10 inte skulle komma att förstås så lätt. Därför fortsätter han och ger i verserna 11 till och med 16 en tämligen utförlig förklaring av hur anden tränger in i Guds djupheter och av den roll som vi har att utföra därvid. På det sättet sörjer han för att ingen skall kunna dra den felaktiga slutsatsen, att då det endast är Guds ande som med framgång kan rannsaka så är allt vi kan göra, att bedja om och vänta på att en direkt uppenbarelse från Gud skall upplysa oss om hans uppsåt och hans vilja med avseende på oss, vilket ju i själva verket är vad många religiösa människor gör.
8, 9. a) Vad menas med ”ande”, när det gäller människan? b) I vilken utsträckning och efter vilka linjer kan människans ande verka?
8. Paulus inbjuder oss att ta människan i betraktande för att hjälpa oss att inse precis vad som menas med Guds ”ande” och hur den verkar och rannsakar. Nåväl, låt oss då betrakta människan, som ursprungligen danades till Guds avbild. Människan har en kropp, som hon kan öva och sätta i arbete med att göra saker och ting. Denna synliga verksamhet benämner vi fysisk energiutveckling. Men människan har också ett sinne som hon kan öva och sätta i arbete. Hon kan resonera och tänka djupt och hysa starka önskningar och böjelser, och hon kan komma till beslut och bestämma sig för ett visst handlingssätt i enlighet med någon viss princip eller riktlinje. Det är denna osynliga verksamma mentala kraft som vi kallar ”ande”. Om en människa visar att hon har kommit till mycket bestämda slutsatser och avgöranden, så säger vi att hon har en ”stark ande”, eller om hennes allmänna handlingssätt bestämmes av onda tankar och motiv, så säger vi att den personen har en ”dålig ande”.
9. Tänk på det häpnadsväckande inflytande i god eller ond riktning, som möjliggöres genom att en människa gör bruk av sin ande eller mentala kraft, i synnerhet om denna är förbunden med något lämpligt redskap, såsom en organisation av något slag. Vilket kraftigt inflytande utövas inte av den starka, hänsynslösa anden hos en diktator i spetsen för en totalitär organisation, en ande som behärskar kanske millioner människors ande och övar kontroll över deras liv! Hur träffande är inte apostelns fråga i vers 11: ”Vem bland människorna känner vad som är i en människa utom människans ande, som är i henne?” (NW) Vem kan till exempel följa med en jurists bevisföring och tankegång, när hans ande ger sig i kast med lagtekniska detaljer? Bara den som själv är jurist.
10. Hur kontrasterar Jehovas ande mot människans, och vilken fråga uppstår i samband härmed?
10. Om vi begrundar illustrationen med människan och hennes ande, med alla dess skiftande möjligheter, hjälper det oss att inse, hur oändligt mycket större Jehovas ande måste vara med dess gränslösa mångfald av funktioner och verksamhetsyttringar och mäktiga inflytande. Då vi alltså ser den oerhörda kontrasten mellan skapelsen och Skaparen, uppstår frågan: Hur kan en bro slås över svalget, så att vi kan komma att förstå de djupa ting som finns förvarade i Skaparens sinne?
Hur ”bron” bygges
11, 12. a) Vilken illustration brukas för att visa hur det kan slås bro över svalget? b) Hur ser vi, i tillämpningen av denna illustration, att den är mycket träffande?
11. Då man inte så lätt inser osynliga ting som synliga, vänder vi oss återigen till en mänsklig illustration för att med dess hjälp framkalla en bild i vårt sinne som vi kan hålla kvar. En musikkompositör tänker i sitt sinne ut ett mästerverk, en symfoni, med dess olika partier, dess djupa harmonier och temata och bygger upp det hela till en storslagen klimax. Men hur skall han kunna förmedla denna symfonis budskap till dem som önskar höra det? Hur skall han slå en bro över svalget? Först och främst fäster han det hela på papperet, och så uppstår det skrivna partituret. Därpå lagar han så att en dirigent blir anställd, som själv måste ha musikens ande och måste vara väl övad, så att han, efter att grundligt ha studerat det skrivna partituret, varje not, varje takttecken däri, kan till fullo tränga in i kompositörens sinne och fånga hans ande och därför bli i stånd till att troget uttolka varje passage i denna symfoni. Men det finns ännu inte någon bro över svalget! Under dirigentens ledning kommer orkestern, denna utvalda och väl övade och organiserade skara av musiker, var och en med sitt instrument (en orkester är värdelös utan instrument) och var och en grundligt förtrogen med musiken efter ingående studium och flitig övning. Till sist kommer så konsertkvällen. Vi ser den klart upplysta konsertsalen fullpackad med åhörare, som sitter där tysta, spända, förväntansfulla. Och när musiken väller fram och slutligen når en sådan jublande höjd av välljud, att man lyssnar i andlös hänryckning, då kommer hela åhörarskarans ande upp och kommer kompositörens ande till mötes i fullt gensvar. Då är bron slagen över svalget!
12. För att nu tillämpa denna illustration kan vi säga, att Skaparen har i sitt sinne utformat ett storslaget uppsåt, vilket han, till gagn för oss, har låtit nedteckna, och så har han åstadkommit det skrivna Ordet. Han har utsett en dirigent, en ledare, som på grund av noggrant studium och övning i lydnad under provsättning är fullt kompetent att vara ”en uttolkare, en ibland tusen”, nämligen hans egen älskade Son, som är särskilt välsignad med ”vishets och förstånds ande”. (Job 33:23, AS; Jes. 11:2) Under denne uttolkare och ledare har det byggts upp en organiserad skara av hängivna efterföljare. Därför att dessa obetingat har överlämnat sig åt Jehova, blir de välsignade med hans ande, och genom studium och övning lär de sig att ha ”Kristi sinne”. (1 Kor. 2:16) Dessa utgöres i första hand av den ”lilla hjordens” medlemmar. Men i dessa dagar utökas deras antal med tusental av Herrens ”andra får”, liksom masskörer tillägges till en orkester för att ge tillbörligt uttryck åt något stort verk. Alla är försedda med instrument, om vi vill tänka på alla de olika slagen av litteratur som musikinstrument. I varje fall har var och en det underbaraste av alla instrument, människorösten, vilken kan vara ytterst effektiv, om man ”fortsätter ... med att ägna [sig] åt offentlig föreläsning” för att på det sättet kommandet skrivna ordet att ”leva”. (1 Tim. 4:13, NW) Alldeles som förhållandet är med musik, kan man fängsla sitt auditorium mera genom att komma sitt instrument att ”tala” än genom att förlita sig uteslutande på tekniskt elegant utförande. Liksom orkestern, som lär sig hur den skall översätta partituret till de rätta musikaliska tonerna och harmonierna, så får också vi klart för oss, i det att ”anden lär oss”, hur vi skall ”förbinda andliga ting med andliga ord”. (1 Kor. 2:13, NW) På detta sätt slås en bro över svalget medelst de tre oumbärliga tingen: anden, Ordet och organisationen.
13. Hur möjliggöres ett möte mellan Skaparens sinne och skapelsens sinne?
13. Helt säkert kan vi nu bättre förstå, att när det säges att det är Guds ande ensam som kan tränga in i ”Guds djupheter”, så betyder det inte att vi lämnas overksamma. Långt därifrån! I själva verket är det vi som måste rannsaka och tränga in, fastän vi måste vara noga med att aldrig försöka göra det med vår egen ande av mänsklig vishet. Men genom att ta de nödvändiga inledande stegen, som vi skall tala om senare, lär vi oss hur vi skall vinna ”vishet från ovan” (Jak. 3:17, NW), i det vi hela tiden håller oss nära intill det som utgör den omtalade bron — anden, Ordet och organisationen. På det sättet kan sinnena komma att mötas, vårt sinne och Skaparens, och han har nådefullt kommit ner till vår ståndpunkt, så att säga, så att vår ande kan underkasta sig hans och samverka med den. Det är precis så som Skriften beskriver det, när den talar om hur ett visst behov fylles av Gud och säger: ”Anden själv [Guds ande] bär vittnesbörd med vår ande.” (Rom. 8:16, NW) Likaså när vi är medvetna om hur otillräcklig vårt eget sinnes eller vår egen andes verksamhet är, då vi söker uttrycka oss på tillbörligt sätt i bön, ”träder ... anden [Guds ande] till med hjälp för vår svaghet”. — Rom. 8:26, NW.
14. Vilken vägledning och uppmuntran ges i Skriften med avseende på att rannsaka och tränga in i ”djupheterna”?
14. Därför säger vi återigen, att vi måste forska och rannsaka, men endast därför att ”vi hava mottagit, icke världens ande, utan den ande som är från Gud, för att vi måtte känna de ting som Gud i sin godhet har givit oss”. Därför säger Paulus: ”Den andliga människan utrannsakar i sanning allting”, ”ja, Guds djupheter”. (1 Kor. 2:10, 12, 15, NW) Detta är i harmoni med de många förmaningar som ges överallt i Guds ord, att man skall söka och rannsaka och studera och bemöda sig om att lära. Och då vi kommer ihåg Herrens ord: ”Hur mycket mera skall då icke Fadern i himmelen giva helig ande åt dem som bedja honom!”, må vi då ”fortsätta med att bedja Gud, ty han giver frikostigt åt alla och utan förebråelse”. — Luk. 11:13; Jak. 1:5; NW.
15. Vilken varning måste vi ha för ögonen, när vi söker förvärva förstånd genom bibelstudium?
15. Ett varningens ord med avseende på den där bron är av nöden. Försök inte komma över svalget genom att bygga en egen privat bro! Liksom det i fråga om profetiornas givande är så, att ”ingen Skriftens profetia kommer från någon enskild källa”, så behöver vi likaså, då det gäller att på rätt sätt förstå profetior i deras uppfyllelse, böja oss både för Guds ande och för hans organisation, Sion, ty det är endast Sions barn som blir ”lärda av Jehova”. (2 Petr. 1:20, NW; Jes. 54:13, AS; 30:20, 21) Det är inte tillräckligt att äga en bibel och studera den eller att ansluta sig till någon religiös grupp som har offentligt bibelstudium på sitt program. Hur intensivt och allvarligt och andäktigt vi än studerar, kan vi likväl inte få den sanna insikten utan organisationen och anden. Anförtro dig därför, om vi skall hålla oss till bilden med bron, inte med hela din tyngd åt någon hemmagjord brokonstruktion. Ja, stöd dig inte ens helt lätt emot den, utan ”förtrösta på Jehova av allt ditt hjärta och förlita dig [kan också återges: stöd dig] icke på ditt förstånd. Erkänn honom på alla dina vägar, så skall han leda dig på dina stigar. Var icke vis i dina egna ögon, frukta Jehova och gå ifrån det onda.” (Ords. 3:5—7, AS) Bibelstudium på egen hand är rätt och bra! Bibelstudium efter egna riktlinjer må vi akta oss för!
16. Vilken fara pekar Paulus på i 2 Korintierna 11:13—15?
16. Naturligtvis bör vi inte heller sätta vår lit till någon annan som är dumdristig och egoistisk nog att påstå sig vara en individuellt utsedd ”brobyggare”, vilket är vad det latinska ordet pontifex betyder. Även om någon har varit i Herrens organisation i gångna tider och haft en klar insikt och haft förmånen att hjälpa andra, men sedan har avskurit sin förbindelse med organisationen, är det omöjligt för denne att behålla en sann förståelse och insikt och i synnerhet omöjligt att vinna ytterligare upplysning. Det är emellertid sannolikt att han själv blir bedragen just på den punkten och kommer att försöka bedra andra — genom Satans förvållande, vilken ju förvandlar sig till en ljusets ängel. — 2 Kor. 11:13—15, NW.
17. I vilka avseenden finner vi att temat ”mognad” eller ”mogenhet” är betydelsefullt?
17. Må vi då, i det vi ger akt på denna varning, fortsätta framåt till mogenhet i fråga om förståndet, som leder till mogen tillbedjan, till att vi blir uppfyllda ”med ande och sanning”, och detta i sin tur tar sig uttryck i mogen, helig tjänst. Ja, det är mognad, eller mogenhet, som är huvudtemat, kring vilket hela vårt studium här rör sig. För att begagna ett välkänt ordstäv: ”Kvalitet är bättre än kvantitet.” Hur rik vår förståelse blir beror på hur uppriktig och djup vår uppskattning är, snarare än på den mängd av kunskap om sanningen som vår hjärna rymmer. Paulus ropade inte ut något om hur alla de sanningar han hade tillägnat sig liksom samlades på hög för att nå upp till himmelen, utan han utbrast. ”O, vilket djup i Guds rikedom och vishet och kunskap!” (Rom. 11:33, NW) Det är inte antalet instrument som är avgörande för en orkesters kvalitet, utan tonens fyllighet och rikedom.
18. Varför är mogenhet så väsentlig, såsom det framhålles i 1 Korintierna 3:1—4?
18. Denna fråga om mogenhet till förståndet följer omedelbart efter Paulus’ utrop om hur den andliga människan kan utrannsaka och tränga in i allt. Ty han säger i fortsättningen, i 1 Korintierna 3:1—4 (NW), att de kristna i Korint ännu inte var ”andliga”, utan var ”köttsligt” sinnade, omogna barn i Kristus, som ännu inte kunde tåla annat än mjölkdiet och alltså befann sig i ett svagt tillstånd och inte var starka nog att stå emot de köttsliga impulser som ville driva dem till avund, strid och sektväsen. Naturligt eller bokstavligt taget kan småbarn vara de älskligaste små varelser och är det alldeles säkert i sina föräldrars ögon, men detta gäller inte i andligt avseende.
19. Hur definieras moget förstånd, och är det avsett endast för några få?
19. Förutom att moget förstånd är en nödvändig förutsättning för att man skall kunna lära sig att med framgång strida mot de köttsliga impulserna framhåller Paulus i Hebréerna 5:11—6:3 (NW) ännu ett skäl till att denna mognad är så nödvändig. Sedan Paulus sagt att ett barn som är hänvisat endast till mjölkmat är en lämplig bild av en som är ”obekant med rättfärdighetens ord”, en som är tillfredsställd med att förstå endast ”de första grunderna av läran”, betonar Paulus därpå att ”fast föda tillhör mogna människor, dem som genom användning hava sin uppfattningsförmåga övad till att urskilja både rätt och orätt”. Vilken god definition av vad ett moget förstånd är för något! Må vi därför ovillkorligen ”sträva framåt mot mognad”. Sedan vi en gång har ”smakat att Herren är god”, får vi inte stå stilla, utan måste ”växa till frälsning”. (1 Petr. 2:2, 3, NW) Tonvikten ligger på behovet av ihållande, stadigt framåtskridande. Det innebär inte något förfärligt invecklat, något som är möjligt endast för några få utvalda som har varit åratal i sanningen och fått åtnjuta en god undervisning. Här är inte den naturliga illustrationen tillämplig. Ty medan den tid som det tar att växa från småbarnsstadiet till mogenhet håller sig inom vissa gränser, gäller detta inte den andliga tillväxten. Den förnämsta avgörande faktorn är djupet av hjärtats hängivenhet och uppskattning. Det är detta som avgör kvaliteten hos vårt förstånd.
20. Genom vilket tillvägagångssätt skrider man framåt mot denna mognad?
20. Det råder i denna tid inte någon brist på den stadiga föda som tillhandahålles på Herrens bord, som är tagen från hans ord och på lämpligt sätt beredd för att den teokratiska organisationen skall kunna tillägna sig den, med hjälp av anden. Om du är uppriktig, saktmodig och läraktig, behöver det då ta lång tid för dig att fatta de grundläggande lärorna? Varför inte snabbt övergå till fast föda? Vad det hänger på är detta: att man aldrig slutar upp med att göra framsteg, varken genom att man fäller modet eller genom att man blir uppblåst. Varför inte följa Paulus’ förmaning, då han först talar om sitt eget beslut att fortsätta med att ”jaga hän emot målet” och därpå säger: ”Må vi därför, så många av oss som äro mogna, hava denna sinnesinställning. ... Må vi i alla händelser, i den utsträckning vari vi hava gjort framsteg, fortsätta att vandra ordningsfullt enligt denna rutin.” Från din första kontakt med Guds organisation har du genom de olika studiemötena och kursen i teokratisk ämbetsutövning på ett praktiskt sätt blivit lärd hur du skall göra framsteg i fråga om förstånd. Nåväl, fortsätt bara på samma ordningsfulla sätt och följ ”denna rutin”, och ”håll blicken fäst vid dem som vandra på ett sätt som överensstämmer med det föredöme ni hava i oss [apostlarna]”. På det sättet kan vi vid alla tider och tillfällen vara försäkrade om Jehovas ynnest genom att slå följe med och hålla jämna steg med de ”uppriktiga tillbedjare”, som ”tillbedja Fadern med ande och sanning”. — Fil. 3:14—17; Joh. 4:23; NW.
Vilka är andligt sinnade?
21. Vilken fråga uppstår i detta sammanhang beträffande Herrens ”andra får”?
21. Några, kanske många, av våra läsare har nu väntat på att få göra denna fråga: Är det inte så, att de här förut citerade skriftställena är riktade endast till dem som hör till den ”lilla hjorden” och har det himmelska hoppet framför sig? Och är det inte endast dessa, vilka är pånyttfödda av Guds ande, som kan sägas vara ”andliga människor”, genom Guds ande satta i stånd till att förstå ”Guds djupheter”? Kort sagt, är det skriftenligt att säga att de som hör till Herrens ”andra får” är andligt sinnade?
22. Under vilka ovanliga omständigheter avhandlade Jesus frågan om tillbedjan?
22. Låt oss till svar göra en fråga, som kan få våra tankar att gå i rätt riktning. Till vem uttalade Jesus dessa nådefulla livets ord, och åt vem gav han denna ingående och nya uppfattning om tillbedjan ”med ande och sanning”? Var det åt sina nära efterföljare, som inom kort skulle få anden utgjuten över sig vid pingsten? Nej, inte ens åt en israelit, utan åt en utomstående, en samaritisk kvinna. Förvånansvärt! Ja, lärjungarna blev förvånade. Men de förvånades utan tvivel ännu mer, när de fick veta att efter ett besök av Jesus på endast två dagar fanns det många fler samariter som trodde och bekände: ”Vi veta att denne i sanning är världens frälsare.” — Joh. 4:27, 42, NW.
23. Ger de ”andra fåren” anledning till överraskning i denna tid, och finner detta stöd i Skriften?
23. Johannes, som hade den glädjen att skriva ned berättelsen om denna händelse, blev återigen förvånad och överraskad många år senare, när han i en syn, sedan han hade hört antalet av de med insegel tecknade slavarna, som utgör det andliga Israel, anges till exakt 144.000, fick se ”en stor skara, som ingen människa var i stånd till att räkna”, och som sade att frälsningen tillhör Gud och Lammet. Han måste bekänna sin okunnighet om denna skaras identitet. Det är inte vår mening att antyda, att dessa samariter var av samma kategori som den ”stora skaran” i Uppenbarelseboken 7, Herrens ”andra får”. Det synes snarare vara så, att om dessa samariter höll fast vid sin tro på Jesus, kom de att sluta sig tillsammans med de hednatroende, som när tiden var inne blev fogade till församlingen, den ”lilla hjorden”. Men förvånings- eller överraskningselementet är detsamma, och det anger att vi också måste vara beredda på liknande överraskningar, i synnerhet med avseende på dem som oväntat kommer raka vägen in i Herrens ynnest i denna sena tid. Vem bland våra läsare som var med vid det stora konventet i New York kommer inte ihåg den speciella starka flämtning av förtjust överraskning som kom från den ofantliga, i kvällsmörkret nästan osynliga åhörarskara som fyllde Yankee Stadium den där varma sommaraftonen i augusti 1950, då talaren tillkännagav att några av den nya jordens blivande ”furstar” var närvarande? — Ps. 45:17.
24. Med tanke på vad anser vi, att dessa ”andra får” behöver ett moget andligt förstånd?
24. Dessa ”andra får” i våra dagar ses inte utanför tempelgården, utan mitt inne i den, ty det var där, som Johannes såg den ”stora skaran” stå ”inför Guds tron” och ”ägna helig tjänst åt honom dag och natt i hans tempel”. (Upp. 7:9—15, NW) De är inte de ”levande stenar”, som utgör detta ”andliga hus”. (1 Petr. 2:5, NW) Men vem skulle med tanke på deras nära förhållande till Gud och Lammet och det gynnsamma mottagande de har fått av dem, och vidare med tanke på den rena tillbedjan de utövar genom att ha ”tvättat sina fotsida kläder” och genom att utföra helig tjänst i detta andliga hus, vem skulle med tanke på allt detta vilja förneka, att de är bland de uppriktiga tillbedjarna, som tillbeder ”med ande och sanning” och som är andligt sinnade, ”hava sitt sinne vänt till vad anden tillhör”? Ty de har förvisso inte ”sitt sinne vänt till vad köttet tillhör”. Och alldeles säkert behöver de som tjänar i privilegierade ansvariga ställningar såsom ”furstar” ha ett moget förstånd, vilket kan vinnas endast med hjälp av den heliga anden.
25. Hur kastar Hebréerna 11 ljus över denna fråga om de människors inställning och hopp som bevisade sig trogna före Kristi tid?
25. Den avgörande faktorn synes vara denna: Vad är deras sinnen och hjärtan fästa vid, och vad är målet för deras förhoppningar? Håller de på med att samla sig skatter på jorden, i det de tar del av denna världens ande, eller är de i samma lyckliga ställning som de som beskrives i Hebréerbrevets elfte kapitel? Ordalagen här är också överraskande, när man kommer ihåg att detta kapitel talar om de män och kvinnor av stark tro och hängivenhet, som levde och dog före Kristi tid. Det talas här om att ”de sträcka sig efter en bättre plats, det vill säga en som tillhör himmelen”, och att Gud därför ”har berett en stad åt dem”, och vidare att denna anordning och detta löfte förde med sig att de blev ”främlingar och tillfälligt boende” i det land där de uppehöll sig. Med andra ord: det kom dem att vända sig bort från världen och ”världens ande” och att i stället vända sina ansikten mot det teokratiska rike och herradöme som i väsentlig grad är andligt, det ”nya Jerusalem”, som kommer ned ”ut ur himmelen”. De hade ingen tanke på, inget hopp om att komma till himmelen, men de förväntade att bli en del av detta den nya världens samhälle som tillhör himmelen, och de var till sitt sinne fullständigt i samklang med det, fastän de levde så långt före dess tid. Lägg också märke till det överraskande uttalandet om att Mose hade samma sinne eller sinnesinställning som Kristus, i det att han ”valde att bliva illa behandlad tillsammans med Guds folk hellre än att till en tid äga syndens njutning” tillika med ”Egyptens skatter”. — Hebr. 11:13—16, 25, 26; Upp. 21:2; NW.
26. Bör vi dra den slutsatsen, att alla som hör till Guds folk behöver vara andligt sinnade, och vilka utsikter har de då, enligt vad Psalm 23 säger?
26. Det övervägande bevismaterialet från Skriften tycks därför ge ett överväldigande stöd åt den slutsatsen, att alla Herrens får måste vara likasinnade, andligt sinnade, och vi inbjuder och uppmanar alla dem, som inser att de har blivit förda in i den skara som utgör ”en hjord” under ”en herde” (om också alla inte hör till samma fårahus), att tillsammans ta till sig av födan på de rika ”gröna ängarna”. Hämta vederkvickelse av det levande ”vatten, där [du] finner ro”, och låt leda dig ”på rätta vägar” till ett moget förstånd ”för [hans] namns skull”, i det att du inser att vi kan utöva en välbehaglig och uppriktig tillbedjan, endast om vi är uppfyllda av hans ande och av hans sanning. — Joh. 10:16, NW; Ps. 23:2, 3.