Delaktighet i Guds nations välgång
”O, besök mig med din frälsning, så att jag får se dina utvaldas välgång, så att jag får fröjda mig i din nations glädje.” — Ps. 106:4, 5, AS.
1, 2. Vem har politikerna erkänt vara källan till välgång, och i hur stor utsträckning har den senare tidens båda ”heliga år” befrämjat välgång och blomstring?
VÄLGÅNG har endast en källa — Jehova Gud. Världsliga politiker har skrymtaktigt erkänt detta. När de har fört fram sina egna projekt i syfte att åstadkomma materiellt överflöd, har de citerat Psalm 127:1: ”Om [Jehova] icke bygger huset, så arbeta de fåfängt, som bygga därpå. Om [Jehova] icke bevarar staden, så vakar väktaren fåfängt.” Alla vet, att den välgång, det välstånd, som politikerna sade väntade på oss ”alldeles om hörnet”, inte visade sig på något verkligt, varaktigt sätt, när vi svängde om hörnet.
2. År 1933 firade kristenhetens mäktigaste religiösa system ett särskilt heligt år till minne av Jesu Kristi död nitton hundra år tidigare. För att människorna skulle förmås att tro, att detta religiösa system skulle åstadkomma bättre tider, tillkännagavs påvedömets heliga år med det glänsande löftet, att en religionens flodvåg nu skulle rycka nationerna med sig in i fred och välgång. Sex år senare, vad hände då? Nationerna rycktes in i det mest förödande krig som den mänskliga historien känner. När ännu ett heligt år firades år 1950, medförde detta ingen förbättring av efterkrigsperiodens förhållanden, utan tvärtom utbröt konflikten i Korea, startskottet för fruktansvärda kapprustningar mellan Öst och Väst, varigenom hotet om ett tredje världskrig rycker allt närmare, ett krig med atombomber i bruk på båda hållen.
3. Varför har deras ansträngningar och böner inte rönt någon framgång och medfört välstånd?
3. Hur kommer det sig, att ansträngningarna och bönerna från kristenhetens politikers och religiösa ledares sida således inte röner någon framgång, inte medför välgång och välstånd? Här är svaret: Jehova har underlåtit att samarbeta med dem. Jehova har vägrat att vara med om att bygga upp deras efterkrigsbyggnad för världsfred och välfärd. De har förkastat honom. Han har förkastat dem. Till sin harm är de tvungna att citera skriftstället: ”Vi bida efter frid, men intet gott kommer, efter en tid, då vi skulle bliva helade, men se, förskräckelse kommer.” — Jer. 14:19.
4. Var råder då välgång, som bevisar att Jehova är dess källa?
4. I kristenheten råder inget stabilt, garanterat välstånd. I den så kallade hednavärlden är det samma förhållande. Förekommer det då ingen välgång någonstans på jorden, varigenom vi kan få bevis för att Jehova Gud är välgångens källa och dess skapare? Jo, det gör det visst. Var då? Där den rimligtvis bör vara att finna — bland det folk som bär hans namn, Jehovas vittnen. Här har vi förklaringen till deras lycka, en lycka som det inte finns maken till någonstans i denna gamla värld, en lycka som inga förändringar till ännu värre — eller till och med de värsta — förhållanden i denna gamla värld kan dämpa eller ödelägga. Deras lycka är inte grundad på något materiellt välstånd eller någon denna världens väpnade fred. Den är inte beroende av att man har något överflöd av de ting som hör denna världen till, ovissa, lätt förgångna ting. Det är en andlig välgång, ett faktiskt välbefinnande, som har förvandlat deras liv och gjort dem till de lyckligaste människorna på jorden. Denna lycka kommer aldrig att störta samman. Den har sitt stöd och sin garanti hos den största och den enda beståndande regeringen i universum, Jehovas rike, som upprättades i himlarna år 1914 med hans Son Jesus Kristus tronande vid hans sida.
5. På vilkas böner, och sedan när, är detta ett svar?
5. Gud hör eller ger svar på bön. Han gynnar emellertid inte kristenheten med bönhörelse, utan endast det folk som i sanning bär hans namn. Deras blomstrande tillstånd i denna kritiska tid utgör ett svar på deras bön. Han har hört deras bön, därför att den frambars med ett rätt motiv och var i harmoni med hans vilja, som finns uttalad i hans ords profetior. För något mer än trettio år sedan, nämligen fredagen den 8 september 1922, vid Jehovas vittnens internationella sammankomst i Cedar Point i Ohio, blev det tillkännagivet att Jehovas dag var inne, och det påvisades att den profetiska bönen i Psalm 118:24, 25 är tillämplig nu: ”Detta är den dag, som [Jehova] har gjort; låtom oss på den fröjdas och vara glada. Ack, [Jehova,] fräls! Ack, [Jehova,] låt väl gå!” I våra dagar, efter tre decennier, kan vi mäta omfattningen av den välgång som han har sänt på denna sin dag. Då, vid den nyssnämnda tidpunkten, fick vi vår start på vägen till välgång i efterkrigstiden. Nu har en sådan välgång förlänats oss, att den saknar motstycke i de kristnas historia.
6. I vilket utarmat tillstånd befann sig kvarlevan vid slutet av det första världskriget?
6. Vid slutet av det första världskriget, i november 1918, befann sig kvarlevan av Jehovas vittnen i ett eländigt tillstånd. Den illvilliga förföljelsen från våra religiösa fiender, som brukade den totala statens militära svärd, hade försatt dem i detta tillstånd. Deras egen räddhåga och brist på förstånd hade varit bidragande orsaker. Överallt i världen var de fullständigt desorganiserade. Praktisk teokratisk styrelse härskade inte ibland dem. Ett antal av deras främsta befattningshavare var i bokstavligt fängelse till följd av sina bemödanden att vara trogna mot Guds sak. På grund av motstånd från världen ljöd deras röst, deras offentliga budskap om Guds rike, mycket dämpat. De var mycket osäkra på vad Gud ytterligare ville med avseende på dem och deras tillvaro på jorden i tiden efter kriget. Endast några av dem var i bokstavliga fängelser i världen, men alla befann de sig i ett andligt fängelse i djävulens världsordning, som bibeln kallar för ”Babylon”. Här fick de känna på de inskränkningar som drabbade deras fria, av samvetet dikterade, tillbedjan av den levande och sanne Guden och deras tjänst för hans rike. Här fick de erfara uttrycket för Guds misshag med dem till följd av synder och världslig orenhet, som de inte var fullt medvetna om. Inför Gud befann de sig i ett tillstånd som Uppenbarelseboken 11:8, 9 beskriver genom att säga, att Guds vittnens döda kroppar skulle ligga till allmänt beskådande i den orena staden i tre och en halv dagar. Vilket utarmat tillstånd!
7, 8. Hur visade Jehova dem sin godhet och nåd, och vem har givit ett fint uttryck åt deras längtan och tacksamhet? I vilka ord?
7. Ett ungt släktled har vuxit upp sedan dess. Det kan knappast göra sig en föreställning om Guds folks sinnestillstånd och organisationens tillstånd då på den tiden. Ack, men Gud är så barmhärtig, så full av godhet och nåd, mot dem vilkas hjärtan är uppriktiga gentemot honom och strävar att hålla sig fast vid honom med obrytbar hängivenhet! Fastän Jehova var vred på dem och de hade misshagat honom, så att han tillät att de blev slagna till marken, ville han dock inte förgöra dem, vilket skulle ha passat deras fiender mycket bra. (2 Kor. 4:8, 9) För sitt eget namns skull och i sin överflödande barmhärtighet hade han andra syften med kvarlevan av sina smorda invigda. Därför öppnade han deras blinda ögon till att se, att han i sitt ord hade lovat dem befrielse och att de skulle träda in i ett stort verk, som skulle välsignas med förvånansvärd framgång. De lojala och nitiska var villiga att tjäna Gud på jorden intill slutet, och med vilken hänförelse anammade inte deras hjärtan denna underbara utsikt, som var framställd i hans profetiska ord! Om han bara ville föra dem ut ur detta hämmade och bundna tillstånd och öppna vägen för dem till fri, oförskräckt tillbedjan av honom, med vilken glädje skulle de då inte ta del i hans ytterligare verk intill dess storslagna klimax! Varje villigt hjärta utgöt sig i tacksamhet mot Gud för det nya, vederkvickande hoppet! Hur väl uttryckte inte psalmisten, under liknande omständigheter, deras tacksamhet, deras benägenhet för lovprisning och deras längtan i dessa rörande ord i Psalm 106:1—5:
8. ”Prisen Jehova! O, tacken Jehova, ty han är god, ty hans huldhet varar för evigt. Vem kan uttala Jehovas väldiga gärningar eller förkunna allt hans lov? Välsignade äro de som bevara rättvisan och den som handlar rättfärdigt vid alla tider. Kom ihåg mig, o Jehova, med den ynnest som du visar mot ditt folk; o, besök mig med din frälsning, så att jag får se dina utvaldas välgång, så att jag får fröjda mig i din nations glädje, att jag får berömma mig med din arvedel.” — AS.
9, 10. Har några den intensitet i känslan, som här kommer till uttryck? Och vilka är Jehovas folk, hans utvalda, hans nation, hans arvedel?
9. Har du den intensitet i känslan gentemot det som hör Jehova Gud till, som psalmisten här uttrycker? Älskar och uppskattar du Jehovas folk, hans utvalda, hans nation, hans arvedel, så att du önskar bli frälst tillsammans med dem och få se deras välgång, dela Guds ynnest mot dem, vara glad med dem och känna det som en berömmelse att vara förenad med dem såsom hans arvedel?
10. Det var så varje uppriktig medlem av den smorda kvarlevan kände det då på den tiden, när de försmäktade i babylonisk fångenskap under denna världens makter. Hyser du själv personligen denna förtärande åstundan i dag? Jehova har under de gångna nitton hundra åren hållit på med att ur alla nationer, judiska och hedniska, taga ut ett ”folk för sitt namn”, smort med hans ande. De är hans utvalda, utvalda till att vara förenade med hans Son, Kristus Jesus, i dennes himmelska rike, hans utvalda, för vilkas skull han förkortade vedermödans dagar år 1918, för att något kött skulle bli frälst. (Apg. 15:14, 1878; Matt. 24:21, 22) De är den enda nation på jorden som han erkänner och handlar med, en nation av andliga israeliter, judar i invärtes måtto, över vilka den sanne Messias, Jesus Kristus, är Konung. De är Jehovas arvedel, den lilla hjord som han gör till sina andliga söner och som han gör särskilt anspråk på och som han slutligen tar bort från mänskligheten på jorden och upphöjer till himmelen till att härska som konungar med Jesus Kristus till välsignelse för alla hans andra får på jorden. — 1 Petr. 2:9; 5 Mos. 32:9; Ps. 33:12; Jes. 19:25; 63:17.
11. a) Varför har du nu slutit dig till hans folk? b) Vad förmår uppfyllelsen av Psalm 68:7 oss att göra till gensvar?
11. Det är tydligtvis just för att du har denna vetskap och uppskattning som du har valt att sluta dig till Guds nation av utvalda. Du har kommit till insikt om vilka som utgör det folk, vid vilket Jehova har fäst sitt namn, och du inser att hans ynnest är bättre än den gamla världens, ty i hans ynnest är verkligt liv; den är det enda som gör livet värt att leva. Du lägger märke till hur god han har varit mot sitt folk nu vid världens ände, hur hans huldhet och nåd inte har svikit dem, trots det att han i sitt misshag verkligen lät dem komma i fiendens våld under det första världskriget, och denna sin huldhet och nåd har han visat genom att till deras gagn utföra väldiga gärningar av befrielse och av reorganisation. De är inte längre avspärrade och avstängda, få till antalet och av fiendens makt hindrade från att få sin skara utökad med flera förkunnare av Guds rike och lovprisare av hans namn. Deras nutida tillväxt i antal väcker häpnad. Jehova har ökat deras antal, inte endast med nyare medlemmar av kvarlevan, vilka har tagit sådanas plats som blivit upproriska och gått över till fienden, utan också med en ständigt växande hop. av människor av en god vilja, som kan liknas vid stora flockar av får, andra får, vilka alla föres tillsammans till en hjord under den ende rätte Herden för Guds hjord, Jesus Kristus. I detta ser du den slutliga och fullständiga uppfyllelsen av hans löften i Psalm 68:7: ”Gud sätter de ensamma i familjer; han för ut fångarna till välgång, men de upproriska bo i ett förbränt land.” (AS) Hur kan då vi, som har längtat efter att se och dela hans utvalda nations blomstring och välstånd, ja, hur kan vi motstå kallelsen till att prisa Jehova och till att offentligen frambära tacksägelser för hans godhet? Ack, vi kan ju inte nog tala om hans gärningar, så att hans makt blir till fullo beskriven, vi kan ju inte prisa honom tillräckligt — det finns ju så mycket att prisa!
12, 13. Hur ter sig kristenhetens armod vid jämförelse med vår blomstring och välgång?
12. Tänk på, hur illa ställt det är med kristenheten i andligt avseende! Den har ingenting som tyder på gudomlig ynnest. De böner den uppsänder och de så kallade korståg den företar för att vinna fred och välgång åt denna värld, som den själv är en del av, har ingen framgång. Kristenheten står alldeles rådlös. Den hyser ytterlig fruktan för sin fortsatta tillvaro, trots allt sitt skryt med hur gamla dess institutioner är. Den har inget tidsenligt budskap åt folket, ingen andlig föda, inget sanningens vatten. Den utför inte Guds verk, som är förutsagt i profetiorna om denna världens ände. Tänk sedan å andra sidan på den andliga välgång, som Gud, den Allsmäktige, har beskärt oss, det andliga blomstringstillstånd som han har försatt oss i — oss som en gång var fångar innanför denna babyloniska världs stängsel! De böner som vi under de senaste trettio åren har framburit till honom om att frälsa oss och låta det gå oss väl har blivit hörda långt utöver vad vi trott oss kunna förvänta på denna sidan Harmageddon. Hur har inte hans heliga ord gjorts klarare för oss, dess dunkla framställningar, dess heliga hemligheter, upplåtits och retts ut för oss! Det råder inte längre någon osäkerhet om varför vi har fått vara kvar på jorden sedan slutet av ”nationernas fastställda tider” år 1914, inte något tvivel om vad vår uppgift är. Vi blev en gång märkta av fienderna för att dö genom deras förföljelse, men vi vet, att Gud har återupplivat oss från vårt dödslika tillstånd och att det är våra motståndare som kommer att dö i striden vid Harmageddon, medan vi genom Guds makt nu är märkta för liv i den nya världen och kommer att föras levande igenom Harmageddons förintande krig.
13. Vi har Guds budskap för vår tid. Därför att vi strängt håller oss till hans ord i stället för till världsliga filosofiska idéer och av människor skapade religiösa trosbekännelser och traditioner, har vi Guds budskap för vår tid. Det är de goda nyheterna om Guds upprättade rike med Jesus Kristus som härskare. I olikhet med förhållandet i kristenheten, vars präster och predikanter beständigt minskas i antal, ökas beständigt antalet av våra förkunnare som är verksamma med att predika de goda nyheterna om Riket. Vi har Guds verk att utföra och hämtar mod till att göra det. Vi har Guds ande som gör oss handlingskraftiga och understöder oss, och Gud utför sitt förutsagda verk genom oss, inte med makt eller krigshärar, utan med sin ande. Det är den ande som tar sig uttryck i teokratisk organisation. Vår bägare flödar över, vårt andliga bord är rikt dukat med fast och stadig mat mitt för ögonen på våra fiender. Fattiga i materiellt hänseende är måhända de flesta av oss, men vi gör många rika i andligt avseende. All denna andliga välfärd är avsedd att göra Guds nation glad. Hur kan vi låta bli att fröjdas och berömma oss i Jehova?
Bekännelse
14. Men vilken varning bör vi ta till hjärtat, och på vad beror det, om vi personligen skall få ha fortsatt del i denna välgång?
14. Men låt oss ta varning! Att vi själva var för sig personligen får fortsätta med att fröjda oss i Jehovas nations glädje och dela dess välgång är förbundet med vissa villkor. Varför? Därför att det är till sin nation som Jehova ger detta fasta ord: ”Och det skall icke mer finnas någon förbannelse”, eftersom han kommer att se till, att hans organisation som sådan håller sig ren, fri och trogen. Det är till sin organisation som ett helt som han säger: ”Nu skall intet vapen, som smides mot dig, hava någon lycka; var tunga [vare sig nationalistisk, fascistisk, religiös eller kommunistisk], som upphäver sig för att gå till rätta med dig, skall du få domfälld. Detta är [Jehovas] tjänares arvedel, den rätt de skola undfå av mig, säger [Jehova].” Det är åt sin återställda organisation som han ger detta ord: ”Så säger härskarornas Jehova: Mina städer skola ännu en gång överflöda av välgång; och Jehova skall ännu en gång trösta Sion och skall ännu en gång utvälja Jerusalem.” (Upp. 22:3, NW; Jes. 54:17; Sak. 1:17, AS) Men kommer du som individ att i fortsättningen ha del i all denna andliga välfärd och ynnest och detta andliga beskydd? Det beror helt och hållet på om du håller fast vid Jehovas teokratiska organisation och förblir ett med den och i harmoni med den. Det beror helt på om du rättar ditt liv efter dess sanna och tillförlitliga principer och i ditt uppförande visar dig värdig att få stanna kvar i Jehovas organisation.
15. Vad måste vi fördenskull göra?
15. Fördenskull måste du sky de synder som så lätt omsnärjer de vårdslösa och självsäkra. Vi får inte låta andlig välgång stiga oss åt huvudet och göra oss inbilska och ge oss för stor självtillit. Vi får akta oss, så att vi inte kommer att säga, som psalmisten gjorde: ”Jag sade, när det gick mig väl: ’Jag skall aldrig vackla.’” (Ps. 30:7) Glöm inte dina förpliktelser, och bli inte dåraktig genom att försumma dem, så att du visar dig otrogen i det som ringa är. Kom ihåg ordspråket: ”Av sin avfällighet skola de fåkunniga dräpas, och genom sin säkerhet [sin vårdslösa sorglöshet] skola dårarna förgås.” (Ords. 1:32) Bli inte som kristenheten, till vilken Jehova har talat profetiskt: ”Jag talade till dig, när det gick dig väl, men du sade: ’Jag vill icke höra.”’ (Jer. 22:21; Sak. 7:7) Det är fara för att de som är starkt medvetna om sin egen välgång kan bli olydiga. Håll klart i minnet de synder som kom individer inom Jehovas forntida organisation, Israel, att bli tillintetgjorda, ja, kom hela nationen att bli överlämnad åt sina fiender för att tuktas genom straff. Kom ihåg dina egna synder, som en gång skilde dig från den sanne Guden och hans nation. Du kan lätt komma att upprepa dem. Undvik att göra detta.
16. Av vad lät psalmisten sin bön följas, och vilka gjorde detsamma efter det första världskrigets slut?
16. Psalmisten bad Gud än en gång visa honom sin ynnest och frälsa honom och låta honom se och få del i Guds nations välgång och glädje, men han lät omedelbart bönen följas av en bekännelse av hans nations synder och ursäktade inte sig själv, utan tog på sig sin andel av skulden. Han sade: ”Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.” (Ps. 106:6) Ja, ”vi”, jag såväl som de övriga. Det vill till för en nation att bekänna sina synder mot Gud. Fastän kristenheten vid slutet av det första världskriget dröp av blod, sjöd av internationell missämja och var skyldig till förföljelser mot Jehovas folk, vägrade den likväl högmodigt att bekänna sina synder. Några religiösa präster och predikanter kom visserligen med ett slags bekännelse, men de gick inte riktigt till botten med saken beträffande kristenhetens synd och ogudaktighet. Därför har det gått som Ordspråksboken 28:13 säger: ”Den som fördöljer sina överträdelser, honom går det icke väl, men den som bekänner och övergiver dem, han får barmhärtighet.” Den ärliga och lojala kvarlevan av Jehovas smorda vittnen frambar verkligen å hela organisationens vägnar en bekännelse av sina synder och brister gentemot Gud. De ångrade dem på ett gudaktigt sätt, som ledde till att de vände sig bort ifrån dem och bättrade sig både i fråga om sin förkunnelse och sitt handlingssätt. Deras organisation bekände dessa synder mot Gud den Högste, och de enskilda medlemmarna bekände att de hade del i dessa synder. Därför återinsatte Gud dem i sin ynnest och tjänst och gav dem välgång.
17. Vilka åtta synder som Israels nation begått beskrev psalmisten, och varför?
17. Psalmisten angav i detalj dessa synder för oss, dels som en påminnelse för sig själv och dels till varning för Jehovas folk ända fram till vår tid. För det första gjorde Israel uppror mot Jehova, sin anförare, vid Röda havet, där den förföljande egyptiska krigshären hotade att hinna upp dem. För det andra knotade de i öknen över Guds sätt att ordna livsmedelsförsörjningen åt dem och frestade honom. För det tredje var det hundraden, som avundades Mose och Aron deras framskjutna teokratiska poster, endast för att bli uppslukade tillsammans med Datan och Abiram i en jordbävning och avrättade medelst elektricitet tillsammans med Kora och hans skara av leviter. För det fjärde göt de — medan Mose var borta på berget Sinai i fyrtio dagar, under det han samtalade med Jehovas ängel — en guldkalv och tillbad den såsom sin befrielses gud. För det femte lämnade de, när de tolv spejarna återvände från att ha besett det utlovade landet, Kalebs och Josuas uppmuntrande rapport utan avseende och lyssnade till den onda rapporten från de tio spejarna, som saknade tro, och vägrade att tåga in i landet under Jehovas ledning. För det sjätte lät de, när de trettionio år senare befann sig på Moabs hedar och hade det utlovade landet framför sig på andra sidan floden, locka sig av avgudiska kvinnors förföriska konster och gick åstad och tillbad den omoraliske falske guden Baal-Peor. För det sjunde knotade de, vid Meriba i öknen Sin, och klagade över bristen på vatten och förledde till och med Mose att förlora tålamodet och handla på ett misshagligt sätt mot Gud. För det åttonde rågade de dessa sina synders mått genom att ringakta Guds befallningar och varningar, när de bosatt sig i det utlovade landet, och kompromissade med hedningarna där och började utöva andlig skörlevnad med deras avskyvärda falska gudar.
18. Om vad bad psalmisten, och varför blev han bönhörd?
18. För var och en av alla dessa synder fick de lida katastrofala följder och blev slutligen förda bort i fångenskap till fiendeland, medan Jerusalem låg öde i sjuttio år, och kom också in under en period på 2.520 år av hedniskt herravälde över jorden, fram till år 1914 e. Kr. Om räddning från denna fångenskap i fiendeland och om förnyelse av Guds tillbedjan i deras ödelagda hemland bad psalmisten, fylld av längtan att själv få se och erfara detta med outsäglig glädje och fröjd. Det var endast på grund av sin barmhärtighet och sitt fasthållande vid sitt förbund med sin utvalda nation som Gud hörde denna uppriktiga bön, som syftade till Guds ära och förhärligande. — Ps. 106:6—46.
19, 20. a) Vad var det som utmärkte alla dessa synder, som psalmistens folk begick? b) Hur blir vi alltså varnade, och vad behöver vi göra?
19. Lägg nu märke till följande förhållande i samband med alla dessa synder, som psalmistens folk hade begått: Endast under någon tid fröjdade man sig över Jehovas gärningar till gagn för sitt folk och sedan glömde man — ibland småningom, ibland snabbt — hans gärningar och hans egenskap av Gud, i synnerhet när man stod inför några svåra problem och situationer. Vad ledde detta till? Uppror mot Gud och hans anordningar och förordnade tjänare och ett återvändande till denna världen och dess smutsiga gudar. Aposteln Paulus själv nämner ett antal av dessa samma synder å Israels sida och varnar oss kristna för att upprepa dem. Han säger: ”Dessa ting fortforo att vederfaras dem såsom exempel; och de blevo nedskrivna till varning för oss, över vilka de fullbordade sluten på tingens ordningar hava kommit. Följaktligen må den, som menar att han intager en fast ställning, taga sig till vara, så att han icke faller.” — 1 Kor. 10:1—12, NW.
20. Nu önskar vi få fortsätta med att åtnjuta den välgång och känna den glädje som Jehova i sin ynnest har förlänat sitt utvalda folk, sin nation, eller hur? Nåväl, då behöver vi hela tiden vara på vår vakt, så att vi inte glömmer hans väldiga gärningar och hans huldhet och nåd mot sin nation och till sist blir sådana som knotar och klagar, som är själviskt ärelystna, orena i moraliskt avseende, lystna efter det som hör denna världen till, rädda för världens makter, sådana som gör sin egen vilja — sina egna åsikter — till sin avgud, sådana som är upproriska och försummar sina plikter inom eller under den teokratiska organisationen. Då vi blivit befriade från denna babyloniska värld, kan vi aldrig vända tillbaka till dess synder och samtidigt få del i den välgång som ytterligare förlänas Guds av honom undervisade folk. För att vi skall komma ihåg det blev det skrivet i Job 36:10, (AS): ”Han öppnar också deras öra för undervisning och bjuder att de skola återvända från missgärning. Om de höra och tjäna honom, skola de tillbringa sina dagar i välgång och sina år i välbehag.” Vår egen andliga välfärd bjuder att vi alltid måste eftersträva Guds organisations välfärd, i det vi beder för dess ostrafflighet: ”Bedjen för Jerusalems frid; det skall gå dem väl, som älska dig. Frid vare inom dina murar och välgång inom dina palats. För mina bröders och följeslagares skull vill jag nu säga: Frid vare inom dig. För Jehovas, vår Guds, hus’ skull vill jag söka ditt goda.” — Ps. 122:6—9, AS.
21. På vad måste vi förlita, oss, och vad måste vi lyssna till för att i fortsättningen få del av välgången?
21. Vi kan aldrig få någon framgång i vår egen kraft eller genom vår egen vishet. När vi ställes inför förhållanden och händelser som hotar vår välgång som Guds folk, måste vi helt enkelt förlita oss på Jehovas kraft, medan vi hämtar mod till att göra detta genom att påminna oss hans underbara gärningar, som finns upptecknade i hans ord, och likaså hans gärningar gentemot oss, genom vilka hans profetior uppfylles. När vi fortsätter att tåga framåt mot den slutliga striden och sjunger Jehovas lov, måste vi ådagalägga tro på hans profetior för vår framtid. Det är inspirerande profetior. Hans teokratiske Konung manar oss: ”Tron på hans profeter, så skolen I bliva lyckosamma [hava välgång, AV].” (2 Krön. 20:20) Vi behöver den vägledning och uppmuntran som finns i hans profetior, vilka han gör tydliga och förståeliga för oss i denna kritiska tid. När Israels till sitt land återbördade folk höll på med att åter bygga upp Jehovas, sin Guds, hus, fick de stor hjälp framåt genom hans profeter, vilkas skrifter vi har i våra dagar. Om detta är det skrivet: ”Judarnas äldste byggde vidare och hade god framgång [och det gick dem väl, AV] i arbetet genom profeten Haggais och Sakarjas, Iddos sons, profetiska tal.” (Esr. 6:14) Vi är också ivrigt sysselsatta med ett återuppbyggnadsarbete beträffande den rena tillbedjan av den levande och sanne Guden. Vi å vår sida handlar vist, om vi lyssnar till Guds profeter, som talar till oss genom hans ord. Det är därför nödvändigt för oss att enskilt studera profetiorna och bege oss dit, där vi kan få höra dem diskuteras, nämligen till möten i våra ”Rikets salar” eller våra krets- och områdessammankomster, våra lands- och världskonvent. Om vi aktar på allt detta, tillförsäkrar det oss fortsatt välgång i Guds tjänst.
22. Vad måste vi söka befrämja för att det skall gå oss väl, och varför?
22. Om vi alltid söker befrämja Guds ords spridning och hans Rikes intressen, kommer det att gå oss väl, ty hans ord kommer aldrig att återvända till honom fåfängt, utan, säger han, ”det skall ... hava framgång i det, vartill jag utsänder det”, och på hans rikes tillväxt skall det ingen ände vara. — Jes. 55:11, 1878; 9:7.
Ytterligare arbete att ta del i
23, 24. Varför har inte psalmistens bön om frälsning ännu blivit till fullo besvarad i vårt fall?
23. Det arbete som skall utföras före striden vid Harmageddon är inte färdigt än. Vår egen frälsning är ännu inte fullständig. Det finns tallösa andra får långt borta från Jehovas rätte Herde, som behöver hjälpas fram till frälsning. Våra böner behöver stiga upp till Gud och vidgas till att inte bara gälla vår egen individuella frälsning utan också frälsning åt dessa andra får. Den bön som psalmisten frambar till avslutning är tillbörlig för oss nu: ”Fräls oss, o Jehova, vår Gud, och församla oss från nationerna, till att giva tacksägelser åt ditt heliga namn och till att triumfera i din lovprisning. Välsignad vare Jehova, Israels Gud, från evighet till evighet. Och må allt folket säga: Amen. Prisen Jehova.” — Ps. 106:47, 48, AS.
24. Många är de andra får som den rätte Herden ännu måste församla. Bland alla nationer hålles de i fångenskap under Babylon som följd av okunnighet och fruktan, men djupt nere i sina hjärtan längtar de efter att få dela Jehovas utvaldas välgång och få fröjda sig i hans nations glädje. Förrän vi har arbetat till deras befrielse i enlighet med Guds vilja, blir inte den bön till fullo besvarad, som går ut på att Gud skall frälsa oss och församla oss (inte bara mig) från nationerna till att tacka hans heliga namn och till att triumfera genom att prisa honom.
25. a) Vad måste vi göra för att inte motsäga oss själva, när vi uppmanar allt folket att säga amen? b) Varför kan vi, bör vi, vara frikostiga med vårt välstånd?
25. Vi skulle motsäga oss själva, om vi uppmanade allt folket att säga amen till att vi välsignar Jehova, vår Gud, och så inte läte dem höra och få vetskap om honom och komma i beröring med hans teokratiska organisation under Kristus och därigenom vinna befrielse. Stig därför fram. Låt dem se och höra oss såsom hans vittnen och ge akt på vår andliga välgång och känna en överväldigande önskan att få del i den. Vår inställning till dem måste vara den som psalmisten låter komma till uttryck i dessa ord: ”Må de ropa av fröjd och vara glada, som gynna min rättfärdiga sak, ja, må de beständigt säga: Jehova vare upphöjd, han som har behag till sin tjänares välgång.” (Ps. 35: 27, AS) Den välgång, varmed han har välsignat oss, är överflödande nog för att den stora skaran av andra får skall kunna få del i den, oavsett hur många de är till antalet. Vi har råd att vara givmilda, frikostiga. Genom att osjälviskt dela vår välfärd med andra kommer vi att få se Guds synliga organisations välstånd nå en allt större blomstring, trots det att världsläget ständigt försämras. Vi kommer själva att känna allt större glädje i Jehova med allt hans folk, hela tiden och hela vägen ända in i den nya världen. Vi instämmer därför med psalmisten i att säga till oss själva och till andra: ”Prisen Jehova.”